Kan vem som helst bli författare?

Jag har funderat på den här frågan en hel del. Kan vem som helst bli författare?

Jag håller ju en skrivarkurs nu, och de som går för mig är mycket duktiga, och de utvecklas snabbt. Så på ett sätt tror jag verkligen att man kan lära sig att skriva. Man kan bli bättre på hantverket – med mycket övning.

Men därifrån då? Det är ju en sak att vara bra på att skriva, och faktiskt kunna och orka få ur sig en hel historia – till att vara författare? Nja, jag börjar tvivla. Jag tror verkligen inte att vem som helst kan bli författare.

I går åt jag lunch med en författarkollega. En betydligt mer erfaren sådan. En som gett ut tvåsiffrigt antal böcker, och som sedan länge lever på att skriva (en av de få i Sverige som faktiskt kan det). Hon sa något klokt. Eller ja, hon sa många kloka saker. (Jag kommer inte skriva ut hennes namn, för jag har inte frågat om jag får dela med mig av hennes klokskaper, och egentligen spelar det ju ingen roll vem som sa det, det är klokt ändå.)

Hon sa bland annat: Varför förväntas alla som skriver bli författare?

Vi pratade en del om det där. Varför förväntar sig åtminstone de flesta som skriver att de en dag ska ge ut en bok? Varför förväntas de flesta som skriver att en dag få en bok utgiven? Varför förväntar sig många som skriver, och personens omgivning, att den som skriver en dag ska kunna hoppa av sitt jobb och skriva på heltid? Hon frågade retoriskt: ”Det är väl ingen som frågar någon som spelar mycket golf på fritiden, och som har ett bra handikapp, när den ska hoppa av jobbet för att satsa heltid på golfen?”

Och det är ju sant! Om någon på jobbet spelar golf varje helg, och åker på golfresor och ägnar varje semester till att golfa – inte förutsätter man att den personen ska hoppa av jobbet och börja spela golf professionellt och kunna leva på det? Inte heller om en kollega berättar att hen tycker om att teckna och måla. Första frågan tillbaka då är inte: ”När ska du ställa ut på ett galleri?” ”När är ditt vernissage?” eller: ”När ska du hoppa av jobbet för att leva som konstnär?” Om någon på festen plockar fram gitarren och spelar några riktigt bra låtar, är det ingen som frågar: ”När kommer första skivan?” ”När ska du säga upp dig för att satsa på en musikkarriär?”

Alla förstår att även om man är duktig på golf, eller duktig på att spela gitarr eller måla akvareller så är det LÅNGT ifrån att man kan säga upp sig och försörja sig på sin hobby.

Varför är det just skrivandet som alltid ska leda till en utgiven bok? Ett riktigt författarskap? En helt ny karriär? Det ligger något i detta.

Jag säger inte att det är fel att drömma. Tvärtom! Jag har drömt som bara den! Men jag tror att det inom just skrivandet finns en rätt orealistisk dröm. Jag ser det ofta i flera olika skrivarforum på nätet. Folk som precis påbörjat sin första bok, som frågar efter bra förlag. Folk som tror att det går att tjäna pengar på att skriva böcker. Folk som är arga för att de blir refuserade, eller för att ingen köper deras böcker.

Jo, det går att försörja sig på att skriva böcker. För ett litet, litet fåtal människor går det. För ungefär lika många som kan försörja sig på att spela golf, måla tavlor eller som rockartist. Jag skulle gissa att det är ungefär lika många som vunnit på lotto. Det är alltså sjukt svårt att överleva som golfproffs, artist, konstnär – och författare.

Man kan skriva, man kan vara bra på att skriva. Man kan till och med lyckas skriva klart några böcker, man kan till och med ha tur att få dem utgivna av förlag. Men att regelbundet skriva böcker och få ut böckerna OCH försörja sig på sina historier är väldigt ovanligt. Det bör man komma ihåg.

Var detta deppigt skrivet? Förlåt. Det var inte meningen att döda några drömmar. INGET är omöjligt. Men jag tror att det är viktigt att man ser nyktert på den här branschen. Och är realist.

Det är heller inte fel att drömma, eller att ge ut en eller några böcker – man behöver inte ”lyckas” och bli en av de där som kan säga upp sig, och leva på sina böcker. Att skriva är djupt tillfredsställande och roligt. Att skriva kan vara en härlig hobby, det kan vara en extrainkomst, och en del av en verksamhet också. Det går ju att till exempel spela mycket golf och samtidigt tjäna lite extra pengar på att jobba som golflärare. Eller, man kan få några spelningar som musiker, och kanske ge gitarrlektioner på fritiden? Eller så kan man jobba som art director eller formgivare och också skapa eget, vara konstnär på deltid. Till och med ställa ut någon gång och sälja en del alster. Utan att vara konstnär på heltid. Ni fattar?

När författaren jag åt lunch med berättar för folk att hon är författare får hon oftast kommentaren: ”Åh, kul, har du fått något utgivet?”

Det är en märklig reaktion.

Jo, jag vet att vem som helst kan kalla sig författare. Det är ju ingen skyddad titel. Men, är det inte märkligt att presentera sig som författare om man inte ens fått något utgivet? Skulle man presentera sig som konstnär, musiker eller golfare om det bara var en hobby man höll på med vid sidan av sitt vanliga jobb? Jag tror få skulle göra det.

Jag kallar mig i dag journalist och författare (efter 2 romaner, 1 fackbok och 4 antologier). Och jag lägger ofta till att jag också är: redaktör, lektör, moderator och skrivlärare. För nej, jag kan ännu inte leva enbart på mitt skrivande. Men jag är tacksam över att jag kan få ägna så stor del av mitt liv till min passion – att skriva böcker! Och härligt att jag utöver det får jobba med text och litteratur och författare på andra sätt.

Självklart jobbar jag vidare med mina manus, och samtidigt drömmer jag vidare. En dag kanske jag tillhör den där lilla, lilla utvalda skaran som kan leva enbart på att vara ”författare”.

Skrivarlärare

Länge, länge närde jag en dröm om att få leda en skrivarkurs. Det bor en liten lärare inom mig, är ju gymnastikledare sedan typ 15 år tillbaka, samt har varit lärarvikarie, och chef (tänker att lärare är lite att leda folk, och det är ju det jag har gjort en stor del av mitt liv).

Att kombinera det här med att leda människor, coacha dem, samt lära ut det jag har lärt mig om att skriva, om spänning, dramaturgi, språk, handling, karaktärer och så vidare stod högst på min önskelista. Jag fick ju prova på att leda skrivarkurser redan på Crimetime, då jag höll i skrivarskolan där i två år. Mycket, mycket roligt. Men jag gillar ju att vara nära texten, och på Skrivarakademin (där jag själv gått många kurser) jobbar man ju med varandras texter och lär av varandra. Blev därför så glad när jag fick leda en kurs i att skriva spänning på just Skrivarakademin, Folkuniversitetet, denna termin.

Jag har en underbar grupp bestående av nio duktiga skrivande personer. De har kommit lite olika långt i sin skrivprocess och är alltifrån nybörjare till redan etablerade och utgivna författare. Otroligt stimulerande. Det jag gillar allra mest med sådana här kurser är att det inte är JAG som är experten och som ska lära de andra – utan vi lär av varandra. Självklart har jag en hel del verktyg i min låda, som jag delar med mig av, men jag fungerar mer som en ledare som leder diskussionen. Jag tror folk underskattar betydelsen av att noga läsa varandras texter, och ge och få feedback. Det är i alla fall så jag har lärt mig att skriva!

Som journalist är det ju så man jobbar hela tiden. Varje text gås igenom, och den redigeras och diskuteras. Man blir van vid att diskutera text och man lär sig snabbt att man inte ÄR sin text, och att den ALLTID kan bli bättre. Där har vi journalister ett försprång, tror jag. Och förmodligen är det en av anledningarna till varför så många journalister också blir författare.

Är ni sugna på att gå en skrivarkurs tycker jag inte ni ska tveka. Det är verkligen ett steg i att komma vidare i sitt skrivande. Inte bara att lära sig skriva, utan att faktiskt komma vidare med sitt manus. Jag fortsätter med största sannolikhet att vara lärare även i höst. Och i sommar, vecka 27, håller jag en intensivkurs. Anmäl dig gärna!

Plötsligt händer det!

Det började i förrgår. Jag fick nästa glädjefnatt! En författarvän, Mariette Lindstein, uppmärksammade mig på att jag låg på tredje plats över mest sålda thrillers i Sverige! Med boken Och blomstren dö. Kunde inte tro mina ögon!

Mina böcker låg högt upp på listorna precis när böckerna var nya, men föll rätt snabbt. Det brukar vara så. Det kommer ju så otroligt många böcker. Nya hela tiden. Konkurrensen är ju stenhård. Men att ligga på tredje plats NU – utan att vara aktuell med något. Att boken liksom på egen hand lyckats segla sig upp.

Jag tänkte att det var en tillfällighet. Någon minut som det slumpade sig så att flera beställde just min bok, typ samtidigt. Men i går när jag var inne så låg boken på fjärde plats. Och när jag scrollade ner hittade jag min första bok, Den åttonde dödssynden, på plats 24! Den kom alltså 2015! Och var alltså (i går, jag har stor respekt för att det hela tiden rör sig på listorna) den thriller som sålde 24:e bäst i Sverige!

I dag gick jag också in och kollade på ren försäljning, alltså köp från bokhandlar och bibliotek. Och då låg min bok på plats 34 av ALLA pocketböcker i Sverige (deckare, fakta, biografier, feel good, skräck och så vidare).

Känner mig mycket glad och tacksam!

Vad är en litterär agent?

Flera läsare av bloggen har bett mig skriva mer om hur det fungerar med agenter. För absolut bäst svar bestämde jag mig för att intervjua min egen agent, Lena Stjernström, vd på Grand Agency.

Här har ni 10 frågor och 10 svar om vad en litterär agent är!

1. Vad är en litterär agent?

”En litterär agent är en representant för författaren som säljer rättigheter, förhandlar och arbetar för författarens bästa på olika sätt. Uppdraget utvecklas olika för olika författare, så man kan säga att vi är som en manager för författaren.”

2. Kan du kort berätta om när och varför du startade Grand Agency?

”Jag kom från kommunikations- och pr-världen och hade en del kunder i förlagsbranschen. De uppdragen var väldigt roliga. Då, för tio år sedan, blev det också mer och mer tydligt att författare behöver synas i olika medier samband med sina boklanseringar. Mina erfarenheter inom pr passade väldigt bra och vi startade en agentur som var bra på både affärer och kommunikation.”

3. Varför ska en författare ha en agent? Vad rent konkret hjälper en agent till med?

”Man ska ha en agent för att själv kunna fokusera på författandet. Det är ju inte alls säkert att man är road eller bra på att göra affärer kring sitt författarskap bara för att man skriver bra böcker. Då är det bra att kroka arm med någon som är bra på det. Och som kan marknaden och ser till att man som författare får bra villkor när man säljer sina rättigheter. Konkret betyder det att vi hittar förlag (om författaren inte redan är knuten till ett förlag), vi förhandlar om villkor, vi stöttar i lanseringsarbetet och har kontakter med förlaget.  Rent ekonomiskt lovar vi att jobba för att varje författare ska ha marknadsmässiga villkor på den nivå man befinner sig.  I vissa fall läser vi manusen innan författaren skickar det till förlaget och kan komma med input och stöd i skrivprocessen. Vissa författare skriver i flera genrer och kanske ges ut på olika förlag, då är det bra att ha en agent som kan hålla i kontakterna. När det gäller innehållet i böckerna är det dock förstås en sak mellan författaren och förläggaren.”

4. Behöver man en agent både för utlandet och i Sverige? Varför då?

”Ja, man behöver en agent både för svenska och internationella marknaden. Det jag beskrev i förra frågan svarade väl på frågan om varför man behöver en agent i Sverige. När det gäller utlandet är det i princip omöjligt för en enskild författare att ha det kontaktnät och kunskap om den internationella marknaden som krävs för att sälja internationella rättigheter. Vi har de kontakterna och kan presentera varje bok för rätt förläggare runt om i världen.”

5. Vad är det för skillnad på att ha ett förlag och en agent? Varför ska man ha både och?

”Ett förlag ger ut böcker. En agent säljer rättigheter. Det är helt olika saker. En del stora förlag  har dock egna rättighetsavdelningar som säljer utlandsrättigheter. Jag tycker förstås att man ska ha en oberoende agentur som arbetar på uppdrag för författaren och inte på uppdrag av förlaget.”

6. Många säger att det är ännu svårare att få en agent jämfört med att få ett förlag. Stämmer det? Och i så fall varför?

”Det finns bara en handfull oberoende agenter i Sverige så ja, det är en ganska trång passage man ska igenom för att teckna kontrakt med en agentur. Men det är också svårt att bli antagen av ett förlag. Man måste ha skrivit en väldigt bra bok för att få plats på en utgivningslista.”

7. Vilken typ av författare tar ni er an? Vilken genre? Vad letar ni efter hos en författare? Några speciella krav?

”Vi jobbar jobbar ganska brett. Vi har många författare som skriver kommersiell litteratur, men vi älskar också litterära romaner, så vi har en del författare som skriver i den genren också. Vi har både författare som skriver för vuxna och för barn och ungdomar. Vi representerar några illustratörer och även ett par fackboksförfattare. För oss på Grand Agency är det tre saker som ska stämma när vi tar oss an en författare: Vi ska gilla det hen skriver, vi ska gilla författaren och vi ska tro att hens böcker går att sälja utomlands.”

8. Kan du ge några exempel på vad ni har gjort för era författare?

Många av våra författare är sålda till många länder utanför Sverige och utlandsförsäljning är såklart fantastiskt för författaren eftersom hen tjänar mer pengar på sitt författarskap utan att behöva skriva en ny bok. Engelsforstrilogin, Cilla och Rolf Börjlinds deckare, debutanten Elisabeth Norebäcks thriller är exempel på författare som är sålda till över 25 länder. Den danska författaren Anne Cathrine Bomann hade sålt 300 böcker i Danmark när hon kom till Grand Agency. Nu är hennes litterära debutroman såld för utgivning i 14  länder. Och Anna Janssons deckare har blivit tv-filmer för TV4. Det är några exempel.

9. Det känns som att agenter blir vanligare och vanligare i Sverige. I USA har ju, vad jag förstått, alla författare en agent. Att det är den vägen man går för att få ett kontrakt med ett förlag. Tror du att det kommer att bli så i Sverige också? Hur har agenter påverkat och påverkar bokvärlden, förlagen, utgivningen, tycker du? 

”Ja, det blir vanligare även om det inte är som i USA. De flesta svenska förläggarna ger också uttryck för att de tycker att det är bra att vi agenter läser manus och på sätt hjälper dem att sålla bland alla manus som kommer in. I slutänden är det såklart förlaget som bestämmer vilka böcker de ska ge ut, men de vet också att vi har bra känsla för vad som kan fungera.”

Innehållsmässigt, alltså vad böckerna som kommer ut handlar om eller hur de är skrivna, tror jag inte att det har förändrats på grund av agenterna. Men däremot har bokvärlden förändrats av agenterna i det att författarna får bättre betalt för sitt arbete. Vi kan marknaden, vet vad som är rimligt och kan ställa krav för författarna. När det till exempel kommer nya format eller när ett format plötsligt växer, som e-bok för tio år sedan och ljudboken nu, har vi en kunskap som en enskild författare har svårt att ha.

10. Är det något mer du vill tillägga? Som du tycker aspirerande författare bör känna till eller tänka på när det gäller agenter?

”Mitt bästa råd till författare är skriv, skriv, skriv. Och skicka in till både agenter och förlag. Får du nej så skriv mer och försök igen. förutom ett manus kvalitet är det många tillfälligheter som gör om man blir antagen hos en agentur eller av ett förlag. Och de tillfälligheterna ändras hela tiden, så ge inte upp.

Och om du vill veta mer om hur just vi på Grand Agency jobbar kan du titta in på vår webb

Tack Lena för utmärkta och uttömmande svar! Efter att ha läst dem är jag ännu gladare och stoltare över att ha just dig som min agent! 

Här är hela gänget på Grand Agency:

Positiva refuseringar

Den rubriken låter kanske som en motsägelse. Positiva refuseringar. Men jo, sådana finns också.

När man skickar in sitt manus till förlag kan man få 3 svar.

  1. En standardrefusering som artigt men bestämt säger tack, men nej tack.
  2. En positiv refusering, det kan vara ett kortare mer personligt svar, där förlaget ändå säger att de gillar ditt sätt att skriva och önskar dig lycka till, men det kan också vara ett mer utförligt svar med ett lektörsutlåtande.
  3. Ett ja, vi vill anta dig.

    Av dessa är nummer 1 absolut vanligast. Och det beror inte på att så många manus är dåliga. Enbart. (För jo, många manus är dåliga.) Men det beror framför allt på att möjligheten att anta och ge ut böcker är begränsad, även för ett förlag. Varje gång de tackar ja till ett manus, tackar de också ja till en författare, och ett författarskap. Även om det inte finns några löften om utgivning av fler böcker (om det inte är ett så kallat flerboksavtal). Ofta är en debutant en ren förlustaffär (kom ihåg att en debutant i snitt säljer cirka 800 ex av sin bok, vilket inte täcker omkostnaderna). Förlaget räknar med att det. Men hoppas att författarskapet ska löna sig på sikt. Det kostar nämligen, både i tid och pengar att ta sig an ett manus och en författare. Det är en stor investering och många personer kommer att jobba med manuset åt dig. Förläggaren, redaktören, säljarna, marknadsförarna, formgivaren, korrläsaren och så vidare. Och på detta tillkommer förstås tryckkostnad, marknadsföringskostnad, tid och energi att bearbeta både media och allmänhet, samt de kanske viktigaste: bokhandlarna – för att de ska köpa in boken.De flesta manus får därför standardsvaret, tack, men nej tack. Ett förlag som mitt (Norstedts) får ungefär 2000 manus om året. Av dessa blir ungefär 3-4 utgivna. Förlaget har ju förstås redan en massa redan utgivna författare som kommer med nya manus. Så av de inskickade 2000 manusen blir 3-4 ungefär förlagets debutanter. Vissa år fler, vissa år färre, ibland har förlagen inte en enda debutant.Men, det här inlägget ska framför allt handla om de som får svar nummer 2. En positiv refusering. De kan förstås se väldigt olika ut. Vissa får ett kortare svar, med några uppmuntrande ord, att förlaget gillar det de läst och gärna skulle vilja läsa om skribenten skriver mer. Medan andra får längre lektörssvar. Förlag jobbar ofta i manusgrupper, de brukar träffas en gång i veckan och gå igenom veckans skörd. De läser några sidor i varje manus, och lägger manusen i olika högar, från absolut nej till mycket intressanta. De som av flera anses vara väldigt intressanta kan sedan gå till en så kallad lektör. Det är antingen någon av de som jobbar på förlaget, eller en van och professionell läsare som anlitas av förlaget, som läser igenom hela och kommer med ett lektörsutlåtande. Det brukar vara ungefär 20 av de 2000 manus som kommer in som får ett längre lektörsutlåtande. Det kostar ju förstås att låta någon läsa igenom hela manuset och ge en ordentligt utlåtande. Så det är bara de som verkligen är intressanta som får det.

    När jag skickade in mitt manus första gången (2012) så fick jag några standardrefuseringar (bland annat från Norstedts), men jag fick även några mer utförliga lektörsutlåtanden, eller positiva refuseringar, från flera förlag. Det var ambitiösa genomgångar av mitt manus, där lektören lyfte fram styrkor och svagheter med mitt manus. Hen (man får sällan veta vem som har läst) gav i vissa fall förslag på förbättringar och ändringar i manuset. Och även om de i dagsläget tackade nej, så var de alla väldigt uppmuntrande. Kort sagt var budskapet att det här var ett manus de ändå trodde på. Det var inte riktigt färdigt, och höll inte hela vägen, men det fanns mycket bra att jobba på. Alla skrev att de gärna läste en uppdaterad version av manuset.

    Jag fick ja från ett förlag också, men eftersom så många stora förlag (bland annat Bonniers) hade gett mig så fina positiva refuseringar bestämde jag mig för att ge det en chans och jobba om det.

    Det var inte så att jag slaviskt följde vad de skrev, för det hade varit omöjligt. Lektörsutlåtandena var ju skrivna av olika personer, och alla tyckte inte samma sak. Men, deras kunniga synpunkter gjorde att jag såg på manuset utifrån. Såg dess svagheter och styrkor, och med hjälp av det så jobbade jag om manuset. Framför allt var det andra halvan som behövdes förbättras och ändras. Så det gjorde jag. Jag jobbade om mitt manus under nästan ett år (men förstås, jag jobbade ju heltid med annat, så det var ju bara på semestrarna som jag skrev) och skickade in det igen hösten 2013.

    När jag fick lektörsutlåtanden från förlagen så såg jag dem inte som kritik. Tvärtom var jag oerhört stolt och tacksam. Det var ju proffshjälp från dem som vet absolut bäst om hur manus som funkar ska se ut! Och jag tog emot det på det sättet. Jag var tacksam över att de lagt ner så mycket tid på att ge mig feedback. Att de läst med sån noggrannhet och intresse, trots att det kanske inte skulle bli någon bok, varken på deras förlag eller något annat. För krasst, den tiden hade de kunnat lägga på sina egna författare, på böcker de vet ska bli utgivna. Och det är så jag tycker att man ska se på det. Som välkommen hjälp! Det visar också på vilken passion de har för litteratur. Något som också visar det är att flera av förläggarna på de andra förlagen hörde av sig till mig sen för att fråga hur det hade gått med mitt manus. Och när de fick höra att jag fått ett förlag blev de glada, för min och bokens skull. En förläggare skrev att han var så glad att ett annat förlag tagit sig an det, för han ville verkligen att den skulle bli bok.

    Jag såg dem också lite som ett test. Det ville se om jag kunde ta till mig kritik. Om jag var beredd att lägga ner den tid och kraft som krävs för att skriva ett utgivningsklart manus. Att jobba med författare som tycker att deras manus är helt perfekta som de är kanske inte är så lockande. För alla manus behöver fler ögon, behöver bearbetas. Allt kan slipas och förbättras. Och om det ska bli bra så behöver man göra det många gånger. Vilket behövs i den hårda konkurrens som finns i dag (med nästan 20 000 utgivna böcker om året i Sverige)!

    När jag skickade in det omarbetade manuset ett år senare (hösten 2013) så tror jag att förlagen inte bara såg och läste ett bättre manus, utan också såg en ambitiös person som verkligen ville bli författare. Julen 2013 blev jag antagen av Norstedts. Och då började nästa bearbetning, som tog ett drygt år till. Men det är en annan historia (eller bloggpost) 😉

Jag + Grand Agency = sant!

Den här veckan blev det officiellt. Från och med juli representeras jag av Grand Agency! Jag är så glad över detta. Det är första gången jag har en agent på det sättet. Jag har visserligen tidigare representerats av Norstedts Agency utomlands, men inte haft en agent som representerar hela mitt författarskap, även i Sverige.

Norstedts Agency har ju gjort ett fantastiskt jobb med mina böcker utomlands. Böckerna har fått jättefina utländska förlag och Den åttonde dödssynden är såld till sex länder och Och blomstren dö till tre länder. Är jättenöjd med dem och allt de har gjort för mig. De är dessutom otroligt trevliga på Norstedts Agency, så det kändes lite sorgligt.

Men, i och med att jag nu skriver på heltid, och verkligen ska satsa på mitt författarskap så behöver jag någon som representerar hela mig. Även här i Sverige. Och Grand Agency är en av de absolut bästa, mest erfarna och respekterade. De representerar många väldigt duktiga och stora författare, som Anna Jansson, Mats Strandberg, Cilla och Rolf Björling, Marianne Cedervall och Jonas Moström. Så förstås känns det otroligt stort att de ville representera mig!

Läs här vad fint de skriver om mig!

Så här såg det ut när jag skrev på avtalet för ett litet tag sedan!

Hur man lyckas som medelmåtta!

Jag var ett väldigt duktigt barn. Lillgammal och begåvad. Lärde mig läsa tidigt. Var superduktig på att skriva och teckna och måla. Jag spelade piano och så var jag elitgymnast.

Jag fick förstås mycket uppmärksamhet för det jag gjorde. För mina prestationer.

Redan när jag var 11 kom dock första bakslaget. En dag när jag kom till en gymnastikuppvisning så var elitskylten på omklädningsrummet borta. Istället stod det motionärer på vår dörr. Min grupp var inte längre Sundsvalls elittrupp, en bättre och yngre grupp hade blivit det.

När jag började i gymnasiet kom jag in på Södra Latin, en väldigt populär och estetisk skola. Där var alla duktiga på att antingen sjunga, spela, spela teater eller teckna och måla. Plötsligt var jag inte alls någon stjärna.

Och så där fortsatte det. När jag var 20+ och gick på universitetet hamnade jag i en djup depression. Jag hade problem med min pojkvän, med mina studier och med mitt liv i största allmänhet. Mina föräldrar såg till att jag kom till en läkare. Jag fick både mediciner och en terapeut. Tre år gick jag till den där terapeuten. Och där i terapin insåg jag att jag inte var någon speciell. Utan bara en medelmåtta. Som vem som helst.

Där och då var det fruktansvärt att komma till den insikten, men med tiden blev det en befrielse. Jag var ingen talang, hade ingen särskild begåvning. Var inget geni. Utan normalbegåvad och halvbra på en del saker, men inte superfantastisk på något.

Varför var det då en befrielse? Jo, jag var inte längre bunden vid det som jag trodde var mina talanger. Och jag insåg att jag, om jag ville komma någon vart, inte kunde lita på talang. Det enda som fungerade var hårt arbete.

Så, jag började jobba hårt. Jag ville bli journalist och författare. Författare vågade jag inte ens tänka på, så jag satsade på journalist. Det tog en del år (för jag kom inte in på journalisthögskolan första gången). Istället läste jag alla möjliga ämnen under fem år på universitetet (statsvetenskap, konstvetenskap, litteraturvetenskap, filosofi, idéhistoria, juridik, svenska) och först därefter, när jag redan hade en examen (i litteraturvetenskap) så kom jag in på journalistutbildningen. Jag var 28 år när jag var klar.

Jag lyckades rätt bra som journalist, men var aldrig bäst. Men jag jobbade extremt hårt. Och med tiden blev jag redaktör, redaktionschef, andreredaktör och sedan chefredaktör.

Författare vågade jag inte ens tänka tanken på förrän jag läste ett citat:

”Att skriva en bok handlar om 10 procents talang och 90 procents hårt arbete.” 

Det fick mig att inse att jag kanske skulle klara att uppfylla min barndomsdröm ändå, trots att jag inte var den där supertalangen. Hårt arbete hade jag blivit bra på, och 10 procents talang kanske jag ändå hade. Så jag började. Det tog 8 år av dubbelarbete, genom alla ledigheter, sex skrivarkurser innan jag sa upp mig för att börja skriva på heltid. Det var två månader sedan. Och min andra thriller har precis kommit ut på pocket.

Jag vet i dag att hårt arbete slår talang 9 av 10 gånger. Jag bestämde mig för att vara en av de där som genomförde arbetet. Som slutförde. Och bara där slog jag rätt många talanger. Ju mer man övar, desto bättre blir man. Det kommer alltid finnas naturbegåvningar, men om man vet att man inte tillhör en av dem, så kan man nå väldigt långt på att vara ihärdig, arbeta hårt och aldrig ge upp.

Det är som styrketräning (en annan av mina passioner), du blir starkare av motstånd, när mjölksyran sätter in, eller när du lyfter tills det inte längre går, men ändå försöker lite till, så växer musklerna. Och där är tricket, som med skrivandet, att inte strunta i träningen. Att alltid gå. Att fortsätta träna, fortsätta skriva. Oavsett dagsform.

Jag vill gärna uppmuntra andra medelmåttor att tro på sina drömmar – att tro att de går att förverkliga. Och jag kommer gärna och pratar om det. Man kan numera boka mig via Talarforum och även via Författarcentrum Öst.

Nomineringsfrukost för Crimetime Specsavers Award 2018!

22 maj var det dags att presentera de nominerade till Crimetime Specsavers Award 2018! (Något jag inte heller hann blogga om då – men gör det nu, också för att uppmana er alla att gå in och rösta på er favorit!)

Jag har ju haft den stora äran att hålla i hela priset detta år. Det betyder att jag ansvarar för att ta fram de nominerade, och sedan håller i juryarbetet för alla priserna. Förstås sitter jag i juryn också. Totalt är det fem priser, jag har skrivit om dem här om ni är nyfikna.

22 maj avslöjade vi vilka fem som nominerats till priset Årets deckardebutant och vilka fem som nominerats till Årets barnboksdeckarförfattare.

Jag har läst så otroligt många böcker den här våren, och förstås väldigt många debutanter. I stort sett alla som kommit ut, även om jag inte har läst klart alla. Så jag vet vilken otroligt hög nivå det är på årets debutanter, och det är verkligen inte vilka böcker/författare som helst som nominerats!

De nominerade till årets debutant är:

1. Niklas Natt och Dag för 1793

2. Bettina Bieberstein Lee för Korpsystrar

3. Stina Jackson för Silvervägen

4. Elisabeth Norebäck för Säg att du är min 

5. Pascal Engman för Patrioterna 

Barnboksdeckarna som är nominerade är följande:

1. Elias och Agnes Våhlund för Handbok för superhjältar

2. Martin Widmark och Helena Willis för LasseMaja

3. Camilla och Viveca Sten för Sjörök

4. Christina Waldén för Falaffelflickorna

5. Karin och Albin Alvtegen för Hinsides väktare

Nomineringsfrukosten hölls på Urban deli. Först bjöds det på frukost, sedan var det dags för mig att kliva på scen. Jag intervjuade marknadschefen för Specsavers om deras engagemang i läsning och i det här priset och sedan var det dags för mig att avslöja alla nominerade. Och så fick alla närvarande författare (nästan alla var där) komma upp på scen för att berätta lite kort om sina böcker och sitt skrivande.

En väldigt trevlig morgon! Här ser ni mig på scen med fyra av våra debutanter (Pascal var tvungen att rusa iväg på jobb) och på andra bilden står jag med Crimetimes projektledare Josefina Karlström, före detta Crimetime-veteranen Lina Rönning och Caroline Jonell, som också jobbar med Crimetime.

Nu håller jurygrupperna (två olika för dessa två priser) på att läsa alla nominerade, och sedan ska vi fatta vårt beslut. Publikens röst kommer också räknas – så glöm inte att rösta på dina favoriter. Det gör du här!

Läst i april!

Nu är det många deckare att läsa – många debutanter, vilket är superkul!! Det beror ju på att jag håller i debutantpriset under Crimetime Specsavers Award.

Men, jag behöver varva med annat också, så jag pressar in lite andra genrer emellanåt. Jag har läst en hel del barnböcker med, till barnbokspriset, men de räknar jag faktiskt inte med här.

Här är det jag läste i april (10 böcker totalt blev det)!

  1. Harper Lee, Dödssynden
    Ja, jag var bara tvungen att läsa en klassiker också. Den här har jag velat läsa länge och äntligen blev det av. Mycket, mycket bra!
  2. Niklas Natt och Dag, 1793
    En ohygglig historia, mycket skickligt skriven och jag ÄLSKADE språket! Är mycket imponerad av denna debut.
  3. Arianna Bommarco, Mörkt arv
    (en Storytel original i 10 delar)
    Väldigt effektivt och underhållande skriven. Drivet och intressant hela vägen. Älskade huvudpersonens återkommande bokklubbsträffar med sina väninnor! Smart drag att ha med det som ett återkommande tema, som också förde historien framåt.
  4. Bo Svernström, Offrens offer
    En till debut, också väldigt drivet. Blodigt och oerhört läskiga mord med inslag av tortyr. Men också med många fina inslag, som en av huvudpersonernas fint och tragiskt skildrad relation till sin son. En historia som börjar traditionellt men som sedan utvecklar sig på ett helt annat sätt.
  5. Elisabeth Norebäck, Säg att du är min
    En psykologisk thriller med mycket intressanta karaktärer som man bryr sig mycket om. Krypande, även om vissa delar var rätt förutsägbara. Så fint skriven. Imponerande debut som är såld till typ 28 länder!
  6. Karin Drangel, Den älskvärda
    Jag och Karin gick skrivarkurs ihop och då skrev hon på denna roman. Det var spännande och berörande redan då. Otroligt kul att nu få läsa slutresultatet. Bra jobbat och grattis till debuten!
  7. Lars Inge Ström, Arvsynden
    Började väldigt traditionellt som en klassisk deckare, en död kvinna hittas och polisen kommer dit. Men snart tar boken en annan vändning och vi får följa mördaren, och spår bakåt i hans familjs historia rullas upp. Blev oväntat imponerad av denna bok, som inte alls var som jag först trodde. Mer som ett antikt drama än en deckare.
  8. Susanne Schemper, Osynlig närvaro
    Den här lyssnade jag på, och den gjorde sig väldigt bra som ljudbok. En rätt rak och enkel historia ur två perspektiv. Trots att det är enkelt så är det en krypande spänning som gör att man inte vill sluta lyssna.
  9. Linn Ullman, De oroliga
    Var tvungen att byta genre efter så många deckare. Linns bok är mycket fint skriven, intressant trots repetitiva inslag som fungerade väldigt suggestivt. Hela tiden intressant och många kloka tankar och fina formuleringar.
  10. Stina Jackson, Silvervägen
    En suggestiv, rätt lågmäld deckare, som utspelar sig långt uppe i Norrland. Mycket fint skriven. Spännande, utan för spektakulära drag. Gillade särskilt karaktärerna och stämningen i boken.

Vad tjänar en författare?

Det är förståeligt att folk tror att man tjänar en massa pengar om man som jag hoppar av sitt vanliga jobb för att skriva. Men det är få som förstår hur lite man egentligen tjänar.

Jag har aldrig gjort mig några illusioner. Jag vet hur svårt det är. Det har gått hyfsat för mig, absolut! Men jag är långt ifrån att kunna leva på mitt skrivande. Och det är också därför jag har tagit på mig en rad andra uppdrag, för att kunna försörja mig. Visserligen roliga uppdrag, men ändå, sådana som betalar räkningarna.

De flesta jag pratar med frågar hur mycket jag säljer, det märks att folk är nyfikna på vad jag tjänar. Jag har sett det som min mission att förklara hur svårt det faktiskt är att leva på författarskapet. Jämfört det med att vara artist eller konstnär. Hur många kan leva på det i Sverige? Om man ser till hur många utövare det finns?

Det är svårt för andra att förstå, de kommer med invändningar av typen: ”Men du är ju såld till utlandet?” ”Du har ju ett jättestort förlag bakom dig?” ”Men det går ju ändå bra, du syns och hörs ju?”

Ja, svaret är ja på alla de påståendena. Jag är såld till utlandet, det går bra för mig (om inte bra är lika med att tjäna en massa pengar). Just nu syns och hörs jag inte så mycket, men det kommer jag förhoppningsvis göra mer när jag har en ny bok i handeln (nästa år). Eller när pocketversionen av min andra bok kommer (i sommar).

Men det spelar ingen roll. Det är ÄNDÅ svårt. Det blir helt enkelt inte så mycket pengar. Här har jag skrivit om vad man tjänar som författare!

Det var nästan befriande att ta del av Författarförbundets senaste beräkningar. Enligt den är medianinkomsten för en svensk författare 20 000 kronor.

P1 Kultur har gjort ett radioprogram där de följer ett gäng författare som drygar ut kassan med hjälp av författarbesök i skolor och bibliotek bland annat. Lyssna här! Och det var där jag hittade den här uppgiften.

20 000 kronor! Inte i månaden. Utan om året!

Jag tyckte att det lät lite i minsta laget, så jag kollade upp siffran, tydligen är det medianinkomsten från royalties och honorar – alltså inkomster direkt från författandet.

Jo, jag drar in mer pengar än så, i alla fall just nu, och det beror på att de utländska förlagen betalat för rättigheterna till mina böcker (inte jättemycket, men en liten slant). Just nu har jag tre månader ungefär att leva på. Och då räknar jag med en rätt hög inkomst (har tre barn och mycket lån på huset) – dock betydligt lägre än den jag är van vid från mitt heltidsjobb. Sedan har jag tackat ja till uppdrag som gör att jag klarar mig ungefär tre månader till. Så sex månader tror jag att jag kan försörja mig, som det ser ut nu. Och då kommer hälften av pengarna från andra uppdrag.

Förhoppningsvis får jag ett ja på mitt tredje manus, kanske i sommar, och då trillar så småningom ett förskott in (som inte räcker mer än cirka 2 månader, max) och förhoppningsvis får jag lite rojalities, samt bibliotekspengar i oktober/november då förlagen gör sina avräkningar – men jag räknar inte med några stora summor då heller.

Hur överlever författare då? På 20 000 kronor om året? Jo, de gör som jag, skaffar sig uppdrag vid sidan av. Jag försöker ta sådana uppdrag som ligger nära författarskapet, som också kan gynna det. Men även andra, sådana som jag tycker verkar roliga och kreativa.

 

Här kan du läsa ett annat inlägg om pengar och författarliv och vilka myter det finns kring författare!