Hur ska ett manus se ut?

En fråga som dyker upp rätt ofta i författargrupper på Facebook, och som jag också alltid tar upp på mina skrivarkurser handlar om HUR manuset ska se ut när man skickar in till förlag.

Jag är av åsikten att det är bättre ju mer lik en bok manuset ser ut. Här tänkte jag förklara varför och hur jag resonerar. Men först en brasklapp. Det allra första du ska göra innan du skickar in är att kolla på förlagets hemsida – HUR vill de ha texten? I vilket format? Har de önskemål om teckenstorlek, typsnitt, radavstånd? FÖLJ det förlaget skriver.

Om det inte står så noga, kan du läsa här!

Först och främst. Vad spelar det för roll? Det hänger väl inte på typsnittet? Eller hur texten ser ur? Utan på själva historien? Nja, jag håller inte med. En bok är ju inte bara vad som står i texten, inte bara betydelsen av de ord och meningar som bokstäverna du plitat ner bildar. Det är också HUR den presenteras, vad som står mellan raderna. Genom indrag, ny utgång (radbryt), blankrader och så vidare ger författaren läsaren anvisningar till HUR texten ska läsas. Var vi ska andas? Vad vill författaren betona? Vad vi ska komma ihåg som extra viktigt? När ska vi pausa?

En mening som står ensam på en rad, till exempel, sticker ut och har betydelse.

Om författaren gör så signalerar författaren att den här meningen är viktig. Här ska du stanna upp, det här ska du lägga på minnet. Det här är betydelsefullt. Ibland kan författaren lägga bara ett endaste ord ensam på en rad.

Varför?

Ja, visst zoomar vi in på det ordet? Och stannar där? Vi funderar på vad författaren vill få oss att känna, tänka, reflektera? Ser du hur du kan använda texten för att dramatisera den? Bara genom att tänka på NÄR du gör ett radbryt?

Författaren kan också använda andra knep för att få ett ord eller en mening att sticka ut. Hen kan kursivera en mening.

Att medvetet arbeta med texten visuellt gör författaren också för att förenkla för läsaren att hänga med i historien. Till exempel finns det en regel om att varje ny person som pratar ska få en ny rad. Är det så i boken, blir det lättare för oss som läser att hänga med i replikskiftena. (Och här måste jag då bara flika in att nej, du har rätt, det finns inga regler, och jo, alla regler kan man bryta med – men var då medveten om att du bryter mot reglerna – som ju egentligen inte finns. Man skulle kunna kalla dem rekommendationer?)

Det handlar om att låta texten leva och andas, om att bjuda in läsaren i texten, om att göra den mer läsvänlig. Men det handlar också om textens dramaturgi, poesi, rytm, musikalitet. Ja, för det är väldigt likt hur ett musikstycke är skrivet. Var ska det gå fortare, var ska det sakta in, när ska det läsas tyst och försiktigt, när ska det skrikas … Tänk på hur musik används i filmer för att förstärka eller skapa spänning.

När jag intervjuade författare Don Winslow (en riktigt bästsäljande amerikansk författare som skriver helt fantastiska böcker – varav några håller på att spelas in för Netflix eller HBO) på bokmässan i Göteborg förra året så pratade vi just om detta.

Han berättade då att han när han skriver ofta tar några kliv tillbaka och tittar på texten på håll. Så funderar han, hur ser texten ut? Rent estetiskt? Är det många radbryt, är det långa eller korta meningar, är det kompakta stycken.

Hans ambition var att det skulle synas på texten om det var en lugn passage i boken, eller om det var en actionspäckade. Väldigt intressant!

Jag har själv jobbat på liknande sätt, genom att skriva med korta meningar, lite mer staccato, när det är högt tempo i boken, och lite längre meningar när det är lugnare. Och jag använder mig av radbryt och ensamma ord eller meningar på en rad för att förstärka något.

Längden på orden och längden på meningarna säger också väldigt mycket om karaktärerna när de pratar. Hur deras inbördes relation är. Två personer som inte kommer överens eller är osams kanske pratar väldigt kort, avsnoppande med varandra? Eller så avbryter de varandra, aldrig låter den andra prata till punkt? Medan ett förälskat par kanske faller in i varandras meningar? Allt det här ”syns” ju i texten. Och då menar jag inte direkt exakt vad som står, utan HUR det ser ut.

Min poäng är att din historia inte bara är en massa bokstäver som ska skrivas ner och bilda ord och meningar som i sin tur ska berätta din historia. Du som författare målar din historia även med det som inte står. I mellanrummen. I anvisningarna till hur texten ska läsas. Du berättar var läsaren ska dra efter andan, var läsaren ska pausa, var läsaren ska stanna upp och fokusera. Du ger din text rytm och liv.

Viktigast av allt är att texten är lättläst. Jag tror de flesta blir irriterade på texter där man behöver läsa om för att förstå, för varje gång man måste gå tillbaka och läsa hamnar man ur fiktionen, man kastas ur den fiktiva världen, spänningen/mystiken släpper. Jag har inget emot svåra resonemang eller djupa tankar som får läsaren att stanna upp och reflektera (tvärtom!), men passa dig för att skriva för obegripligt så att läsaren tvingas läsa om stycken och meningar. Var inte otydlig med vem som pratar, så att läsaren tvingas läsa om dialogen och räkna ut vem som säger vad. Gör heller inte texten för kompakt. Det är inte inbjudande och det gör texten svårläst. Dessutom påminner en text skriven med enkelt radavstånd, utan indrag men med en massa blankrader mer om en uppsats än ett bokmanus. Och det är väl inte det du vill?

Okej, rent formellt rekommenderar jag följande när det gäller format på texten:

  1. Indrag

Ställ in så att det blir automatiskt indrag när du gör ett radbryt. Exakt hur långt det ska vara är upp till dig. Någonstans mellan 0,5-1,5 brukar de flesta välja. Jag använder 1,0.

2. 12 punkter

Använd 12 punkter i storlek. Det är standard, och kan aldrig bli fel.

3. 1,5 radavstånd

Använd alltid 1,5 radavstånd. Minst. Jag vet vissa som använder dubbelt radavstånd. Ta det som passar dig, men välj inte enkelt.

4. Typsnitt

Använd ett klassiskt typsnitt som är lättläst. Times, Calibri … inget udda, det stör för mycket.

5. Breda marginaler

Ja, de flesta förlag vill inte att du börjar meningarna längst ut på sidan och sedan fyller hela pappret … ha generösa marginaler. Det är lättare att läsa, och ger lektören/förläggaren plats att anteckna.

6. Sidnumrera

Infoga sidnummer i dokumentet, så att det automatiskt blir sidnummer på varje sida. Det är jättejobbigt att läsa en text och inte veta på vilken sida man är på.

7. Sidhuvud/sidfot med namn

Gör ett sidhuvud eller en sidfot där det står ditt namn och namn på manuset, som följer med på varje sida.

Skapa en text i ett format som inte står i vägen för din historia. Ge ett seriöst och påläst intryck. Ta det estetiska på allvar.

Stort lycka till!


Det kostar inget att bli utgiven

I de många författar- och skrivgrupper jag är med i på Facebook har jag börjat se en tråkig utveckling. Det är allt fler skrivande människor som tror att det kostar pengar att bli antagen och utgiven.

Det hänger ihop med mitt förra inlägg (tack för alla fina och uppskattande ord om det!) att många inte ens tror att det lönar sig att försöka bli utgivna av ett riktigt förlag. Och går därför direkt istället på egenutgivning via olika publiceringstjänster som förstås kostar pengar.

Många nya skrivande ser därför inlägg som kan låta ungefär så här: ”Jag är antagen, hurra! Nu vill förlaget att jag betalar 40 000 kr för 300 ex, men jag tycker att det låter dyrt? Vad säger ni andra?”

Viktigt meddelande till allmänheten: Det kostar INGENTING att bli antagen. Ett förlag tar ALDRIG betalt för att få ge ut din bok. Tvärtom kommer du få ett förskott. Och om du sedan säljer, får du dessutom royalties för varje såld bok.

Om du ”blir antagen” och förlaget ber dig betala en massa pengar, så är du inte antagen. Du har bara blivit en kund hos dem, självklart ”antar” de alla som är beredda att betala för att använda deras tjänster.

Om du är hobbymusiker kan du betala för att få spela in en låt i en studio – du är inte signad av ett musikbolag för det. Om du älskar att spela golf kan du betala för att få spela på en golfbana – du är inte golfproffs för det.

Okej, jämförelserna är kanske inte helt rättvisa. Men ni fattar? Om du betalar för ett stort antal golflektioner och golfrundor kanske du, så småningom, blir golfproffs och faktiskt får betalt för att spela. Lite så är det med böcker också.

Självklart är det inte fel att betala för att spela in en låt i en studio eller betala för golfrundor, inte heller är det fel att betala för att låta ett företag trycka upp din bok. Men det är inte samma sak som att bli antagen av ett förlag.

Om du målar en massa tavlor under en målarkurs som du har betalat en del pengar för och sedan lyckas sälja dem spelar det ju ingen roll att du målade dem under en kostsam utbildning istället för att få ett betalt uppdrag att måla tavlor. Du kan lyckas som författare ändå. Det finns exempel på författare som själva bekostat utgivningen av sina böcker och som sedan lyckats sälja jättemycket. Emelie Schepp till exempel började som egenutgivare. I dag ligger hon på riktigt förlag (just nu Harper Collins, men hon har skrivit kontrakt med Norstedts) och är en av Sveriges mest sålda författare.

Ska du betala för din egen utgivning, gå då inte på att du är ”antagen”. Du betalar bara för att få din bok utgiven. Förhåll dig kritisk till alla ”förlag” som vill ha pengar av dig. Det finns seriösa hybridförlag där du som författare delar på kostnaderna med förlaget. Men läs på innan du signar upp. Låt dig inte förtrollas av orden: ”Du är antagen.”

Det är inget lotteri!

En vanlig missuppfattning bland insatta skrivande människor, som läst på om statistiken är att det är omöjligt att få ut en bok på ett riktigt förlag. Jag har sett det så många gånger nu: ”Det är ju en chans på tusen, ingen idé att försöka.” ”Bättre att ge ut själv direkt, för det är ju bara en promilles chans att man blir antagen.”

Ja, statistiken säger så. Av 1000 manus blir ungefär en antagen. Alltså en promille. Det är sant!

Men, siffrorna berätta inte hela sanningen, och det tänkte jag resonera kring här.

Min erfarenhet och kunskap om branschen säger snarare så här: Har du ett tillräckligt bra manus kommer du förr eller senare att bli antagen.

Det är INTE så att det ligger och skvalpar runt en massa färdiga, briljanta manus i refuseringshögarna hos förlagen!

För det första: De flesta blir refuserade första gången, sedan är det några som verkligen jobbar vidare med sina manus, jobbar om, går kurser, eller tar hjälp av lektör, skriver om och skickar in igen. Andra gången är chansen inte alls en på tusen!

För det andra: För att bli utgiven krävs en viss talang. Det finns väldigt många utan talang som skickar in. Usla manus, helt enkelt. Vissa av dessa kan säkert bli något, med många års träning, många kurser, mycket ansträngning. Men många har helt enkelt inte det som krävs. Det gör förstås att de som har talang sticker ut.

Jag har själv suttit på förlag och lektörsläst. Jag vet hur det ser ut. Det finns många usla manus, men ändå några där man känner: Det här skulle kunna bli något. Ofta får de nej ändå, för de är långt ifrån färdiga. Men om dessa skulle jobba om, fundera ett extra varv på sin historia och hur den är berättad, och skickar in igen, så är deras chanser betydligt högre än en på tusen. Och flera av dem kommer förr eller senare att bli utgivna.

Det här ser jag också bland alla jag har gått skrivarkurser med. På skrivarkurserna har jag mött många begåvade personer. Vissa förstår man direkt att de aldrig kommer att bli utgivna – oftast inte för att de är dåliga på att skriva, utan för att de aldrig kan avsluta något eller bestämma sig för vilken historia de ska berätta. (Och här vill jag passa på att lägga in en passus: Vissa kanske inte SKA bli utgivna, vissa skriver fantastiskt, men kanske inte VILL eller klarar att skriva en bok, men de kan ändå ha skrivandet som hobby, på samma sätt som människor som målar akvareller på fritiden.) Men det finns också flera som går termin efter termin, lär sig och utvecklas, blir bättre och bättre på hantverket, hittar sin ton, sin stil, sitt sätt att skriva – och flera av de jag har mött har också blivit utgivna, och jag är övertygad om att flera av de som ännu inte är det, kommer att bli – förr eller senare. Men, viktigt då att understryka – dessa är personer som inte gått en kurs, utan flera. Jag säger inte att man MÅSTE gå en kurs. Man kan bli utgiven ändå. Men det underlättar att skriva regelbundet, diskutera skrivandet och sin text regelbundet, läsa andra texter med författarögon regelbundet – och allt det där får man på en kurs (men det kan man förstås få utanför en kurs också).

Det finns faktiskt en aspekt till som jag har sett under de år jag har hållit på: Och det är förmågan att ta till sig kritik, och lära om, tänka om. Det är absolut nödvändigt att man kan det. För jag har stött på skrivande människor som aldrig förändras, som gör samma misstag om och om igen, som aldrig lyssnar på feedback, som svarar på feedback genom att förklara hur hen har tänkt (texten måste tala för sig själv, har inte läsaren fattat är det något som skaver), som när någon påpekar att något är ologiskt eller ifrågasätter en karaktär alltid svarar: ”men hen är sån”, ”det är så”. Vad då ÄR så? Som författare är du GUD i din berättelse, du kan ta bort ologiska grejer, stryka ovidkommande sidohistorier, fixa till en karaktärs egenheter, eller ta bort en karaktär som inte har någon funktion. Kill your darlings!

Är det något man måste ha som författare (förutom en viss talang) så är det tålamod. Det tar tid att lära sig hantverket! Man måste ändå ha ett litet hum om hur meningar skrivs, hur man använder svenska språket, och hur böcker är uppbyggda och hur man skriver (behärska till exempel dialog, eller tempus, eller perspektiv). Sedan när man kan ”skriva”, kan man bryta mot alla regler och göra sin egen grej. För visst, jag håller med om att man kan göra precis hur man vill (bara det är medvetet).

Sammanfattningsvis: Det är INTE omöjligt att bli utgiven. Det är inte ett lotteri! Och det är inte en chans på tusen för alla. Se till att dina odds blir högre – det går!

Kan vem som helst bli författare?

Jag har funderat på den här frågan en hel del. Kan vem som helst bli författare?

Jag håller ju en skrivarkurs nu, och de som går för mig är mycket duktiga, och de utvecklas snabbt. Så på ett sätt tror jag verkligen att man kan lära sig att skriva. Man kan bli bättre på hantverket – med mycket övning.

Men därifrån då? Det är ju en sak att vara bra på att skriva, och faktiskt kunna och orka få ur sig en hel historia – till att vara författare? Nja, jag börjar tvivla. Jag tror verkligen inte att vem som helst kan bli författare.

I går åt jag lunch med en författarkollega. En betydligt mer erfaren sådan. En som gett ut tvåsiffrigt antal böcker, och som sedan länge lever på att skriva (en av de få i Sverige som faktiskt kan det). Hon sa något klokt. Eller ja, hon sa många kloka saker. (Jag kommer inte skriva ut hennes namn, för jag har inte frågat om jag får dela med mig av hennes klokskaper, och egentligen spelar det ju ingen roll vem som sa det, det är klokt ändå.)

Hon sa bland annat: Varför förväntas alla som skriver bli författare?

Vi pratade en del om det där. Varför förväntar sig åtminstone de flesta som skriver att de en dag ska ge ut en bok? Varför förväntas de flesta som skriver att en dag få en bok utgiven? Varför förväntar sig många som skriver, och personens omgivning, att den som skriver en dag ska kunna hoppa av sitt jobb och skriva på heltid? Hon frågade retoriskt: ”Det är väl ingen som frågar någon som spelar mycket golf på fritiden, och som har ett bra handikapp, när den ska hoppa av jobbet för att satsa heltid på golfen?”

Och det är ju sant! Om någon på jobbet spelar golf varje helg, och åker på golfresor och ägnar varje semester till att golfa – inte förutsätter man att den personen ska hoppa av jobbet och börja spela golf professionellt och kunna leva på det? Inte heller om en kollega berättar att hen tycker om att teckna och måla. Första frågan tillbaka då är inte: ”När ska du ställa ut på ett galleri?” ”När är ditt vernissage?” eller: ”När ska du hoppa av jobbet för att leva som konstnär?” Om någon på festen plockar fram gitarren och spelar några riktigt bra låtar, är det ingen som frågar: ”När kommer första skivan?” ”När ska du säga upp dig för att satsa på en musikkarriär?”

Alla förstår att även om man är duktig på golf, eller duktig på att spela gitarr eller måla akvareller så är det LÅNGT ifrån att man kan säga upp sig och försörja sig på sin hobby.

Varför är det just skrivandet som alltid ska leda till en utgiven bok? Ett riktigt författarskap? En helt ny karriär? Det ligger något i detta.

Jag säger inte att det är fel att drömma. Tvärtom! Jag har drömt som bara den! Men jag tror att det inom just skrivandet finns en rätt orealistisk dröm. Jag ser det ofta i flera olika skrivarforum på nätet. Folk som precis påbörjat sin första bok, som frågar efter bra förlag. Folk som tror att det går att tjäna pengar på att skriva böcker. Folk som är arga för att de blir refuserade, eller för att ingen köper deras böcker.

Jo, det går att försörja sig på att skriva böcker. För ett litet, litet fåtal människor går det. För ungefär lika många som kan försörja sig på att spela golf, måla tavlor eller som rockartist. Jag skulle gissa att det är ungefär lika många som vunnit på lotto. Det är alltså sjukt svårt att överleva som golfproffs, artist, konstnär – och författare.

Man kan skriva, man kan vara bra på att skriva. Man kan till och med lyckas skriva klart några böcker, man kan till och med ha tur att få dem utgivna av förlag. Men att regelbundet skriva böcker och få ut böckerna OCH försörja sig på sina historier är väldigt ovanligt. Det bör man komma ihåg.

Var detta deppigt skrivet? Förlåt. Det var inte meningen att döda några drömmar. INGET är omöjligt. Men jag tror att det är viktigt att man ser nyktert på den här branschen. Och är realist.

Det är heller inte fel att drömma, eller att ge ut en eller några böcker – man behöver inte ”lyckas” och bli en av de där som kan säga upp sig, och leva på sina böcker. Att skriva är djupt tillfredsställande och roligt. Att skriva kan vara en härlig hobby, det kan vara en extrainkomst, och en del av en verksamhet också. Det går ju att till exempel spela mycket golf och samtidigt tjäna lite extra pengar på att jobba som golflärare. Eller, man kan få några spelningar som musiker, och kanske ge gitarrlektioner på fritiden? Eller så kan man jobba som art director eller formgivare och också skapa eget, vara konstnär på deltid. Till och med ställa ut någon gång och sälja en del alster. Utan att vara konstnär på heltid. Ni fattar?

När författaren jag åt lunch med berättar för folk att hon är författare får hon oftast kommentaren: ”Åh, kul, har du fått något utgivet?”

Det är en märklig reaktion.

Jo, jag vet att vem som helst kan kalla sig författare. Det är ju ingen skyddad titel. Men, är det inte märkligt att presentera sig som författare om man inte ens fått något utgivet? Skulle man presentera sig som konstnär, musiker eller golfare om det bara var en hobby man höll på med vid sidan av sitt vanliga jobb? Jag tror få skulle göra det.

Jag kallar mig i dag journalist och författare (efter 2 romaner, 1 fackbok och 4 antologier). Och jag lägger ofta till att jag också är: redaktör, lektör, moderator och skrivlärare. För nej, jag kan ännu inte leva enbart på mitt skrivande. Men jag är tacksam över att jag kan få ägna så stor del av mitt liv till min passion – att skriva böcker! Och härligt att jag utöver det får jobba med text och litteratur och författare på andra sätt.

Självklart jobbar jag vidare med mina manus, och samtidigt drömmer jag vidare. En dag kanske jag tillhör den där lilla, lilla utvalda skaran som kan leva enbart på att vara ”författare”.

Bokmässan 2018

Jag har inte haft så mycket tid att blogga på sistone. Men tänkte ändå skriva något om Bokmässan 2018!

Det var en väldigt intensiv helg för mig. Och framför allt jobbade jag. Jag var inte där främst som författare, utan hade fått en rad uppdrag. Många författarsamtal att moderera. Men så klart stod jag mycket i montern för att träffa läsare och sälja och signera böcker. Så mycket jag bara kunde. De senaste två åren har jag sålt slut på alla mina pocketböcker, så målet var högt satt denna mässa. Trots mindre tid, och fler böcker. Men det gick bra, jag sålde faktiskt väldigt mycket!

Här kommer en sammanfattning av min mässa.

DAG 1:

Jag anlände runt elva-tolv-tiden, tog spårvagnen (för första gången) från tågcentralen till Bokmässan.  Efter att ha checkat in på mitt rum gick jag direkt till Norstedts monter för att sälja böcker.  Min agent (Grand agency) hörde av sig, och det blev ett spännande möte med min nya tjeckiska förläggare, Andrea. Hon var otroligt gullig och entusiastisk. En riktig bokälskare, det märktes. Vi hade sällskap ner efter mötet och jag visade henne en massa bra böcker, som hon fotade för att kolla upp senare. 

Bildtexter: Träffade trevliga författarna Josephine Almanakis Sirander och Josefine Sandblom. Ingen mässa utan min fina författarkollega Anna Jansson! Här med vår gemensamma duktiga förläggare Erika Degard. 

Bildtext: Min tjeckiska förläggare Andrea – vilken bokfantast! Vi pratade litteratur – länge! 

Efter att ha sålt några till böcker i montern var det dags för Årets bok-mingel. Tyvärr hann jag inte stanna för att höra vem som vann (Niklas Natt och dag, 1793) för jag hade bokat möte med Gabriella Kjeilen för att vara med i hennes podd; Livet som författare. Mitt emot hennes monter stötte jag på min gamla lärare Anders Fager.

Bildtexter: På Årets bok-minglet träffade jag en rad gamla kollegor från Bonnier Magazines and Brands, samt en hel del författare. Här med Niklas Sessler, ansvarig utgivare Damernas Värld, Pamela Andersson, chefredaktör Topphälsa, Helen Arkhem, redaktionschef Topphälsa och författare. Författarna Åsa Hellberg och Gabriella Ullberg Westin.  

Bildtext: Jag fick vara med i Gabriella Kjeilens podd Livet som författare. 

På kvällen mötte jag upp min trevliga agentur, Grand agency och mina agentur-kollegor. Supertrevlig och otroligt god middag. Kom något för sent i säng … Tack Grand agency!

Bildtexter: Med på middagen med Grand agency var bland andra Anna Jansson, Mats Strandberg, Johan Ehn, Lena och Lena Stjernström. 

Dag 2:

Jag visste att jag stod inför en riktigt intensiv dag. Gick upp hyfsat tidigt, förbannade att jag kom i säng för tidigt. Åt frukost och gick igenom mina manuskort. Först var det dags för invigning av Crimetime Göteborg.

Bildtext: Polischefen i Göteborg inviger Crimetime.

Därefter var det dags för mitt första stora seminarium: Om öar som deckarmiljö med Viveca Sten, Marianne Cedervall och Anna Ihrén. Det blev ett väldigt bra och avslappnat samtal på 45 minuter, som faktiskt spelades in av UR. Det roliga var att producenten efteråt kom fram och sa att det var det bästa samtal han hört i år! En bra start på alla mina moderatorsuppdrag (totalt 10 stycken).

Strax därpå började nästa samtal. Om journalister som skriver spänning, med Carolina Neurath och Johan Ripås.

Efter det samtalet hade jag tio minuter på mig att springa till andra sidan av mässan och E-hallen, för att prata om träning för gravida med Lovisa ”Lofsan” Sandström.

Därefter hade jag faktiskt lite tid för lunch, och den intog jag på Crimetimes vip-område. Där träffade jag Kamilla Oresvärd och Anna Ihrén, och hade ett bra snack med dem!

Nästa samtal handlade om coola hjältinnor och var med Anna Bågstam och Kicki Sehlstedt.

Därifrån fick jag också springa, tio minuter senare, stod jag i andra delen av mässan på scen och pratade med Linn Maria Wågberg om hennes fina och berörande bok Himlen måste sakna en ängel.

Därefter hade jag lite tid för montern.

Bildtexter: Jag hade bestämt träff med Bokinstagrammaren ”Deckartips” – Fanny, som ville köpa min bok signerad. Så kul att träffas! Jag sprang också på författarkollegan Annika Taesler. Och så kom min författarvän Jenny Fagerlund förbi tillsammans med författaren Therese Loreskär. 

Stod vid pockethyllan och pratade med läsare och berättade om mina böcker, tills det var dags för prisutdelning av Crimetime Specsavers Award. Det var superkul, då delade jag scen med proffset Josefine Sundström och delade ut alla priserna.

Bildtexter: Prisutdelning av Crimetime Specsavers Award – grattis alla vinnare! Så kul att få vara med och både påverka vilka som skulle vinna, samt vara med och gratta de värdiga vinnarna på scen!

Därifrån fick jag också springa, för det var dags för dagens sista samtal att moderera: det med Linda Marie Nilsson om hennes bok Så lärde jag mig älska min kropp.

Bildtext: Stackars Linda Marie hade brutit händerna! Men hon var glad och signerade ändå. 

Jag hann vila en timme på hotellrummet och sedan var det dags för förlagsmiddag med Norstedts. Jag gick inte vidare till Petter Stordalens fest på hans hotell. Utan var duktig och gick och la mig hyfsat tidigt. Klockan var nog ändå över tolv när jag kom i säng …

Bildtext: Glömde fota under Norstedts förlagsmiddag, men som tur var tog Erika Degard den här. Den enda jag har 😉

DAG 3:

Dagen började tidigt. Direkt efter frukost var det dags för intervju av Niklas Kämpargård på scen, om hans bok om Krishandboken. Det var mycket spännande!

Direkt efter hade jag nästa samtal som jag modererade. Nu om regnbågsmat med Annika Panotzki. Också intressant.

Efter samtalet checkade jag snabbt ut och rusade till montern för att sälja och signera böcker. Gladast blev jag nog när jag råkade prata med Iris. Hon stod och höll i min bok, och jag gick fram till henne och presenterade mig. Det visade sig då att hon köpt min första bok av mig på bokmässan förra året och att hon nu kommit tillbaka för att hon ville köpa min nya, och hoppades att jag var där. Bad så klart om att få ta en bild med henne! Tack Iris!

Två författarvänner, Jeanette Niemi och Anna-Maria Ekblad kom förbi och sa hej. Kul!

Sedan var det dags för nästa moderatorsuppdrag – prata med Aftonbladet-journalisten Robert Laul om hans bok Alkisbarn. Blev ett bra samtal på scen.

Efter det var det min tur att bli intervjuad, av min tidigare förläggare Peter, på Norstedts scen.

Och så mässans sista samtal för min del: Om mordplats Göteborg med författarna Kamilla Oresvärd och Mats Ahlstedt.

Jag rusade tillbaka till montern och försökte febrilt sälja de sista exen av mina böcker. När det bara var fyra ex kvar av Den åttonde dödssynden var jag tvungen att ge mig av till tåget. Tåget var försenat, men så småningom kom jag ändå hem. Blev hämtad av min man vid Centralen.

Återigen en fantastisk Bokmässa, om än med väldigt mycket jobb denna gång. Första året någonsin utan varse sig Park eller räkmacka!

Vi ses nästa år!

Digital passion!

Under våren och en del in i sommaren också har jag ägnat en del av min tid åt en annan författares bok. Jag har nämligen varit redaktör för Frida Boisens nya bok Digital Passion!

Ett mycket roligt uppdrag om ett ämne som intresserar mig. Sociala medier och hur de påverkar vårt samhälle och våra liv. Även om det finns många baksidor av sociala medier så innebär det väldigt mycket gott också. En demokratisering av kommunikationen. Alla kan enkelt publicera sig i sociala medier, nå ut, bli läst, påverka, kommentera. En demokratirevolution! Digitaliseringen, robotiseringen och AI kommer att påverka oss otroligt mycket framöver, och gör det även i dag. Och använt på rätt sätt kommer det här förbättra våra liv.

Frida har skrivit en initierad och positiv bok som både handlar om sociala medier, hur vi kan använda det, men också på hur vi kan välja att förhålla oss till den här utvecklingen som är här för att stanna.

Det har varit väldigt roligt att jobba med den här boken. Den kommer ut i bokhandeln om några veckor. Stort grattis Frida! Och tack förläggare Carina Nunstedt och redaktionschef Johanna RydergrenHarper Collins förlag för förtroendet!

Här sitter jag, Frida och redaktionschef Johanna på Harper Collins förlag!

Positiva refuseringar

Den rubriken låter kanske som en motsägelse. Positiva refuseringar. Men jo, sådana finns också.

När man skickar in sitt manus till förlag kan man få 3 svar.

  1. En standardrefusering som artigt men bestämt säger tack, men nej tack.
  2. En positiv refusering, det kan vara ett kortare mer personligt svar, där förlaget ändå säger att de gillar ditt sätt att skriva och önskar dig lycka till, men det kan också vara ett mer utförligt svar med ett lektörsutlåtande.
  3. Ett ja, vi vill anta dig.

    Av dessa är nummer 1 absolut vanligast. Och det beror inte på att så många manus är dåliga. Enbart. (För jo, många manus är dåliga.) Men det beror framför allt på att möjligheten att anta och ge ut böcker är begränsad, även för ett förlag. Varje gång de tackar ja till ett manus, tackar de också ja till en författare, och ett författarskap. Även om det inte finns några löften om utgivning av fler böcker (om det inte är ett så kallat flerboksavtal). Ofta är en debutant en ren förlustaffär (kom ihåg att en debutant i snitt säljer cirka 800 ex av sin bok, vilket inte täcker omkostnaderna). Förlaget räknar med att det. Men hoppas att författarskapet ska löna sig på sikt. Det kostar nämligen, både i tid och pengar att ta sig an ett manus och en författare. Det är en stor investering och många personer kommer att jobba med manuset åt dig. Förläggaren, redaktören, säljarna, marknadsförarna, formgivaren, korrläsaren och så vidare. Och på detta tillkommer förstås tryckkostnad, marknadsföringskostnad, tid och energi att bearbeta både media och allmänhet, samt de kanske viktigaste: bokhandlarna – för att de ska köpa in boken.De flesta manus får därför standardsvaret, tack, men nej tack. Ett förlag som mitt (Norstedts) får ungefär 2000 manus om året. Av dessa blir ungefär 3-4 utgivna. Förlaget har ju förstås redan en massa redan utgivna författare som kommer med nya manus. Så av de inskickade 2000 manusen blir 3-4 ungefär förlagets debutanter. Vissa år fler, vissa år färre, ibland har förlagen inte en enda debutant.Men, det här inlägget ska framför allt handla om de som får svar nummer 2. En positiv refusering. De kan förstås se väldigt olika ut. Vissa får ett kortare svar, med några uppmuntrande ord, att förlaget gillar det de läst och gärna skulle vilja läsa om skribenten skriver mer. Medan andra får längre lektörssvar. Förlag jobbar ofta i manusgrupper, de brukar träffas en gång i veckan och gå igenom veckans skörd. De läser några sidor i varje manus, och lägger manusen i olika högar, från absolut nej till mycket intressanta. De som av flera anses vara väldigt intressanta kan sedan gå till en så kallad lektör. Det är antingen någon av de som jobbar på förlaget, eller en van och professionell läsare som anlitas av förlaget, som läser igenom hela och kommer med ett lektörsutlåtande. Det brukar vara ungefär 20 av de 2000 manus som kommer in som får ett längre lektörsutlåtande. Det kostar ju förstås att låta någon läsa igenom hela manuset och ge en ordentligt utlåtande. Så det är bara de som verkligen är intressanta som får det.

    När jag skickade in mitt manus första gången (2012) så fick jag några standardrefuseringar (bland annat från Norstedts), men jag fick även några mer utförliga lektörsutlåtanden, eller positiva refuseringar, från flera förlag. Det var ambitiösa genomgångar av mitt manus, där lektören lyfte fram styrkor och svagheter med mitt manus. Hen (man får sällan veta vem som har läst) gav i vissa fall förslag på förbättringar och ändringar i manuset. Och även om de i dagsläget tackade nej, så var de alla väldigt uppmuntrande. Kort sagt var budskapet att det här var ett manus de ändå trodde på. Det var inte riktigt färdigt, och höll inte hela vägen, men det fanns mycket bra att jobba på. Alla skrev att de gärna läste en uppdaterad version av manuset.

    Jag fick ja från ett förlag också, men eftersom så många stora förlag (bland annat Bonniers) hade gett mig så fina positiva refuseringar bestämde jag mig för att ge det en chans och jobba om det.

    Det var inte så att jag slaviskt följde vad de skrev, för det hade varit omöjligt. Lektörsutlåtandena var ju skrivna av olika personer, och alla tyckte inte samma sak. Men, deras kunniga synpunkter gjorde att jag såg på manuset utifrån. Såg dess svagheter och styrkor, och med hjälp av det så jobbade jag om manuset. Framför allt var det andra halvan som behövdes förbättras och ändras. Så det gjorde jag. Jag jobbade om mitt manus under nästan ett år (men förstås, jag jobbade ju heltid med annat, så det var ju bara på semestrarna som jag skrev) och skickade in det igen hösten 2013.

    När jag fick lektörsutlåtanden från förlagen så såg jag dem inte som kritik. Tvärtom var jag oerhört stolt och tacksam. Det var ju proffshjälp från dem som vet absolut bäst om hur manus som funkar ska se ut! Och jag tog emot det på det sättet. Jag var tacksam över att de lagt ner så mycket tid på att ge mig feedback. Att de läst med sån noggrannhet och intresse, trots att det kanske inte skulle bli någon bok, varken på deras förlag eller något annat. För krasst, den tiden hade de kunnat lägga på sina egna författare, på böcker de vet ska bli utgivna. Och det är så jag tycker att man ska se på det. Som välkommen hjälp! Det visar också på vilken passion de har för litteratur. Något som också visar det är att flera av förläggarna på de andra förlagen hörde av sig till mig sen för att fråga hur det hade gått med mitt manus. Och när de fick höra att jag fått ett förlag blev de glada, för min och bokens skull. En förläggare skrev att han var så glad att ett annat förlag tagit sig an det, för han ville verkligen att den skulle bli bok.

    Jag såg dem också lite som ett test. Det ville se om jag kunde ta till mig kritik. Om jag var beredd att lägga ner den tid och kraft som krävs för att skriva ett utgivningsklart manus. Att jobba med författare som tycker att deras manus är helt perfekta som de är kanske inte är så lockande. För alla manus behöver fler ögon, behöver bearbetas. Allt kan slipas och förbättras. Och om det ska bli bra så behöver man göra det många gånger. Vilket behövs i den hårda konkurrens som finns i dag (med nästan 20 000 utgivna böcker om året i Sverige)!

    När jag skickade in det omarbetade manuset ett år senare (hösten 2013) så tror jag att förlagen inte bara såg och läste ett bättre manus, utan också såg en ambitiös person som verkligen ville bli författare. Julen 2013 blev jag antagen av Norstedts. Och då började nästa bearbetning, som tog ett drygt år till. Men det är en annan historia (eller bloggpost) 😉

Nytt uppdrag: redaktöra en bok!

När jag sa upp mig från mitt heltidsjobb så gav jag mig själv ett löfte: Min huvuduppgift skulle vara att skriva. Men eftersom jag behöver extrainkomster så skulle jag förstås ta även andra uppdrag. Men, jag lovade mig själv att bara ta roliga, utvecklande, utmanande uppdrag – sådana där JAG utvecklas, lär mig något.

Ett sådant uppdrag var att redaktöra Frida Boisens uppföljare till framgångsrika bok Digital succé – så lyckas du med sociala medier.

Jag har aldrig redaktörat en bok tidigare, så det kändes spännande! Jag har förstås redaktörat mycket genom åren, fast för magasin. Det här är dessutom ett ämne jag gillar och är intresserad av (och som jag har jobbat mycket med): sociala medier. Och Frida är en härlig och positiv människa som ger väldigt mycket energi. Så jag sa förstås ja! I fredags hade vi första mötet på förlaget, Harper Collins.

På bilden är det jag, Frida Boisen och redaktionschef Johanna Rydergren, på Harper Collins redaktion. 

Releasefest för Ögonvittnet!

I förra veckan var jag på en otroligt trevlig releasefest. Jag brukar vara dålig på att gå på releaser, men den här är jag så glad för att jag inte missade. Det var för en person som jag tycker väldigt mycket om, både som författare och människa: Anna Bågstam Ryltenius.

Ögonvittnet är hennes första fysiska bok, men hon har tidigare skrivit en serie för Storytel original: Stockholm psycho – som var väldigt underhållande, en riktigt skruvad thriller. Jag tyckte mycket om den!

Ser verkligen fram emot att läsa hennes nya. Hade velat kasta mig över den, men har så många böcker att läsa i och med mina olika uppdrag att jobb tyvärr måste gå före. Men den som väntar på något gott och så vidare.

Anna bjöd på en fantastisk releasefest – tack snälla för den! Här kommer lite bilder från kvällen:

Anna och jag går skrivarkurs ihop den här terminen. För Sören Bondesson. Det är andra gången vi går tillsammans. Alla utom en av kursdeltagarna dök upp på Annas release. Här är Anna Grönlund, Jan Gösbäck, Anna Bågstam Ryltenius, jag, Sören själv och Anders Ström från kursen (vi är tre till, varav två var på plats, men som tyvärr inte hamnade på den här bilden). Lägg alla namn på minnet, för det dröjer nog inte länge förrän de alla debuterar!

Underbara Helena Dahlgren som också är författare och i övrigt mycket duktig på litteratur med Anna och Karin Drangel – som är aktuell med sin första thriller, De älskvärda (stort grattis och bra jobbat!), som hon delvis skrev när vi gick kurs för Sören tillsammans 2016.

Anna med Johan Ehn, som också är författare och skådis (han läste ur Annas bok under kvällen!).

Anna med sina förläggare, Emma Danielsson (på Storytel original) och Erika Degard (på Norstedts), som också råkar vara min förläggare 😉

Pocketsnack på förlaget

I morse var jag tidigt på mitt förlag, Norstedts, för att prata om Och blomstren dö som kommer i pocket till sommaren. Det blev ungefär tio minuter på scen med min förläggare Erika Degard.

Publiken var oerhört viktig, det är nämligen de som satt där som köper in pocketböcker till Pocketshop (som jag älskar) och andra ställen där man säljer pocketböcker! Min dröm är ju att Ica och Coop och de ska köpa in den! Vi får väl se om de blev lockade – håll tummarna!

En fråga från min förläggare var vilka andra böcker den skulle passa bredvid. Alltså genremässigt. Det är ju en spännande fråga! Jag skulle gärna se att den stod intill Gillian Flynns böcker, Paula Hawkins Kvinnan på tåget, B A Paris Bakom stängda dörrar och Caroline Erikssons De försvunna, men också Lina Bengtsdotters Annabelle. Det finns en hel del likheter mellan min bok och deras. En krypande spänning, snarare än väldigt mycket blod och våld. Inte så mycket poliser, utan snarare spel mellan människor. Relationsthriller, eller domestic noir, heter ju genren och relationsthriller är faktiskt ett väldigt bra ord! Jag älskar den genren! Där det otäcka finns väldigt nära, kanske till och med hos en själv, sitt förflutna och bland de människor som står en närmast. I Och blomstren dö kommer sanningen så nära att den nästan är smärtsam att få reda på.

Med i dag var några andra författare, alla supertrevliga, och råkar vara sådana jag känner väldigt väl (de flesta före detta journalister som jag, och vissa som jag till och med har jobbat med): Mats Strandberg, Erika Scott, Hanna Lindberg, Moa Herngren och Caroline Säfstrand (den enda jag inte känner). Det är alltid inspirerande att träffa andra författare, och höra de prata på scen. Jag har läst alla deras böcker (förutom Carolines) och jag är så imponerad av de alla!

Tack för en fin morgon, Norstedts!

Och så här kommer pocketen se ut (fram- och baksida)! Vad tycker ni?