Releasefest för Ögonvittnet!

I förra veckan var jag på en otroligt trevlig releasefest. Jag brukar vara dålig på att gå på releaser, men den här är jag så glad för att jag inte missade. Det var för en person som jag tycker väldigt mycket om, både som författare och människa: Anna Bågstam Ryltenius.

Ögonvittnet är hennes första fysiska bok, men hon har tidigare skrivit en serie för Storytel original: Stockholm psycho – som var väldigt underhållande, en riktigt skruvad thriller. Jag tyckte mycket om den!

Ser verkligen fram emot att läsa hennes nya. Hade velat kasta mig över den, men har så många böcker att läsa i och med mina olika uppdrag att jobb tyvärr måste gå före. Men den som väntar på något gott och så vidare.

Anna bjöd på en fantastisk releasefest – tack snälla för den! Här kommer lite bilder från kvällen:

Anna och jag går skrivarkurs ihop den här terminen. För Sören Bondesson. Det är andra gången vi går tillsammans. Alla utom en av kursdeltagarna dök upp på Annas release. Här är Anna Grönlund, Jan Gösbäck, Anna Bågstam Ryltenius, jag, Sören själv och Anders Ström från kursen (vi är tre till, varav två var på plats, men som tyvärr inte hamnade på den här bilden). Lägg alla namn på minnet, för det dröjer nog inte länge förrän de alla debuterar!

Underbara Helena Dahlgren som också är författare och i övrigt mycket duktig på litteratur med Anna och Karin Drangel – som är aktuell med sin första thriller, De älskvärda (stort grattis och bra jobbat!), som hon delvis skrev när vi gick kurs för Sören tillsammans 2016.

Anna med Johan Ehn, som också är författare och skådis (han läste ur Annas bok under kvällen!).

Anna med sina förläggare, Emma Danielsson (på Storytel original) och Erika Degard (på Norstedts), som också råkar vara min förläggare 😉

Pocketsnack på förlaget

I morse var jag tidigt på mitt förlag, Norstedts, för att prata om Och blomstren dö som kommer i pocket till sommaren. Det blev ungefär tio minuter på scen med min förläggare Erika Degard.

Publiken var oerhört viktig, det är nämligen de som satt där som köper in pocketböcker till Pocketshop (som jag älskar) och andra ställen där man säljer pocketböcker! Min dröm är ju att Ica och Coop och de ska köpa in den! Vi får väl se om de blev lockade – håll tummarna!

En fråga från min förläggare var vilka andra böcker den skulle passa bredvid. Alltså genremässigt. Det är ju en spännande fråga! Jag skulle gärna se att den stod intill Gillian Flynns böcker, Paula Hawkins Kvinnan på tåget, B A Paris Bakom stängda dörrar och Caroline Erikssons De försvunna, men också Lina Bengtsdotters Annabelle. Det finns en hel del likheter mellan min bok och deras. En krypande spänning, snarare än väldigt mycket blod och våld. Inte så mycket poliser, utan snarare spel mellan människor. Relationsthriller, eller domestic noir, heter ju genren och relationsthriller är faktiskt ett väldigt bra ord! Jag älskar den genren! Där det otäcka finns väldigt nära, kanske till och med hos en själv, sitt förflutna och bland de människor som står en närmast. I Och blomstren dö kommer sanningen så nära att den nästan är smärtsam att få reda på.

Med i dag var några andra författare, alla supertrevliga, och råkar vara sådana jag känner väldigt väl (de flesta före detta journalister som jag, och vissa som jag till och med har jobbat med): Mats Strandberg, Erika Scott, Hanna Lindberg, Moa Herngren och Caroline Säfstrand (den enda jag inte känner). Det är alltid inspirerande att träffa andra författare, och höra de prata på scen. Jag har läst alla deras böcker (förutom Carolines) och jag är så imponerad av de alla!

Tack för en fin morgon, Norstedts!

Och så här kommer pocketen se ut (fram- och baksida)! Vad tycker ni?

En egen röst?

Hur viktigt är det med en egen röst? Sitt eget sätt att skriva? Och är den där egna rösten en tillgång eller ett hinder för en eventuell författarkarriär?

Det här är något många skrivande människor funderar på. Och är något som diskuteras flitigt. Många menar att de har en egen röst, och att det är därför de inte får sina manus antagna av förlag. De menar att deras sätt att skriva är så speciellt, och att förlagen därför inte törs satsa på dem.

Jag håller sällan med de skrivande människor som pratar så här. Tycker oftast att det låter som gnäll från aspirerande författare som blivit refuserade.

Och inte att förglömma – att bli refuserad hör till författarlivet! De flesta författare, ja, majoriteten har någon gång blivit refuserad.

Självklart finns det oupptäckta genier med en helt egen fantastisk röst, som ännu inte blivit antagna av förlagen. Så klart! Förlagen kommer alltid missa stora berättare, fantastiska röster, briljanta manus. Men inte så många som man tror.

Det är vad jag tror.

Om vi ska börja reda ut det här med vad en egen röst är för något? Att skriva annorlunda är inte samma sak som att ha en egen röst. Det kan vara det, men är inte nödvändigtvis det. Jag skulle vilja påstå att en egen röst är det samma som en eget penselskrift, som konstnärer har. Eller ett eget artistiskt uttryck eller ton som musiker har. MEN, för att kunna ha det, måste man först kunna hantverket. En konstnär som har ett alldeles eget sätt att måla har först lärt sig grunderna, lärt sig allt om komplementsfärgerna, de olika målarteknikerna och så vidare. De har förmodligen tragglat med kroki ett gäng år. För jag tror att man måste behärska konsten först, innan man börjar experimentera.

Förstås finns det undantag. Det gör det alltid.

Jag stötte på en hel del frilansare under mina år som redaktör som förväxlade oerfarenhet och brist på kompetens med ett eget uttryck. När man påpekade att deras idé inte alls passade in i den tidning jag jobbade på, så blev deras svar att det är styrkan med idén, att den sticker ut, att det de vill skriva inte är så strömlinjeformat och tråkigt som alla andra texter vi brukade ta in i tidningen och att de minsann hade en egen röst. De tyckte att deras artikel skulle kunna ”muntra” upp hela tidningen. Göra den lite spännande.

Och jo, det var sant. Deras idéer och deras sätt att skriva var inte som de vanliga texterna jag fick från erfarna duktiga frilansarna. Men inte på något positivt sätt. De här personerna kunde helt enkelt inte hantverket.

Och om det nu var så att jag ville experimentera med tidningen, prova något nytt, våga ta ut svängarna, skulle det vara en så bra idé att låta en för mig helt okänd oprövad frilansare stå för det där nydanande, nytänkande, out of the box-jobbet?

Nja, jag tvekade. Och tackade nej varje gång. Efter många, många år som redaktör kunde jag nämligen rätt snabbt avgöra vilka som var bullshitare, som egentligen inte kunde yrket, och de erfarna, duktiga, professionella frilansjournalisterna. Och jag valde de senare alla dagar i veckan. Även om jag då och då kunde testa nya förmågor. Dock inte sådana här som jag beskrev ovan, som helt saknade självinsikt.

Brott mot reglerna är helt okej. Men det måste vara medvetna brott. Det är skillnad på erfarna duktiga författare som väljer att skriva helt utan skiljetecken, eller utan varken citattecken eller pratminus (som Kerstin Ekman gjort bland annat) än någon som knappt kan skriva gör det. För att ta ett konkret exempel.

Förlagen om några vet detta. Och de drar sig inte alls för att ge ut mycket svåra, mycket experimentella böcker. Både prosa och lyrik. Läs Stina Stoor till exempel. En mycket skicklig författare med ett helt eget språk.

Hur experimentell en bok än är måste den ändå vara läsvärd. Det vet förlagen. De kan satsa på ”stor” litteratur, som är väldigt smal och inte alls kommer att sälja så att den täcker omkostnaderna. Men då ska det ändå vara läsvärt och kvalitativt. Alla förlag har en del utgivning som hamnar i det här facket. Så kallad ”finlitteratur” som är väldigt speciell och kvalitativ. Och som inte alls ges ut av kommersiella skäl, utan enbart av litterära.

Därför kan jag verkligen irritera mig på när aspirerande författare klagar över sina refuseringar med ”min bok var alldeles för speciell, förlaget vågar inte satsa på en så egen röst, de är fega och vill bara ge ut mainstream-verk”. För det är helt enkelt inte sant. Sanningen är förmodligen att din text inte var tillräckligt intressant och bra.

Att skriva är svårt. Otroligt svårt. Det kräver år av övning. Man ska ha en respekt för skriven text. För innehåll. En enkel deckare är inte heller lätt att skriva. Tvärtom!

Så allt snack om att utgivning är som ett tombola, att det bara handlar om slumpen – nej, så är det inte. Riktigt bra manus blir så småningom utgivna. Riktigt bra författare blir så småningom utgivna. Det kan ta några år. Och det kan ta rätt många omskrivningar, och även nya manus. Men de som verkligen vill bli utgivna och som tar till sig av kritik, lär sig av sina misstag, lyssnar in och läser mycket – den kommer, förr eller senare, att bli utgiven.

Men är det dit man vill så måste man börja med att sluta skylla på att förlagen är ”fega” och att de ”inte förstår”.

Snart Bokmässan 2017!

Long time no see här i bloggen. Mitt heltidsjobb har kommit emellan 😉 Men snart är det dags för Bokmässan och då är jag ju författare till hundra procent! Eller nja, jag ska faktiskt moderera några samtal. Så lite journalist är jag också!

Jag älskar Bokmässan! Tycker att det är en fantastisk fest, och jag har inga problem med att stå i larmet hela dagarna. Älskar att prata med läsare, andra författare, trevliga förlagspersoner och journalister och ja, jag älskar allt som har med mässan att göra! Och ja, jag är ofta ensam/själv (det är lätt att känna sig ensam, trots att det är enormt mycket folk – och det gäller att man är en sådan som står ut med det), jag går runt mycket på egen hand, står länge i montern och väntar på att någon ska vilja köpa min bok (ibland kan man stå en halvtimme utan att någon ens säger hej, men jag tycker att det är okej det också). Och ja, jag blir trött i fötterna, men då går jag och tar en kaffe, eller ett glas vin och en räkmacka och snart är jag på benen igen.

I år åker jag ner på torsdag eftermiddag och sedan har jag ett rätt lagom program, tycker jag själv. Så här ser det ut:

Fredag:
12.30–13.00, B08:22, intervjuad för Storytelpodden
13.30–14.00, B05:22, signering i Norstedts monter

Lördag:
14.00–14.20, F5, leder miniseminariet True crime med Thomas Bodström och Åsa Erlandsson.
16.30–16.50, F5, leder miniseminarie med Moa Herngren om Tjockdrottningen.
17.20–17.30, B05:22, intervjuad på monterscenen hos Norstedts.

Söndag:
11.00–12.00, F01:62, står i Skrivarakademins monter.
12.30–13.00, B05:22, signering i Norstedts monter

 Förstås ska jag på en del mingel också och Norstedts årliga förlagsmiddag. Jag blir hemskt glad om ni som läser här och är där kommer fram och säger hej! Jag försöker vara i Norstedts monter så mycket jag kan! Vi ses!
Så här såg det ut förra året i Norstedts monter!
Jag lyckades faktiskt sälja slut på alla Den åttonde dödssynden i pocket! Här signerar jag den sista!
Här är från år 2015 när min första thriller precis kommit ut. Blir intervjuad på monterscenen av min förläggare Peter Karlsson.
Det året fick jag också träffa Paula Hawkins!
Och så satt jag vid samma bord som Otto Sjöberg som är vd för Norstedts förlagsgrupp (tidigare chefredaktör både på Expressen  – han började på Expressen ungefär samtidigt som jag slutade, i början av 2000-talet).
Roligt med alla fina kollegor man träffar på under Bokmässan! Här Maria Sundberg som gjorde layouten till min första bok, Pam, min kollega på jobbet – vanliga jobbet, chefredaktör på Topphälsa, Susanne Boll, författare, Varg Gyllander, författare, och Nina Cronee, författare och tidigare förläggare.
Jag och min dåvarande redaktör på Norstedts, Malin Tynderfeldt.
Jag och den otroligt begåvade författaren Kristina Sandberg, på Norstedts middag.

Om att jobba heltid vid sidan av författandet

Jag har ju ett heltidsjobb. Och inte vilket som helst heller. Det är ett rätt krävande heltidsjobb, som gör att jag ofta stannar sent på jobbet, i stort sett alltid jobbar en hel del på helger, och sena kvällar. Det är ett väldigt roligt och kreativt heltidsjobb, men det tar enormt mycket energi.

När jag är på mitt jobb tänker jag aldrig på mitt andra jobb – som författare. Tvärtom kan det ibland nästan bli kortslutning när mina kollegor pratar om mina böcker. Jag är liksom så inne i mitt jobb, att jag inte ens tänker på det där andra. Nu de senaste dagarna är det flera på mitt jobb som har köpt mina böcker billigare direkt av mig (vilket förstås är otroligt roligt och smickrande). Och det är först då jag börjar tänka på mina två konkurrerande roller. För konkurrerar gör de. Det är verkligen så att jag inte KAN skriva när jag jobbar så här mycket och intensivt. Och det jobb jag har går inte att göra halvhjärtat, utan jag måste gå in i det med hull och hår (det finns inget annat, det vet alla som känner mig).

Inte nog med att jag inte hinner skriva, att vara författare handlar om så mycket mer än att skriva. Det handlar om att marknadsföra sin bok, live och i sociala medier, gå på författarkollegors releasefester (som jag i stort sett alltid missar – tre bara denna senaste vecka – förlåt!), svara läsare som hör av sig, blogga, hålla kontakt med förlaget (min förläggare mejlade för nästan två veckor sedan och jag svarade i går…) sköta författarsidan på Facebook och så vidare … Dessutom har jag ju ambitionen att göra andra författarrelaterade uppgifter, som att moderera på Crimetime och Bokmässan. I dag läste jag Moa Herngrens nya roman Tjockdrottningen (superbra!), för henne ska jag leda ett samtal med på Bokmässan om några veckor.

Men det som skaver mest är att jag inte hinner skriva. Denna sommar var den sämsta någonsin, mitt heltidsjobb åt upp det mesta av min ledighet, och jag hann bara vara ”ledig” i knappt två veckor – och på den tiden hann jag skriva 8 sidor (resten gick till Crimetime).

Samtidigt är det ju ett moment 22-läge. Jag hinner inte skriva och marknadsföra mina böcker, alltså är det långt ifrån att jag kan leva på mitt skrivande. Därför måste jag jobba, och när jag jobbar hinner jag inte skriva och marknadsföra mina böcker.

För att inte jobba ihjäl mig gör jag som jag alltid har gjort. Jag skriver inget under ”jobbterminerna”, inväntar semestrarna. Skulle jag skriva ”lite grann” under ”jobbterminerna” skulle jag ständigt vara besviken på mig själv. Och det blir inte heller hållbart.

Nu får jag vänta till höstlovet, då jag och min familj ska åka bort, för att få skriva nästa gång. Därefter hägrar jullovet, då jag också planerar att gå in i skrivarbubblan. Och sen får vi se.

Jag vet inte hur länge man klarar att leva ett sådant här schizofrent liv.

Mål!

Är en sådan som inte kan jobba utan mål. Jag har typ mål för allt … Ibland kan jag tycka att det är lite knäppt. Det ÄR knäppt. Samtidigt är det det som funkar för mig.

När det gäller skrivandet är det för mig livsviktigt med mål. Tror att det hänger ihop med att jag har ambitionen att vara författare vid sidan av mitt andra heltidsjobb (eller snarare, jag har inget val, att leva på mitt författande är inte aktuellt i dag). Om man ska göra något utanför sitt vanliga liv, när det vanliga livet är fullt upp som det är, så tror jag att det är bra att sätta upp mål.

Jag befinner mig just nu i slutfasen av redigeringen av mitt andra thriller-manus. Fick tillbaka det från min förläggare i mellandagarna. Började i går med redigeringen. För att komma igång skriver jag alltid upp hur många sidor jag ska klara av per dag. Sedan gör det inget om jag gör lite till. Men jag måste åtminstone klara de mål jag satt upp.

1 februari ska jag lämna in manuset igen och då ska det till redaktören.

Så, om jag ska sammanfatta mina mål med 2017 så är det:

  1. Bli klar med detta manus som ska bli boken Och blomstren dö till sommaren.
  2. Skriva ett utkast till thriller nummer 3.
  3. Läsa 52 böcker (en i veckan…).
  4. Träna 150 träningspass – att träna är en stora passion, och gör jag inte det så orkar jag inte med mitt intensiva liv.

I dag har jag 35 sidor kvar att gå igenom. Men först ska jag lägga mig i badet och läsa klart årets första bok 😉

 

Manuset tillbaka

Så i går fick jag äntligen manuset tillbaka från min förläggare. Med kommentarer och anteckningar i kanten. Det blir en del jobb till. Inte oöverkomligt, men det kommer nog ta sina söndagar.

Söndagar har blivit min skrivdag. Jag jobbar ju heltid, så vardagarna kan jag glömma. Lördagarna går åt till gymnastikträning med min gymnastikgrupp och därefter vila och läsa. Gör oftast det i badkaret för maximal avslappning 😉

Söndagar sitter jag i min fåtölj i vardagsrummet och jobbar med boken. På söndag, 1 januari, får jag börja nästa vända. 1 februari ska boken till redaktören, så då måste den vara klar. 5 söndagar är det i januari. Manuset är på 312 sidor. Det blir till att planera hur mycket man ska hinna varje gång.

Ser fram emot att ta tag i det igen. Men ser nog ännu mer fram emot att bli klar. Wish me luck!

Ps. Kolla vilken fin julklapp jag fick av min man! Ett fodral till min dator – passande för en författare, eller hur?

När är man klar?

En vanlig föreställning när det gäller författarskap är att man skriver en bok och sedan är den klar. Jag minns när jag första gången gick ut och berättade att jag hade skrivit klart ett manus, från början till slut. Då frågade väldigt många: ”Jaha, har den kommit ut nu?”

För det första är det ju inte alls säkert att det blir en bok som kommer ut bara för att man har skrivit klart en historia.

För det andra så är ju boken inte klar bara för att man har skrivit klart själva historien. Det är ju då det stora jobbet börjar.

Jag tror inte folk inser hur otroligt mycket jobb det är med en bok. Att över huvud taget komma i första målet, att skriva klart till slutet, det i sig är en bedrift och inte många klarar det. Därefter måste man ha tålamodet att jobba igenom sin text ett stort antal gånger. Jag tror att jag har skrivit igenom min första bok säkert 20 gånger. Och slängt minst två tredjedelar och skrivit till en massa text. Och det var bara INNAN jag fick kontrakt.

Om man nu hör till de lyckliga få som får ett bokkontrakt (några promille av de som skickar in) så börjar nästa stora vända med boken. Jag skrev om stora delar av min bok efter att jag hade fått kontrakt. Jag och min förläggare gick igenom den flera gånger. Och nej, det är inte hen som ändrar, utan jag. Och ja, det är jag som bestämmer om jag vill ändra eller inte. Ingen tvingar dig. Men om man är debutant kan det vara värt att lyssna på en erfaren förläggare, annars är man (tycker jag) lite korkad, minst sagt.

När förläggaren tycker att boken känns tillräckligt färdig går den till redaktör. Redaktören kan också ha både små och stora synpunkter. I mitt fall gick jag över boken en gång till. Därefter gick redaktören igenom den, och slog ner på alla småsaker. Rena felstavningar, upprepningar, klyschor, felaktigheter, tog bort småord och så vidare. Eller snarare, hon föreslog vad jag skulle ändra, sedan var det jag som fick ändra om jag ville. Och till 99% gjorde jag som hen föreslog.

Men det är inte slut efter det. För då är det korrekturet, och jag läste igenom det en gång till.

Så, när är boken klar? Ja, den är klar först när den går till tryck. Då kan man inte påverka mer. Och då, kan jag lova, är man ganska trött på sin text.

Min uppföljare befinner sig i förläggarskedet. Jag har alltså redaktör och korrekturet kvar. Till tryck går den någon gång i vår. Då är den klar!

I väntans tider

pregnant-woman

När man har lämnat sitt manus till sin förläggare är det som att vara gravid i nionde månaden. Man kan inte göra något, mer än vänta. Det är för kort om tid för att påbörja nästa projekt, men det tar ändå några veckor. Till helgen var det två veckor sedan jag skickade det till honom.

Vi får se om han tycker att vi ska ta en vända till med det, eller om det är dags för redaktören.

En annan kul grej är att vi har börjat titta på omslagsförslag. Jag har fått fem stycken, och sagt vilken jag gillar bäst. Vi får se nu hur det blir. Kan inte visa något ännu. Men snart!

Vad ska uppföljaren heta?

blomsterframjandet_jatteverbena_och_fjaril_2_0

Tyvärr har jag inte hunnit blogga så mycket på sistone. Jag jobbar väldigt mycket, på mitt vanliga heltidsjobb, och har ju tre barn, en man och en hund 😉 Samt är gymnastiktränare för tävlingsgymnaster 2–3 gånger i veckan. Varje söndag dessutom denna höst har jag jobbat med att slutföra min UPPFÖLJARE.

Och för drygt en vecka sedan lämnade jag in mitt redigerade manus till min förläggare igen. Han ska nu läsa andra versionen. Sedan kan det bli så att jag jobbar lite till med det, innan det går till redaktören. Det är en lång process innan det blir en bok.

Men nu är vi inne i en rolig fas där vi har satt titel och har börjat titta på omslag och texter till kataloger och så vidare. Det är mycket som hör till författandet som man kanske inte tänker på.

Vad ska nu uppföljaren till Den åttonde dödssynden heta? Ja, vi har gått igenom jag vet inte hur många förslag. Många bra, många mindre bra, flera riktigt usla… Men nu har vi enats om en titel, som både sätter miljön och genren:

Och blomstren dö

Historien utspelar sig i skärgården på sommaren och det är, precis som den första, en psykologisk thriller med mörka hemligheter och ond bråd död – så jag tycker titeln säger väldigt mycket. ”Och blomstren dö” är från en psalm, ni känner säkert igen den, En vänlig grönska… Det är en vacker och fin psalm, som börjar gott, men som faktiskt har ett mörkt slut om man läser den noga.

Vad tycker ni om titeln?