Det är inget lotteri!

En vanlig missuppfattning bland insatta skrivande människor, som läst på om statistiken är att det är omöjligt att få ut en bok på ett riktigt förlag. Jag har sett det så många gånger nu: ”Det är ju en chans på tusen, ingen idé att försöka.” ”Bättre att ge ut själv direkt, för det är ju bara en promilles chans att man blir antagen.”

Ja, statistiken säger så. Av 1000 manus blir ungefär en antagen. Alltså en promille. Det är sant!

Men, siffrorna berätta inte hela sanningen, och det tänkte jag resonera kring här.

Min erfarenhet och kunskap om branschen säger snarare så här: Har du ett tillräckligt bra manus kommer du förr eller senare att bli antagen.

Det är INTE så att det ligger och skvalpar runt en massa färdiga, briljanta manus i refuseringshögarna hos förlagen!

För det första: De flesta blir refuserade första gången, sedan är det några som verkligen jobbar vidare med sina manus, jobbar om, går kurser, eller tar hjälp av lektör, skriver om och skickar in igen. Andra gången är chansen inte alls en på tusen!

För det andra: För att bli utgiven krävs en viss talang. Det finns väldigt många utan talang som skickar in. Usla manus, helt enkelt. Vissa av dessa kan säkert bli något, med många års träning, många kurser, mycket ansträngning. Men många har helt enkelt inte det som krävs. Det gör förstås att de som har talang sticker ut.

Jag har själv suttit på förlag och lektörsläst. Jag vet hur det ser ut. Det finns många usla manus, men ändå några där man känner: Det här skulle kunna bli något. Ofta får de nej ändå, för de är långt ifrån färdiga. Men om dessa skulle jobba om, fundera ett extra varv på sin historia och hur den är berättad, och skickar in igen, så är deras chanser betydligt högre än en på tusen. Och flera av dem kommer förr eller senare att bli utgivna.

Det här ser jag också bland alla jag har gått skrivarkurser med. På skrivarkurserna har jag mött många begåvade personer. Vissa förstår man direkt att de aldrig kommer att bli utgivna – oftast inte för att de är dåliga på att skriva, utan för att de aldrig kan avsluta något eller bestämma sig för vilken historia de ska berätta. (Och här vill jag passa på att lägga in en passus: Vissa kanske inte SKA bli utgivna, vissa skriver fantastiskt, men kanske inte VILL eller klarar att skriva en bok, men de kan ändå ha skrivandet som hobby, på samma sätt som människor som målar akvareller på fritiden.) Men det finns också flera som går termin efter termin, lär sig och utvecklas, blir bättre och bättre på hantverket, hittar sin ton, sin stil, sitt sätt att skriva – och flera av de jag har mött har också blivit utgivna, och jag är övertygad om att flera av de som ännu inte är det, kommer att bli – förr eller senare. Men, viktigt då att understryka – dessa är personer som inte gått en kurs, utan flera. Jag säger inte att man MÅSTE gå en kurs. Man kan bli utgiven ändå. Men det underlättar att skriva regelbundet, diskutera skrivandet och sin text regelbundet, läsa andra texter med författarögon regelbundet – och allt det där får man på en kurs (men det kan man förstås få utanför en kurs också).

Det finns faktiskt en aspekt till som jag har sett under de år jag har hållit på: Och det är förmågan att ta till sig kritik, och lära om, tänka om. Det är absolut nödvändigt att man kan det. För jag har stött på skrivande människor som aldrig förändras, som gör samma misstag om och om igen, som aldrig lyssnar på feedback, som svarar på feedback genom att förklara hur hen har tänkt (texten måste tala för sig själv, har inte läsaren fattat är det något som skaver), som när någon påpekar att något är ologiskt eller ifrågasätter en karaktär alltid svarar: ”men hen är sån”, ”det är så”. Vad då ÄR så? Som författare är du GUD i din berättelse, du kan ta bort ologiska grejer, stryka ovidkommande sidohistorier, fixa till en karaktärs egenheter, eller ta bort en karaktär som inte har någon funktion. Kill your darlings!

Är det något man måste ha som författare (förutom en viss talang) så är det tålamod. Det tar tid att lära sig hantverket! Man måste ändå ha ett litet hum om hur meningar skrivs, hur man använder svenska språket, och hur böcker är uppbyggda och hur man skriver (behärska till exempel dialog, eller tempus, eller perspektiv). Sedan när man kan ”skriva”, kan man bryta mot alla regler och göra sin egen grej. För visst, jag håller med om att man kan göra precis hur man vill (bara det är medvetet).

Sammanfattningsvis: Det är INTE omöjligt att bli utgiven. Det är inte ett lotteri! Och det är inte en chans på tusen för alla. Se till att dina odds blir högre – det går!

Inspiration vs disciplin

Jag fick en mycket intressant fråga som en kommentar till ett av mina inlägg. Den löd så här:

”En fråga jag fick efter att ha läst var dock kontroversen mellan att inte vänta på inspiration, och att ha en stark passion och drivkraft för det man skriver. För mig går de liksom hand i hand. Kan du bibehålla en passion för det du skriver utan att vara inspirerad? Vore väldigt intresserad av att höra mer om detta!”

Jag svarade förstås i kommentaren, men tänker att det här nog är något fler har funderat på. Vore intressant att höra andras tankar om detta också?

Jag tänker så här: För att ORKA skriva måste du ha en sann passion för att skriva – för din historia – för att bli författare (behöver inte vara alla tre och inte samtidigt). Men, för att sedan faktiskt göra det krävs disciplin och att ”bara göra det”.

Jag brukar ofta jämföra med träning. Du kan ha en stark drivkraft och en passion för träning, verkligen på djupet vara övertygad om att du mår bra av det och att du VILL vara en person som tränar för att du vet vilka fördelar det har för dig och din hälsa. Men, sedan kan det ändå kännas motigt att gå till gymmet (för mig känns det ofta motigt att gå och träna), då är det bara att gå ändå. Det går inte att vänta tills man har ”lust att träna”. Jag går regelbundet, flera gånger i veckan, och tränar. Men det är bara ett fåtal gånger jag verkligen känner inspiration eller lust. Däremot brukar det bli kul när jag väl är där – och effekten jag får av träningen gör att det är värt det. Och effekten försöker jag påminna mig om när jag inte riktigt har lust.

Lite så tänker jag med skrivandet också. Jag VILL verkligen skriva, jag VILL verkligen ge ut en ny bok. Jag HAR en historia jag vill berätta. Men nej, många gånger har jag inte alls någon lust att sätta mig ner och skriva. Jag saknar helt inspiration. Men jag gör det ändå, för att jag har bestämt mig, och för att jag vet att det är det som krävs för att nå mina mål. Och jag vet att jag kommer bli glad och tacka mig själv efteråt när jag har boken i min hand.

Och precis som med träningen så brukar det lossna när man väl kommer igång med skrivandet. Inte alltid. Ibland är ett helt gympass rena döden, så kan ett skrivpass också vara. Men det är då man måste fortsätta ändå.

Mitt mantra är (inspirerat av Doris i Hitta Nemo): Fortsätt skriva, fortsätt skriva …

Fortsättning på ”att bli författare”

Jag skrev ju nyligen ett inlägg som resonerade kring vem som kan bli författare. Det är ett intressant ämne och det dök upp en sådan tråd i en av Facebook-grupperna för författare jag är med i.

Många där är bekymrade över antingen hur svårt det är att lyckas skriva ett helt manus, eller hur svårt det är att få kontrakt, eller hur svårt det är att nå ut och sälja. Och ja, alla de tre delarna är svåra.

I diskussionen dök jag på ett annat blogginlägg som jag tyckte var väldigt bra. Lite samma tankar som jag själv har. Men väldigt, väldigt välformulerat. Det är skribenten Eva Bergengren, som har skrivit, hon jobbar bland annat som lektör och redaktör, precis som jag. Hon skriver bland annat:

”Varför skulle det då vara ”misslyckat” och ”förgäves” att skriva utan att bli utgiven av ett stort förlag?” och: ”Vi berättar inte för att vi är författare utan för att vi är människor.” 

Läs hela här!

Läst i mars

Nu när mitt jobb är att jobba med texter är det ibland svårt att hinna läsa. Jag läser ju så vansinnigt mycket ändå, liksom. Lektörsläser, redaktörar, läser mina duktiga kursares texter. Och förstås – mina egna manus. Men, det blev några böcker i mars också. Mest lyssnade jag. Men några blev lästa.

1. Kritgubben av C J Tudor

Det är mitten av 80-talet och 12-åriga Eddie och hans kompisar dras in i en rad märkliga och skrämmande händelser. Som ett tema följer kritgubbarna som ritas på asfalten och på vita papper. Det är en mörk barndomsskildring, där vi möter barnen också i vuxen ålder. Hela boken känns skriven som en hyllning till Stephen King. Det finns mycket av Det och även Stand by me (Höstgärning) i boken. Jag tänker även på Stranger things. Parallellerna är ibland så tydliga att de nästan ställer sig i vägen för historien (man börjar leta referenser och så har man liksom hoppat ur berättelsen). Men det är spännande. Det händer otroligt mycket. Och visar sig hänger inte alls ihop som man tror (jo, vissa delar förstår man hyfsat tidigt). En nyckel är det som står på framsidan: Alla har hemligheter. Jag gillade särskilt den svarta humorn i boken. Den är så mycket ”min” generation. 80-talets barndom är ofta grym i populärkulturen och det krävs väl en galghumor (för att knyta an till omslaget). Inte riktigt allt knöts ihop på slutet på ett trovärdigt sätt, men ändå en bra bok. Med högt tempo och många vändningar.

2. Järtecken av Christoffer Carlsson

1994 brinner ett hus och en död kropp hittas. Så långt en vanlig deckare. Men sedan slutar likheterna med vanliga deckare. En ung polis är med och hittar den skyldige som döms och hamnar i fängelse. Den dömde mannens systerson Isak drabbas hårt, han är ju så lik sin morbror. Har han också ont i sig? Alla i byn känner ju alla, vet precis hur alla är. Även systersonen måste ju vara fördömd. Isak funderar mycket på om han bär järtecknet. Den här boken är annorlunda från Christoffers andra. Jag tror att jag har läst alla – och är av åsikten att Christoffer är en av våra absolut bästa spänningsförfattare. Språket känns igen, liksom stämningen, som han alltid varit bra på. Men här går han ibland ur historien och redovisar. Nästan på ett dokumentärt vis. På många sätt borde den här boken inte fungera. Den är lågmäld, ospektakulär, verklighetstrogen. På många ställen rätt torrt skriven. Men man sugs ändå in. Förmodligen för att karaktärerna är så bra. Av kött och blod. Ibland kommer jag på mig att störa mig på dem, deras upprepade svagheter, men så tänker jag – det är ju så människor är. Helt klart en annorlunda bok, och mycket läsvärd.

3. Inte utan dig av Harlan Coben

Nap Dumas bror Leo dog tillsammans med sin flickvän Diana för femton år sedan i en tragisk olycka. Samma kväll försvann Naps flickvän. Jag läser Coben lite som jag läser Lee Child. Med vissheten om snabb, säker spänning, en tids underhållning. Vissa Coben är riktigt bra. Han är säker, precis som Child, det är alltid spännande och mycket drivet, samt underhållande med en hel del vassa repliker. Det här är inte någon av Cobens bästa. Jo, jag blir underhållen och det är tidvis spännande. Men det är en ganska märklig historia med en hel del luckor som aldrig fylls igen. Men, jag lär mig ändå en hel del på att läsa sådana här duktiga spänningsförfattare. De vet hur man driver på en historia, de vet hur man bygger upp spänning. Det är rappt och vasst skrivet. Men ingen historia som kommer stanna kvar. En stunds underhållning, och det är ju inte heller fel.

4. Den osannolika mördaren av Thomas Pettersson

Jag har ju en förkärlek för den här typen av böcker, som skildrar händelser, och en tid i Sverige och världen. Och så är jag grymt fascinerad av konspirationsteoretiker och politiska strömningar. Mordet på Palme är förstås en oemotståndlig händelse och ja, jag läser gärna olika teorier om vad som hände, men också sammanfattningar av den tiden. Stig Engström, den så kallade Skandiamannen, var på plats när Olof Palme mördades och fanns med i mordutredningen från dag ett, men utreddes aldrig som gärningsman. Efter tolv års efterforskningar om denna gåtfulla person fann journalisten Thomas Pettersson vad andra tidigare gått bet på: Engströms motiv, och att han hade skjutvana samt tillgång till samma slags vapen som Palme sköts med. Minst lika viktig var upptäckten att polisen begick en rad uppseendeväckande misstag när de bestämde sig för att avföra Engström från utredningen. Genom att felaktigt välja bort honom förband de sig till den katastrof som blev Palmeutredningen. Oavsett om man tror på den här teorin eller inte så är det vansinnigt spännande att läsa om alla misstag som gjordes i Palme-utredningen.

5. Haggan av Aase Berg

Den marknadsförs som roman, men är kanske egentligen något annat, ett debattinlägg, en hämndskrift, en essä… ja, eller är det fakta? Man vet inte riktigt. Victor och Thelma älskar varandra. Men Victor vägrar skilja sig från sin fru, så Thelma förvandlas till Haggan. Jag vet helt ärligt inte vad jag ska tycka om boken. Det är vansinnigt bra skrivet, Aase är en formuleringsdrottning, det är litterärt och fullt med kulturella referenser både från litteraturhistorien och populärkulturen. Det är uppfriskande med ilskan som är så kompromisslös. Och många iakttagelser av vårt förljugna förhållande till äktenskap, borgerskap och kärnfamiljen är oerhört träffsäkert skrivet. Men det är samtidigt rätt banalt på sina håll. Victors och Thelmas kärlek beskrivs i rosa och som felfritt. Den är liksom sann, medan allt annat är lögn. Och det är här det skaver i mig. Hon är inne i samma system som hon kritiserar. Vill att Victor ska lämna sin fru för henne – och vad är egentligen skillnaden mellan deras tvåsamhet och alla andras tvåsamhet? Dessutom, i hennes litterära systrar som Carina Rydberg, kommer även huvudpersonens svagheter fram. Inte här. Hon skildrar sig som ett geni och över allt annat. Jag tänker att det är meningen att jag ska bli provocerad av en så skamlöst självförhärligande kvinna, och att det bara visar hur vi kvinnor alltid trycker ner oss själva och andra kvinnor. Kanske är det så. Och kanske är det jag som ska jobba med mina upplevelser av boken? Hur som helst, en intressant och oerhört välskriven bok. Om än ojämn – från banal till genial.

6. Allt jag fått lära mig av Tara Westover

Vilken bok! Vilken historia. Vilket liv! Tara växer upp i en mormonsk familj i Idaho med en far som helt står utanför samhället. Han vill inte ha något med staten, eller illuminati, att göra. Tara är inte ens registrerad. Hon får inte gå i skolan och jobbar hårt på pappans skrotgård, där det hela tiden händer olyckor. Trots att hon får ett stålrör genom benet åker de inte till sjukhus. Mamman som kokar örter tar hand om skadan. Det är inte förrän hon är 17 år hon börjar i skolan och en helt ny värld öppnar sig för henne. Hon tar till sig kunskapen, gör oerhört bra ifrån sig och studerar både på Cambridge och Harvard. Men hon slits hela tiden med sin lojalitet med sin familj. Och kämpar för att hitta sin egen person, sin identitet. Det är en magiskt bra bok om den inte driften efter att lära sig och vikten av utbildning. Längtan efter ett eget liv. Jag tänkte också på hur hon och hennes familj symboliserar det i dag otroligt polariserade USA. De som är liberaler, tror på systemet, på vetenskapen, forskningen, utbildningsväsendet. Och de som står utanför samhället och misstror allt. Kan de två polerna mötas? Trots allt hemskt Tara är med om så finns det också kärlek i hennes familj. Det är ingen uppgörelsebok, eller en hatskrift. Utan det finns ett oerhört försonande drag, det är otroligt fint skildrat och porträtten av föräldrarna och syskonen är komplext gjorda. Hennes utanförskap och utifrånblick på det vi tar för givet – sjukhus, utbildning, jämställdhet (nåja) är oerhört klarsynt och gör en tacksam över det vi har. Men också rädd och bekymrad då man förstår hur stor klyftan kan vara – och är. Jag är ju sedan länge väldigt intresserad av konspirationsteorier och alt-högern, så väldigt spännande för mig att läsa. Påminner också lite om Träskkungens dotter, inte alls samma genre, men i det där att älska en far trots att han gör ont. Välskriven och spännande. Kommer få mig att tänka länge. Läs! 

Kan vem som helst bli författare?

Jag har funderat på den här frågan en hel del. Kan vem som helst bli författare?

Jag håller ju en skrivarkurs nu, och de som går för mig är mycket duktiga, och de utvecklas snabbt. Så på ett sätt tror jag verkligen att man kan lära sig att skriva. Man kan bli bättre på hantverket – med mycket övning.

Men därifrån då? Det är ju en sak att vara bra på att skriva, och faktiskt kunna och orka få ur sig en hel historia – till att vara författare? Nja, jag börjar tvivla. Jag tror verkligen inte att vem som helst kan bli författare.

I går åt jag lunch med en författarkollega. En betydligt mer erfaren sådan. En som gett ut tvåsiffrigt antal böcker, och som sedan länge lever på att skriva (en av de få i Sverige som faktiskt kan det). Hon sa något klokt. Eller ja, hon sa många kloka saker. (Jag kommer inte skriva ut hennes namn, för jag har inte frågat om jag får dela med mig av hennes klokskaper, och egentligen spelar det ju ingen roll vem som sa det, det är klokt ändå.)

Hon sa bland annat: Varför förväntas alla som skriver bli författare?

Vi pratade en del om det där. Varför förväntar sig åtminstone de flesta som skriver att de en dag ska ge ut en bok? Varför förväntas de flesta som skriver att en dag få en bok utgiven? Varför förväntar sig många som skriver, och personens omgivning, att den som skriver en dag ska kunna hoppa av sitt jobb och skriva på heltid? Hon frågade retoriskt: ”Det är väl ingen som frågar någon som spelar mycket golf på fritiden, och som har ett bra handikapp, när den ska hoppa av jobbet för att satsa heltid på golfen?”

Och det är ju sant! Om någon på jobbet spelar golf varje helg, och åker på golfresor och ägnar varje semester till att golfa – inte förutsätter man att den personen ska hoppa av jobbet och börja spela golf professionellt och kunna leva på det? Inte heller om en kollega berättar att hen tycker om att teckna och måla. Första frågan tillbaka då är inte: ”När ska du ställa ut på ett galleri?” ”När är ditt vernissage?” eller: ”När ska du hoppa av jobbet för att leva som konstnär?” Om någon på festen plockar fram gitarren och spelar några riktigt bra låtar, är det ingen som frågar: ”När kommer första skivan?” ”När ska du säga upp dig för att satsa på en musikkarriär?”

Alla förstår att även om man är duktig på golf, eller duktig på att spela gitarr eller måla akvareller så är det LÅNGT ifrån att man kan säga upp sig och försörja sig på sin hobby.

Varför är det just skrivandet som alltid ska leda till en utgiven bok? Ett riktigt författarskap? En helt ny karriär? Det ligger något i detta.

Jag säger inte att det är fel att drömma. Tvärtom! Jag har drömt som bara den! Men jag tror att det inom just skrivandet finns en rätt orealistisk dröm. Jag ser det ofta i flera olika skrivarforum på nätet. Folk som precis påbörjat sin första bok, som frågar efter bra förlag. Folk som tror att det går att tjäna pengar på att skriva böcker. Folk som är arga för att de blir refuserade, eller för att ingen köper deras böcker.

Jo, det går att försörja sig på att skriva böcker. För ett litet, litet fåtal människor går det. För ungefär lika många som kan försörja sig på att spela golf, måla tavlor eller som rockartist. Jag skulle gissa att det är ungefär lika många som vunnit på lotto. Det är alltså sjukt svårt att överleva som golfproffs, artist, konstnär – och författare.

Man kan skriva, man kan vara bra på att skriva. Man kan till och med lyckas skriva klart några böcker, man kan till och med ha tur att få dem utgivna av förlag. Men att regelbundet skriva böcker och få ut böckerna OCH försörja sig på sina historier är väldigt ovanligt. Det bör man komma ihåg.

Var detta deppigt skrivet? Förlåt. Det var inte meningen att döda några drömmar. INGET är omöjligt. Men jag tror att det är viktigt att man ser nyktert på den här branschen. Och är realist.

Det är heller inte fel att drömma, eller att ge ut en eller några böcker – man behöver inte ”lyckas” och bli en av de där som kan säga upp sig, och leva på sina böcker. Att skriva är djupt tillfredsställande och roligt. Att skriva kan vara en härlig hobby, det kan vara en extrainkomst, och en del av en verksamhet också. Det går ju att till exempel spela mycket golf och samtidigt tjäna lite extra pengar på att jobba som golflärare. Eller, man kan få några spelningar som musiker, och kanske ge gitarrlektioner på fritiden? Eller så kan man jobba som art director eller formgivare och också skapa eget, vara konstnär på deltid. Till och med ställa ut någon gång och sälja en del alster. Utan att vara konstnär på heltid. Ni fattar?

När författaren jag åt lunch med berättar för folk att hon är författare får hon oftast kommentaren: ”Åh, kul, har du fått något utgivet?”

Det är en märklig reaktion.

Jo, jag vet att vem som helst kan kalla sig författare. Det är ju ingen skyddad titel. Men, är det inte märkligt att presentera sig som författare om man inte ens fått något utgivet? Skulle man presentera sig som konstnär, musiker eller golfare om det bara var en hobby man höll på med vid sidan av sitt vanliga jobb? Jag tror få skulle göra det.

Jag kallar mig i dag journalist och författare (efter 2 romaner, 1 fackbok och 4 antologier). Och jag lägger ofta till att jag också är: redaktör, lektör, moderator och skrivlärare. För nej, jag kan ännu inte leva enbart på mitt skrivande. Men jag är tacksam över att jag kan få ägna så stor del av mitt liv till min passion – att skriva böcker! Och härligt att jag utöver det får jobba med text och litteratur och författare på andra sätt.

Självklart jobbar jag vidare med mina manus, och samtidigt drömmer jag vidare. En dag kanske jag tillhör den där lilla, lilla utvalda skaran som kan leva enbart på att vara ”författare”.

Flickorna som sprang

I januari och februari jobbade jag med den här boken, Flickorna som sprang av Simon Häggström. Simon har skrivit en fantastiskt spännande bok som rör sig i de mörkare delarna av Stockholms nattliv. Bland torskar, och människor som hamnat fel i livet. Om flickor som utnyttjas och män som utnyttjar.

Det var otroligt hedrande att få frågan att redaktöra den här boken. Simon Häggström är i vanliga fall polis och jobbar mot prostitution (eller ja, mot sexköp, inte mot prostituerade) och människohandel. Han har tidigare skrivit två uppmärksammade dokumentära böcker om sitt jobb. Jag har läst båda: Skuggans lag och Nattstad. Otroligt bra båda två! Jag skulle önska att alla läste dem.

Flickorna som sprang kommer ut i maj. Det ska bli spännande att se hur den tas emot. Vi hade i alla fall ett mycket givande samarbete. Och det var en rolig och intressant bok att vara redaktör för.

Läst i september!

September blev en intensiv jobbmånad. Jag har inte skrivit i stort sett någonting. All tid har gått åt till att förbereda alla mina uppdrag under Bokmässan. Det var mycket inför den som jag var tvungen att läsa (räknade ut att det var 35 böcker att läsa!). Men eftersom jag lyssnar också, så hann jag lyssna på en hel del annat också. Totalt 12 böcker blev det i september, då har jag inte räknat in de barnböcker jag har läst (satt ju i juryn för Årets barndeckare, så det var några stycken).

Här är de vuxenböcker jag läste/lyssnade på i september:

 

  1. Höstdåd av Anders de la Motte
    Jag gillar verkligen Anders, både som person och som författare. Hans Slutet på sommaren var otroligt bra, så jag hade höga förväntningar även på denna. I början av 1990-talet träffas fem vänner för att campa och festa vid ett stenbrott i Skåne, bara fyra återvänder. En hittas död i det mörka kalla vattnet vid stenbrottet. Vad som egentligen hände förblir ouppklarat i 27 år. Då får bygden en ny polischef, Anna, från Stockholm. Av olika anledningar dras hon in i det gamla fallet. Det här är precis som Slutet på sommaren en psykologisk thriller, men med polisinslag. Det förflutna spökar, alla bär på hemligheter. Det som hände då påverkar det som händer nu. Jag tyckte mycket om även denna bok av Anders de la Motte.

  2. Viskaren av Karin Fossum
    Karin Fossum är ju en otroligt bra författare. Hon kan verkligen skriva, hon är en mästare på att bygga upp en stämning, och på att skapa intressanta karaktärer. Det här är en rätt lågmäld historia om en kvinna, Ragna, som lever lite vid sidan av sin omgivning, efter fasta rutiner. Hon viskar sig fram i livet efter en misslyckad stämbandsoperation. Så en dag får hon ett hotbrev och hon känner sig väldigt trängd. Vi möter Ragna när hon sitter i förhör med kommissarie Sejer, där hon berättar vad som har hänt. En rätt långsam, men suggestiv historia som är mycket skickligt skriven.
  3. Fyrmästaren av Anna Ihrén
    Det här var den andra Smögen-deckaren jag läste. Här hittas den amerikanska ambassadörens dotter Tricia mördad i marmorbassängen vid Sotenäset. Anna kan sitt Smögen och styrkan ligger verkligen i miljön. Det var kul att få återse poliserna Dennis och Sandra, de funkar bra som duo med sina lite olika karaktärer och styrkor.
  4. Råttfångaren av Kamilla Oresvärd
    Det här var första deckaren av Kamilla jag läste. Polisen Stina Seger är på semester i Marbella med sina två vänner, Amelie och Carolina. Det blir starten på en rad händelser, där båda väninnorna blir utsatta. Historien vävs ihop och det visar sig att det finns händelser i det förflutna som har med det som händer att göra. Jag gillade verkligen karaktären Stina Seger! Och så gillade jag drivet i denna bok. Det är ett högt tempo som gör att man gärna läser vidare. 
  5. Brännmärkta av Carolina Neurath
    Jag har läst de två tidigare finansthrillers Carolina har skrivit. Gillar verkligen att hon nischat in sig och skriver om ekobrott, även om det också förstås finns en del mord i hennes berättelser. Det märks att hon kan sin sak, och det här är annorlunda mot andra deckare. Gillar också hennes huvudperson Beatrice Farkas. Det är modernt, initierat och spännande. Denna gång står flyktingboenden i centrum, och så är det en skjutning på Farkas redaktion.
  6. Nattvakten av Anna Ihrén
    Läste ytterligare en deckare av Anna, då jag skulle ha ett samtal med henne under Bokmässan. Här har hennes poliser förflyttat sig från Smögen till Göteborg och Stockholm. Sandra hamnar mitt i ett fall där en kropp hittas i en isskulptur mitt i centrala Göteborg. Och Dennis hamnade också mitt i ett bortförande av en kvinna i Stockholm, där han är för att läsa musikhistoria. Det är mycket som händer i den här historien. Många karaktärer. Jag är glad att jag redan kände några av dem, det gjorde det lättare att hänga med. Imponerad av tempot, men också av Annas produktionstakt – här har vi en författare som fullkomligt sprutar ut sig böcker!

  7. Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty
    Har blivit rekommenderad denna, och har förstås sett att den legat högt på listorna. Tycker att jag läser lite för lite i den här genren, så därför tog jag mig an den. Och ja, jag kan förstå varför den är populär. Cecilia lever ett vanligt, men ovanligt lyckligt och framgångsrikt, liv i Sidney med man och tre barn. En dag hittar hon ett brev från sin man, där det står: Öppnas i händelse av min död. Den här historien vävs in i några andra karaktärers historier och det utvecklar sig till en tankeväckande roman. Hur väl känner vi egentligen våra närmaste? Hur länge måste vi sona för något vi gjorde som unga?

  8. Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang
    Läste en hel del Lang som väldigt ung. Vi pratade om henne, jag och Helena Dahlgren, och jag bestämde mig för att läsa om henne. Jag valde hennes första. Minns faktiskt inte om jag läste just denna som barn, men jag kände igen hennes sätt att skriva, och framför allt kommer jag ju ihåg Puck – hennes käcka huvudperson! Puck besöker några vänner på deras sommarställe ute på en ö i Bergslagen. Gästerna är alla intellektuella akademiker och konstnärer. Men stämningen blir snabbt tryckt. Och så hittas en död kropp. Av Puck förstås. Det är charmigt, välskrivet och mumma för någon som jag som älskar pusseldeckare. Lang är också en mästare på att skapa stämning, och att använda naturen och naturkrafterna för att förstärka eller kontrastera det som händer. Det är suggestivt och dramatiskt. Hela tiden underhållande, med de rappa dialogerna, och de tidstypiska detaljerna. Särskilt karaktärernas kreationer är högst njutningsfullt att läsa om! Det här håller definitivt fortfarande och jag ska snarast läsa om fler Lang-deckare.

  9. Bakom hennes ögon av Sarah Pinbourogh
    En krypande relationsthriller som tar en fullständigt oväntad vändning mot slutet – ja, faktiskt mot det övernaturliga hållet. Men fram tills dess är det mer av en psykologisk thriller. Ensamstående mamman Louise träffar en man i en bar. Det visar sig senare att det är hennes chef, och att han är gift. Hon lär ungefär samtidigt känna hans fru och dras in i deras äktenskap. Chefen och hans fru har olika versioner av relationen, frågan är vems version som är den rätta? Det blir väldigt spännande, det här är en riktig bladvändare. Och med en oväntad twist på slutet.

  10. Krishandboken av Niklas Kämpargård
    Den här läste jag för att jag skulle ha ett samtal med författaren på scen under Bokmässan. Det är en mycket intressant bok. Mer som ett uppslagsverk att ha hemma, ifall krisen kommer. Det kan vara ett långvarigt strömavbrott, naturkatastrof eller i värsta fall krig. Dock bör man ha läst boken innan, för det är en hel del man borde förbereda i förväg. Man blir lite matt när man läser den, för man inser hur otroligt utsatta vi moderna människor är i händelser av kris. Och samhället förväntar sig ändå att vi ska klara oss 3 dagar upp till en vecka. Det kan ju bli så att vi inte har något val. Men även om man inte kan göra allt, ja, inte ens hälften av det som står i boken så lär man sig alltid något. Och vissa saker kan man faktiskt göra. Om krisen kommer är jag glad att jag har boken här hemma i min bokhylla!

  11. Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell
    Jag hade en riktig Gardell-period under 90-talet, läste flera av hans böcker. Men, jag läste aldrig Torka aldrig tårar-serien, kanske för att jag redan hade sett den på tv och tyckte att det räckte (även om det förstås var en väldigt bra serie). Det var därför kul att återse Gardell. Och känslan är den samma. Han är en otroligt bra berättare. Här handlar det om honom själv och framför allt hans mamma. Det är hysteriskt roligt, berörande, sorgligt om vartannat. Gardell är bäst i detaljerna. Så pricksäkert.

  12. Katharinakoden av Jørn Lier Horst
    Jag har läst flera böcker av Lier Horst. Och gillar hans lågmälda polis William Wisting, och hans dotter Line. Det här var nog hans bästa bok. Trots att det inte är ett särskilt spektakulärt brott eller särskilt mycket action, så är det ett enormt driv. Man är fast från sida ett, och vill bara läsa mer. Jag blir inte uttråkad en sekund. Och då är det som sagt inte särskilt hetsigt, dramatiskt skrivet, utan det lunkar på i lagom takt. Handlar om ett cold case-fall där Katharina försvann för 24 år sedan. På årsdagen har Wisting som vana att besöka Katharinas man. Han har aldrig riktigt kunna släppa fallet. Denna gång är dock mannen försvunnen.

Opålitliga huvudkaraktärer

Opålitliga huvudpersoner är ett vanligt och otroligt effektivt grepp i många relationsthriller. Jag fullkomligt älskar när man inte kan lita på huvudkaraktären! Det förhöjer spänningen rejält.

När jag 2010 började skriva på min första psykologiska thriller, Den åttonde dödssynden, ville jag ha en huvudperson som man var kluven till, jag ville dels att man högst motvilligt skulle sympatisera med henne, dels att man hela tiden skulle tvivla på henne. Jag var förstås influerad av en av mina husgudar Karin Alvtegen.

Att ha en opålitlig karaktär där du hela tiden måste ha med i beräkningen att vi bara ser dennes perspektiv, och att det perspektivet inte alls är det rätta gör att du som läsare tvingas leta mellan raderna efter ledtrådar. Tvingas söka efter sprickor, där ljuset eller sanningen, kommer in. Det kräver en uppmärksam läsare.

Många har frågat mig varför jag inte skriver serier. Det är svårt att skriva serier om du vill använda en opålitlig karaktär. Har du en hjälte (eller antihjälte) som ska fortsätta i nästa bok så måste du någonstans lita på denna. Du vet att hen alltid kommer att landa med fötterna först – överleva. Hur ska det annars gå i nästa bok?

Här har jag gjort en lista på några bra relationsthriller där man inte kan lita på karaktärerna:

Gone girl av Gillian Flynn
Förstås en riktig klassiker i genren. Här har vi två huvudpersoner som berättar historien om vartannat – vem av dem kan vi lita på? Kan vi lita på någon av dem?

Kvinnan på tåget av Paula Hawkins
Skulle nästan också kunna kallas en klassiker i den här genren. Här följer vi tre kvinnors perspektiv. Huvudpersonen är alkoholiserad och ljuger för sig själv, vilket vi snart inser. Så vad har egentligen hänt?

Kvinnan i fönstret av A J Finn
En av det senaste årets bästa relationsthriller, i mitt tycke. Mycket bra skriven, med en massa Hitchcock-referenser. Huvudpersonen Anna Fox har allvarliga problem, och frågan är om vi kan lita på henne och på det som händer?

Viskaren av Karin Fossum
Fossum skriver otroligt bra. Det här är ett nervigt, men rätt lågmält porträtt av en förvirrad kvinna som återberättar vad som hänt för kommissarie Sejer. Vad i hennes berättelse är sant? Och vad är inte sant?

Störst av allt av Malin Persson Giolito
Malins mästerverk som välförtjänt hyllats av både läsare och kritiker. Här är vi inne i huvudpersonen Majas huvud, och hur mycket kan vi egentligen lita på henne?

En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson
En familj. Tre personer, tre perspektiv, tre sanningar. Hur väl känner vi egentligen varandra? I tur och ordning får pappa, dotter och mamma berätta. Det är först när vi hört alla tre som vi möjligen förstår hela sanningen.

Bara du av Ninni Schulman
Flicka möter pojke och kärlek uppstår. Vi får följa händelserna ur hans perspektiv och ur hennes. Men vems historia är egentligen sann? Vem kan vi lita på?

Hon som vakar av Caroline Eriksson
Huvudpersonen Elena är en författare i kris som likt Anna Fox i Kvinnan i fönstret isolerat sig hemma. Genom fönstret intresserar hon sig för sina nya grannar. Men kan vi lita på hennes iakttagelser?

Mycket läsvärda alla åtta! Har ni tips på fler relationsthriller med opålitliga huvudpersoner?

Digital passion!

I går firade vi Frida Boisen och hennes nya bok Digital Passion – som jag varit redaktör för! Jag har aldrig varit redaktör för en bok, detta var första gången. MEN jag har ju varit redaktör typ halva mitt liv, så egentligen var det inte så svårt, det var bara lite längre textmassa! Så roligt i alla fall att få jobba med den här boken, med Frida och förlaget (Harper Collins nordic).

Här är lite bilder från festen i går! Och jag blev så otroligt rörd och tacksam över Fridas fina ord i tacket på boken!

Viveca Sten, jag, Camilla Sten och Johanna Rydgren, redaktionschef på Harper Collins. Viveca och Camilla är mor och dotter och skriver fantastiska böcker, både var för sig och tillsammans. Så inspirerande!

Isabel Adrian, Per Schlingman, Frida Boisen, Alex och Emma Norén (Emma är en gammal kollega till mig från Bonnier Magazines & Brands).

Frida, jag och Annika Kvist, min vän och exkollega från Bonnier Magazines & Brands, där hon är affärschef för Nya affärer.

Jag och Carina Nunstedt, förlagschef på Harper Collins, som jag haft förmånen att jobba med så många gånger, på alla möjliga jobb under åren.

Pernilla Ericson, superduktig deckarförfattare på Harper Collins (kan verkligen rekommendera hennes böcker!), jag och Carina.

Så här fint skrev Frida i tacket till mig – meningen fortsätter på sidan efter, men ni fattar nog!

Mitt program Bokmässan 2018

Om knappt två veckor är det dags för Bokmässan och Crimetime Göteborg – ser så mycket fram emot det! Som ansvarig för Crimetime Specsavers Award (fem priser) har jag bråda dagar just nu. Också med att förbereda alla spännande samtal jag ska ha under helgen. Det har varit otroligt många böcker att läsa inför det här, och nu befinner jag mig på upploppet. Har ett fåtal (6-7) böcker kvar att läsa. Men jag klagar verkligen inte – tänk vilket drömjobb att få läsa på arbetstid!

För er som är intresserade – här är mina officiella programpunkter:

LÖRDAG:

10.00–10.45 Scen: F4 
Crimetime: Ön – den perfekta brottsplatsen? 
Varför väljer så många deckarförfattare att skriva om öar? Kan man rent av betrakta ö-deckaren som en variant av det klassiska ”låsta rummet”? Marianne Cedervalls nya roman Som daggen stilla kysst utspelar sig, liksom de tidigare, i Mullvalds församling på Gotland, Viveca Sten skriver om sitt älskade Sandhamn i deckaren I fel sällskap och Anna Ihrén gifter ihop ö-miljön från Smögen med stadsmiljön i Göteborg i nya kriminalromanen Nattvakten. Möt dem i ett samtal om varför de fascineras av sina respektive öar och varför det är så tacksamt att förlägga sina intriger till en sådan miljö.
Moderator: Rebecka Edgren Aldén.

11.30–11.50 Scen: Häktet 
Crimetime: Med journalistens blick
Johan Ripås (Skuggmakten) och Carolina Neurath (Brännmärkta) är båda journalister som använder spänningsromanen för att berätta om mellanrummen, det som inte går att berätta om i journalistiken. Hör dem berätta om vilken nytta de har av sin yrkesbakgrund i skrivandet.
Moderator: Rebecka Edgren Aldén.

12.00–12.20 Scen: Livsstilsscenen
Stora träningsboken för gravida
När du tränar dig igenom graviditeten lägger du en god grund för förlossningen och den första tiden som mamma. Lovisa ”Lofsan” Sandström lär i sin nya bok (skriven tillsammans med Jessica Almenäs) ut de bästa och mest skonsamma övningarna inom både styrka, rörlighet och kondition.
Moderator: Rebecka Edgren Aldén

14.30–14.50 Scen: Häktet 
Starka, coola hjältinnor
Kvinnliga, coola förebilder behövs mer än någonsin! Kicki Sehlstedt (Sweet Lolita) och Anna Bågstam (Ögonvittnet) är två deckarförfattare som skriver underhållande kriminalromaner med ett djupare syfte. Här möts de i ett samtal om hur man bygger starka kvinnliga huvudpersoner i spänningsromaner.
Moderator: Rebecka Edgren Aldén.

15.00-15.20 Scen: Livsstilsscenen
Himlen måste sakna en ängel – Linn Maria Wågberg
En hjärtslitande berättelse om en familj, om en fruktansvärd olycka och om de inblandades ”liv efter döden”. Men lika mycket är det en berättelse om sorg, kris, ilska, hopp, hjältar och hur man lever vidare när livet inte blir som det var tänkt.
Moderator: Rebecka Edgren Aldén

16.15–17.00 Scen: Crimetime-scenen
Crimetime Specsavers Award delas ut 
1. Årets debut, 2. Årets barndeckare, 3. Läsarnas pris, 4. Årets Nordic noir thriller of the year, 5. Årets hederspris.

17.00-17.20 Scen: Livsstilsscenen
Linda-Marie Nilsson – Så lärde jag mig älska min kropp
När Linda-Marie Nilsson lade upp en bild på sig själv i bikini blev det en världsnyhet. Kroppsaktivismen eller kroppspositivismen handlar om att alla har rätt till sin kropp och om att vara nöjd med sin kropp som den är, trots samhällets skeva ideal. Med hashtaggen #allastorlekarärvackrafortsätter hon att inspirera sina följare. Alltid med en stor portion humor, som i klippet där hon testar produkter för att låren inte ska gnida mot varandra. Eller när hon listar ”50 saker som tjocka är trötta på att höra”.
Att hennes budskap behövs är det många som vittnar om. Bland hennes många fans hittar vi de unga tjejerna som inte vågar klä om på gympan men även äldre kvinnor som aldrig visar sig i baddräkt på stranden. Föräldrar söker också hennes råd kring hur de ska prata kroppsideal med sina barn. En viktig målgrupp för boken är även lärare och andra som arbetar nära barn och ungdomar.
Moderator: Rebecka Edgren Aldén

SÖNDAG:

9.30-9.50 Scen: Livsstilsscenen
Niklas Kämpargård – Krishandboken
Om Sverige drabbas av ett långvarigt strömavbrott blir följderna snabbt besvärliga. På bara några timmar blir det kallt inomhus, vattnet slutar att rinna ur kranen och maten tar snabbt slut i både kylskåp och skafferi. Det finns ett växande intresse för att i högre grad kunna klara sig och sin familj på egen hand om en krissituation uppstår. Men vad är viktigast, att samla vatten eller att lära känna sina grannar?
Moderator: Rebecka Edgren Aldén

10.00-10.20 Scen: Livsstilsscenen
Annika Panotzki – Regnbågsmat
Regnbågsmat – färgglad mat som du mår bra av! Annika Panotzki berättar om ett hållbart sätt att leva, tillaga och äta mat på. En väg som inspirerar till livslust, glädje och välmående!
Moderator: Rebecka Edgren Aldén

13.00-13.20 Scen: Livsstilsscenen
Robert Laul – Alkisbarn
Sportjournalisten Robert Laul levde ett dubbelliv. När något hände inom svensk eller internationell fotboll var han på plats för att rapportera. Men på nätterna drack han sig så berusad att han inte mindes vad som hände. Missbruket smygfilmades, och en våldsbejakande fotbollsfirma publicerade klippen på nätet. Boken handlar om ögonblicket då han blev alkoholist, och hur han fortsatte att dricka ända tills han slog i botten. Han stod vid en vändpunkt, skulle han sluta leva eller börja leva?
Moderator: Rebecka Edgren Aldén

14.00–14.10 Scen: Norstedts monterscen
Rebecka Edgren Aldén; Och blomstren dö
Samtal med Rebecka Edgren Aldén om hennes senaste psykologiska thriller Och blomstren dö, aktuell i pocket.

15.00–15.20 Scen: Häktet 
Mordplats Göteborg
Det finns många svenska deckare som utspelar sig i och kring Göteborg, de flesta av dem är också skrivna av författare som bor i Göteborg eller dess närhet. Möt Mats Ahlstedt (Ondskans ansikte) och Kamilla Oresvärd (Råttfångaren) i ett samtal om tacksamma Göteborgsmiljöer och varifrån de får sin inspiration.
Moderator: Rebecka Edgren Aldén.

Mellan dessa punkter kommer jag att hänga antingen i Norstedts monter och spontansignera mina pocketböcker, eller vara i Crimetime-området – så någonstans där lär ni hitta mig! Hoppas vi ses!

(Bilderna är från förra Bokmässan!)