Bokmässan 2018

Jag har inte haft så mycket tid att blogga på sistone. Men tänkte ändå skriva något om Bokmässan 2018!

Det var en väldigt intensiv helg för mig. Och framför allt jobbade jag. Jag var inte där främst som författare, utan hade fått en rad uppdrag. Många författarsamtal att moderera. Men så klart stod jag mycket i montern för att träffa läsare och sälja och signera böcker. Så mycket jag bara kunde. De senaste två åren har jag sålt slut på alla mina pocketböcker, så målet var högt satt denna mässa. Trots mindre tid, och fler böcker. Men det gick bra, jag sålde faktiskt väldigt mycket!

Här kommer en sammanfattning av min mässa.

DAG 1:

Jag anlände runt elva-tolv-tiden, tog spårvagnen (för första gången) från tågcentralen till Bokmässan.  Efter att ha checkat in på mitt rum gick jag direkt till Norstedts monter för att sälja böcker.  Min agent (Grand agency) hörde av sig, och det blev ett spännande möte med min nya tjeckiska förläggare, Andrea. Hon var otroligt gullig och entusiastisk. En riktig bokälskare, det märktes. Vi hade sällskap ner efter mötet och jag visade henne en massa bra böcker, som hon fotade för att kolla upp senare. 

Bildtexter: Träffade trevliga författarna Josephine Almanakis Sirander och Josefine Sandblom. Ingen mässa utan min fina författarkollega Anna Jansson! Här med vår gemensamma duktiga förläggare Erika Degard. 

Bildtext: Min tjeckiska förläggare Andrea – vilken bokfantast! Vi pratade litteratur – länge! 

Efter att ha sålt några till böcker i montern var det dags för Årets bok-mingel. Tyvärr hann jag inte stanna för att höra vem som vann (Niklas Natt och dag, 1793) för jag hade bokat möte med Gabriella Kjeilen för att vara med i hennes podd; Livet som författare. Mitt emot hennes monter stötte jag på min gamla lärare Anders Fager.

Bildtexter: På Årets bok-minglet träffade jag en rad gamla kollegor från Bonnier Magazines and Brands, samt en hel del författare. Här med Niklas Sessler, ansvarig utgivare Damernas Värld, Pamela Andersson, chefredaktör Topphälsa, Helen Arkhem, redaktionschef Topphälsa och författare. Författarna Åsa Hellberg och Gabriella Ullberg Westin.  

Bildtext: Jag fick vara med i Gabriella Kjeilens podd Livet som författare. 

På kvällen mötte jag upp min trevliga agentur, Grand agency och mina agentur-kollegor. Supertrevlig och otroligt god middag. Kom något för sent i säng … Tack Grand agency!

Bildtexter: Med på middagen med Grand agency var bland andra Anna Jansson, Mats Strandberg, Johan Ehn, Lena och Lena Stjernström. 

Dag 2:

Jag visste att jag stod inför en riktigt intensiv dag. Gick upp hyfsat tidigt, förbannade att jag kom i säng för tidigt. Åt frukost och gick igenom mina manuskort. Först var det dags för invigning av Crimetime Göteborg.

Bildtext: Polischefen i Göteborg inviger Crimetime.

Därefter var det dags för mitt första stora seminarium: Om öar som deckarmiljö med Viveca Sten, Marianne Cedervall och Anna Ihrén. Det blev ett väldigt bra och avslappnat samtal på 45 minuter, som faktiskt spelades in av UR. Det roliga var att producenten efteråt kom fram och sa att det var det bästa samtal han hört i år! En bra start på alla mina moderatorsuppdrag (totalt 10 stycken).

Strax därpå började nästa samtal. Om journalister som skriver spänning, med Carolina Neurath och Johan Ripås.

Efter det samtalet hade jag tio minuter på mig att springa till andra sidan av mässan och E-hallen, för att prata om träning för gravida med Lovisa ”Lofsan” Sandström.

Därefter hade jag faktiskt lite tid för lunch, och den intog jag på Crimetimes vip-område. Där träffade jag Kamilla Oresvärd och Anna Ihrén, och hade ett bra snack med dem!

Nästa samtal handlade om coola hjältinnor och var med Anna Bågstam och Kicki Sehlstedt.

Därifrån fick jag också springa, tio minuter senare, stod jag i andra delen av mässan på scen och pratade med Linn Maria Wågberg om hennes fina och berörande bok Himlen måste sakna en ängel.

Därefter hade jag lite tid för montern.

Bildtexter: Jag hade bestämt träff med Bokinstagrammaren ”Deckartips” – Fanny, som ville köpa min bok signerad. Så kul att träffas! Jag sprang också på författarkollegan Annika Taesler. Och så kom min författarvän Jenny Fagerlund förbi tillsammans med författaren Therese Loreskär. 

Stod vid pockethyllan och pratade med läsare och berättade om mina böcker, tills det var dags för prisutdelning av Crimetime Specsavers Award. Det var superkul, då delade jag scen med proffset Josefine Sundström och delade ut alla priserna.

Bildtexter: Prisutdelning av Crimetime Specsavers Award – grattis alla vinnare! Så kul att få vara med och både påverka vilka som skulle vinna, samt vara med och gratta de värdiga vinnarna på scen!

Därifrån fick jag också springa, för det var dags för dagens sista samtal att moderera: det med Linda Marie Nilsson om hennes bok Så lärde jag mig älska min kropp.

Bildtext: Stackars Linda Marie hade brutit händerna! Men hon var glad och signerade ändå. 

Jag hann vila en timme på hotellrummet och sedan var det dags för förlagsmiddag med Norstedts. Jag gick inte vidare till Petter Stordalens fest på hans hotell. Utan var duktig och gick och la mig hyfsat tidigt. Klockan var nog ändå över tolv när jag kom i säng …

Bildtext: Glömde fota under Norstedts förlagsmiddag, men som tur var tog Erika Degard den här. Den enda jag har 😉

DAG 3:

Dagen började tidigt. Direkt efter frukost var det dags för intervju av Niklas Kämpargård på scen, om hans bok om Krishandboken. Det var mycket spännande!

Direkt efter hade jag nästa samtal som jag modererade. Nu om regnbågsmat med Annika Panotzki. Också intressant.

Efter samtalet checkade jag snabbt ut och rusade till montern för att sälja och signera böcker. Gladast blev jag nog när jag råkade prata med Iris. Hon stod och höll i min bok, och jag gick fram till henne och presenterade mig. Det visade sig då att hon köpt min första bok av mig på bokmässan förra året och att hon nu kommit tillbaka för att hon ville köpa min nya, och hoppades att jag var där. Bad så klart om att få ta en bild med henne! Tack Iris!

Två författarvänner, Jeanette Niemi och Anna-Maria Ekblad kom förbi och sa hej. Kul!

Sedan var det dags för nästa moderatorsuppdrag – prata med Aftonbladet-journalisten Robert Laul om hans bok Alkisbarn. Blev ett bra samtal på scen.

Efter det var det min tur att bli intervjuad, av min tidigare förläggare Peter, på Norstedts scen.

Och så mässans sista samtal för min del: Om mordplats Göteborg med författarna Kamilla Oresvärd och Mats Ahlstedt.

Jag rusade tillbaka till montern och försökte febrilt sälja de sista exen av mina böcker. När det bara var fyra ex kvar av Den åttonde dödssynden var jag tvungen att ge mig av till tåget. Tåget var försenat, men så småningom kom jag ändå hem. Blev hämtad av min man vid Centralen.

Återigen en fantastisk Bokmässa, om än med väldigt mycket jobb denna gång. Första året någonsin utan varse sig Park eller räkmacka!

Vi ses nästa år!

Digital passion!

Under våren och en del in i sommaren också har jag ägnat en del av min tid åt en annan författares bok. Jag har nämligen varit redaktör för Frida Boisens nya bok Digital Passion!

Ett mycket roligt uppdrag om ett ämne som intresserar mig. Sociala medier och hur de påverkar vårt samhälle och våra liv. Även om det finns många baksidor av sociala medier så innebär det väldigt mycket gott också. En demokratisering av kommunikationen. Alla kan enkelt publicera sig i sociala medier, nå ut, bli läst, påverka, kommentera. En demokratirevolution! Digitaliseringen, robotiseringen och AI kommer att påverka oss otroligt mycket framöver, och gör det även i dag. Och använt på rätt sätt kommer det här förbättra våra liv.

Frida har skrivit en initierad och positiv bok som både handlar om sociala medier, hur vi kan använda det, men också på hur vi kan välja att förhålla oss till den här utvecklingen som är här för att stanna.

Det har varit väldigt roligt att jobba med den här boken. Den kommer ut i bokhandeln om några veckor. Stort grattis Frida! Och tack förläggare Carina Nunstedt och redaktionschef Johanna RydergrenHarper Collins förlag för förtroendet!

Här sitter jag, Frida och redaktionschef Johanna på Harper Collins förlag!

Positiva refuseringar

Den rubriken låter kanske som en motsägelse. Positiva refuseringar. Men jo, sådana finns också.

När man skickar in sitt manus till förlag kan man få 3 svar.

  1. En standardrefusering som artigt men bestämt säger tack, men nej tack.
  2. En positiv refusering, det kan vara ett kortare mer personligt svar, där förlaget ändå säger att de gillar ditt sätt att skriva och önskar dig lycka till, men det kan också vara ett mer utförligt svar med ett lektörsutlåtande.
  3. Ett ja, vi vill anta dig.

    Av dessa är nummer 1 absolut vanligast. Och det beror inte på att så många manus är dåliga. Enbart. (För jo, många manus är dåliga.) Men det beror framför allt på att möjligheten att anta och ge ut böcker är begränsad, även för ett förlag. Varje gång de tackar ja till ett manus, tackar de också ja till en författare, och ett författarskap. Även om det inte finns några löften om utgivning av fler böcker (om det inte är ett så kallat flerboksavtal). Ofta är en debutant en ren förlustaffär (kom ihåg att en debutant i snitt säljer cirka 800 ex av sin bok, vilket inte täcker omkostnaderna). Förlaget räknar med att det. Men hoppas att författarskapet ska löna sig på sikt. Det kostar nämligen, både i tid och pengar att ta sig an ett manus och en författare. Det är en stor investering och många personer kommer att jobba med manuset åt dig. Förläggaren, redaktören, säljarna, marknadsförarna, formgivaren, korrläsaren och så vidare. Och på detta tillkommer förstås tryckkostnad, marknadsföringskostnad, tid och energi att bearbeta både media och allmänhet, samt de kanske viktigaste: bokhandlarna – för att de ska köpa in boken.De flesta manus får därför standardsvaret, tack, men nej tack. Ett förlag som mitt (Norstedts) får ungefär 2000 manus om året. Av dessa blir ungefär 3-4 utgivna. Förlaget har ju förstås redan en massa redan utgivna författare som kommer med nya manus. Så av de inskickade 2000 manusen blir 3-4 ungefär förlagets debutanter. Vissa år fler, vissa år färre, ibland har förlagen inte en enda debutant.Men, det här inlägget ska framför allt handla om de som får svar nummer 2. En positiv refusering. De kan förstås se väldigt olika ut. Vissa får ett kortare svar, med några uppmuntrande ord, att förlaget gillar det de läst och gärna skulle vilja läsa om skribenten skriver mer. Medan andra får längre lektörssvar. Förlag jobbar ofta i manusgrupper, de brukar träffas en gång i veckan och gå igenom veckans skörd. De läser några sidor i varje manus, och lägger manusen i olika högar, från absolut nej till mycket intressanta. De som av flera anses vara väldigt intressanta kan sedan gå till en så kallad lektör. Det är antingen någon av de som jobbar på förlaget, eller en van och professionell läsare som anlitas av förlaget, som läser igenom hela och kommer med ett lektörsutlåtande. Det brukar vara ungefär 20 av de 2000 manus som kommer in som får ett längre lektörsutlåtande. Det kostar ju förstås att låta någon läsa igenom hela manuset och ge en ordentligt utlåtande. Så det är bara de som verkligen är intressanta som får det.

    När jag skickade in mitt manus första gången (2012) så fick jag några standardrefuseringar (bland annat från Norstedts), men jag fick även några mer utförliga lektörsutlåtanden, eller positiva refuseringar, från flera förlag. Det var ambitiösa genomgångar av mitt manus, där lektören lyfte fram styrkor och svagheter med mitt manus. Hen (man får sällan veta vem som har läst) gav i vissa fall förslag på förbättringar och ändringar i manuset. Och även om de i dagsläget tackade nej, så var de alla väldigt uppmuntrande. Kort sagt var budskapet att det här var ett manus de ändå trodde på. Det var inte riktigt färdigt, och höll inte hela vägen, men det fanns mycket bra att jobba på. Alla skrev att de gärna läste en uppdaterad version av manuset.

    Jag fick ja från ett förlag också, men eftersom så många stora förlag (bland annat Bonniers) hade gett mig så fina positiva refuseringar bestämde jag mig för att ge det en chans och jobba om det.

    Det var inte så att jag slaviskt följde vad de skrev, för det hade varit omöjligt. Lektörsutlåtandena var ju skrivna av olika personer, och alla tyckte inte samma sak. Men, deras kunniga synpunkter gjorde att jag såg på manuset utifrån. Såg dess svagheter och styrkor, och med hjälp av det så jobbade jag om manuset. Framför allt var det andra halvan som behövdes förbättras och ändras. Så det gjorde jag. Jag jobbade om mitt manus under nästan ett år (men förstås, jag jobbade ju heltid med annat, så det var ju bara på semestrarna som jag skrev) och skickade in det igen hösten 2013.

    När jag fick lektörsutlåtanden från förlagen så såg jag dem inte som kritik. Tvärtom var jag oerhört stolt och tacksam. Det var ju proffshjälp från dem som vet absolut bäst om hur manus som funkar ska se ut! Och jag tog emot det på det sättet. Jag var tacksam över att de lagt ner så mycket tid på att ge mig feedback. Att de läst med sån noggrannhet och intresse, trots att det kanske inte skulle bli någon bok, varken på deras förlag eller något annat. För krasst, den tiden hade de kunnat lägga på sina egna författare, på böcker de vet ska bli utgivna. Och det är så jag tycker att man ska se på det. Som välkommen hjälp! Det visar också på vilken passion de har för litteratur. Något som också visar det är att flera av förläggarna på de andra förlagen hörde av sig till mig sen för att fråga hur det hade gått med mitt manus. Och när de fick höra att jag fått ett förlag blev de glada, för min och bokens skull. En förläggare skrev att han var så glad att ett annat förlag tagit sig an det, för han ville verkligen att den skulle bli bok.

    Jag såg dem också lite som ett test. Det ville se om jag kunde ta till mig kritik. Om jag var beredd att lägga ner den tid och kraft som krävs för att skriva ett utgivningsklart manus. Att jobba med författare som tycker att deras manus är helt perfekta som de är kanske inte är så lockande. För alla manus behöver fler ögon, behöver bearbetas. Allt kan slipas och förbättras. Och om det ska bli bra så behöver man göra det många gånger. Vilket behövs i den hårda konkurrens som finns i dag (med nästan 20 000 utgivna böcker om året i Sverige)!

    När jag skickade in det omarbetade manuset ett år senare (hösten 2013) så tror jag att förlagen inte bara såg och läste ett bättre manus, utan också såg en ambitiös person som verkligen ville bli författare. Julen 2013 blev jag antagen av Norstedts. Och då började nästa bearbetning, som tog ett drygt år till. Men det är en annan historia (eller bloggpost) 😉

Nytt uppdrag: redaktöra en bok!

När jag sa upp mig från mitt heltidsjobb så gav jag mig själv ett löfte: Min huvuduppgift skulle vara att skriva. Men eftersom jag behöver extrainkomster så skulle jag förstås ta även andra uppdrag. Men, jag lovade mig själv att bara ta roliga, utvecklande, utmanande uppdrag – sådana där JAG utvecklas, lär mig något.

Ett sådant uppdrag var att redaktöra Frida Boisens uppföljare till framgångsrika bok Digital succé – så lyckas du med sociala medier.

Jag har aldrig redaktörat en bok tidigare, så det kändes spännande! Jag har förstås redaktörat mycket genom åren, fast för magasin. Det här är dessutom ett ämne jag gillar och är intresserad av (och som jag har jobbat mycket med): sociala medier. Och Frida är en härlig och positiv människa som ger väldigt mycket energi. Så jag sa förstås ja! I fredags hade vi första mötet på förlaget, Harper Collins.

På bilden är det jag, Frida Boisen och redaktionschef Johanna Rydergren, på Harper Collins redaktion. 

Releasefest för Ögonvittnet!

I förra veckan var jag på en otroligt trevlig releasefest. Jag brukar vara dålig på att gå på releaser, men den här är jag så glad för att jag inte missade. Det var för en person som jag tycker väldigt mycket om, både som författare och människa: Anna Bågstam Ryltenius.

Ögonvittnet är hennes första fysiska bok, men hon har tidigare skrivit en serie för Storytel original: Stockholm psycho – som var väldigt underhållande, en riktigt skruvad thriller. Jag tyckte mycket om den!

Ser verkligen fram emot att läsa hennes nya. Hade velat kasta mig över den, men har så många böcker att läsa i och med mina olika uppdrag att jobb tyvärr måste gå före. Men den som väntar på något gott och så vidare.

Anna bjöd på en fantastisk releasefest – tack snälla för den! Här kommer lite bilder från kvällen:

Anna och jag går skrivarkurs ihop den här terminen. För Sören Bondesson. Det är andra gången vi går tillsammans. Alla utom en av kursdeltagarna dök upp på Annas release. Här är Anna Grönlund, Jan Gösbäck, Anna Bågstam Ryltenius, jag, Sören själv och Anders Ström från kursen (vi är tre till, varav två var på plats, men som tyvärr inte hamnade på den här bilden). Lägg alla namn på minnet, för det dröjer nog inte länge förrän de alla debuterar!

Underbara Helena Dahlgren som också är författare och i övrigt mycket duktig på litteratur med Anna och Karin Drangel – som är aktuell med sin första thriller, De älskvärda (stort grattis och bra jobbat!), som hon delvis skrev när vi gick kurs för Sören tillsammans 2016.

Anna med Johan Ehn, som också är författare och skådis (han läste ur Annas bok under kvällen!).

Anna med sina förläggare, Emma Danielsson (på Storytel original) och Erika Degard (på Norstedts), som också råkar vara min förläggare 😉

Pocketsnack på förlaget

I morse var jag tidigt på mitt förlag, Norstedts, för att prata om Och blomstren dö som kommer i pocket till sommaren. Det blev ungefär tio minuter på scen med min förläggare Erika Degard.

Publiken var oerhört viktig, det är nämligen de som satt där som köper in pocketböcker till Pocketshop (som jag älskar) och andra ställen där man säljer pocketböcker! Min dröm är ju att Ica och Coop och de ska köpa in den! Vi får väl se om de blev lockade – håll tummarna!

En fråga från min förläggare var vilka andra böcker den skulle passa bredvid. Alltså genremässigt. Det är ju en spännande fråga! Jag skulle gärna se att den stod intill Gillian Flynns böcker, Paula Hawkins Kvinnan på tåget, B A Paris Bakom stängda dörrar och Caroline Erikssons De försvunna, men också Lina Bengtsdotters Annabelle. Det finns en hel del likheter mellan min bok och deras. En krypande spänning, snarare än väldigt mycket blod och våld. Inte så mycket poliser, utan snarare spel mellan människor. Relationsthriller, eller domestic noir, heter ju genren och relationsthriller är faktiskt ett väldigt bra ord! Jag älskar den genren! Där det otäcka finns väldigt nära, kanske till och med hos en själv, sitt förflutna och bland de människor som står en närmast. I Och blomstren dö kommer sanningen så nära att den nästan är smärtsam att få reda på.

Med i dag var några andra författare, alla supertrevliga, och råkar vara sådana jag känner väldigt väl (de flesta före detta journalister som jag, och vissa som jag till och med har jobbat med): Mats Strandberg, Erika Scott, Hanna Lindberg, Moa Herngren och Caroline Säfstrand (den enda jag inte känner). Det är alltid inspirerande att träffa andra författare, och höra de prata på scen. Jag har läst alla deras böcker (förutom Carolines) och jag är så imponerad av de alla!

Tack för en fin morgon, Norstedts!

Och så här kommer pocketen se ut (fram- och baksida)! Vad tycker ni?

Ge inte upp! … förr eller senare blir du utgiven!

Mitt förra inlägg var kanske lite deppigt. Och jag vet att många tycker att det känns hopplöst att bli utgiven.

MEN. Det är det faktiskt inte. Så nu ska jag skriva om det.

För det första. Kom ihåg att det i stort är samma manus som cirkulerar runt till de olika förlagen! Så om det är 2 000 manus som når Norstedts och 1 000 manus som når Forum (Bonnier) så är många av dem samma manus. De flesta skickar ju till flera förlag samtidigt.

Dessutom. Jag har träffat många skrivarlärare, samt förläggare, som har sagt samma sak: De flesta av de som inte ger upp blir förr eller senare utgivna. Visst finns det alltid hopplösa fall. Människor som tror att de kan skriva, som är tondöva mot kritik, som inte lär sig eller tar till sig av det de får höra. Det finns flera sådana. Men, om du är en driven person, som inte ger upp, lyssnar på kritik, tar till dig av kritik, skriver om och förbättrar ditt manus eller börjar på nästa, med nya insikter och kunskaper, så kommer du förr eller senare att bli utgiven. Jag har hört många säga det nu. Och det stämmer faktiskt!

Jag går nu min sjätte skrivarkurs. Har stött på flera skrivande människor i dessa kurser. Många har haft potential och varit väldigt duktiga på att skriva. Vissa har haft svårt för att slutföra – de skriver, skriver, skriver, men kommer aldrig fram till slutet. Eller börjar om hela tiden med nytt. De kommer inte bli utgivna. Men, jag har också stött på begåvade människor som faktiskt kommit till slutet. Som jobbat om och om och om igen. Och flera av dem är faktiskt utgivna i dag. Jag är övertygad om att flera av de jag går på kurs med just nu också kommer att bli utgivna. Så småningom. Det kan ibland ta tid. Men, om de bara fortsätter så kommer det hända.

Så. Detta måste man också komma ihåg! Ibland låter det som att chansen att bli utgiven är minimal, mikroskopisk – och nästan slumpmässig. Men så är det inte. Det är inte så många som faktiskt skickar in ett genomarbetat färdigt manus. Och om du lägger till andra faktorer som ett gäng skrivarkurser, flera testläsare, lektörsläsning, flera omskrivningar och bearbetningar, så har du mycket goda chanser.

Mina bästa råd för att faktiskt bli utgiven:

  1. Skriv klart!!!
    Första steget till att skriva och ge ut en bok är att faktiskt skriva en bok.
  2. Läs mycket!
    Läs medvetet, läs och se hur andra har gjort. Att tro att man ska kunna skriva utan att själv inte läsa känns fruktansvärt naivt.
  3. Jobba igenom ditt manus, många, många gånger! 
    Var hård mot dig själv i redigeringsfasen. Är det här verkligen intressant? Blir det tråkigt? Är språket platt? Bara DU kan ändra det. Det här är inte sådana saker ett förlag kan hjälpa dig med. Det MÅSTE vara en bra historia, berättad på ett intressant sätt.
  4. Låt andra läsa.
    Och TA TILL DIG AV KRITIKEN!!! Du ska inte gå kurs eller ha testläsare för att få en massa klappar på axeln, jo, det också – alla behöver uppmuntran! Men, försök ta reda på vad manuset har för svagheter, vad har DU för svagheter som författare? Vad kan du blir bättre på?
  5. Läs igenom en gång till.
    När du tror att manuset är klart – gå igenom det igen. Man BLIR BLIND för sin egen text!
  6. Skicka in till flera förlag.
    Men var ödmjuk, räkna med att få vänta. Får du nej men någon form av feedback, TA TILL DIG AV DEN!
  7. Jobba om manuset.
    Och skicka in igen. Och igen. Och igen. Är manuset för dåligt, och inte går att göra om, skriv ett nytt. Lär av dina misstag.

Hur länge ska man behöva vänta på svar från förlagen?

Det här är en fråga som ständigt dyker upp bland skrivande människor. Hur länge måste man vänta på svar från förlagen? 

Jag förstår verkligen frustrationen! Men jag tror att man måste skilja på vad som är vad här. Sverige är ett litet land. Vi har otroligt många författare. Förlagen som ger ut dessa författare har mycket jobb med det – att ta hand om sina författare, läsa deras texter, komma med råd och synpunkter, det ska redaktöras, korrläsas, det ska säljas in, omslag ska göras, kataloger ska produceras, texter skrivas. Bokhandlar ska träffas och övertygas om att just deras böcker, som de ger ut, ska säljas och få fina platser nära kassan. Bokmässor ska planeras, recensionsex ska skickas ut, tidningar ska kontaktas, pr-planer ska sättas och en rad marknadsföringsåtgärder ska fixas. Utländska böcker ska översättas och kontrakt ska skrivas. Ja, det är mycket jobb som pågår dagligen på ett förlag. Även om förlagen inte tog in en enda debutant under ett år skulle de ha otroligt mycket att göra.

Jo, det är sant att förlagen behöver nya författare. Absolut! Och ja, de är säkert, eller borde vara, oerhört tacksamma över alla aspirerande författare som lägger ner sin obetalda tid, sin själ och sin passion i skrivandet.

Men. Det är fortfarande väldigt få av dessa som kommer att få ett kontrakt. Cirka 2-4 stycken av 2 000 per år.

Det beror inte på att förlagen är elaka. Eller fega. Utan det beror på att de bara kan ta sig an böcker och författare som de verkligen, verkligen tror på och kan hantera. Och det betyder inte bara tror på i ekonomisk bemärkelse. De flesta stora förlag ger också ut smalare litteratur. Vissa som knappt säljer något alls, men som har andra litterära värden.

De manus som kommer in från aspirerande författare är så otroligt många fler än vad som sedan kommer att kunna ges ut. Så ser verkligheten ut. Och det gör den inte bara för författare, utan även för musiker, för skådespelare, för konstnärer. Det finns betydligt fler som drömmer om dessa yrken, än som faktiskt lyckas. Det ÄR hårt. Ja. Men som sagt, Sverige är ett litet land. Vi har inte så många läsande, bokköpande människor att hur många som helst kan bli författare. 

ALLA kan i dag ge ut en bok. Vem som helst. På samma sätt som att vem som helst kan måla tavlor eller spela in en låt och lägga ut på spotify. Vem som helst kan starta en blogg eller en youtube-kanal. Hur många som helst kan kalla sig författare, musiker, konstnärer, skådespelare, komiker eller vad de nu vill vara. Men det betyder inte att alla kommer att kunna leva på det.

När man som aspirerande författare skickar sitt manus till ett förlag så måste man förstå detta. Inse att förlaget fått säkert 100 manus till den veckan. Ett stort förlag får ungefär 2 000 manus om året. Och av dessa blir alltså mellan 2 och 4 utgivna. Vissa år fler, vissa år färre.

Jag är övertygad om att många förläggare/förlag gärna skulle anta fler. De ÄLSKAR ju böcker, och det är ju säkerligen ett hårt jobb att välja ut vilka de till slut ska välja. För de vet att de inte kan ta för många. Jag har träffat många förläggare som förälskat sig i manus, som de antagit, och sedan kämpat så hårt för – men som ändå inte funkat, som knappt har sålts alls eller gått totalt obemärkt förbi. De vet att de inte mäktar med för många, att de inte har råd, att det inte kommer att fungera. Att de måste begränsa sig.

Räkna också med att alla de som läser alla inskickade manus har en massa andra uppgifter på förlaget. En massa andra manus att läsa, andra författare att ta hand om, och en massa andra sysslor. Det tar förstås tid att ta sig igenom manushögarna. Vissa kan de avfärda direkt. Det räcker för erfarna förläggare och redaktörer att läsa några sidor. Men andra är så pass bra att fler måste få läsa och tycka till, och flera sidor måste läsas. Är det riktigt intressant måste hela manuset läsas, av flera personer. Så. Det är ett gott tecken om du inte får svar så snabbt! Då kan ditt manus ha hamnat i ”möjligt-högen”.

De flesta förlag säger att de ska svara inom tre månader. Men det kan ta längre tid. Mycket längre tid. Saker händer, det blir kris med ett annat manus, någon annan författare, någon blir sjuk och så vidare.

Räkna med att det tar tid! 

Jag skulle inte kontakta ett förlag förrän det har gått åtminstone fyra fem månader sedan jag skickade in. Och då skulle jag ödmjukt fråga om de hunnit läsa mitt manus. Jag förstår att man vill ha svar. Men, man måste komma ihåg: Det är fortfarande obeställt material du har skickat in. Inget förlaget bett om. Och de har ju en skyldighet att ta hand om det beställda materialet först.

Så. Inse att väntandet hör till författarlivet. Skicka till många förlag samtidigt. Ha tålamod. Och fortsätt skriv, fortsätt drömma.

En egen röst?

Hur viktigt är det med en egen röst? Sitt eget sätt att skriva? Och är den där egna rösten en tillgång eller ett hinder för en eventuell författarkarriär?

Det här är något många skrivande människor funderar på. Och är något som diskuteras flitigt. Många menar att de har en egen röst, och att det är därför de inte får sina manus antagna av förlag. De menar att deras sätt att skriva är så speciellt, och att förlagen därför inte törs satsa på dem.

Jag håller sällan med de skrivande människor som pratar så här. Tycker oftast att det låter som gnäll från aspirerande författare som blivit refuserade.

Och inte att förglömma – att bli refuserad hör till författarlivet! De flesta författare, ja, majoriteten har någon gång blivit refuserad.

Självklart finns det oupptäckta genier med en helt egen fantastisk röst, som ännu inte blivit antagna av förlagen. Så klart! Förlagen kommer alltid missa stora berättare, fantastiska röster, briljanta manus. Men inte så många som man tror.

Det är vad jag tror.

Om vi ska börja reda ut det här med vad en egen röst är för något? Att skriva annorlunda är inte samma sak som att ha en egen röst. Det kan vara det, men är inte nödvändigtvis det. Jag skulle vilja påstå att en egen röst är det samma som en eget penselskrift, som konstnärer har. Eller ett eget artistiskt uttryck eller ton som musiker har. MEN, för att kunna ha det, måste man först kunna hantverket. En konstnär som har ett alldeles eget sätt att måla har först lärt sig grunderna, lärt sig allt om komplementsfärgerna, de olika målarteknikerna och så vidare. De har förmodligen tragglat med kroki ett gäng år. För jag tror att man måste behärska konsten först, innan man börjar experimentera.

Förstås finns det undantag. Det gör det alltid.

Jag stötte på en hel del frilansare under mina år som redaktör som förväxlade oerfarenhet och brist på kompetens med ett eget uttryck. När man påpekade att deras idé inte alls passade in i den tidning jag jobbade på, så blev deras svar att det är styrkan med idén, att den sticker ut, att det de vill skriva inte är så strömlinjeformat och tråkigt som alla andra texter vi brukade ta in i tidningen och att de minsann hade en egen röst. De tyckte att deras artikel skulle kunna ”muntra” upp hela tidningen. Göra den lite spännande.

Och jo, det var sant. Deras idéer och deras sätt att skriva var inte som de vanliga texterna jag fick från erfarna duktiga frilansarna. Men inte på något positivt sätt. De här personerna kunde helt enkelt inte hantverket.

Och om det nu var så att jag ville experimentera med tidningen, prova något nytt, våga ta ut svängarna, skulle det vara en så bra idé att låta en för mig helt okänd oprövad frilansare stå för det där nydanande, nytänkande, out of the box-jobbet?

Nja, jag tvekade. Och tackade nej varje gång. Efter många, många år som redaktör kunde jag nämligen rätt snabbt avgöra vilka som var bullshitare, som egentligen inte kunde yrket, och de erfarna, duktiga, professionella frilansjournalisterna. Och jag valde de senare alla dagar i veckan. Även om jag då och då kunde testa nya förmågor. Dock inte sådana här som jag beskrev ovan, som helt saknade självinsikt.

Brott mot reglerna är helt okej. Men det måste vara medvetna brott. Det är skillnad på erfarna duktiga författare som väljer att skriva helt utan skiljetecken, eller utan varken citattecken eller pratminus (som Kerstin Ekman gjort bland annat) än någon som knappt kan skriva gör det. För att ta ett konkret exempel.

Förlagen om några vet detta. Och de drar sig inte alls för att ge ut mycket svåra, mycket experimentella böcker. Både prosa och lyrik. Läs Stina Stoor till exempel. En mycket skicklig författare med ett helt eget språk.

Hur experimentell en bok än är måste den ändå vara läsvärd. Det vet förlagen. De kan satsa på ”stor” litteratur, som är väldigt smal och inte alls kommer att sälja så att den täcker omkostnaderna. Men då ska det ändå vara läsvärt och kvalitativt. Alla förlag har en del utgivning som hamnar i det här facket. Så kallad ”finlitteratur” som är väldigt speciell och kvalitativ. Och som inte alls ges ut av kommersiella skäl, utan enbart av litterära.

Därför kan jag verkligen irritera mig på när aspirerande författare klagar över sina refuseringar med ”min bok var alldeles för speciell, förlaget vågar inte satsa på en så egen röst, de är fega och vill bara ge ut mainstream-verk”. För det är helt enkelt inte sant. Sanningen är förmodligen att din text inte var tillräckligt intressant och bra.

Att skriva är svårt. Otroligt svårt. Det kräver år av övning. Man ska ha en respekt för skriven text. För innehåll. En enkel deckare är inte heller lätt att skriva. Tvärtom!

Så allt snack om att utgivning är som ett tombola, att det bara handlar om slumpen – nej, så är det inte. Riktigt bra manus blir så småningom utgivna. Riktigt bra författare blir så småningom utgivna. Det kan ta några år. Och det kan ta rätt många omskrivningar, och även nya manus. Men de som verkligen vill bli utgivna och som tar till sig av kritik, lär sig av sina misstag, lyssnar in och läser mycket – den kommer, förr eller senare, att bli utgiven.

Men är det dit man vill så måste man börja med att sluta skylla på att förlagen är ”fega” och att de ”inte förstår”.

Den åttonde dödssynden på tyska!

Tyskland var ju ett av de första länderna som köpte Den åttonde dödssynden. Men det är först i sommar, långt efter de andra länderna, som den nu kommer ut i Tyskland. Det ska bli superspännande att se hur det går där! Mitt tyska förlag Btb Randomhouse har i alla fall gett mig ett sådant här fint uppslag i deras nya katalog. Och visst är omslaget läckert?

Nu är det bara Island kvar, men de köpte ju rättigheterna för inte så länge sedan. Då blir det sex länder + Sverige den finns i (Danmark, Holland, Ungern, Frankrike, Tyskland, Island, Sverige).

Ser fram emot att ha ett litet internationellt bibliotek här hemma!