Crimetime Gotland 2017

Hemma igen efter en fantastiskt deckarfestival i alltid lika charmiga Visby. Kan inte säga att allt gick som planerat eftersom jag både missade planet dit (men istället fick jag äta middag på flygplatsen med Tove Alsterdal och det var ju inte tråkigt – vi kom sedan med ett plan som gick tre timmar senare) och glömde checka ut från hotellet … Här ska jag försöka sammanfatta lite av det som hände under Crimetime 2017!

ONSDAG

Ja, det som hände var ju att jag och Tove missade flyget, trots att vi satt i gaten … en bedrift, kan man tycka. Vi vände det ändå till något positivt, åt middag och drack vin/öl i väntan på nästa plan.

TORSDAG

Torsdagen började intensivt med att jag höll i en fem timmar lång skrivarskola med bland andra Anders de la Motte, Denise Rudberg, Katarina Wennstam, Anna Bågstam Ryltenius, min skrivlärare Sören Bondeson och Lars Rambe. Jag höll i skrivarskolan även förra året och det var lika kul i år. Sista programpunkten var liksom förra året ett samtal jag höll med några agenter och förläggare. Publiken (och jag) älskar att höra dem berätta hur det går till bakom kulisserna och vad de egentligen letar efter för manus bland de tjocka manushögarna de går igenom varje vecka. Karin Linge Nordh, förläggare på Forum berättade att de får in cirka 1000 manus om året, och av dem ger de ut en (1)!

Jag och Anders de la Motte, som var otroligt populär bland deltagarna!

Denna gång hade jag också en egen punkt på programmet då jag berättade om hur det känns att bli refuserad och vad som verkligen händer när man väl blir antagen.

Jag hann också ställa mig och signera lite nere på den tillfälliga bokhandeln (där supertrevliga Rolle har stenkoll på alla författare).

Här på bild med författaren Helen Lindholm!

Det är absolut roligt att leda samtal och prata på scen, men den största behållningen på Crimetime är att träffa läsare!! Jag tror inte att de förstår hur viktiga de är. Varje gång någon kommer fram till mig och säger att de har läst någon av mina böcker, eller vill köpa min bok, eller bara stannar till för att prata – jag har nästan svårt att hålla tårarna borta. Försöker förstås verka cool, men inombords är det så mycket känslor. Särskilt, särskilt denna gång – för jag har varit så nervös sedan min nya bok Och blomstren dö släpptes. Första gången, med Den åttonde dödssynden, var jag väl också det, men samtidigt hade jag inga förväntningar, och kände inte att andra (mer än de som känner mig) hade det heller. Men denna gång så hade jag ju lyckan att ha ett gäng läsare som faktiskt älskade första boken. Det låter kanske löjligt, men jag var så rädd att de skulle bli besvikna på andra! Och på Crimetime träffade jag flera som hunnit läsa nya, och jag är så lättad över att de verkar tycka om även denna. Ja, flera sa till och med att den nya är bättre!

Från scen, selfie med Caroline Eriksson, Dan Nilsson och stora deckarförfattaren Elly Griffiths.

Katarina Wennstam spexar på scen.

Wisby strand var fullt med folk!

Alla författare!

Efter skolan och signeringen var det storslagen invigning och efter det var jag så trött och hade så ont i fötterna (av mina nya skor) att jag inte orkade gå en meter. Blev då fantastiskt generöst inbjuden till en middag hemma hos agenten Lena J Stjernström (som var med på skrivarskolan både i år och förra året) och Peter Stjernström, tillsammans med ett gäng härliga både gamla och nya bekantskaper som Marianne Cedervall och hennes väninna Inga-May Forslund, Johan Ehn, Johannes Pinter, Mattias Leivinger, Anna Jansson och hennes trevliga man Erik och Tove Alsterdal. Det blev en helt magisk kväll där vi först stannade på Närsholmen, för bubbel och goda snittar. Det var på Närsholmen Andrei Tarkovskys berömda film Offret spelades in och det visade sig att Johan kunde allt om både filmen, regissören och platsen. Därefter åkte vi hem till Lena och Peters vackra och trevliga landställe – ett missionshus med högt i tak – och åt middag. Tack snälla för att jag fick följa med!

FREDAG

På fredagen var jag med som författare och pratade om det slutna rummet med Mariette Lindstein och Anna Roos inför fullsatt publik! Estrid Bengtsdotter som ledde samtalet var lite orolig innan över att lokalen var så stor 😉 Det hade hon inte behövs vara – för varje plats blev tagen.

Här träffade jag också min gamla chef och mentor, Amelia Adamo, som i år också var moderator.

Senare samma dag modererade jag ett superintressant samtal om psykologisk spänning med begåvade Caroline Eriksson, Sofie Sarenbrant och den norska författaren Torkil Damhaug. Också då var lokalen fullproppad!

Jag hade tänkt gå tillbaka till bokhandeln och se om jag kunde signera fler böcker. Men det började spöregna så jag fastnade i baren på hotellet. Och det blev en underbar eftermiddag, ja, en spontan författar-aw, med lite för mycket vin … Anna Jansson, Katrin Sandberg, Nisse Scherman, Mariette Lindstein, Anders de la Motte bland andra.

När det var dags för mingel i St Lars ruin var jag tvungen att enbart dricka vatten. Tyvärr var det lite för kallt och dragigt i ruinen så jag var inte kvar så länge. Men de flesta kom ju till Clarion-baren så festen fortsatte där.

LÖRDAG

Första programpunkten på morgonen var ett samtal som Varg Gyllander modererade, om dubbla roller – alltså hur det egentligen fungerar att ha ett jobb och skriva. Det var jag, Anders Gustafson (förläggare till vardags) och Johan Kant (som jobbar som rektor) och Jonas Moström (som ju är läkare, men mer lagom på halvtid). Varg har själv dubbla roller – jobbar på polisen på heltid och skriver böcker.

Det här var två väldigt trevliga författare som jag lärde känna, Johan Kant och Anders Gustafson (förlåt att jag blandade ihop era namn i början …).

Nästa punkt modererade jag, och det var ett intressant ämne – antihjältar och antihjältinnor och varför vi älskar komplexa karaktärer som skaver. Med mig på scen hade jag Emelie Schepp, Dan Nilsson och Anna Roos. Det blev ett väldigt spännande samtal, både allvar och skoj. Jag berättade till exempel om en reaktion från en vän jag fick efter att hen läst Den åttonde dödssynden; ”Kul att läsa att du har sådan självinsikt …”, apropå att läsare blandar ihop våra karaktärer med oss (ni som läst vet ju vilken oerhört osympatisk person Nora i Den åttonde dödssynden är så ja, jag vet inte riktigt hur jag ska ta den kommentaren …)

Och som sista punkt, och då var jag rätt trött, och hade precis kommit på att jag hade glömt checka ut från hotellet … var Rafflande miljöer och hela salen var full av folk som ville lyssna. Det gick bra, trots att jag inte var mitt skarpaste jag, mycket beroende på att jag hade så fantastiska författare på scen: Malin Persson Giolito – som alltid är otroligt underhållande och smart, Mats Strandberg och Sofie Sarenbrant. Det var väl kanske inte mitt mest stringenta samtal, men det blev både allvar och skratt även här. Och en del flams.

Sedan var det bara avslutningen och prisutdelningen kvar och jag hade ju den stora äran att sitta i juryn för Årets deckardebut-pris, så jag visste ju att det var Lina Bengtsdotter som skrivit fantastiska Annabelle som skulle vinna. Stort grattis också till Emelie Schepp som vann Läsarnas pris, för andra året i rad (och jag är inte förvånad, vilken förebild hon är i att se och uppskatta sina läsare – de som ju är förutsättningen för att över huvud taget få fortsätta skriva böcker) och Kristina Olsson som vann Årets barndeckar-pris (min dotter håller definitivt med!). Och förstås Kerstin Ekman som vann hederspriset (har ni inte läst Händelser vid vatten – gör det!) och Jo Nesbø som vann det internationella Nordic noir-priset.

Jag kom med planet hem och tänkte samma tanke som Mats Strandberg, som twittrade att om planet nu störtade skulle hälften av Sveriges deckarförfattare vara bort.

Stort tack Carina Nunstedt för att du har skapat och lett denna fantastiska deckarfestival – och tack för att jag får vara en del av den, både som författare och moderator.

Tack också alla andra fantastiska som är med och gör Crimetime till vad det är, Josefina Karlström, Lina Rönning, Hafida El-Abed, Helena Dahlgren, Josefine Sundström och många, många fler!

Ps. Så många frågade mig var jag har köpt mina klänningar: Daisy dapper på Katarina Bangata!

Plats 21 på topplistan!

Det kan inte hjälpas, men blir lite listtokig när man precis släppt en bok. Kan ju inte låta bli att jubla när jag ser att min nya bok, Och blomstren dö, ligger på plats 21 på adlibris 100-topplista över mest sålda inbundna böcker, alla kategorier, just nu.

Jag vet hur fort det kan svänga, så lika bra att glädja sig åt det nu. Hurra!

Ps. Den låg tidigare i dag också på plats 8 över mest sålda inbundna thrillers på adlibris …

Om manus i byrålådan

Jag fick en intressant fråga om jag har några ofärdiga manus i byrålådan. Och ja, det har jag ju faktiskt. Ett färdigt. Och sedan flera påbörjade. Det mest intressanta med det är att det visar så tydligt hur otroligt lång väg det kan vara till att få en bok utgiven.

Men också hur viktigt det är att skriva (om man nu vill bli författare). Jag tänker att inget ord jag skrivit är förgäves.

Jag har ju hittills skrivit och gett ut 2 romaner och 1 debattbok. Sedan har jag varit med i 3 antologier (men det har också handlat om facktext, så mer journalistiska texter).

2002 var jag hemma med mitt första barn (född i december 2001) och började då skriva på en deckare.

2003/2004 var jag hemma med mitt andra barn och skrev då klart den här deckaren. Jag skickade in den till några förlag (inte så många, tror det var max 2-3 stycken), men blev refuserad, men fick några uppmuntrande ord på vägen.

2007 var jag hemma med mitt tredje barn, och då hade jag tänkt att bearbeta om den här deckaren, men hade då fått kontrakt på en debattbok som jag skrev på istället.

2008 var debattboken klar.

2009, i mars, kom debattboken Skriet från kärnfamiljen ut på Albert Bonnier förlag. Den sommaren plockade jag upp deckarmanuset igen, men kände att det var alldeles för daterat och för dåligt. Jag kände mig för oinspirerad av att jobba med det.

2010 började jag på allvar skriva på en ny roman, en psykologisk thriller.

2012 hade jag skrivit klart det manuset och skickade in till ungefär 6-7 förlag. Blev refuserad av alla, men fick rätt många fina lektörsutlåtanden med väldigt bra konstruktiv kritik.

2013 Det tog ett år (minns att jag enbart skriver på semestrar eftersom jag hela tiden har haft rätt krävande heltidsjobb) att bearbeta om manuset, med lektörernas synpunkter i bakhuvudet. På hösten skickade jag in manuset igen, och blev antagen av Norstedts.

2015 kom min första psykologiska thriller, Den åttonde dödssynden, ut på Norstedts.

2017 kom min andra spänningsroman, Och blomstren dö, ut på Norstedts. Och jag började skriva på tredje boken …

Jag räknar med att det tar minst ett år för mig att skriva tredje boken, och därefter ska jag jobba med förläggare och redaktör. Gissningsvis/förhoppningsvis kommer den ut 2019. Och i så fall blir det 2 romaner på 17 år!!!

Tålamod är bra att ha när man vill bli författare. Och den dagen jag kan leva på mina böcker så kommer det förhoppningsvis gå lite snabbare 😉

Ps. De andra utkasten jag har i skrivbordslådan är lite olika manus. Inga färdiga. Men det är några barnboks- och ungdomsmanus, samt några galna idéer som jag har påbörjat. Bland annat en dystopi, möjligen skulle det kunna bli en YA-bok någon gång i framtiden.

 

 

Sommarfest på Norstedts

Det börjar bli en tradition – festen i juni på Norstedts. Ja, den har förstås funnits länge, men nu har det blivit en tradition för mig!

Man ska inte underskatta värdet av att känna sig hemma på sitt förlag. Och det börjar jag verkligen göra. Nu när jag kommer till sommarfesten så känner jag väldigt många. Inte bara gamla journalister och en och annan författare, utan alla möjliga från förlaget och de runt omkring. Härlig känsla!

Jättekul att få träffa min redaktör irl! Heléne Jensen är redaktör för Och blomstren dö – och jo, vi har haft en hel del kontakt, men bara på telefon och mejl. Äntligen fick vi ses live!

Alltid lika trevliga Hanna Lindberg! Vi är före detta kollegor som inte kände varandra då, när vi jobbade på samma jobb. Men som har lärt känna varandra efter det. Hanna är alltid så otroligt generös, snäll och rolig att prata med! Också så inspirerande att det har gått så bra för henne (här kan ni läsa mer om vad jag har skrivit om henne). I höst kommer hennes nästa bok: Sthlm Grotesque. Ser fram emot det. Här med hennes agent Jenni Brun från Grand Agency!

Och här hittade jag hela ”mitt gäng”, eller delar av det. Min förläggare Peter Karlsson, min redaktör Heléne Jensen och ”min” pressansvarige Katarina Lindell.

Och så mina favoriter från Norstedts Agency, Linda Altrov Berg och Catherine Mörk. De är de här två som tagit min bok ut i världen! I detta nu kommer Den åttonde dödssynden ut på franska. Och Och blomstren dö håller på och provöversätts till engelska för att de utländska förlagen ska kunna läsa och tycka till. Håll tummarna!

Tack Norstedts för trevligt sommarparty!

 

Mer mani än geni

Ett ämne jag har varit inne på tidigare är hur jag alltid har vägrat se på mig själv som en talang. Eller ett geni. Eller någon som ”bara har det”.

Så är det nämligen inte.

Att jag lyckats skriva en bok handlar till 90% om hårt arbete. Visst, jag kan skriva. Jag är journalist. Men jag har mött så många skrivande människor som är tusen gånger bättre än jag på att skriva. Det är inte det som är grejen. Det är att GÖRA. Och det är där min styrka ligger. Att GÖRA. Att fortsätta, år ut och år in. Varje ledig stund, varje semesterdag. Varje söndag. Jag fortsätter skriva, även om jag är trött, inte har någon inspiration, allt blir skit, jag inte hittar orden.

Många jag möter tror att jag måste ha något speciellt. Att de aldrig skulle klara det, för att de inte kan skriva, inte har tillräckligt bra fantasi, inte skulle kunna komma på en historia och så vidare. Men jag tror att de har fel. De flesta har säkert allt det där. Det de saknar är den riktiga drivkraften, galenskapen som krävs för att faktiskt skriva och slutföra en bok.

För länge sedan läste jag att bara 10% av ett författarskap är talang, och 90% är hårt arbete. Det kändes så trösterikt att läsa det. Jag har alltid drömt om att skriva, bli författare. Men jag har alltid vetat att jag inte är någon naturbegåvning. Ingen som bara har det, som bara låter det flöda ur fingrarna. Men om det framför allt handlar om hårt arbete, så insåg jag att jag hade en chans. För är det något jag är riktigt, riktigt bra på så är det hårt arbete. Där knäcker jag de flesta.

Så det var så jag gjorde. Slet. Jag har lagt ner extremt mycket tid. Jag har offrat en massa (vila, sömn, slötid, fester, tv, vänner, semestrar, soliga dagar, tid med min familj … ja, så är det).

Det krävs ju ett visst mått av galenskap. Och ja, jag är övertygad om att jag förmodligen inte är riktigt klok. Rent av galen.

Som sagt, mer mani än geni. Det är jag det.

Rösta på årets debutant i Crimetime Specsavers award!

Ni som känner mig och har följt mig ett tag vet att jag blev nominerad till Årets deckardebut förra året av Crimetime Specsavers. Otroligt hedrande! Jag vann dock inte, det gjorde min numera goda vän Mariette Lindstein välförtjänt för sin Sekten på Dimön (om ni inte har läst än, gör det!). Det kan ni läsa om bland annat här och här och här!

Och här kan ni läsa mitt blogginlägg om när jag blev nominerad!

I år har jag den stora äran att sitta i juryn till samma pris! Det har inneburit en spännande vår där jag har fått läsa en mängd debutanter. Riktigt hög kvalitet, måste jag säga! Att göra urvalet och få fram fem bra finalister var inte lätt. Det var många bra, men det räcker inte med att bara vara bra, man ska helst vara nyskapande också, ha tillfört genren något, och/eller lyckats riktigt bra med sin debutbok. Och det var faktiskt många som stämde in på det i år. Så här såg det ut när de presenterades för en dryg vecka sedan på Urban deli i Stockholm (jag var förstås på plats!)

Det blev de här fem, helt fantastiska debutanterna:

Nominerade ”Årets Deckardebut”

ÅSA AVDIC för Isola (Natur och kultur, augusti 2016).

Året är 2037 och Sverige har i ett par generationer ingått i Vänskapsunionen efter att murkuppen 1989 avvärjts. Anna Francis anses vara en mycket duglig byråkrat men har också gjort sig skyldig till ett fruktansvärt misstag som hade kunnat kosta henne hennes karriär. Hennes förvåning är stor när hon får ett erbjudande man inte kan tacka nej till, att trygga sitt liv efter några krävande dygn som observatör på en kursgård på en ö i skärgården. En person ska uttas till tjänstgöring i ett hemligstämplat projekt, och Anna Francis ska utvärdera hur en grupp människor beter sig när de utsätts för en oväntad stress. Men något går snett redan från början…
Journalisten och programledaren Åsa Avdic gjorde i augusti en uppmärksammad debut med denna psykologiska, paranoida dystopiska thriller. Isola har också nått stor internationell framgång, boken är såld till 11 länder, bland annat USA.

LINA BENGTSDOTTER för Annabelle (Forum, juni 2017)

Sjuttonåriga Annabelle försvinner från det lilla samhället Gullspång. Kriminalinspektör Charlie Lager skickas mot sin vilja till platsen och samhället hon lämnade som 14-åring och gör under detektivarbetet skrämmande upptäckter i sitt eget förflutna.
Lina Bengtsdotter har tidigare publicerat en rad noveller i Sverige och övriga Norden och är utbildad lärare i svenska och psykologi. Hon är själv uppvuxen i Gullspång, på gränsen mellan Västergötland och Värmland, där handlingen utspelas. Intresset är stort för denna debutant som spås bli en ny deckarfavorit. Boken har på kort tid sålts till tio länder, som har köpt rättigheterna till fler böcker i den nya serien om kriminalinspektör Charlie Lager.

TOBIAS OLSSON för Av samma blod (Wahlström & Widstrand, september 2016).

Höst i Grekland. Samtidigt som landets gator exploderar i protester mot den allt djupare fattigdomen hittas en svensk polisman ihjälslagen utanför en bordell.
För den rutinerade utrikeskorrespondenten Jonathan Sandler ser det ut som ett rutinuppdrag, men när han börjar ställa obekväma frågor tvingas han inse att inget är vad det verkar i denna bortglömda del av Europa – ett gränsområde präglat av hat och hundraåriga konflikter. 

Tobias Olsson var under flera år reporter på Svenska Dagbladet och har vunnit en guldspade för sin grävande journalistik. Hans högaktuella debutroman har hyllats av recensenterna och beskrivits som en av årets bästa deckare. En historia som utspelar sig mitt i dagens flyktingkris och är ett spännande inslag i samhällsdebatten.

MARIE BENGTS för En sax i hjärtat (Albert Bonniers förlag, mars 2017)

Året är 1957. Sömmerskan Hannah Lönn har rest till Eneby i Småland för att ta hand om sin faster Lilly som stukat foten, men sommaridyllen skakas snart av ett mord. En av medlemmarna i byns syjunta hittas mördad med en sax i bröstet och tillsammans med polisen börjar Hannah Lönn jaga efter mördaren.
Journalisten Marie Bengts välskrivna pusseldeckare En sax i hjärtat, den första delen i serien om Hannah Lönn, för tankarna till Maria Lang och Agatha Christie. Boken har fått fina recensioner och levererar ett färgstarkt och gediget porträtt av de småländska femtiotalsmiljöerna.

ANNA BÅGSTAM RYLTENIUS för Stockholm Psycho (Storytel Original, inläsare: Emma Peters).

Hur långt kan man gå för vänskaps skull? Karins monotona liv får ett abrupt slut när hon väcks tidigt på morgonen av Viktorias desperata telefonsamtal. Något fasansfullt har hänt. Det ligger en död man i Viktorias säng och nu ber hennes bästa vän om hjälp att göra sig av med kroppen. Men vilka motiv har Viktoria egentligen? Av en slump blir Karins gamla kollega Erik indragen i det hela.
‘Nästa gång ses vi i arkivet, där ingen kan höra dig skrika.’ Det var orden som fick Eriks hela tillvaro att rasa. Nu, efter skilsmässan måste han ta tag i sitt liv för Oskars skull.

En smart berättad mörk thriller som utspelar sig i Stockholms stilsäkra kvarter. Nyskapande, skruvat och spännande ljudboksformat i 10 delar, som ger en ironisk blick på nutidsmänniskan.

Skynda er att läsa om debutanterna, och läs sedan böckerna – och sedan ska ni förstås rösta! Läsarnas röster väger lika tungt som en jurymedlem! Ska bli spännande att se vad ni tycker 😉

Gästbloggar på Debutantbloggen

I dag gästbloggar jag på Debutantbloggen. Om att skrivandet handlar om att stå ut.

Stå ut med att det är så svårt.

Stå ut med att det blir så platt, klyschigt, banalt, irrelevant …

Stå ut med att det tar så förbannat lång tid.

In och läs här och se om ni håller med 😉

Följebrev – hur ska det se ut?

I en av författargrupperna på Facebook jag är med i pågick nyligen en diskussion om hur ett följebrev bör se ut. Det är en fråga som dyker upp med jämna mellanrum i de olika författarforum jag är med i. Vad ska man egentligen skriva i det där följebrevet när man skickar in sitt manus till förlag? Det finns ju inget enkelt svar, mycket handlar ju om tycke och smak. Jag tror inte att jag sitter inne på den optimala formeln, men mitt manus blev ändå antaget (så något rätt gjorde jag nog). Så för er som är intresserade så var det så här jag resonerade när jag skrev det:

  1. Det ska vara kort, max en A4:a.
  2. Det ska framför allt handla om boken och presentera mig som aspirerande författare och framtida samarbetspartner.
  3. Alla kontaktuppgifter ska tydligt finnas med.
    Utifrån dessa kriterier skrev jag mitt följebrev till Den åttonde dödssynden som jag skickade in till några förlag första gången hösten 2012. Manuset blev sedan refuserat av samtliga förlag, men till tröst fick jag några väldigt fina och konstruktiva lektörsutlåtanden som också innehöll uppmuntrande ord om att de gärna läste igen). Efter det jobbade jag om manuset och skickade i augusti 2013 in det igen. Till jul samma år fick jag det efterlängtade svaret från Norstedts – manuset var antaget! Sommaren 2015 kom boken ut. Nästa sommar, alltså 2017, kommer min uppföljare ut.Är det något man ska ha i överflöd som författare så är det tålamod! Och en stor portion envishet som gör att man inte ger upp.
    a-professional-writer-is-an-amateur-who-didnt-quit

    Brevet var i tre delar:
    1. Alla kontaktuppgifter
    Överst skrev jag förstås datum och därefter mitt namn och alla kontaktuppgifter (både adress, telefon, mejl) – det ska vara lätt att nå mig!

    2. Om handlingen:
    Jag tänkte att det var viktigt att inte skriva några värdeord som spännande, välskriven och så vidare, det är ju inte min sak att ge sådana omdömen om mitt eget manus. Jag berättade inte hela handlingen, utan skrev mer en teaser, ungefär som jag tänkte mig att säljtexten skulle kunna se ut. Kort, kärnfullt, en hisspitch, man måste förstå grejen/historien på några korta meningar. Annars blir det för luddigt, för ogenomtänkt, för svårt att sälja in. Viktigt också för mig att på denna korta text visa/berätta vilken genre jag skrivit i (man kan tycka vad man vill om det, men det är lättare att sälja in en bok om man kan förklara vilken genre den hör till).

    3. Om mig:
    Jag struntade i att berätta att jag alltid har drömt om att bli författare och att jag älskar att skriva (det är en klyscha och gäller säkert 97% av alla som skickar in). Istället försökte jag visa konkret att jag jobbat länge med text, på olika sätt, både i mitt yrkesliv, och som aspirerande författare. Jag lyfte inte fram några oväsentligheter som att jag älskar katter, gillar långa skogspromenader eller är usel på att baka. Utan jag höll mig till ämnet. Varför är jag ett författarämne? Varför ska de våga satsa på mig. Ville mellan raderna förklara att jag är en som vill satsa på detta, som är beredd att jobba om, lära om, kan ta kritik, kan ta motgångar och så vidare. Jag ville att de skulle känna att jag är en professionell person, som de gärna skulle vilja jobba med.

    Jag ser brevet som både en pitch för manuset, men också en pitch för mig som författare. Är jag en trovärdig person som de vill jobba med långsiktigt? Är jag en besvärlig typ, slarvig, lat, en snarstucken primadonna som inte kan ta kritik? Eller är jag en hårt arbetande, konstruktiv person som är väl insatt i vad det innebär att bli författare? Att anta ett manus i dag innebär att förlaget antar ett författarskap, och det ska ju vara ett samarbete över (förhoppningsvis) många år. Och då måste man ju kunna samarbeta. Är man inte hundra på att man har skrivit det vassaste manuset av alla 2000-3000 som de fått senaste året, som bombsäkert blir en internationell bestseller, så kan det ju vara värt att istället försöka visa att man är en person som är lätt att samarbeta med… Det underlättar nog i alla fall. Jag vet faktiskt flera fall där manuset varit tillräckligt bra, men där författaren uppfattats som alltför jobbig att ha att göra med att förlaget ändå sagt nej.

    Det var många i den här tråden på Facebook som ville se mitt följebrev så här, varsågod, så här såg det ut, följebrevet till manuset till Den åttonde dödssynden som jag skickade in till ungefär sex förlag hösten 2012:

    November 2012

    Rebecka Edgren Aldén
    (fullständig adress, telefonnummer, mejladress och så vidare, som jag här har tagit bort)

    Den åttonde dödssynden

    En psykologisk thriller av Rebecka Edgren Aldén

    Om handlingen:

    Nora, 38 år, bor i kvarterets största hus, den så kallade domarvillan, med sin man Frank och de två barnen Albin och Saga. Nora är en framgångsrik föreläsare, författare och livscoach, med en egen spalt i ett av de största kvinnomagasinen. Hennes man Frank är hennes litterära agent som har lyckats sälja hennes böcker utomlands.

    De är gatans självklara kung och drottning.

    Men det har inte alltid varit så. Både Frank och Nora har varsitt mörkt förflutet. Tio år tidigare, ordentligt berusad, föll Nora sju våningar ner och bröt ett 20-tal ben i kroppen. Hon överlevde mot alla odds, men hamnade i koma. Långsamt tog hon sig tillbaka till livet, lärde sig att gå och tala på nytt. Med Frank vid sin sida lyckades hon bygga upp ett bättre liv än det hon haft innan. Och det är den revanschen och den erfarenheten som ligger till grund för hennes karriär som livscoach. Hon använder sig själv som inspirerande exempel på hur man kan ta makten över sitt eget liv.

    En dag flyttar en ny granne, Klara, in i huset mittemot. Hon förstår inte den interna hierarkin på gatan och Noras liv skakas i grunden. Det förflutna hinner ikapp henne och långsamt kryper insikten på henne – det som hände för tio år sedan kanske inte var en olycka…

    Om mig:

    Jag heter Rebecka Edgren Aldén och är till vardags journalist, just nu chefredaktör för tidningarna mama och Family Living. Jag har alltid skrivit vid sidan av. Har flera färdiga och ofärdiga manus i mina byrålådor. I våras gick jag en skrivarkurs på Skrivarakademin och jag lyckades då färdigställa den här psykologiska thrillern som jag nu hoppas att ni vill ge en chans. Jag har tidigare gett ut boken Skriet från kärnfamiljen, en debattbok med Tinni Ernsjöö Rappe (Albert Bonnier förlag) och varit med i några antologier (bland annat Uppdrag: Familj).

    Vad tycker ni? Påminner det om era följebrev? Borde jag ha skrivit mer eller mindre? Något jag har glömt? Och kanske viktigast av allt – lyckades jag förmedla det jag ville förmedla? Låter manuset spännande och framstår jag som ett möjligt författarämne?

Intervju med mig på Kulturkollo

lågupplösta_bilder_rebecka_63den-attonde-dodssynden-1

”Att skriva skönlitterärt var något helt annat. Och här kände jag mig som en total nybörjare. Jag pendlade mellan att tycka att jag faktiskt kanske hade en historia att berätta till att det var totalt värdelöst. Det ÄR otroligt svårt att skriva en roman, att variera språket, att hålla ihop alla trådarna, att skriva det drivet och intressant, att ge lagom med information/ledtrådar utan att avslöja för mycket, men heller inte vara för hemlig. Det var en rejäl utmaning. Jag gick verkligen utanför min komfortzon när jag skrev den här boken. Man utsätter sig för risken att bli totalt sågad. Det är mer personligt på något sätt. Det var ofta jätteläskigt! Men jag är så glad att jag lyckades ta mig förbi alla mentala hinder och faktiskt slutföra boken, och förstås helt överväldigad av att ett stort förlag ville ge ut den och att den har fått bra kritik!”

I en intervju som Kulturkollo gjorde med mig berättar jag om hur det var att skriva en roman, jämfört med att skriva journalistiskt som jag är van vid. Det var ett tag sedan den här intervjun gjordes, ja, över ett halvår sedan. Det var någon gång i höstas, tror jag.

Det är rätt talande – hur mycket som har hänt bara på ett knappt år! För nej, jag skriver ju inte samtidigt som jag jobbar heltid. Jag har haft möjligheten att få skriva på heltid hela våren. I dag är det tre veckor kvar… Och jag jobbar inte längre kvar på Damernas Värld. Jag sa upp mig när jag tog tjänstledigt. I slutet av juli går jag tillbaka till ett helt nytt jobb.

Men ändå. Det är en fin intervju – läs gärna den här!

Det blir en till bok!

”Det här vill vi absolut ge ut!” Sa min förläggare i dag när vi åt lunch och han hade läst första utkastet till uppföljaren till Den åttonde dödssynden. Är så glad och lättad nu! Han tyckte till och med att det här manuset var starkare och bättre än det första. Bättre språk, driv, historia, helhet. Han sa att han trodde mycket mer på den här än på nästa. Blev så glad!!

Vi åt som tidigare lunch på Medelhavsmuseet – det verkar som att det är favoritstället för de som jobbar på Norstedts, för jag har varit där med flera därifrån. Efteråt gick jag ner i shopen och hittade ett par bronsörhängen. Inte dyra, bara 198 kr, så jag köpte dem för att fira! Jag brukar säga att jag är en crazy catlady med allergi. Jag älskar katter! Men eftersom jag inte kan ha någon får jag köpa prylar med katter istället.

kattörhängen

Ni kanske undrar varför jag är så lättad och glad. Jag har ju redan ett förlag. Men, det finns inga garantier – inte ens om du redan är utgiven – att förlaget även ger ut din nästa. Det vet jag. Jag känner författare som blivit refuserade på andra, tredje eller till och med fjärde boken. Jag var alltså inte alls säker på vad vårt möte i dag skulle leda till. Jag trodde väl inte att han skulle totalsåga den, för jag hade en bra känsla. Men jag trodde nog att han skulle vara ännu mer kritisk.

Men han gillade verkligen historien! Berömde mig för hur jag berättade den, drivet, språket, helheten. Och efter gick vi igenom den. Visst hade han en del synpunkter, invändningar och frågor, men överlag tyckte han att det mest var småsaker. Jag har ju drygt tre veckor kvar av min tjänstledighet, innan jag börjar mitt nya jobb, den tiden kommer jag att lägga på att gå igenom manuset igen. Ja, och ha lite semester med min familj också, förstås!

Så. Nu blir det en till bok för mig, troligen kommer den ut till nästa vår/sommar! Heja mig!