Pocketsnack på förlaget

I morse var jag tidigt på mitt förlag, Norstedts, för att prata om Och blomstren dö som kommer i pocket till sommaren. Det blev ungefär tio minuter på scen med min förläggare Erika Degard.

Publiken var oerhört viktig, det är nämligen de som satt där som köper in pocketböcker till Pocketshop (som jag älskar) och andra ställen där man säljer pocketböcker! Min dröm är ju att Ica och Coop och de ska köpa in den! Vi får väl se om de blev lockade – håll tummarna!

En fråga från min förläggare var vilka andra böcker den skulle passa bredvid. Alltså genremässigt. Det är ju en spännande fråga! Jag skulle gärna se att den stod intill Gillian Flynns böcker, Paula Hawkins Kvinnan på tåget, B A Paris Bakom stängda dörrar och Caroline Erikssons De försvunna, men också Lina Bengtsdotters Annabelle. Det finns en hel del likheter mellan min bok och deras. En krypande spänning, snarare än väldigt mycket blod och våld. Inte så mycket poliser, utan snarare spel mellan människor. Relationsthriller, eller domestic noir, heter ju genren och relationsthriller är faktiskt ett väldigt bra ord! Jag älskar den genren! Där det otäcka finns väldigt nära, kanske till och med hos en själv, sitt förflutna och bland de människor som står en närmast. I Och blomstren dö kommer sanningen så nära att den nästan är smärtsam att få reda på.

Med i dag var några andra författare, alla supertrevliga, och råkar vara sådana jag känner väldigt väl (de flesta före detta journalister som jag, och vissa som jag till och med har jobbat med): Mats Strandberg, Erika Scott, Hanna Lindberg, Moa Herngren och Caroline Säfstrand (den enda jag inte känner). Det är alltid inspirerande att träffa andra författare, och höra de prata på scen. Jag har läst alla deras böcker (förutom Carolines) och jag är så imponerad av de alla!

Tack för en fin morgon, Norstedts!

Och så här kommer pocketen se ut (fram- och baksida)! Vad tycker ni?

Vad tjänar en författare?

Det är förståeligt att folk tror att man tjänar en massa pengar om man som jag hoppar av sitt vanliga jobb för att skriva. Men det är få som förstår hur lite man egentligen tjänar.

Jag har aldrig gjort mig några illusioner. Jag vet hur svårt det är. Det har gått hyfsat för mig, absolut! Men jag är långt ifrån att kunna leva på mitt skrivande. Och det är också därför jag har tagit på mig en rad andra uppdrag, för att kunna försörja mig. Visserligen roliga uppdrag, men ändå, sådana som betalar räkningarna.

De flesta jag pratar med frågar hur mycket jag säljer, det märks att folk är nyfikna på vad jag tjänar. Jag har sett det som min mission att förklara hur svårt det faktiskt är att leva på författarskapet. Jämfört det med att vara artist eller konstnär. Hur många kan leva på det i Sverige? Om man ser till hur många utövare det finns?

Det är svårt för andra att förstå, de kommer med invändningar av typen: ”Men du är ju såld till utlandet?” ”Du har ju ett jättestort förlag bakom dig?” ”Men det går ju ändå bra, du syns och hörs ju?”

Ja, svaret är ja på alla de påståendena. Jag är såld till utlandet, det går bra för mig (om inte bra är lika med att tjäna en massa pengar). Just nu syns och hörs jag inte så mycket, men det kommer jag förhoppningsvis göra mer när jag har en ny bok i handeln (nästa år). Eller när pocketversionen av min andra bok kommer (i sommar).

Men det spelar ingen roll. Det är ÄNDÅ svårt. Det blir helt enkelt inte så mycket pengar. Här har jag skrivit om vad man tjänar som författare!

Det var nästan befriande att ta del av Författarförbundets senaste beräkningar. Enligt den är medianinkomsten för en svensk författare 20 000 kronor.

P1 Kultur har gjort ett radioprogram där de följer ett gäng författare som drygar ut kassan med hjälp av författarbesök i skolor och bibliotek bland annat. Lyssna här! Och det var där jag hittade den här uppgiften.

20 000 kronor! Inte i månaden. Utan om året!

Jag tyckte att det lät lite i minsta laget, så jag kollade upp siffran, tydligen är det medianinkomsten från royalties och honorar – alltså inkomster direkt från författandet.

Jo, jag drar in mer pengar än så, i alla fall just nu, och det beror på att de utländska förlagen betalat för rättigheterna till mina böcker (inte jättemycket, men en liten slant). Just nu har jag tre månader ungefär att leva på. Och då räknar jag med en rätt hög inkomst (har tre barn och mycket lån på huset) – dock betydligt lägre än den jag är van vid från mitt heltidsjobb. Sedan har jag tackat ja till uppdrag som gör att jag klarar mig ungefär tre månader till. Så sex månader tror jag att jag kan försörja mig, som det ser ut nu. Och då kommer hälften av pengarna från andra uppdrag.

Förhoppningsvis får jag ett ja på mitt tredje manus, kanske i sommar, och då trillar så småningom ett förskott in (som inte räcker mer än cirka 2 månader, max) och förhoppningsvis får jag lite rojalities, samt bibliotekspengar i oktober/november då förlagen gör sina avräkningar – men jag räknar inte med några stora summor då heller.

Hur överlever författare då? På 20 000 kronor om året? Jo, de gör som jag, skaffar sig uppdrag vid sidan av. Jag försöker ta sådana uppdrag som ligger nära författarskapet, som också kan gynna det. Men även andra, sådana som jag tycker verkar roliga och kreativa.

 

Här kan du läsa ett annat inlägg om pengar och författarliv och vilka myter det finns kring författare!

Hur det går

Dags för en liten uppdatering om hur skrivandet går.

Jag har nu ”skrivit på heltid” i tre veckor. Det var alltså tre veckor sedan, ungefär, som jag slutade på mitt jobb. Jag har några andra frilansuppdrag, och skulle väl bedöma att jag numera skriver 60 procent av tiden, och jobbar 40 procent med de andra uppdragen. Det varierar ju förstås från dag till dag, vecka till vecka. Men det är betydligt lugnare än när jag hade ett heltidsjobb också.

Hur går det då? Jo, tack! Det går. Upp och ned. 

Jag har hunnit lite drygt hälften, ja, nästan tre fjärdedelar in i historien. I antal tecken ungefär 220 000 tecken. Jag borde kanske ha hunnit längre, rent teckenmässigt. Men har inte lyckats hålla mitt mål att skriva 10 000 tecken om dagen. Men, det beror på att jag har experimenterat med formen. Hur boken ska berättas. Och då skrivit om en hel del, samt stuvat om kapitlen.

Nu känns det som att jag åtminstone har en bra form för historien. Och det går framåt. Fortfarande är det långt ifrån säkert om alla delar jag nu skriver verkligen ska vara med. Vissa stycken kommer nog strykas. Är sådana som jag på något sätt måste skriva ur mig, för att förstå historien och karaktärerna. Men som senare kanske kan ligga under ytan, om ni förstår hur jag menar.

Jag kämpar på!

Skriva det folk vill ha?

Ett vanligt återkommande diskussionstema bland skrivande människor är om man skriver det folk vill läsa eller det man själv vill skriva.

Det blir ofta rätt märkliga diskussioner kring detta. Många verkar tycka att det är fult att skriva det folk vill läsa. Och många tror att framgångsrika författare bestämt sig för att skriva en bästsäljare och sedan gjort det. Jo, det finns några som faktiskt har det. Men de flesta författare tror jag skriver det de vill skriva. Men det betyder inte att de INTE bryr sig om vad människor VILL läsa.

Man kan nämligen göra både och. 

Att inte alls bry sig om läsarna tror jag är dumt. Samtidigt som det inte går att skriva det man tror att folk vill ha. För det första VET ingen vad folk vill ha. Ingen kunde förutspå vampyrtrenden med Twilight, eller En man som heter Oves plötsliga storhet, eller 50 shades of grey (en sanning var ju länge att böcker med sex i sålde inte), eller Elena Ferrantes Väninne-böcker – helt otippade bästsäljare världen över! För det andra är det så himla svårt ändå att skriva en bok. Att lägga all den tid och energi som krävs för att skriva en bok på något man själv inte gillar eller tror på, ”för att man vill skriva det folk vill ha” är nästan stört omöjligt.

Jag skriver det jag själv vill läsa. I den genre jag själv valt – psykologisk thriller. Och jag skriver den historia som jag vill berätta.

Men ja, jag har alltid läsaren i åtanke. Det är jag van vid som journalist – att alltid tänka på mottagaren. Och då menar jag inte att jag skriver något jag inte vill, utan med läsarna i huvudet – kommer de tycka detta är spännande? Är det intressant? Känner man för karaktären? Är det för lång startsträcka? Går det för fort? Förstår man? Är det för övertydligt? Ja, jag tänker nog väldigt mycket på läsarna. Och det gör jag i mitt jobb också. Hela tiden.

Skulle någon, en testläsare, redaktör, förläggare, korrläsare eller vem det nu är som läser fastna på något ställe, störa sig på något, inte förstå, bli uttråkad, känner sig skriven på näsan eller något liknande tar jag det på största allvar och ser över hur jag har skrivit det stycket. Texten tillhör ju läsaren. Om de inte förstår, inte gillar, tycker det är övertydligt, går för snabbt, för långsamt, inte hänger ihop eller vad det är, så har de ju rätt. Då har jag inte lyckats med mitt jobb.

Sedan vet jag att alla inte kommer tycka om det jag skriver. Båda mina böcker har fått väldigt blandad kritik. Många som verkligen älskar, andra som hatar. Så med detta menar jag inte att försöka tillfredsställa alla.

Men jo, visst, tänka på läsaren tycker jag man ska!

En egen röst?

Hur viktigt är det med en egen röst? Sitt eget sätt att skriva? Och är den där egna rösten en tillgång eller ett hinder för en eventuell författarkarriär?

Det här är något många skrivande människor funderar på. Och är något som diskuteras flitigt. Många menar att de har en egen röst, och att det är därför de inte får sina manus antagna av förlag. De menar att deras sätt att skriva är så speciellt, och att förlagen därför inte törs satsa på dem.

Jag håller sällan med de skrivande människor som pratar så här. Tycker oftast att det låter som gnäll från aspirerande författare som blivit refuserade.

Och inte att förglömma – att bli refuserad hör till författarlivet! De flesta författare, ja, majoriteten har någon gång blivit refuserad.

Självklart finns det oupptäckta genier med en helt egen fantastisk röst, som ännu inte blivit antagna av förlagen. Så klart! Förlagen kommer alltid missa stora berättare, fantastiska röster, briljanta manus. Men inte så många som man tror.

Det är vad jag tror.

Om vi ska börja reda ut det här med vad en egen röst är för något? Att skriva annorlunda är inte samma sak som att ha en egen röst. Det kan vara det, men är inte nödvändigtvis det. Jag skulle vilja påstå att en egen röst är det samma som en eget penselskrift, som konstnärer har. Eller ett eget artistiskt uttryck eller ton som musiker har. MEN, för att kunna ha det, måste man först kunna hantverket. En konstnär som har ett alldeles eget sätt att måla har först lärt sig grunderna, lärt sig allt om komplementsfärgerna, de olika målarteknikerna och så vidare. De har förmodligen tragglat med kroki ett gäng år. För jag tror att man måste behärska konsten först, innan man börjar experimentera.

Förstås finns det undantag. Det gör det alltid.

Jag stötte på en hel del frilansare under mina år som redaktör som förväxlade oerfarenhet och brist på kompetens med ett eget uttryck. När man påpekade att deras idé inte alls passade in i den tidning jag jobbade på, så blev deras svar att det är styrkan med idén, att den sticker ut, att det de vill skriva inte är så strömlinjeformat och tråkigt som alla andra texter vi brukade ta in i tidningen och att de minsann hade en egen röst. De tyckte att deras artikel skulle kunna ”muntra” upp hela tidningen. Göra den lite spännande.

Och jo, det var sant. Deras idéer och deras sätt att skriva var inte som de vanliga texterna jag fick från erfarna duktiga frilansarna. Men inte på något positivt sätt. De här personerna kunde helt enkelt inte hantverket.

Och om det nu var så att jag ville experimentera med tidningen, prova något nytt, våga ta ut svängarna, skulle det vara en så bra idé att låta en för mig helt okänd oprövad frilansare stå för det där nydanande, nytänkande, out of the box-jobbet?

Nja, jag tvekade. Och tackade nej varje gång. Efter många, många år som redaktör kunde jag nämligen rätt snabbt avgöra vilka som var bullshitare, som egentligen inte kunde yrket, och de erfarna, duktiga, professionella frilansjournalisterna. Och jag valde de senare alla dagar i veckan. Även om jag då och då kunde testa nya förmågor. Dock inte sådana här som jag beskrev ovan, som helt saknade självinsikt.

Brott mot reglerna är helt okej. Men det måste vara medvetna brott. Det är skillnad på erfarna duktiga författare som väljer att skriva helt utan skiljetecken, eller utan varken citattecken eller pratminus (som Kerstin Ekman gjort bland annat) än någon som knappt kan skriva gör det. För att ta ett konkret exempel.

Förlagen om några vet detta. Och de drar sig inte alls för att ge ut mycket svåra, mycket experimentella böcker. Både prosa och lyrik. Läs Stina Stoor till exempel. En mycket skicklig författare med ett helt eget språk.

Hur experimentell en bok än är måste den ändå vara läsvärd. Det vet förlagen. De kan satsa på ”stor” litteratur, som är väldigt smal och inte alls kommer att sälja så att den täcker omkostnaderna. Men då ska det ändå vara läsvärt och kvalitativt. Alla förlag har en del utgivning som hamnar i det här facket. Så kallad ”finlitteratur” som är väldigt speciell och kvalitativ. Och som inte alls ges ut av kommersiella skäl, utan enbart av litterära.

Därför kan jag verkligen irritera mig på när aspirerande författare klagar över sina refuseringar med ”min bok var alldeles för speciell, förlaget vågar inte satsa på en så egen röst, de är fega och vill bara ge ut mainstream-verk”. För det är helt enkelt inte sant. Sanningen är förmodligen att din text inte var tillräckligt intressant och bra.

Att skriva är svårt. Otroligt svårt. Det kräver år av övning. Man ska ha en respekt för skriven text. För innehåll. En enkel deckare är inte heller lätt att skriva. Tvärtom!

Så allt snack om att utgivning är som ett tombola, att det bara handlar om slumpen – nej, så är det inte. Riktigt bra manus blir så småningom utgivna. Riktigt bra författare blir så småningom utgivna. Det kan ta några år. Och det kan ta rätt många omskrivningar, och även nya manus. Men de som verkligen vill bli utgivna och som tar till sig av kritik, lär sig av sina misstag, lyssnar in och läser mycket – den kommer, förr eller senare, att bli utgiven.

Men är det dit man vill så måste man börja med att sluta skylla på att förlagen är ”fega” och att de ”inte förstår”.

Läst januari 2018

Januari blev en så otroligt bra läsmånad! Är så glad för det, för hela 2017 var ett rätt dåligt läsår för mig. MEN. Under januari 2018 har jag verkligen tagit tag i läsningen, och haft så många bra lässtunder och läst mycket bra.

10 böcker blev det under denna första månad. Målet för året är som alltid, en i veckan, alltså 52 böcker. Ligger bra till nu!

  1. Hanna Lindbergs Sthlm Grotesque
    Jag tycker att Hanna skriver väldigt drivet och rappt. Och jag gillar särskilt att den här utspelar sig i krogmiljö. Det är mycket mat, och man lär sig en hel del. Det är en härlig stämning i boken. Och ett tempo. Och förstås spännande!

 

2. #Metoo 100 berättelser & 10 frågor som behöver besvaras
#Metoo-rörelsen är en helt fantastisk revolution. Jag älskar att det händer, att det händer nu och att jag får vara med. Jag har varit feminist så länge – och hösten 2017 kände jag verkligen att något hände. På riktigt! För mig handlar inte metoo om någon uthängningskampanj (rätt få män som faktiskt har blivit uthängda), det handlar om systerskap, om att gå ihop och berätta och avslöja alla de grejer vi kvinnor faktiskt är med om. Jag fick frågan om jag ville vara med och dela med mig av någon händelse (jag har många att välja bland) och det ville jag förstås. Min berättelse är nu med i den här boken, och jag är mycket stolt över det. Det var starkt och berörande att läsa hela boken och de nittionio berättelser av nittionio andra kvinnor som också var med.

3. Björnstad av Fredrik Backman
Jag har läst så många deckare och spänningsromaner på sistone (av olika anledningar), kände att jag ville läsa något annat, en riktig roman. Tycker att den här var otroligt fin. Jo, han har några grepp som ibland blir på gränsen till uttjatade – ”Det betydde inte mycket för en stad/ett barn/henne/honom. Det betydde bara allt.” Men han fångar mig ändå, och det ordentligt. Man blir berörd, och man älskar karaktärerna, och man vill läsa vidare. Mycket bra bok. Han är skicklig den där Backman!

4. Vi mot er av Fredrik Backman
Jag var ju bara tvungen att läsa uppföljaren också. Den var nästan lika bra.

5. Patrioterna av Pascal Engman
Ville läsa denna svenska debut eftersom jag hört mycket om den. Den var helt okej, många bra karaktärer, och bra historia. Dock tycker jag att vissa spår tappades bort i historien. Men helt klart skrämmande, och aktuell.

6. Bakom stängda dörrar av B. A. Paris
Den här hade jag hört mycket om. En krypande psykologisk thriller. I början var jag lite konfunderad, den var väldigt konservativt skriven. Men, historien kryper sig på och det blir riktigt, riktigt spännande och läskigt. Svår att lägga ifrån sig, och det är ju ett gott betyg. Och då spelar det inte så stor roll att karaktärerna är lite fyrkantiga och svartvita.

7. Sex år av Harlan Coben
Har inte läst Cobegn tidigare, men länge velat testa. Stabil thriller, särskilt bra i början. Bra idé/ingång liksom. Inte lika bra upplösning. Men ändå underhållande.
PS. En liten rolig detalj – ser ni att titeln är felstavad på omslaget? Måste vara ett tidigt korrektur som skickats ut. Jag hoppas att böckerna i bokhandeln inte ser ut där!

8. Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde
Jag försöker varje år läsa några klassiker, tycker att det ger så otroligt mycket. De är ju klassiker av en anledning, och samtidigt är de annorlunda skrivna – eftersom de ofta är rätt gamla. Det ger så mycket inspiration. Denna läste jag också i research-syfte inför nästa bok. Mer säger jag inte.

9. Alex av Pierre Lemaitre
En omtalad thriller. Var nyfiken på denna. Kul att det är en fransk thriller. Väldigt annorlunda, och en del riktigt bra twister. Absolut läsvärd.

10. En äkta man av Dennis Lehane
Den här gillade jag mycket! Väldigt oväntad, och inte alls förutsägbar. Bitvis rätt märklig. Vindlande på många sätt, ovidkommande sidohistorier, en massa spår som inte leder någon vart. Men vad alla historier gör är att bygga upp karaktärerna – som man älskar! Och så skriver Lehan som en gud! Så oklyschigt, så äkta, så finurligt, underhållande. Jag är riktigt imponerad, och drömmer om att kunna skriva bara en tiondels så bra. Läs!

10 vanliga frågor som visar vilka myter det finns kring författare

Det finns så många myter kring det här med att skriva böcker. Här har jag samlat några vanliga frågor som jag brukar få. Som blottar föreställningen folk har om författarlivet. Och förstås mina svar.

10 vanliga frågor du får som författare – som visar vilka myter det finns kring skrivandet:

  1.  Tar idéerna aldrig slut?
    Nej, idéerna tar aldrig slut. Idéerna är den lilla, lilla delen i att skriva en bok. Idéerna är det lätta. Idéer skriver inga böcker. Jo, visst måste du ha någon idé, men det mesta av de säg 300-400 sidorna du skriver kommer inte från idéerna – utan från hårt jobb. Och hårt jobb och att faktiskt skriva en bok gör att du får idéer.
  2. Det går ju så bra för dig, du måste vara rik!
    Ja, det går bra för mig, nej, jag blir inte rik. Faktum är att jag är långt ifrån att kunna leva på mina böcker. Folk har oerhört svårt att förstå hur LITE pengar det ger att skriva en bok. Hur ofattbart FÅ författare som faktiskt tjänar några pengar som ens är i närheten av att kunna jämföras med en lön. Jag brukar säga till folk: Hur många böcker köper du själv per år? Och av vilka författare? Det är ett hundratal författare som ALLA köper. Sedan finns det cirka 12 000 andra utgivna böcker varje år, som säljer minst sagt blygsamt. Och det trots att de fått fina recensioner och kanske blivit sålda till utlandet. Räkna med att en författare tjänar cirka 25 kr på en inbunden bok, och 5 kr på en pocket. En normal inbunden bok säljer cirka 2000 ex. Och en pocket kanske 10 000 ex. Det blir 100 000 kr. Före skatt och sociala avgifter. 50 000 kr efter skatt. Det tar minst ett år att skriva en bok, ofta längre om man räknar in hela processen, redigeringen. Nej, du blir inte rik av att skriva böcker.
  3. Vad gör du när du inte har inspiration?
    Jag jobbar inte efter inspiration. Jag skriver ändå. Skulle jag vänta på inspiration skulle boken aldrig bli skriven. Få författare skriver på inspiration. Att skriva är ett jobb. Och det måste göras även de dagar det inte är roligt. Precis som träning eller vilket jobb som helst, kan det kännas tungt innan man kommer igång. Det finns absolut ingen tid att vänta på inspiration.
  4. Vågar du berätta vad den handlar om? Eller är du rädd att någon ska sno idén?
    Nej, samma som första punkten. Idén är en så otroligt liten del av bokskrivandet. Jag är inte ett dugg rädd för att berätta vad boken handlar om, eller att någon ska sno ”idén”. Jag VET att det för det första inte är idén som gör boken. Idén räcker till några sidor, sedan ska boken fyllas med så mycket mer. Det är utförandet som är grejen. Idén är heller inte helt utarbetad när jag börjar. I stora drag, ja, men mycket av idéskapandet sker medan jag skriver.
  5. Vad händer om din förläggare vill att du ska göra om något i boken?
    För det första så är det alltid författaren som bestämmer över sitt manus. Förläggaren är ett bra bollplank. Tillsammans diskuterar vi manuset. Vrider och vänder vi på det. Om det är något som förläggaren tycker är märkligt eller känns fel vore det ju korkat att inte lyssna på det. Samma sak med redaktören. Jag som författare kan sedan avgöra vad jag vill ta till mig, eller strunta i (så länge boken är antagen, vill säga). Kan vara bra att förtydliga här att när en bok antas så börjar nästa stora process – boken gås igenom, bearbetas och förfinas.
  6. Har den kommit ut?
    Det är lustigt, för så fort man säger att man börjat skriva på en bok så frågade folk, typ redan efter en vecka; ”har den kommit ut än?” People, det tar JÄTTELÅNG tid att få ut en bok. Först tar det väldigt lång tid att skriva den. Särskilt för mig (och då skriver jag ändå ovanligt fort) som jobbat heltid med annat hela tiden, och bara har semestrar och långhelger på mig att skriva. Sedan tar det JÄTTELÅNG tid från att den blivit antagen av förlaget. Både för att det är lång kö för böcker på ett förlag att komma ut (en massa böcker väntar på utgivning), men också för att jag som författare måste jobba om den tillsammans med först förläggare och sen redaktör. Men också för att det tar lång tid för förlaget att förbereda en utgivning, boken ska säljas in, både internt och externt (bokhandlar till exempel), marknadsföringsplan ska sättas, den ska in i kataloger och så vidare. Räkna med att det tar minst 1,5 till 2 år från att man börjar skriva tills boken är ute. Ofta längre tid än så.
  7. Vilket förlag valde du?
    Den krassa verkligheten är att det är förlag som väljer författare och inte tvärtom. Jo, det kan vara så att förlagen slåss om en författare, men det är inte ofta. Särskilt inte om en ny, helt okänd, debutant. Men det händer – absolut! Men. som vanlig dödlig bör man räkna med att de flesta förlag tackar nej. Mitt förlag får ungefär 2000 manus inskickade till sig varje år. Av dessa väljer de att tacka ja till mellan 3 och 4. Så, när jag blev en av de där 3-4 det året så kan jag inte påstå att jag VALDE förlag. Förlaget valde mig, och jag var djupt tacksam. Självklart har man lite större frihet efter några böcker, om det har gått bra, och då kan det nog vara så att man kan välja. Men, rent krasst kan man ändå konstatera att det inte är författarnas marknad, utan förlagens. De är ordentligt uppvaktade av wanna be-författare, och de allra, allra flesta får nej. Och får de ja, är de glada.
  8. Vill du inte att det blir film också?
    Jo, det är klart att jag vill att det ska bli film! Eller tv-serie. Eller teater. Jo, självklart! Men om det är svårt att få ett förlag att ge ut din bok, så är det ännu svårare att få ett produktionsbolag att göra en film av ditt manus! Så klart vore det så otroligt häftigt! Men, har du skrivit ett bokmanus ska du inte räkna med att det blir film. Det är ytterst, ytterst få böcker som blir film.
  9. Du är ju såld till utlandet, vilket land går bäst?
    Ja, jag är såld till utlandet. Men det är svårt att svara på vilket land som går bäst. Jag vet inte. En annan aspekt är att det kan ta lång tid för det utländska förlaget att ge ut ens bok. Tyskland och ett stort tyskt förlag köpte rättigheterna till min första thriller redan hösten 2015. Men det är först nu till sommaren den kommer ut i Tyskland. Alltså, sommaren 2018. Och det går inte att säga hur det går, förrän efter rätt lång tid. Den ska ju komma på pocket i Frankrike snart också, efter det kanske jag kan säga något om hur det går.
  10. Om du märker att böckerna inte fungerar, skruvar du då nu när du skriver din tredje?
    Det kanske finns författare som kan skriva ”vad folk vill ha”, men jag tror att de är få. Det är ett sånt otroligt jobb att skriva en bok. Det går knappt att ”ändra genre efter vad som är populärt just nu”. Om det fanns en formel för bästsäljare skulle så många fler författare skriva sådana. Men det finns inte. Och det går inte på förhand att säga vilka böcker som kommer att fungera. Självklart gör jag alltid mitt bästa. Skriver det bästa jag kan. Men jag försöker inte ändra på genren, utan jag skriver det jag vill skriva, på det sätt jag vill skriva – något annat tror jag är svårt. Man måste själv tro på det man gör. Gilla det man gör. Ha en stark drivkraft, passion för det man skriver. Den dagen man börjar skriva en bästsäljare, för att försöka locka en storpublik, tror jag man kommer gå vilse. Det kommer inte bli äkta! Och det finns heller inga enkla recept för bästsäljare. Vem trodde att En man som heter Ove skulle slå så stort, inte bara i Sverige, utan i hela världen? Hundraåringen? 50 shades of Grey? Harry Potter? Elena Ferrante. Nej, det var inga självklara bästsäljare. De följde ingen färdig mall. Det var passionerade författare som skrev sin grej – och så råkade det falla publiken i smaken. Om någon påstår att de vet hur man skriver en bästsäljare – tro hen inte! Ingen vet.

Bokmässan 2017 – en sammanfattning

Så var Bokmässan över för denna gång. En annorlunda mässa, på många sätt. Och det berodde förstås på nazisterna och deras demonstration. Det låg en otäck och obehaglig stämning över hela mässan. Det var färre besökare, och färre utställare, och färre författare. Och det märktes. Och vi som var där var något mer dämpade. Jag kände i alla fall att jag inte var lika sprudlande glad som jag brukar vara på bokmässan. Det var en dålig smak i munnen. Inte att jag var direkt rädd, mer oro för framtiden, olust över dessa rasister. Om det enbart vore de 400 nazisterna, men normaliseringen av rasism har ju gått så oerhört fort. Vilket förstås gör att nazisterna får ökat självförtroende och flyttar fram sina positioner. Det skrämmer mig något fruktansvärt. Vad är det för samhälle vi kommer att ha om några år?

Mitt förlag Norstedts lät tjänarinnorna i röda dräkter från Margeret Atwoods bok Tjänarinnans berättelse (som ju är en fantastisk tv-serie, Handmaids tale på HBO) gå runt mässan tysta och med blicken mot golvet. En påminnelse om vilka friheter vi kan förlora om vi inte är på vår vakt.

Besökssiffrorna för årets mässa har offentliggjorts och det är ju en markant nedgång. Så det var inte en inbillning. Mässan har tappat var femte besökare jämfört med 2016.

Om vi nu ska försöka tänka bort nazisterna, så var det ändå mycket kul som hände på mässan. I år kom jag ner torsdag kväll och åkte hem söndag eftermiddag.  Jag hade ett alldeles lagom program på plats, många spännande uppdrag, och resten av tiden stod jag i Norstedts monter och försökte sälja mina böcker.

Det gick faktiskt väldigt bra! Jag sålde slut på alla pocketböcker av Den åttonde dödssynden (precis som förra gången, då jag tydligen var en av två Norstedts-författare som sålde helt slut). Dock var det några inbundna, Och blomstren dö, som var kvar. Det är mycket svårare att sälja inbundna. I alla fall för mig.

Här nedan är några bilder från Bokmässan 2017.

Dag 1: Torsdag
Jag kom fram sent till hotellet, hann precis till Bonnier-minglet i ett av Gothia-tornen. Därifrån blev jag medbjuden på middag av två trevliga personer, Bert och Elin, från Bonniers huvudkontor. Efteråt hamnade vi på Natur & Kulturs mingel ovanför Park.

Dag 2: Fredag
Stod jag mycket i Norstedts monter. Hade också en halvtimmes intervju i Storytelpodden – det spelades in live, och publiken fick lyssna i hörlurar (har tyvärr ingen bild därifrån). Senare på kvällen var det mingel igen, bland annat på Hoi och Storytel.

Jag och Erica Scott när vi letar köpare till våra böcker i Norstedts monter!

Kul att träffa Anna Bågstam Ryltenius och Helena Dahlgren igen!

Med Emma Hamberg och Sofie Sarenbrant.

Jag och Leffe GrimwalkerHois mingel.

Sedan gick jag ut och åt med några författarvänner – det var verkligen supertrevligt! Annika Estassy, Christina Larsson, Erica Scott, Birgitta Bergin och Kamilla Oresvärd. Vi fick till och med ett chambre separé! God mat och mycket skratt.

Efteråt gick vi förstås till Park. En våning upp hölls (den traditionella) Vi-festen. Gick tillbaka till hotellet och kom i säng strax efter ett på natten.

Dag 3: Lördag
Lite otäck stämning, eftersom alla gick och väntade på nazist-demonstrationen. Rätt lite folk, och särskilt få barnfamiljer, inne på mässan. Jag fortsatte stå i montern så mycket som möjligt.

Fick en härlig lunch uppe på Heaven 23 med de här underbara personerna, Jennie Sjögren, Hillevi Wahl och Erica Scott.

Klockan började närma sig starten för demonstrationen och vi följde spänt utvecklingen nere på marken. Många poliser.

Sedan modererade jag ett samtal med Åsa Erlandsson och Thomas Bodström om True crime. Kändes lite absurt eftersom ”true crime” liksom pågick därutanför. Samtalet gick väldigt bra. Och både Åsas och Thomas böcker är mycket läsvärda. Åsas bok om Trollhättan-attentatet har jag redan utnämnt till årets bok.

Lite senare ledde jag ett nytt samtal, denna gång med Moa Herngren om hennes nya roman Tjockdrottningen. En mycket läsvärd bok om ett viktigt ämne – vår syn på normavvikande i samhället. Moa är också en så otroligt sympatisk person som jag tycker mycket om.

I loungen sprang jag på min trevliga kollega från jobbet, Bettina Beiberstein Lee, som nyss kommit ut med sin debut!

Kul att träffa min kära författarvän Mariette Lindstein!

Resten av dagen stod jag i montern. Mycket tillsammans med Malou von Sivers.

Och så hade jag ett monterprat med min förläggare Peter Karlsson på monterscenen.

Och efteråt var det signering. Igen.

Senare på kvällen var det förlagsmiddag med Norstedts. Där pratade jag en hel del med Jenny Colgan som ligger bakom de fantastiska succérna om Det lilla bageriet. Med på bild är förlagschefen Eva Gedin.

Efter middagen skippade vi Park, för ovanlighetens skull, det blev en drink i lobbyn med bland andra Mats Strandberg, Anna Jansson och hennes man Erik.

Dag 4: Söndag

Efter en rätt sen frukost och en kort sväng till Norstedts monter satt jag en timme i Skrivarakademins monter. Det var kul att få representera dem ett tag och berätta om alla skrivarkurser jag gått (som jag verkligen kan rekommendera!). Här är jag med en av mina lärare, Anders Fager.

Eftermiddagen ägnade jag helt åt Norstedts monter. Förra året hade jag ju lyckats sälja slut på alla pocketar, och jag ville verkligen göra det igen. Jag hoppade över lunchen och körde så mycket sälj jag orkade. Bland annat med de här två Norstedts-författarna, Cecilia Forss och Linda Bakkman.

Och så sålde jag sista pocketboken av Den åttonde dödssynden, till den här snälla mamman som köpte den till sin dotter Elin!

Några till inbundna av Och blomstren dö lyckades jag också sälja innan det var dags att åka till tåget. Som tur var fick jag lift med Erik och Anna Jansson.

Tack för i år Bokmässan! Tack alla snälla författarkollegor, förlags- och journalistvänner. Och förstås mest tack till alla läsare!

Snart Bokmässan 2017!

Long time no see här i bloggen. Mitt heltidsjobb har kommit emellan 😉 Men snart är det dags för Bokmässan och då är jag ju författare till hundra procent! Eller nja, jag ska faktiskt moderera några samtal. Så lite journalist är jag också!

Jag älskar Bokmässan! Tycker att det är en fantastisk fest, och jag har inga problem med att stå i larmet hela dagarna. Älskar att prata med läsare, andra författare, trevliga förlagspersoner och journalister och ja, jag älskar allt som har med mässan att göra! Och ja, jag är ofta ensam/själv (det är lätt att känna sig ensam, trots att det är enormt mycket folk – och det gäller att man är en sådan som står ut med det), jag går runt mycket på egen hand, står länge i montern och väntar på att någon ska vilja köpa min bok (ibland kan man stå en halvtimme utan att någon ens säger hej, men jag tycker att det är okej det också). Och ja, jag blir trött i fötterna, men då går jag och tar en kaffe, eller ett glas vin och en räkmacka och snart är jag på benen igen.

I år åker jag ner på torsdag eftermiddag och sedan har jag ett rätt lagom program, tycker jag själv. Så här ser det ut:

Fredag:
12.30–13.00, B08:22, intervjuad för Storytelpodden
13.30–14.00, B05:22, signering i Norstedts monter

Lördag:
14.00–14.20, F5, leder miniseminariet True crime med Thomas Bodström och Åsa Erlandsson.
16.30–16.50, F5, leder miniseminarie med Moa Herngren om Tjockdrottningen.
17.20–17.30, B05:22, intervjuad på monterscenen hos Norstedts.

Söndag:
11.00–12.00, F01:62, står i Skrivarakademins monter.
12.30–13.00, B05:22, signering i Norstedts monter

 Förstås ska jag på en del mingel också och Norstedts årliga förlagsmiddag. Jag blir hemskt glad om ni som läser här och är där kommer fram och säger hej! Jag försöker vara i Norstedts monter så mycket jag kan! Vi ses!
Så här såg det ut förra året i Norstedts monter!
Jag lyckades faktiskt sälja slut på alla Den åttonde dödssynden i pocket! Här signerar jag den sista!
Här är från år 2015 när min första thriller precis kommit ut. Blir intervjuad på monterscenen av min förläggare Peter Karlsson.
Det året fick jag också träffa Paula Hawkins!
Och så satt jag vid samma bord som Otto Sjöberg som är vd för Norstedts förlagsgrupp (tidigare chefredaktör både på Expressen  – han började på Expressen ungefär samtidigt som jag slutade, i början av 2000-talet).
Roligt med alla fina kollegor man träffar på under Bokmässan! Här Maria Sundberg som gjorde layouten till min första bok, Pam, min kollega på jobbet – vanliga jobbet, chefredaktör på Topphälsa, Susanne Boll, författare, Varg Gyllander, författare, och Nina Cronee, författare och tidigare förläggare.
Jag och min dåvarande redaktör på Norstedts, Malin Tynderfeldt.
Jag och den otroligt begåvade författaren Kristina Sandberg, på Norstedts middag.