Nu är Årets deckardebut utsedd!

I går hade vi telefonmöte med juryn för Crimetime Specsavers Award till Årets deckardebut! Mycket spännande. Jag läste alla fem med stor behållning, hög nivå på samtliga bidrag. Det var en ära att få sitta i juryn, måste jag säga. Kul att få se hur det går till bakom kulisserna, särskilt eftersom jag själv var en av de nominerade förra året.

Här har ni hela juryn:

Helena Dahlgren, thriller- och deckarexpert som har bloggen Dark Places.
Rebecka Edgren Aldén, journalist och deckarförfattare.
Marita Bertilsson, Sverigechef på Specsavers.
Magnus Utvik, frilansande litteraturrecensent för bland annat SVT och Sveriges Radio.
Ordförande: Carina Nunstedt, festivalchef Crimetime Gotland.

Här kan ni läsa om alla fem finalister!

Efter en intressant diskussion enades vi om en vinnare, där vi förstås vägde in folkets röster. Vem det blir som vinner i år avslöjar vi lördagen 5 augusti på Crimetime på Gotland!

Vi ses väl där?

Första versionen är skit

Läste ett intressant blogginlägg av Lennart Guldbrandsson om hur man kan hjälpa och stötta en författare. Ett av hans tips är att ta bort stressen kring första utkastet – för det är ändå skit! Så här skriver han bland annat:

”Jag var nyligen på en skola och pratade om skrivande. De flesta av eleverna där tyckte att det var trögt att komma igång, inte för att de saknade idéer, utan för att de hade prestationsångest. De ville vara säkra på att det de skrev matchade potentialen som idén hade. Det gjorde mig glad för det betydde dels att de brydde sig om att det de skrev skulle bli bra, men det gjorde mig också bestört, för att de inte hade lärt sig att förstaversioner är skräp.”

Samtidigt menar han att första utkastet också är guld – här finns de första tankarna, passionen och idéerna. Så här skriver han:

”Det är lätt, med tanke på de fel jag skrev ovan att förstaversioner har, att tänka illa om dem. Men förstaversioner är nödvändiga. I förstaversionen finns så mycket passion, nya tankar man inte hade innan man skrev ner sin idé, saker man inte trodde var möjligt att skriva, experimentlusta (förhoppningsvis) och konstigheter man kan skratta åt, vilket leder till nya uppslag. De är dessutom helt nödvändiga att ta sig igenom.”

Jag håller verkligen med! Om man som skrivande människa inser att texten först måste ut – och att det först är när du har den framför dig som det stora jobbet börjar, då kan det bli lättare att ta sig igenom det första utkastet. Många får aldrig ur sig den där första versionen. De tvivlar, mår dåligt över att det inte blir som de hade tänkt och får dåligt självförtroende. Förmodligen för att de inte riktigt inser att det här inte är slutversionen, utan bara deras första utkast.

Samtidigt finns det massor av värdefullt i det där första utkastet. Mycket som bara kommer, små guldkorn som man senare kan utveckla. Intressanta tankegångar och galna och/eller underbara idéer.

Men som sagt, läser man igenom det man har skrivit brukar man se alla fel och brister, och då är det lätt att tappa sugen. För det är klart att det finns brister! Jag har jobbat med skrivande i hela mitt liv – jag har aldrig skrivit en text som var klar redan från början! Hur kort den än är måste den redigeras, bearbetas, tänkas igenom, ofta skrivas om, rättas till och så vidare.

Skillnaden mellan oss som faktiskt slutför jobbet med att skriva ett helt manus och de som inte gör det tror jag mycket ligger i att vi accepterar att det är dåligt i början, eller åtminstone mindre bra – eller (om jag ska vara diplomatisk) att manuset ännu ”inte nått sin fulla potential”. Vi inser att det kan komma att bli bra (eller i alla fall bättre) sen, när vi får tid att jobba med det. Självklart drabbas även vi av tvivel, ångest och funderingar. För att tycka att texten är skit hör till den kreativa processen.

Det intressanta med Lennarts blogginlägg var att det väckte så många starka känslor när det las ut på Facebook. Många blev nästan indignerade. ”Vad då dåligt? Mitt första utkast är inte dåligt!”

Nej, som sagt, det behöver inte vara dåligt. Men texten kan ju bli så mycket bättre om du sedan jobbar med den! Och det var det som var Lennarts poäng, som jag tolkade det. Och det är så jag ser det. Även om det jag har skrivit är superbra så skulle jag aldrig drömma om att inte jobba igenom det ordentligt innan jag lämnar det till förlaget. Och förlaget (förläggare och redaktör) kommer i sin tur ge sin feedback, som kräver många omarbetningar till. Mer eller mindre. Så är det för i stort sett alla.

Några menade att de bara skriver en gång och sedan är det bra. Det må så vara. Men jag har svårt att tro att de böckerna ges ut på förlag och når många läsare.

Självklart finns det undantag. Genier som säkert klarar att skriva en perfekt bok från början. Har till exempel hört att Leif GW inte redigerar så mycket (säger inte att han inte skulle behöva det, men det är vad jag har hört). Och han lyckas ju rätt bra ändå.

Min övertygelse ändå, efter många, många år som journalist och redaktör – och numera även författare – är att alla texter behöver bearbetas. (Om folk fattade hur mycket det jobbas bara med 3000 tecken långa artiklar …)

Om din text är strålande redan på utkaststadiet – grattis! Nu kan det bara bli ännu bättre. 

Ps. Den här texten är redan redigerad fyra gånger … jag kommer säkert upptäcka fler missar, saker jag vill lägga till, ändra, ta bort – så det lär bli fler redigeringar.

Här har jag skrivit tidigare om redigering.

Här har jag skrivit om struktur för skrivandet.

Crimetime 2017

Programmet för årets Crimetime börjar sätta sig och jag har en massa roliga och spännande punkter.

På torsdagen håller jag i Skrivarskolan med bland andra Anders de la Motte, Katarina Wennstam, Sören Bondeson, Anna Bågstam Ryltenius och Denise Rudberg. Läs mer här!

fredag kl 11 ska jag vara med i det här samtalet:

DET SLUTNA RUMMET

Med: Anna Roos, Rebecka Edgren Aldén och Mariette Lindstein Moderator:Estrid Bengtsdotter

Det slutna rummet är ett känt grepp som använts av många spänningsförfattare, inte minst Agatha Christie. Tre författare som på olika sätt utforskar instängdhetens geografi och psykologi är Anna Roos, vars debut Spel tar oss till Handelshögskolan, Mariette Lindstein, akutell med Sektens barn, och Rebecka Edgren Aldén, vars senaste deckare Och blomstren dö utspelar sig på en ö.

Plats: Donners Eventhall

På fredag kl 13.30 leder jag det här samtalet:

Med: Sofie Sarenbrant, Caroline Eriksson och Torkil Damhaug (NO) Moderator: Rebecka Edgren Aldén

Det mänskliga psyket fascinerar. Hör Sofie Sarenbrant, Caroline Eriksson och norska författaren och psykiatriläkaren Torkil Damhaug i ett samtal om den internationellt växande genren ”psychological suspense”. Med Rebecka Edgren Aldén, som själv skriver psykologisk spänning.

På lördag kl 9.45 ska jag vara med i det här samtalet:

Med: Jonas Moström, Rebecka Edgren Aldén och Gustafson & Kant Moderator: Varg Gyllander

De flesta författare har ett annat yrke vid sidan om. Jonas Moström arbetar halvtid som läkare, Rebecka Edgren Aldén är journalist och Anders Gustafson och Johan Kant är bokförläggare respektive skolrektor. Hör dem i ett samtal om skrivrutiner och hur man kombinerar författarskapet med vardagsjobbet. Moderator: Varg Gyllander, författare och presschef på Stockholmspolisen.

Och på lördag kl 13 ska jag hålla det här samtalet:

Med: Anna Roos, Emelie Schepp och Dan Nilsson Moderator: Rebecka Edgren Aldén

Därför väcker de udda karaktärerna ofta sympati. Möt debutanten Anna Roos, som skriver om den identitetssökande Sol, Emelie Schepp, skaparen av den komplexa åklagaren Jana Berzelius, och Dan Nilsson, författaren till den något kufiska privatspanaren Niklas Lund.

14.30 på lördag håller jag det här samtalet:

Med: Sofie Sarenbrant, Malin Persson Giolito och Mats Strandberg Moderator: Rebecka Edgren Aldén

Frisersalong, spa-anläggning, ett gymnasium i Djursholm, en finlandsfärja och ett ålderdomshem. I Sofie Sarenbrants, Malin Persson Giolitos och Mats Strandbergs böcker uppstår fasa och spänning i miljöer som man kanske inte traditionellt förknippar med spänningsgenren. Finns det några deckarmiljöer som lämpar sig extra bra och vilka ska man undvika?

Läs hela programmet här!

Visst låter det spännande? Jag hoppas att ni kommer dit! Kom då fram till mig och säg hej, så blir jag glad!

Ps. Så måste jag också visa min egen författarsida:

kolla här!

Franska läsare

Det är lika magiskt varje gång. Nu har boken kommit ut på franska och några franska läsare har hunnit börja läsa – och lägga upp på instagram! Mitt fina franska förlag Denoël pingar snällt in mig.

Här har ni två av de första franska läsarna!

Merci beaucoup!

Storytel!

Jag är väldigt fascinerad av Storytel som företag, som fenomen, ja, som tecken i tiden! Det har ju gått otroligt bra för Storytel. De äger ju numera mitt förlag, Norstedts. Och visst är det ett väldigt intressant tecken i tiden att ett nystartat (relativt) app-företag (om jag nu får kalla det så) köper det äldsta och ett av två största förlag i Sverige?

Jag tycker att det är oerhört intressant!

Ljudboksmarknaden har ju fullkomligt exploderat. Men det är liksom inte bara därför Storytel har gått så bra. De är så otroligt innovativa och snabba på att plocka upp nya tendenser och trender i samhället. Ja, de har hakat på ljudbokstrenden, men de har ju också varit med och drivit fram ljudboksmarknaden. Och de stannar ju inte vid att enbart spela in ljudböcker. Storytel original är ju sjukt spännande – historier skrivna direkt för ljudboksformatet! Och nu i kväll när jag var på Storytels sommarfest berättade de om flera satsningar. Att några av deras original nu blir pocket visste jag redan (med oranga papperskanter, snyggt!), men inte att de satsar på journalistik och reportage i ljudboksform under beteckningen Storytel Dox. Kul! Och sedan Storytel stories som jag genast laddade ner. Där man kan följa sms-samtal och chattar mellan olika karaktärer i böcker. Lite som Skam ni vet, då man kunde följa huvudpersonernas sms-konversationer mellan avsnitten. Kul grepp, tycker jag. Och fick genast idéer till en ny psykologisk thriller i högstadie/gymnasiemiljö där sms och snap är en del av berättelsen!

På festen träffade jag förstås en hel roliga människor också. Men jag var dålig med kameran. Men här ser ni i alla fall mig med Anna Bågstam Ryltenius, som jag har gått skrivarkurs med en gång i tiden, och som är nominerad till Årets deckardebut med sin Stockholm Psycho som är just en Storytel original (hon bloggar också här, på Debutantbloggen), och Anders Fager, som jag har gått skrivarkurs (läs om skrivarkurser här och här) för en gång i tiden och hans fru Lena Kempe. Med på bilden är också en debuterande författare på Storytel original – men som jag tyvärr har glömt namnet på!

Här står Anders och presenterar sin nya bok som är aktuell på Storytel original:  Evas första vecka som död (om en revisor och swinger som blir vampyr…).

Festen var på Södra teatern i Stockholm. Tack Storytel för att jag fick komma!

Sommarfest på Norstedts

Det börjar bli en tradition – festen i juni på Norstedts. Ja, den har förstås funnits länge, men nu har det blivit en tradition för mig!

Man ska inte underskatta värdet av att känna sig hemma på sitt förlag. Och det börjar jag verkligen göra. Nu när jag kommer till sommarfesten så känner jag väldigt många. Inte bara gamla journalister och en och annan författare, utan alla möjliga från förlaget och de runt omkring. Härlig känsla!

Jättekul att få träffa min redaktör irl! Heléne Jensen är redaktör för Och blomstren dö – och jo, vi har haft en hel del kontakt, men bara på telefon och mejl. Äntligen fick vi ses live!

Alltid lika trevliga Hanna Lindberg! Vi är före detta kollegor som inte kände varandra då, när vi jobbade på samma jobb. Men som har lärt känna varandra efter det. Hanna är alltid så otroligt generös, snäll och rolig att prata med! Också så inspirerande att det har gått så bra för henne (här kan ni läsa mer om vad jag har skrivit om henne). I höst kommer hennes nästa bok: Sthlm Grotesque. Ser fram emot det. Här med hennes agent Jenni Brun från Grand Agency!

Och här hittade jag hela ”mitt gäng”, eller delar av det. Min förläggare Peter Karlsson, min redaktör Heléne Jensen och ”min” pressansvarige Katarina Lindell.

Och så mina favoriter från Norstedts Agency, Linda Altrov Berg och Catherine Mörk. De är de här två som tagit min bok ut i världen! I detta nu kommer Den åttonde dödssynden ut på franska. Och Och blomstren dö håller på och provöversätts till engelska för att de utländska förlagen ska kunna läsa och tycka till. Håll tummarna!

Tack Norstedts för trevligt sommarparty!

 

Om att ha författarvänner

Att skriva är ju ett rätt ensamt jobb, eller hobby, eller vad man nu ska kalla det. Jag har inget emot det. Tvärtom. Jag blir mer och mer introvert, ju mer jag skriver, ju mer författare jag blir. Ibland blir jag nästan mörkrädd när jag inser att jag inte har någon som helst lust att träffa någon, prata med någon, bara längtar efter att få sitta i min fåtölj och skriva eller läsa …

Nu har jag ju ett väldigt socialt jobb, samt en stor familj. Så ensam är jag ju inte. Men jag har verkligen inga problem med att vara för mig själv.

Så skönt då att få känna sig normal, eller i alla fall inte fullständigt abnorm, när jag träffar mina författarvänner och de säger att de känner igen sig. Vi har det alla gemensamt – vi längtar hela tiden efter egen skrivtid.

Jag har ett gäng vänner som också är författare. Eller rätt många. Men vi är några stycken som träffas regelbundet och äter middag. Författarna kring det runda bordet kallar vi oss själva. Vi är åtta stycken och även om det går flera månader mellan det vi ses är det alltid lika roligt. Tillsammans kan vi älta allt kring författarlivet, berätta om våra svårigheter, glädjas åt våra framgångar, avslöja våra hemligaste drömmar. Det är fantastiskt kul att få följa de här författarna och deras skrivarliv. Även om jag allra helst sitter hemma i min skrivarfåtölj så behöver jag då och då komma ut och få träffa dem här, spegla mig i dem och tja, helt enkelt få känna mig lite normal.

På bilden ser ni nästan hela Författarna kring det runda bordet, från middagen nu i veckan på restaurangen Halv grek plus turk: Frida Andersson Johansson, Camilla Davidsson, Anna Lönnqvist, Eva Rydinger, Eva Swedenmark, Annika Estassy Lovén och jag. Saknas gör Kristin Emilsson.

Bokmässan 2017

I år är jag inte bara med på Bokmässan som författare. Jag ska leda några samtal också. Det ser jag verkligen fram emot! Jag har fått två uppdrag än så länge:

Ett spännande uppdrag är att moderera en diskussion om True Crime med Thomas Bodström och journalisten Åsa Erlandsson. Så här presenteras det i programmet:

Thomas Bodström har skrivit en bok om trippelmordet i Uddevalla i oktober 2015. Det här är en berättelse om gängkriminalitet och om hur vänskapsband hamnar helt i skymundan när narkotika, svarta pengar och vapen kommer in i bilden. I Det som aldrig fick ske skildrar journalisten och författaren Åsa Erlandsson skolattentatet i Trollhättan 2015 från flera olika håll och med helt nya uppgifter. Där är gärningsmannen, utanförskapet och ensamheten som leder till ett riktat hat. Där är poliserna som anlände först till platsen. Där finns också berättelsen om fyra familjer som av olika skäl flytt sina hemländer för vad de trodde var en trygg miljö – bara för att se den slås i spillror. Ett samtal om det stora intresset för True crime.
Moderator: Rebecka Edgren Aldén, journalist och författare.

Det andra moderatorsuppdraget är det här:

Annie väger över 200 kilo och tillbringar sina dagar med att drömma sig bort på sociala medier, och gömma sig för omvärlden. Så medverkar hon i realityserien Du är vad du väger och blir Tjockdrottningen med hela svenska folket. En roman om fasader, ensamhet och jakten på bekräftelse. Moa Herngren, författare och en av personerna bakom TV-serien Bonusfamiljen, i ett samtal med Rebecka Edgren Aldén, journalist och författare.

Moa känner jag sedan länge tillbaka (vi har jobbat ihop), så det ska verkligen bli roligt att få prata med henne på scen. Hon är en otroligt sympatisk person och en fantastisk författare. Faktiskt hade hon och jag och en till författare (Ana Udovic) en ”skrivarcirkel” ihop. Vi skrev och läste varandras texter. Jag och Ana kom inte så långt då, men det Moa skrev på blev faktiskt hennes debutroman Allt är bara bra, tack. Vi kände ju redan då att det skulle bli en fantastisk bok, vilket det blev. Ana skrev sedan Generation ego som är en mycket tänkvärd bok, och jag blev ju så småningom också författare! Så de där kvällarna i Moas kök var verkligen starten på något, för oss alla!

Releasefest för Erikas bok

I vår har jag missat alla releasefester. Känns så tråkigt. Så när det var dags för Erika Scott att fira sin Vi ses i Disneyland tidigare i veckan bestämde jag mig för att gå förbi, trots att jag egentligen inte hann. Jag var inte där länge. Men jag är så glad att jag gick!

Så kul att fira Erika och hennes fina bok – ja, jag har läst den nu och den är väldigt fin. Bra språk, driven, modig, osentimental men ändå berörande. Och jag hade ju fått ett väldigt fint tack i boken, varför kan ni läsa om här.

Sedan var det ju kul att träffa alla andra (typ 100) som var på plats. Många gamla vänner och kollegor var där. Superkul!

Här är tre gamla kollegor och vänner: Ann Fredlund, Anna Laestadius Larsson och Terri Herrera Eriksson. Och så får jag passa på att säga grattis till Anna, för det var bara några dagar sedan hon hade release för sin nya bokm Hilma: en roman om gåtan Hilma af Klint. Grattis!

Här hittade jag annat gäng gamla kollegor och bekanta. Mia Källberg, Lena Tallberg, Caroline Geijer, Jonna Olsson och Mikael Zackrisson.

Tack Erika för väldigt trevlig releasefest!

Mer mani än geni

Ett ämne jag har varit inne på tidigare är hur jag alltid har vägrat se på mig själv som en talang. Eller ett geni. Eller någon som ”bara har det”.

Så är det nämligen inte.

Att jag lyckats skriva en bok handlar till 90% om hårt arbete. Visst, jag kan skriva. Jag är journalist. Men jag har mött så många skrivande människor som är tusen gånger bättre än jag på att skriva. Det är inte det som är grejen. Det är att GÖRA. Och det är där min styrka ligger. Att GÖRA. Att fortsätta, år ut och år in. Varje ledig stund, varje semesterdag. Varje söndag. Jag fortsätter skriva, även om jag är trött, inte har någon inspiration, allt blir skit, jag inte hittar orden.

Många jag möter tror att jag måste ha något speciellt. Att de aldrig skulle klara det, för att de inte kan skriva, inte har tillräckligt bra fantasi, inte skulle kunna komma på en historia och så vidare. Men jag tror att de har fel. De flesta har säkert allt det där. Det de saknar är den riktiga drivkraften, galenskapen som krävs för att faktiskt skriva och slutföra en bok.

För länge sedan läste jag att bara 10% av ett författarskap är talang, och 90% är hårt arbete. Det kändes så trösterikt att läsa det. Jag har alltid drömt om att skriva, bli författare. Men jag har alltid vetat att jag inte är någon naturbegåvning. Ingen som bara har det, som bara låter det flöda ur fingrarna. Men om det framför allt handlar om hårt arbete, så insåg jag att jag hade en chans. För är det något jag är riktigt, riktigt bra på så är det hårt arbete. Där knäcker jag de flesta.

Så det var så jag gjorde. Slet. Jag har lagt ner extremt mycket tid. Jag har offrat en massa (vila, sömn, slötid, fester, tv, vänner, semestrar, soliga dagar, tid med min familj … ja, så är det).

Det krävs ju ett visst mått av galenskap. Och ja, jag är övertygad om att jag förmodligen inte är riktigt klok. Rent av galen.

Som sagt, mer mani än geni. Det är jag det.