Om att ha författarvänner

Att skriva är ju ett rätt ensamt jobb, eller hobby, eller vad man nu ska kalla det. Jag har inget emot det. Tvärtom. Jag blir mer och mer introvert, ju mer jag skriver, ju mer författare jag blir. Ibland blir jag nästan mörkrädd när jag inser att jag inte har någon som helst lust att träffa någon, prata med någon, bara längtar efter att få sitta i min fåtölj och skriva eller läsa …

Nu har jag ju ett väldigt socialt jobb, samt en stor familj. Så ensam är jag ju inte. Men jag har verkligen inga problem med att vara för mig själv.

Så skönt då att få känna sig normal, eller i alla fall inte fullständigt abnorm, när jag träffar mina författarvänner och de säger att de känner igen sig. Vi har det alla gemensamt – vi längtar hela tiden efter egen skrivtid.

Jag har ett gäng vänner som också är författare. Eller rätt många. Men vi är några stycken som träffas regelbundet och äter middag. Författarna kring det runda bordet kallar vi oss själva. Vi är åtta stycken och även om det går flera månader mellan det vi ses är det alltid lika roligt. Tillsammans kan vi älta allt kring författarlivet, berätta om våra svårigheter, glädjas åt våra framgångar, avslöja våra hemligaste drömmar. Det är fantastiskt kul att få följa de här författarna och deras skrivarliv. Även om jag allra helst sitter hemma i min skrivarfåtölj så behöver jag då och då komma ut och få träffa dem här, spegla mig i dem och tja, helt enkelt få känna mig lite normal.

På bilden ser ni nästan hela Författarna kring det runda bordet, från middagen nu i veckan på restaurangen Halv grek plus turk: Frida Andersson Johansson, Camilla Davidsson, Anna Lönnqvist, Eva Rydinger, Eva Swedenmark, Annika Estassy Lovén och jag. Saknas gör Kristin Emilsson.

Mer mani än geni

Ett ämne jag har varit inne på tidigare är hur jag alltid har vägrat se på mig själv som en talang. Eller ett geni. Eller någon som ”bara har det”.

Så är det nämligen inte.

Att jag lyckats skriva en bok handlar till 90% om hårt arbete. Visst, jag kan skriva. Jag är journalist. Men jag har mött så många skrivande människor som är tusen gånger bättre än jag på att skriva. Det är inte det som är grejen. Det är att GÖRA. Och det är där min styrka ligger. Att GÖRA. Att fortsätta, år ut och år in. Varje ledig stund, varje semesterdag. Varje söndag. Jag fortsätter skriva, även om jag är trött, inte har någon inspiration, allt blir skit, jag inte hittar orden.

Många jag möter tror att jag måste ha något speciellt. Att de aldrig skulle klara det, för att de inte kan skriva, inte har tillräckligt bra fantasi, inte skulle kunna komma på en historia och så vidare. Men jag tror att de har fel. De flesta har säkert allt det där. Det de saknar är den riktiga drivkraften, galenskapen som krävs för att faktiskt skriva och slutföra en bok.

För länge sedan läste jag att bara 10% av ett författarskap är talang, och 90% är hårt arbete. Det kändes så trösterikt att läsa det. Jag har alltid drömt om att skriva, bli författare. Men jag har alltid vetat att jag inte är någon naturbegåvning. Ingen som bara har det, som bara låter det flöda ur fingrarna. Men om det framför allt handlar om hårt arbete, så insåg jag att jag hade en chans. För är det något jag är riktigt, riktigt bra på så är det hårt arbete. Där knäcker jag de flesta.

Så det var så jag gjorde. Slet. Jag har lagt ner extremt mycket tid. Jag har offrat en massa (vila, sömn, slötid, fester, tv, vänner, semestrar, soliga dagar, tid med min familj … ja, så är det).

Det krävs ju ett visst mått av galenskap. Och ja, jag är övertygad om att jag förmodligen inte är riktigt klok. Rent av galen.

Som sagt, mer mani än geni. Det är jag det.

Om att inspirera och bli inspirerad

En av mina bekanta, som jag har känt länge, kommer i vår med sin första roman. Som alla debutanter har hon skrivit sitt författarporträtt i Svensk Bokhandels tjocka katalog. (Det gjorde jag med, 2015 när Den åttonde dödssynden kom ut.) Hon har skrivit så otroligt fint – om sin resa med sin bok. Och om mig! Och hur jag inspirerade henne!

Det fantastiska med detta är att exakt samma kväll som jag inspirerade henne att skriva en bok, så inspirerade hon mig att börja träna – på riktigt! Skrev om detta på min facebook-sida, tänkte att jag kunde dela med mig av den historien här också:

Nu ska jag berätta en riktigt inspirerande historia! Eller snarare två! För cirka 2,5 år sedan var jag och Erika Scott på samma förlagsfest (Forum) och började prata (vi kände varandra sedan tidigare). Erika berättade om sin träning. Hon hade bestämt sig att komma i sitt livs form innan hon fyllde 50, och hade börjat blogga om det. Hon pratade så otroligt inspirerande om sin träning, hur hon tagit sin kropp och hälsa på allvar, och investerat i sig själv. Jag blev så inspirerad att jag bara några veckor senare köpte kort på Sats och bokade en PT. Ni som känner mig vet hur det gick – jag är starkare än någonsin och är inne på tredje året med tre stenhårda PT-pass i veckan med världens bästa PT! Samma kväll på den där festen hade tydligen jag berättat, minst lika inspirerande, om hur jag bara bestämt mig för att skriva en bok – kosta vad det kosta vill! Min första bok Den åttonde dödssynden. hade precis blivit antagen av Norstedts efter år av kämpande. Erika blev tydligen lika inspirerad av mig som jag av henne, att hon gick hem och skrev en bok hon också! Den blev också antagen av Norstedts! Om detta skriver hon så fint om i sitt debutantporträtt i senaste Svensk Bokhandel. Tack Erika för inspirationen! Och är så glad att vi båda kunde inspirera! Lycka till med din bok Vi ses i Disneyland – ser fram emot att läsa den och hänga med dig i montern på Bokmässan!

Här är Erikas fina text i Svensk Bokhandel:

Och så här ser hennes bok Vi ses i Disneyland ut:

Om ni är nyfikna, så såg det ut så här när jag skrev i Svensk Bokhandel 2015:

Det som är så fint med det här är hur vi inspirerade varandra! Men också, tycker jag, att vi faktiskt hyllar varandra för det. Jag har tidigare skrivit flera gånger om hur Erika fick mig att börja träna och även sagt det till henne. Tillsammans är vi starka! Ser så fram emot att läsa Erikas bok.

När är man klar?

En vanlig föreställning när det gäller författarskap är att man skriver en bok och sedan är den klar. Jag minns när jag första gången gick ut och berättade att jag hade skrivit klart ett manus, från början till slut. Då frågade väldigt många: ”Jaha, har den kommit ut nu?”

För det första är det ju inte alls säkert att det blir en bok som kommer ut bara för att man har skrivit klart en historia.

För det andra så är ju boken inte klar bara för att man har skrivit klart själva historien. Det är ju då det stora jobbet börjar.

Jag tror inte folk inser hur otroligt mycket jobb det är med en bok. Att över huvud taget komma i första målet, att skriva klart till slutet, det i sig är en bedrift och inte många klarar det. Därefter måste man ha tålamodet att jobba igenom sin text ett stort antal gånger. Jag tror att jag har skrivit igenom min första bok säkert 20 gånger. Och slängt minst två tredjedelar och skrivit till en massa text. Och det var bara INNAN jag fick kontrakt.

Om man nu hör till de lyckliga få som får ett bokkontrakt (några promille av de som skickar in) så börjar nästa stora vända med boken. Jag skrev om stora delar av min bok efter att jag hade fått kontrakt. Jag och min förläggare gick igenom den flera gånger. Och nej, det är inte hen som ändrar, utan jag. Och ja, det är jag som bestämmer om jag vill ändra eller inte. Ingen tvingar dig. Men om man är debutant kan det vara värt att lyssna på en erfaren förläggare, annars är man (tycker jag) lite korkad, minst sagt.

När förläggaren tycker att boken känns tillräckligt färdig går den till redaktör. Redaktören kan också ha både små och stora synpunkter. I mitt fall gick jag över boken en gång till. Därefter gick redaktören igenom den, och slog ner på alla småsaker. Rena felstavningar, upprepningar, klyschor, felaktigheter, tog bort småord och så vidare. Eller snarare, hon föreslog vad jag skulle ändra, sedan var det jag som fick ändra om jag ville. Och till 99% gjorde jag som hen föreslog.

Men det är inte slut efter det. För då är det korrekturet, och jag läste igenom det en gång till.

Så, när är boken klar? Ja, den är klar först när den går till tryck. Då kan man inte påverka mer. Och då, kan jag lova, är man ganska trött på sin text.

Min uppföljare befinner sig i förläggarskedet. Jag har alltså redaktör och korrekturet kvar. Till tryck går den någon gång i vår. Då är den klar!

Misstagen som byggde min karriär

I går hade jag en väldigt hektisk dag! Och otroligt rolig! Men även utmanande och rätt nervös (jag tycker att det är rätt läskigt att prata inför folk, men jag gör det ändå!).

Dagen började redan vid 8 på morgonen. Då var jag nämligen på plats i en av Hötorgsskraporna på tidningen Resumés talangforum, som en av två talare. De hade bett mig komma och prata om ”Misstagen som byggde min karriär”, det är en satsning de har som de kallar #baramänniska.

Jag la till en underrubrik:

13450703_10153722164403511_7565643025318346913_n

Jag berättade om hur jag som 20+ hamnade i en djup depression och sedan i terapin insåg att jag faktiskt inte var en talang eller ett underbarn som jag någonstans hade trott (jag VAR ett duktigt barn, men egentligen inte speciellt duktigare än andra). Det var jättejobbigt att inse, och särskilt skammen var fruktansvärt jobbig! Hur hade jag kunnat tro att jag var bra, liksom?

Här är jag när jag står och pratar, och visar en bild på mig själv som barn:

13413621_10153780606888380_8071220015497067386_n

MEN, med åren har jag insett att det där var det bästa som kunde hända mig. För när jag sedan gick ut i arbetslivet, fortfarande en prestationsprinsessa som hade ett stort bekräftelsebehov så insåg jag att jag aldrig kunde lita på talang. Istället har jag alltid jobbat hårt, aldrig gett upp, jag är en sådan som alltid dyker upp, sällan ställer in, alltid gör mitt bästa, kämpar och försöker lära av mina misstag. Jag litar aldrig på att jag kan något, utan måste alltid anstränga mig. Att vara en talang kan också vara ett ok – du blir bunden vid din talang, och när motgångarna kommer kan de bli svårare att hantera än om du hela tiden får kämpa. Det tog en massa år, men sedan insåg jag att utan talang går det också! Jag har kunnat bli nästan vad jag har velat, nå dit jag har strävat, lyckats med det jag har velat, genom hårt arbete och envishet – men utan talang! Det är alltså en befrielse att INTE vara låst vid en talang!

Därefter berättade jag om några av misstagen som jag har gjort under min karriär, och som jag har lärt mig mycket av, och som har tagit mig vidare på olika sätt. Och så slutade jag föredraget med 10 snabba karriärtips som har funkat för mig. Om ni är nyfikna, så är det de här:

  1. Lita aldrig på talang. Jag vet med mig att jag inte har någon särskilt begåvning, därför litar jag aldrig på talang. Jag jobbar hårt, samarbetar, tar till mig av kritik, dyker alltid upp, gör det jag ska, är envis och ger inte upp – det har visat sig att det ofta slår ren talang. Genom mitt liv har jag ofta stött på människor som är otroligt begåvade. Ska man tävla med dem, gäller det att ligga i 😉
  2. Sparka aldrig nedåt. Tycker att det är otroligt osympatiskt med människor som sparkar nedåt och slickar uppåt. Dessutom rejält korkat. Utvecklingen går så fort fram i arbetslivet i dag. Den som var din praktikant i går kan vara din chef i dag. Så av medmänsklighet eller av ren självbevarelsedrift – var schysst mot alla!
  3. Var sann mot dig själv. Min värsta mardröm är att jag ska fastna på ett jobb, tycka att det är bekvämt, men ändå känna mig missnöjd. Jag tror att det är lätt att bli bitter då. Jag försöker alltid vara sann mot mig själv. Känns det inte bra, gå därifrån! Det kan ibland ta lite tid, och ibland kan det gå väldigt fort, men stå upp för det du känner är rätt!
  4. Ge inte upp dina drömmar. Min dröm var egentligen aldrig att jobba på livsstilstidningar, men jag älskar att göra tidning och har trivts hela tiden. Men mina drömmar har varit andra, att skriva böcker och vara med i samhällsdebatten. Jag har aldrig gett upp de drömmarna, och jobbar vid sidan av för att uppfylla dem. Tror att det är superviktigt att hålla sina drömmar vid liv! Och åtminstone leva sin dröm lite grann, även om det bara blir vid sidan av.
  5. Var självkritisk och lär av dina misstag. Misstag gör alla. Jag försöker att inte vara så hård mot mig själv. Jag bryter ihop, har ångest, men sedan reser jag på mig och funderar igen – vad gick fel, vad hade jag kunnat göra annorlunda, vad lär jag mig av detta? Då kan misstaget vara något som utvecklar dig! Det värsta jag vet är folk som aldrig lär sig, som gör om samma misstag gång efter gång och som skyller misstagen på omständigheter och andra människor. Så fort något blir fel – fråga dig vad DU hade kunnat göra annorlunda! Erkänn ditt misstag, även inför andra, och försök vända det till något positivt eller lär av det!
  6. Var generös. Egentligen otroligt lätt. Många har varit generösa mot mig, jag försöker vara generös mot andra. Och, det ger mig något tillbaka. Jag har ett gäng yngre kvinnor som då och då frågar mig om råd, eller som bara vill prata av sig och diskutera igenom saker. Jag försöker alltid ställa upp – och på kuppen lär jag mig otroligt mycket! Så det är ren win win! I detta ingår att ge andra kredd. Inte ta åt sig äran från det andra har gjort. Lyfta andra, prata väl om andra. Vi är inte konkurrenter!
  7. Välj rätt chef. Jag har haft tur, jag har nästan bara haft bra chefer. Men jag har haft några få dåliga också. Och vad jag har insett är att skillnaden mellan att ha en bra chef och en dålig är gigantisk! En bra chef lyfter dig, ser till att du utvecklas, ser dig, är lojal med dig. En dålig chef trycker ner dig, stoppar dig, är illojal med dig. Jag har gett mig själv löftet att aldrig mer acceptera en dålig chef.
  8. Kom förberedd. Eftersom jag är en medelmåtta och aldrig klarar att göra saker på volley – nej, det går inte för mig – så ser jag till att alltid vara förberedd. Jag vet att det finns duktiga människor som klarar att gå in och hålla värsta talet, gör en intervju på ren rutin eller något annat utan att förbereda sig. Jag hör inte till dem. Jag måste förbereda mig! Och det gör jag.
  9. Var noga med detaljer. Ett litet faktafel, eller ett felstavat namn kan sänka ett helt reportage. Jag är supernoga med detaljer. Särskilt namn! Jag litar aldrig på att jag kan stava alla ord eller att jag vet hur människor stavar sina namn. Jag koller upp – VARJE GÅNG!!! Igen, det finns säkert briljanta människor som kan det här utan att kolla, jag är en medelmåtta, jag måste dubbelkolla!
  10. Tacka ja. En anledning till att det har gått rätt bra för mig tror jag är för att jag har tackat ja. Jag har tagit de erbjudanden som har kommit flygande. Jag hatar uttrycket: Man vet vad man har, men inte vad man får. Det får en att stagnera! Dessutom är det inte sant! Du vet vad du har i dag, men eftersom branschen förändras så snabbt kan du inte räkna med att det ser likadant ut om ett halvår. Min väg har alltid varit att hoppa på saker. Jag tackar ja! Tänker att om det går åt helvete får jag väl säga upp mig. Det finns också en feministisk aspekt på detta. Jag tackar även ja nästan alla gånger jag får förfrågningar om att vara med i intervjuer, i debatter eller morgonsoffor (radio, tv), skriva debattartiklar. Jag tänker på den gamla kampanjen: #tackaja – och jag gör det – tackar ja! Jag vet att det är svårt för journalister att hitta kvinnor som vill uttala sig om saker, det är svårt att få kvinnor att komma och prata eller debattera. Därför tackar jag ja. Och så tänker jag så här: Den dagen medelmåttiga kvinnor tar lika stor plats och syns och hörs i offentligheten som medelmåttiga män – då är vi jämställda. Alltså drar jag mitt strå till stacken! Om man nu som jag är rätt nervös över att prata inför folk så har jag ett till litet tips: Tacka ja direkt, tänk inte så mycket. Jag brukar säga ja på en sekund, innan jag hinner tänka igenom hur läskigt det är, hur mycket som kan gå fel. Det funkar! Sedan är jag skitnervös! Men då får jag vara det. Och jag har överlevt varje gång. Vad är det värsta som kan hända?

Struktur för skrivandet

dator1

Hur gör du när du skriver? Är en vanlig fråga. Många tror att författare har allt i huvudet och sedan bara plitar ner ord för ord tills det är klart. Min verklighet är så långt ifrån det den kan komma!

Det finns hur många metoder som helst för att skriva en roman. Kanske lika många som det finns författare? Jag tror inte ens att alla författare gör exakt likadant varje gång. Det gör inte jag – men så är jag ju rätt ny, jag försöker lära mig och bli bättre och smartare hela tiden.

Trots att det finns så många olika metoder så kan man nog ändå skilja på två vanliga sätt: Det planerade skrivandet och det associativa skrivandet.

Det associativa sättet är när man bara skriver. Författaren vet inte själv hur det ska gå, hur det ska sluta, vad karaktärerna ska göra. Jag vet många som lyckas med detta, men kanske fler som misslyckas. För det är svårt! Det tar ofta mycket längre tid. Och det kräver ofta mycket redigering, för att få historien att hänga ihop. Å andra sidan så kanske det blir bättre för att det tar tid? Historien växer fram, karaktärerna lever sitt eget liv. Ja, jag tror att för dem som lyckas kan det säkert vara väldigt lustfyllt och spännande att skriva på det här sättet. Jag tror dock att det funkar mycket bättre för författare som skriver romaner, snarare än för dem som skriver spänning/deckare/thrillers. I en vanlig roman kan vad som helst hända, det behöver inte nödvändigtvis hänga ihop på samma sätt som i en spänningsroman. Skriver man spänning så måste man tänkte på kontraktet man har med läsaren. Kontraktet, undrar du. Jo, så fort en läsare öppnar en bok i spänningsgenren, tar den på sig ett par spänningsglasögon och börjar leta ledtrådar. Inget som händer får vara slumpmässigt, allt betyder något. Sedan kan många händelser och personer vara villospår, men risken är stor att läsaren blir besviken om det läggs ut för många trådar som sedan inte knyts ihop. Eller om gåtan inte får sin upplösning, eller om den inte har med det som har stått i boken att göra. Det går till exempel inte att ha ett långt kapitel där en ny karaktär ingående presenteras som sedan försvinner ur historien och inte har någon betydelse för berättelsen. Kontraktet innebär att man som författare till spänningslitteratur måste vara väldigt strukturerad och medveten när man skriver.

Det planerade skrivandet är något jag föredrar – mycket för att det faktiskt ska bli något, jag litar inte på att jag ska komma på allt eftersom – eller att det då ska hänga ihop. Många planerar nog, i olika grad, och som sagt kan det planeras på tusen olika sätt. Så, jag tänkte berätta om mitt sätt (just nu).

lego-1108908_960_720

Här är mina 5 byggstenar:

  1. Synopsis – hela historien, vad sätter igång den, vad händer, hur slutar det. Ganska kortfattat skriver jag ner detta.
  2. Personkort – vilka karaktärer ska vara med, hur är de? Jag måste lära känna dem, alla måste ha styrkor och svagheter, något som driver dem. Drivkrafter är viktiga! Karaktärerna måste också ha en utveckling under historiens gång. De kan inte vara statiska, förbli de samma som de var när berättelsen börjar. Så det funderar jag på, vad driver varje person och hur utvecklas varje person?
  3. Konfliktkarta – Alla karaktärer förhåller sig till de andra, därför brukar jag göra en konfliktkarta över alla mina karaktärer. Och med konflikt menar jag inte att alla ska bråka med varandra. Men det ska krocka, gnissla, uppstå situationer som kan driva historien framåt. I vissa fall kan det vara olika personlighetsdrag – en är tyst och tillbakadragen, en är framåt och gåpåig. En vanlig konflikt är ju att någon vill ta reda på sanningen, medan någon annan vill dölja den. Om det finns konflikter mellan personerna är det lättare att driva historien framåt – och framåt måste man hela tiden. Särskilt när man skriver spänning!
  4. Händelseförlopp/handlingslinje – Jag berättar kortfattat händelseförloppet för mig själv, skriver ner det. Det här är ju inte samma som synopsis, för det kan ju vara så att vi kommer in i historien när halva förloppet redan har hänt, det finns ju ett förflutet. Varje sak som händer påverkar historien och karaktärerna framåt. JAG som författare måste veta vad som har hänt. I både min första thriller och den jag har skrivit nu finns det ju många saker i det förflutna som påverkar nutiden. Allt det skriver jag ner.
  5. Lista över scenerna – när jag skriver tänker jag mig historien som en film, med olika scener. Varje scen berättar något och för historien framåt. Jag skriver alltså ner från 1 och framåt vad varje scen ska innehålla. I början behöver det inte vara så detaljerat, men ju längre in i historien jag kommer så dyker det upp nya trådar och händelser, som jag kommer på. Då kan jag lägga till i en tidigare scen. Även om jag inte skriver det på studs så gör jag en anteckning i listan. Till exempel: Scen 4: lägg till den här och den här ledtråden, bygg in den här karaktären, den ska säga si eller så. När jag har skrivit en scen markerar jag den scenen med gult i listan. Om det är något som ska läggas till är det fortfarande vitt. Då har jag koll på att jag får med allt. Scenerna gestaltar jag sedan fram, undviker att berätta vad som händer. Jag vill visa. Läsaren ska vara med i scenen, som om den tittade på en film – se, lyssna, känna, lukta … Närvaro är viktigt.

I början behöver ingen av de här byggstenarna vara särskilt utbyggda. Det kan vara rätt kortfattat. Jag kanske inte är helt klar över alla karaktärer, någon kanske är väldigt luddig, jag vet ännu inte vad den har för funktion, hur jag kan använda mig av den. Kanske vet jag inte exakt hur det ska sluta, kanske har jag inte kommit på alla sidohistorier, eller gjort alla kopplingar. Mycket kommer jag på allt eftersom, och bygger in i min struktur. Men jag vet ändå på ett ungefär vart jag ska. Och jag har ändå ett hum om vilka mina personer är. Sedan kanske jag under resans gång kommer på en briljant idé att någon ska vara på ett helt annat sätt, eller att historien ska vika av på ett helt nytt spår – men jag har stommen klar. Jag vet vad som sätter igång historien, och ungefär vart den ska gå, vart det ska sluta.

images

Det här systemet gör att jag sällan drabbas av skrivkramp. Jag sitter aldrig och stirrar på ett vitt dokument utan att ha en aning om vad jag ska skriva. Jag har förstås andra problem, som att variera språket (skitsvårt att gestalta en spänd, skrämd karaktär, när hen mest hela tiden är det…). Så även om jag har bra struktur så är det inte lätt. Men hade jag inte gjort så här, utan bara skrivit på, tror jag att det hade varit mycket, mycket svårare!

Om du som läser också skriver, vore det väldigt intressant att få läsa om hur du gör! 

Skrivarskolan på Crimetime

crimetime

Nu när jag har lämnat in mitt manus till min förläggare på Norstedts har jag haft tid att syssla med lite annat.

Framför allt har jag jobbat med Crimetime – den stora deckarfestivalen på Gotland i augusti. Jag ska nämligen leda skrivarskolan där i två dagar! Ser så otroligt mycket fram emot det! Några av våra absolut största och bästa deckarförfattare kommer dit och ger sina bästa tips. Jag vet ju att man aldrig kan få för mycket inspiration eller råd från de etablerade när man själv är en aspirerande författare! Själv är jag fortfarande så att jag slukar allt jag hittar som handlar om skrivande, särskilt när det kommer från författarna själva. Man vill ju veta hur de gjorde, vad de gör rätt, hur det funkar för dem – eller hur?

Nu har besökarna på Skrivarskolan en unik möjlighet att få höra Viveca Sten, Johan Theorin, Anna Jansson, Ninni Schulman, Malin Persson Giolito, Denise Rudberg, Emelie Schepp, Marianne Cedervall och deckarnestorn (och min skrivarlärare) Sören Bondeson berätta om hur de gör!

I två dagar ska jag få hänga med dem här och leda den här skrivarskolan. Jag kommer också ha ett samtal på scen med några förläggare och agenter – hur spännande och intressant som helst!

Ni som skriver, och drömmer om att få ge ut er bok – ni borde verkligen komma till Gotland i sommar!

Läs allt om Skrivarskolan här!

Releasefest för Sofie Sarenbrant

tiggaren

I går var en hektisk dag. Jag var egentligen ordentligt förkyld och matt – efter en intensiv lägerhelg med mina gymnaster (som jag tränar på fritiden, 2–3 dagar i veckan). Men, det var bara roliga saker, så det var bara att köra.

På dagen tog jag det lugnt i solen och läste texter från mina kursare i skrivarkursen. Klockan 15 var det dags för träning med min PT (vi fick köra otroligt lugnt), sedan klockan 16 kom en fotograf till gymmet. Jag och min PT skulle nämligen bli plåtade av tidningen amelia Kropp & Skönhet. De bad mig skriva om min träningsresa från 0 till 100 som jag har gjort senaste 1,5 åren.

Efter det satte jag mig på ett kafé och jobbade lite till med de andras texter, samt skrev lite på min egen uppföljare.

Klockan 18 började skrivarkursen, och jag hann vara med i 1,5 timme, sedan rusade jag iväg för att fira min vän Sofie Sarenbrants 7:e bok på 6 år! Tiggaren – ligger redan på topplistorna! Hon är verkligen helt otrolig. En enorm inspiration. Hon visar att hårt arbete lönar sig. Om du skriver själv förstår du hur mycket jobb det innebär att skriva 7 böcker på 6 år. De första tre skrev hon dessutom medan hon jobbade parallellt. Hon är väldigt skicklig på att skriva spännande, att utnyttja alla karaktärer och deras konflikter med varandra. Det finns ett enormt driv i hennes böcker, och jag tror att det är svaret på varför de har blivit så populära. De går helt enkelt inte att lägga ifrån sig!

Stort grattis Sofie till Tiggaren!

På releasefesten träffade jag en massa trevliga människor. Här på bilden (förutom jag och Sofie) mina vänner Pia Printz och Åsa Lundegård. Pia är också en fantastisk inspiration, då hon gjorde verklighet av drömmen att starta ett eget förlag, som har gått helt fantastiskt bra. Det är hon som ger ut Jojo Moyes och David Nicholls – säger väl allt! Åsa Lundegård är en superduktig journalist som jag har känt i många, många år. Nu har hon precis blivit chefredaktör för M-magasin, där hon tog över efter Amelia Adamo – en tidning där jag var redaktionschef i några år. Tidigare var Åsa Lundegård i många år chefredaktör på tidningen amelia. Jättekul att ses!

adlibris100

Ps. Och i morse gick jag in på den officiella statistiken över mest sålda pocket (alla kategorier) på adlibris, och JA, jag har tagit mig in på topplistan. Ligger på en blygsam 99:e plats, men ändå! Känns helt underbart! I går var Den åttonde dödssynden den 13:e mest sålda pocketboken i genren thrillers i Sverige. Håller tummarna för att den fortsätter klättra!

Vissa dagar är tuffare än andra

I dag är en sådan där dag. Mycket motstånd. Tycker att vartenda ord jag nu redigerar är skit!

Hur kan det blir så här? Det är ju tredje gången jag går igenom historien, varför tycker jag att det är så dåligt just nu? Det kan ju vara så att stycket jag just nu redigerar inte är så bra. Eller så har jag bara en riktigt dålig dag. Eller så är det en kombo av de två.

Hittade den här gamla godingen – Ten rules for writing fiction. Tycker att den är så bra! Här är de 10 reglerna (och de stämmer verkligen) av författaren Anne Enright:

1 The first 12 years are the worst.

2 The way to write a book is to actually write a book. A pen is useful, typing is also good. Keep putting words on the page.

3 Only bad writers think that their work is really good.

4 Description is hard. Remember that all description is an opinion about the world. Find a place to stand.

5 Write whatever way you like. Fiction is made of words on a page; reality is made of something else. It doesn’t matter how “real” your story is, or how “made up”: what matters is its necessity.

6 Try to be accurate about stuff.

7 Imagine that you are dying. If you had a terminal disease would you ­finish this book? Why not? The thing that annoys this 10-weeks-to-live self is the thing that is wrong with the book. So change it. Stop arguing with yourself. Change it. See? Easy. And no one had to die.

8 You can also do all that with whiskey.

9 Have fun.

10 Remember, if you sit at your desk for 15 or 20 years, every day, not ­counting weekends, it changes you. It just does. It may not improve your temper, but it fixes something else. It makes you more free.

Skrivarkurser

Många skrivande människor är nyfikna på skrivarkurser. Jag går just nu min femte. Den är liksom de tidigare på kvällstid, varannan vecka cirka 3 timmar. Till varje gång får man lämna in cirka 20 sidor, som alla i kursen läser (och man läser förstås de andras texter). Lärare denna gång är den legendariske Sören Bondeson. Jag har länge varit nyfiken på honom och hans kurser, eftersom han har ett fantastiskt trackreckord. Han har hjälpt många, många författare. Jens Lapidius, Camilla Läckberg, Åsa Larsson, Hanna Lindberg, Mikaela Bley, Denise Rudberg och många, många fler.

Det är en riktigt bra kurs! Och Sören är väldigt bra. Lugn och sansad och uppmuntrande. Men det jag tycker är bäst med kursen är de andra deltagarna. Just i den här kursen är det extra roligt för att alla har kommit så långt. Det är några som tidigare är publicerade, eller har gett ut böcker själv. Alla har kommit långt med sina manus. För är det något jag har lärt mig under alla kurser jag har gått så är det att det är STOR skillnad på att skriva några sidor, jämfört med att skriva ett helt manus. Det här är femte kursen jag går, så jag har rätt mycket erfarenhet och har mött många kursdeltagare. Många, många av de jag har mött har varit duktiga på att skriva. Det har varit färre som har varit duktiga på att verkligen slutföra ett helt manus. För det är det som är det absolut svåraste. Jag har läst enstaka sidor som har varit briljanta, men det har varit långt ifrån en bok. 1–3 sidor gör ingen roman. Det krävs 200–250 sidor för att få ihop en roman! Och det är också stor skillnad på att ge feedback på en bra text på en sida, eller att ge feedback på 20 sidor som ingår i ett större bygge på kanske 250. I den kurs jag går nu har alla kommit så pass långt att man inte behöver prata om exakt ordval eller haka upp sig på någon liten felstavning eller felformulering. Det handlar framför allt om större frågor – hänger det ihop, är det trovärdigt (inom sin genre), finns det en framåtrörelse, är det bra gestaltat, är scenen intressant, hur fungerar sidohistorierna, kan man göra mer med karaktärerna, utveckla tematiken? Ja, den typen av frågor.

Och jag älskar att diskutera sånt här!

Jag vet att det finns en viss skepsis mot skrivarkurser. Det finns de som tror att de som går sådana blir likriktade. Att det dödar det egna språket, den egna stilen. Men nej, för mig har det varit precis tvärtom! Man förädlar! Man utvecklar sin egen stil. Man förbättrar och får fram det som är unikt med just dig som författare. Hantverket är tillräckligt svårt som det är. Det finns inga genvägar, enkla formler, enkla regler. Att skriva är jättesvårt! Att skriva bra är ännu svårare! Jag har haft otrolig stor nytta av alla skrivarkurser jag har gått. Och framför allt har jag träffat så många trevliga, spännande, intressanta människor.

Om du vill läsa mer om skrivarkurser, och mina erfarenheter av skrivarkurser så har jag skrivit om det tidigare – HÄR!