Plötsligt händer det!

Det började i förrgår. Jag fick nästa glädjefnatt! En författarvän, Mariette Lindstein, uppmärksammade mig på att jag låg på tredje plats över mest sålda thrillers i Sverige! Med boken Och blomstren dö. Kunde inte tro mina ögon!

Mina böcker låg högt upp på listorna precis när böckerna var nya, men föll rätt snabbt. Det brukar vara så. Det kommer ju så otroligt många böcker. Nya hela tiden. Konkurrensen är ju stenhård. Men att ligga på tredje plats NU – utan att vara aktuell med något. Att boken liksom på egen hand lyckats segla sig upp.

Jag tänkte att det var en tillfällighet. Någon minut som det slumpade sig så att flera beställde just min bok, typ samtidigt. Men i går när jag var inne så låg boken på fjärde plats. Och när jag scrollade ner hittade jag min första bok, Den åttonde dödssynden, på plats 24! Den kom alltså 2015! Och var alltså (i går, jag har stor respekt för att det hela tiden rör sig på listorna) den thriller som sålde 24:e bäst i Sverige!

I dag gick jag också in och kollade på ren försäljning, alltså köp från bokhandlar och bibliotek. Och då låg min bok på plats 34 av ALLA pocketböcker i Sverige (deckare, fakta, biografier, feel good, skräck och så vidare).

Känner mig mycket glad och tacksam!

Tjeckien!

I juli fick jag en ny agent – Grand agency, som ni kan läsa om här!

I går ringde min agent Jenni och berättade att de har lyckats sälja min första bok till Tjeckien! Hurra! Det betyder att Den åttonde dödssynden nu är såld till sju länder! Och snart kommer att finnas på åtta språk (svenska, danska, franska, ungerska, holländska, tjeckiska, tyska, isländska). Visst är det fantastiskt? Jag kan knappt tro att det är sant!

Är så glad över detta. Måste visa min lilla samling av mina egna böcker på andra språk:

Där det ligger två böcker så har jag visat både den inbundna och pocketboken/storpocketboken.

OM ni undrar vad en agent gör, så gjorde jag en intervju med vd på Grand Agency, Lena Stjernström. Läs här!

Mitt program Bokmässan 2018

Om knappt två veckor är det dags för Bokmässan och Crimetime Göteborg – ser så mycket fram emot det! Som ansvarig för Crimetime Specsavers Award (fem priser) har jag bråda dagar just nu. Också med att förbereda alla spännande samtal jag ska ha under helgen. Det har varit otroligt många böcker att läsa inför det här, och nu befinner jag mig på upploppet. Har ett fåtal (6-7) böcker kvar att läsa. Men jag klagar verkligen inte – tänk vilket drömjobb att få läsa på arbetstid!

För er som är intresserade – här är mina officiella programpunkter:

LÖRDAG:

10.00–10.45 Scen: F4 
Crimetime: Ön – den perfekta brottsplatsen? 
Varför väljer så många deckarförfattare att skriva om öar? Kan man rent av betrakta ö-deckaren som en variant av det klassiska ”låsta rummet”? Marianne Cedervalls nya roman Som daggen stilla kysst utspelar sig, liksom de tidigare, i Mullvalds församling på Gotland, Viveca Sten skriver om sitt älskade Sandhamn i deckaren I fel sällskap och Anna Ihrén gifter ihop ö-miljön från Smögen med stadsmiljön i Göteborg i nya kriminalromanen Nattvakten. Möt dem i ett samtal om varför de fascineras av sina respektive öar och varför det är så tacksamt att förlägga sina intriger till en sådan miljö.
Moderator: Rebecka Edgren Aldén.

11.30–11.50 Scen: Häktet 
Crimetime: Med journalistens blick
Johan Ripås (Skuggmakten) och Carolina Neurath (Brännmärkta) är båda journalister som använder spänningsromanen för att berätta om mellanrummen, det som inte går att berätta om i journalistiken. Hör dem berätta om vilken nytta de har av sin yrkesbakgrund i skrivandet.
Moderator: Rebecka Edgren Aldén.

12.00–12.20 Scen: Livsstilsscenen
Stora träningsboken för gravida
När du tränar dig igenom graviditeten lägger du en god grund för förlossningen och den första tiden som mamma. Lovisa ”Lofsan” Sandström lär i sin nya bok (skriven tillsammans med Jessica Almenäs) ut de bästa och mest skonsamma övningarna inom både styrka, rörlighet och kondition.
Moderator: Rebecka Edgren Aldén

14.30–14.50 Scen: Häktet 
Starka, coola hjältinnor
Kvinnliga, coola förebilder behövs mer än någonsin! Kicki Sehlstedt (Sweet Lolita) och Anna Bågstam (Ögonvittnet) är två deckarförfattare som skriver underhållande kriminalromaner med ett djupare syfte. Här möts de i ett samtal om hur man bygger starka kvinnliga huvudpersoner i spänningsromaner.
Moderator: Rebecka Edgren Aldén.

15.00-15.20 Scen: Livsstilsscenen
Himlen måste sakna en ängel – Linn Maria Wågberg
En hjärtslitande berättelse om en familj, om en fruktansvärd olycka och om de inblandades ”liv efter döden”. Men lika mycket är det en berättelse om sorg, kris, ilska, hopp, hjältar och hur man lever vidare när livet inte blir som det var tänkt.
Moderator: Rebecka Edgren Aldén

16.15–17.00 Scen: Crimetime-scenen
Crimetime Specsavers Award delas ut 
1. Årets debut, 2. Årets barndeckare, 3. Läsarnas pris, 4. Årets Nordic noir thriller of the year, 5. Årets hederspris.

17.00-17.20 Scen: Livsstilsscenen
Linda-Marie Nilsson – Så lärde jag mig älska min kropp
När Linda-Marie Nilsson lade upp en bild på sig själv i bikini blev det en världsnyhet. Kroppsaktivismen eller kroppspositivismen handlar om att alla har rätt till sin kropp och om att vara nöjd med sin kropp som den är, trots samhällets skeva ideal. Med hashtaggen #allastorlekarärvackrafortsätter hon att inspirera sina följare. Alltid med en stor portion humor, som i klippet där hon testar produkter för att låren inte ska gnida mot varandra. Eller när hon listar ”50 saker som tjocka är trötta på att höra”.
Att hennes budskap behövs är det många som vittnar om. Bland hennes många fans hittar vi de unga tjejerna som inte vågar klä om på gympan men även äldre kvinnor som aldrig visar sig i baddräkt på stranden. Föräldrar söker också hennes råd kring hur de ska prata kroppsideal med sina barn. En viktig målgrupp för boken är även lärare och andra som arbetar nära barn och ungdomar.
Moderator: Rebecka Edgren Aldén

SÖNDAG:

9.30-9.50 Scen: Livsstilsscenen
Niklas Kämpargård – Krishandboken
Om Sverige drabbas av ett långvarigt strömavbrott blir följderna snabbt besvärliga. På bara några timmar blir det kallt inomhus, vattnet slutar att rinna ur kranen och maten tar snabbt slut i både kylskåp och skafferi. Det finns ett växande intresse för att i högre grad kunna klara sig och sin familj på egen hand om en krissituation uppstår. Men vad är viktigast, att samla vatten eller att lära känna sina grannar?
Moderator: Rebecka Edgren Aldén

10.00-10.20 Scen: Livsstilsscenen
Annika Panotzki – Regnbågsmat
Regnbågsmat – färgglad mat som du mår bra av! Annika Panotzki berättar om ett hållbart sätt att leva, tillaga och äta mat på. En väg som inspirerar till livslust, glädje och välmående!
Moderator: Rebecka Edgren Aldén

13.00-13.20 Scen: Livsstilsscenen
Robert Laul – Alkisbarn
Sportjournalisten Robert Laul levde ett dubbelliv. När något hände inom svensk eller internationell fotboll var han på plats för att rapportera. Men på nätterna drack han sig så berusad att han inte mindes vad som hände. Missbruket smygfilmades, och en våldsbejakande fotbollsfirma publicerade klippen på nätet. Boken handlar om ögonblicket då han blev alkoholist, och hur han fortsatte att dricka ända tills han slog i botten. Han stod vid en vändpunkt, skulle han sluta leva eller börja leva?
Moderator: Rebecka Edgren Aldén

14.00–14.10 Scen: Norstedts monterscen
Rebecka Edgren Aldén; Och blomstren dö
Samtal med Rebecka Edgren Aldén om hennes senaste psykologiska thriller Och blomstren dö, aktuell i pocket.

15.00–15.20 Scen: Häktet 
Mordplats Göteborg
Det finns många svenska deckare som utspelar sig i och kring Göteborg, de flesta av dem är också skrivna av författare som bor i Göteborg eller dess närhet. Möt Mats Ahlstedt (Ondskans ansikte) och Kamilla Oresvärd (Råttfångaren) i ett samtal om tacksamma Göteborgsmiljöer och varifrån de får sin inspiration.
Moderator: Rebecka Edgren Aldén.

Mellan dessa punkter kommer jag att hänga antingen i Norstedts monter och spontansignera mina pocketböcker, eller vara i Crimetime-området – så någonstans där lär ni hitta mig! Hoppas vi ses!

(Bilderna är från förra Bokmässan!)

Vad är ett synopsis?

Jag fick en fråga om skillnaden mellan ett manus och ett synopsis. Det finns säkert fler svar på den frågan. Men så här ser jag det!

Ett synopsis kan vara allt ifrån en A4 till uppåt 50 sidor långt. Ett synopsis är som en snabbskiss av boken. Av handlingen. Hur det börjar, vad som händer och hur det slutar. Många författare gör utförliga synopsis, där handlingen skissas upp. Vissa kapitel för kapitel. Vissa gör väldigt utförliga synopsis, där det rätt ingående framgår vad varje kapitel ska innehålla, hur historien drivs fram just här, vems perspektiv, vad som är det viktigaste med just det här kapitlet (presentera en ny karaktär, visa på två karaktärers relation, ge bakgrundsinformation, avslöja nya ledtrådar och så vidare), om det är en nyckelscen.

På en del skrivarkurser jag har gått har vi fått skriva synopsis på en sida – det är en bra start. Då kan man hålla sig till några enkla rubriker och helt enkelt fylla i, för att göra det tydligare för sig själv, innan man börjar skriva, typ så här:

Vad tänker du berätta?
Här kan man skriva vilken genre, och övergripande tema.

Var äger det rum?
Beskriv miljön och tiden.

Hur börjar historien?
Vad sätter igång historien? Behöver inte nödvändigtvis sedan bli första kapitlet, ibland börjar historien mitt i, men du måste veta vad som drar igång historien.

Vad händer sen?
Efter att något satts igång, vad händer sen?

Hur slutar det?
Vad är själva upplösningen, hur slutar det?

Annat viktigt?
Finns det viktiga underliggande teman? Sidohistorier? Annat som kan vara bra att känna till?

I ett synopsis kan man också lägga till Karaktärerna som en punkt (i mitt exempel är de invävda i svaren).

Så här såg mitt synopsis ut för Och blomstren dö (jag har dolt några grejer för att inte spoila för den som ännu inte läst):

  1. Vad tänker du berätta: Jag skriver en psykologisk thriller, som framför allt rör sig på ett mellanmänskligt plan.
  2. Var äger det rum: Allt utspelar sig på en ö ute i skärgården, på en plats som heter Ekudden, bland fast boende och sommargäster, under två somrar, nutid och i början av 90-talet.
  3. Hur börjar historien: Historien börjar när Gloria följer med sin nya pojkvän Adam till hans landställe Ekudden, här bor också hans mamma Gerd och hans bror Karl med familj.
  4. Vad händer sen: Gloria har svårt att hitta sin plats och komma in i familjen, istället tyr hon sig till hunden (som hon egentligen är rädd för). Under en promenad dyker hon på en död kropp bakom kollektivhuset där hon i sina tonår tillbringade sina somrar.
  5. Hur slutar det: Fyndet visar sig ha en ännu mörkare bakgrund …  (xxx). Ingen av de boende, varken Glorias pojkväns familj, eller människorna som bor året om i byn, vill egentligen att sanningen om vad som hände för 25 år sedan blir känt. Gloria, som den utomstående, blir ett hot för dem alla. Gåtan blir förstås löst.
  6. Annat viktigt: Texten har ett underliggande tema om människovärde, är det rätt att krossa fleras liv, för något som gjordes i ungdomen? Det finns också en barntematik (som hänger ihop med människovärde): Gloria är 37 år och barnlös, men vill ha barn (dock inte säkert att hon egentligen vill ha barn med Adam, men för sent att hitta någon annan). Adam har redan barn och är inte så intresserad. Gloria känner dessutom en attraktion till Adams bror Karl, som väntar sitt fjärde barn med sin fru Maria. Det finns också en tematik kring bröder och rivalitet, inte bara mellan Karl och Adam, utan även de två bröder som ursprungligen dominerat byn (då de från början ägde hela ön, dock inte längre…). Det handlar om mörka hemligheter, om konflikter som sträcker sig generationer tillbaka, om fasader, om att vara sann mot sig själv. Det är också en utvecklingsroman, Gloria är väldigt skör och osäker i början. Blir starkare och mer självständig genom bokens gång.

Utifrån detta kan man sedan skissa upp själva romanen. Kapitel för kapitel. Jag BORDE vara mer noga med detta, men har ännu inte riktigt gjort så. Jag har haft en handlingslinje, men sedan skrivit rätt fritt. Och kommit på saker allt eftersom. Min förhoppning är att jag ska bli mer strukturerad på den här punkten. Fundera igenom ännu mer. Men hittills har jag märkt att min hjärna måste låta historien få växa fram också. Och karaktärerna måste skrivas fram, tills jag känner dem.

Nu i somras skrev jag klart mitt utkast till min tredje thriller, ett helt manus – och ja, det är alltså ett manus, inte ett synopsis. En hel historia, med utvecklade, färdiga scener. Efter ett möte med min förläggare ska jag nu gå tillbaka och se över allt igen. (Det brukar vara så.) Historien är bra och karaktärerna är bra, men nu måste jag styra upp den något. Så min plan är nu att faktiskt göra ett ordentligt synopsis för hela historien. Så att jag sedan kan bearbeta om manuset ordentligt.

Skrivit klart!

Ja, mitt under semestern skrev jag klart mitt nya manus. På landet, mitt i den absolut värsta hettan. Min tredje bok börjar ta form. Känslan är fantastisk och jag tillät mig att glädjas och fira en stund. Jag skickade det snabbt till tre testläsare, däribland min förläggare. Innan jag hann ångra mig. För jag var ju förstås smärtsamt medveten om att det INTE är färdigt på något sätt. Men det är en färdig historia. Och en viktig milstolpe är nådd.

Ett första steg när man skriver en bok ÄR ju att faktiskt skriva den. Skriva klart hela historien. Och det har jag nu gjort. Nu börjar nästa fas. Jobba med texten, gå över den kritiskt, både texten och historien. Håller det? Är det spännande? Var finns svagheterna? Hur kan det bli bättre?

Men nu vilar jag från texten. Inväntar feedback (har faktiskt redan hunnit få från mina två testläsare som läst hela, och en första rapport från min förläggare, som hunnit läsa halva – positivt!). Om några veckor ska jag ta tag i den igen, vara helt skoningslös, stryka och slänga, och skriva om allt som inte håller.

Kunde inte låta bli att fundera på bok nummer 4, har redan börjat föra anteckningar. Längtar tills jag kan börja skriva på den!

Positiva refuseringar

Den rubriken låter kanske som en motsägelse. Positiva refuseringar. Men jo, sådana finns också.

När man skickar in sitt manus till förlag kan man få 3 svar.

  1. En standardrefusering som artigt men bestämt säger tack, men nej tack.
  2. En positiv refusering, det kan vara ett kortare mer personligt svar, där förlaget ändå säger att de gillar ditt sätt att skriva och önskar dig lycka till, men det kan också vara ett mer utförligt svar med ett lektörsutlåtande.
  3. Ett ja, vi vill anta dig.

    Av dessa är nummer 1 absolut vanligast. Och det beror inte på att så många manus är dåliga. Enbart. (För jo, många manus är dåliga.) Men det beror framför allt på att möjligheten att anta och ge ut böcker är begränsad, även för ett förlag. Varje gång de tackar ja till ett manus, tackar de också ja till en författare, och ett författarskap. Även om det inte finns några löften om utgivning av fler böcker (om det inte är ett så kallat flerboksavtal). Ofta är en debutant en ren förlustaffär (kom ihåg att en debutant i snitt säljer cirka 800 ex av sin bok, vilket inte täcker omkostnaderna). Förlaget räknar med att det. Men hoppas att författarskapet ska löna sig på sikt. Det kostar nämligen, både i tid och pengar att ta sig an ett manus och en författare. Det är en stor investering och många personer kommer att jobba med manuset åt dig. Förläggaren, redaktören, säljarna, marknadsförarna, formgivaren, korrläsaren och så vidare. Och på detta tillkommer förstås tryckkostnad, marknadsföringskostnad, tid och energi att bearbeta både media och allmänhet, samt de kanske viktigaste: bokhandlarna – för att de ska köpa in boken.De flesta manus får därför standardsvaret, tack, men nej tack. Ett förlag som mitt (Norstedts) får ungefär 2000 manus om året. Av dessa blir ungefär 3-4 utgivna. Förlaget har ju förstås redan en massa redan utgivna författare som kommer med nya manus. Så av de inskickade 2000 manusen blir 3-4 ungefär förlagets debutanter. Vissa år fler, vissa år färre, ibland har förlagen inte en enda debutant.Men, det här inlägget ska framför allt handla om de som får svar nummer 2. En positiv refusering. De kan förstås se väldigt olika ut. Vissa får ett kortare svar, med några uppmuntrande ord, att förlaget gillar det de läst och gärna skulle vilja läsa om skribenten skriver mer. Medan andra får längre lektörssvar. Förlag jobbar ofta i manusgrupper, de brukar träffas en gång i veckan och gå igenom veckans skörd. De läser några sidor i varje manus, och lägger manusen i olika högar, från absolut nej till mycket intressanta. De som av flera anses vara väldigt intressanta kan sedan gå till en så kallad lektör. Det är antingen någon av de som jobbar på förlaget, eller en van och professionell läsare som anlitas av förlaget, som läser igenom hela och kommer med ett lektörsutlåtande. Det brukar vara ungefär 20 av de 2000 manus som kommer in som får ett längre lektörsutlåtande. Det kostar ju förstås att låta någon läsa igenom hela manuset och ge en ordentligt utlåtande. Så det är bara de som verkligen är intressanta som får det.

    När jag skickade in mitt manus första gången (2012) så fick jag några standardrefuseringar (bland annat från Norstedts), men jag fick även några mer utförliga lektörsutlåtanden, eller positiva refuseringar, från flera förlag. Det var ambitiösa genomgångar av mitt manus, där lektören lyfte fram styrkor och svagheter med mitt manus. Hen (man får sällan veta vem som har läst) gav i vissa fall förslag på förbättringar och ändringar i manuset. Och även om de i dagsläget tackade nej, så var de alla väldigt uppmuntrande. Kort sagt var budskapet att det här var ett manus de ändå trodde på. Det var inte riktigt färdigt, och höll inte hela vägen, men det fanns mycket bra att jobba på. Alla skrev att de gärna läste en uppdaterad version av manuset.

    Jag fick ja från ett förlag också, men eftersom så många stora förlag (bland annat Bonniers) hade gett mig så fina positiva refuseringar bestämde jag mig för att ge det en chans och jobba om det.

    Det var inte så att jag slaviskt följde vad de skrev, för det hade varit omöjligt. Lektörsutlåtandena var ju skrivna av olika personer, och alla tyckte inte samma sak. Men, deras kunniga synpunkter gjorde att jag såg på manuset utifrån. Såg dess svagheter och styrkor, och med hjälp av det så jobbade jag om manuset. Framför allt var det andra halvan som behövdes förbättras och ändras. Så det gjorde jag. Jag jobbade om mitt manus under nästan ett år (men förstås, jag jobbade ju heltid med annat, så det var ju bara på semestrarna som jag skrev) och skickade in det igen hösten 2013.

    När jag fick lektörsutlåtanden från förlagen så såg jag dem inte som kritik. Tvärtom var jag oerhört stolt och tacksam. Det var ju proffshjälp från dem som vet absolut bäst om hur manus som funkar ska se ut! Och jag tog emot det på det sättet. Jag var tacksam över att de lagt ner så mycket tid på att ge mig feedback. Att de läst med sån noggrannhet och intresse, trots att det kanske inte skulle bli någon bok, varken på deras förlag eller något annat. För krasst, den tiden hade de kunnat lägga på sina egna författare, på böcker de vet ska bli utgivna. Och det är så jag tycker att man ska se på det. Som välkommen hjälp! Det visar också på vilken passion de har för litteratur. Något som också visar det är att flera av förläggarna på de andra förlagen hörde av sig till mig sen för att fråga hur det hade gått med mitt manus. Och när de fick höra att jag fått ett förlag blev de glada, för min och bokens skull. En förläggare skrev att han var så glad att ett annat förlag tagit sig an det, för han ville verkligen att den skulle bli bok.

    Jag såg dem också lite som ett test. Det ville se om jag kunde ta till mig kritik. Om jag var beredd att lägga ner den tid och kraft som krävs för att skriva ett utgivningsklart manus. Att jobba med författare som tycker att deras manus är helt perfekta som de är kanske inte är så lockande. För alla manus behöver fler ögon, behöver bearbetas. Allt kan slipas och förbättras. Och om det ska bli bra så behöver man göra det många gånger. Vilket behövs i den hårda konkurrens som finns i dag (med nästan 20 000 utgivna böcker om året i Sverige)!

    När jag skickade in det omarbetade manuset ett år senare (hösten 2013) så tror jag att förlagen inte bara såg och läste ett bättre manus, utan också såg en ambitiös person som verkligen ville bli författare. Julen 2013 blev jag antagen av Norstedts. Och då började nästa bearbetning, som tog ett drygt år till. Men det är en annan historia (eller bloggpost) 😉

Jag + Grand Agency = sant!

Den här veckan blev det officiellt. Från och med juli representeras jag av Grand Agency! Jag är så glad över detta. Det är första gången jag har en agent på det sättet. Jag har visserligen tidigare representerats av Norstedts Agency utomlands, men inte haft en agent som representerar hela mitt författarskap, även i Sverige.

Norstedts Agency har ju gjort ett fantastiskt jobb med mina böcker utomlands. Böckerna har fått jättefina utländska förlag och Den åttonde dödssynden är såld till sex länder och Och blomstren dö till tre länder. Är jättenöjd med dem och allt de har gjort för mig. De är dessutom otroligt trevliga på Norstedts Agency, så det kändes lite sorgligt.

Men, i och med att jag nu skriver på heltid, och verkligen ska satsa på mitt författarskap så behöver jag någon som representerar hela mig. Även här i Sverige. Och Grand Agency är en av de absolut bästa, mest erfarna och respekterade. De representerar många väldigt duktiga och stora författare, som Anna Jansson, Mats Strandberg, Cilla och Rolf Björling, Marianne Cedervall och Jonas Moström. Så förstås känns det otroligt stort att de ville representera mig!

Läs här vad fint de skriver om mig!

Så här såg det ut när jag skrev på avtalet för ett litet tag sedan!