Drömmen om att bli författare

sondagen

Till vardags arbetar jag som journalist. Är just nu andreredaktör på Damernas Värld. Tidigare i höstas skrev jag en artikel om hur man gör verklighet av drömmen om att bli författare (i Damernas Värld nr 10 2015).

Här hittar du en pdf på hela artikeln:

Drömmen om att bli författare

Och här kan du läsa hela artikeln:

Drömmen om debuten

Viljan att skriva en bok är stark i Sverige. Vår andreredaktör Rebecka Edgren Aldén, aktuell med thrillern Den åttonde dödssynden, gjorde verklighet av drömmen. Här är hennes bästa tips för dig som bär på författardrömmar.

Drömmer du om att skriva en bok? Då är du inte ensam. Var tredje svensk vill det, enligt en undersökning från 2010. Och när ett stort bemanningsföretag 2012 undersökte svenskarnas drömyrken hamnade författare på tredje plats bland kvinnorna.

Jag har drömt om att skriva en roman så länge jag kan minnas. För fem år sedan bestämde jag mig för att förverkliga min dröm. Jag slöt ett kontrakt med mig själv – jag skulle bli klar med ett manus, oavsett hur lång tid det skulle ta eller hur det skulle bli. Då hade jag ingen aning om ifall något förlag skulle vilja ge ut det. Men det struntade jag i. Mitt fokus var inte att bli utgiven, utan att skriva klart.

Så här i efterhand är jag glad att det var så jag tänkte. För det är tillräckligt svårt att skriva en roman utan att också behöva fundera på att få den utgiven eller vad folk ska tycka.

När man berättar att man ska ge ut en bok
blir många väldigt intresserade. De vanligaste frågorna är: ”Hur lång tid tog det?” och ”Blir du rik?” Ofta kryper det fram att de också har romanambitioner. De har en historia i huvudet och bara väntar på att få tid att skriva ner den.

Då suckar jag lite inombords. För jag, liksom alla som författar, vet att det svåra inte är att hitta på historien, utan att faktiskt skriva den. Det är otroligt svårt.

Nu vill jag inte avskräcka någon, tvärtom! Har du en bok i huvudet, vänta inte på tid eller inspiration – se till att skriva den. Att skriva en roman är bland det roligaste jag har gjort. Här har jag sammanställt mina bästa tips för dig som vill skriva en bok och ge ut den.

7 tips för dig som vill skriva en bok och få den utgiven:

1. Skriv! Det enda sättet att lyckas ge ut en bok är att skriva den. Många drömmer om att skriva en bok, men få lyckas skriva ett manus från början till slut. Gör du det har du kommit långt och förtjänar en stor eloge! För det krävs tid, energi, envishet och ett gott psyke (för att fortsätta när din inre kritiker vrålar att det du skrivit är värdelöst). Jag har haft stor hjälp av skrivarkurser på kvällstid för att komma vidare
i mitt skrivande. Det ger mycket att få läsa och diskutera med andra som också skriver. Sedan tror jag på att schemalägga skrivandet. Vänta inte på inspiration, då kan du få vänta länge. 

2. Ha tålamod. Det tog mig flera år att skriva klart min bok. Det tar tid och det är en process. Låt manuset vila emellanåt. Ha inte för bråttom.

3. Redigera. Ditt första manus är bara en råtext, sedan börjar det hårda jobbet med redigering. Jag skrev nog om min bok mer än tio gånger. Räkna med att det inte är klart bara för att sista punkten är satt.

4. Var ödmjuk. Branschen är stenhård. De som har lyckats har skrivit om många gånger. Låt gärna andra läsa och komma med synpunkter, helst sådana du vet vågar ge dig feedback (inte din mamma och inte din bästa vän). Det är lätt att bli hemmablind för sin egen historia och text. Håller historien? Håller språket? Hänger det ihop? Bli inte
nedslagen om du får kritik, alla är nybörjare i början och alla texter behöver bearbetas och redigeras. Jag har lyssnat på alla mina testläsare och tagit till mig av deras kritik. Och jag har lyssnat på min förläggare och min redaktör. De är proffs och jag tror på deras yrkeskunskap.

5. Skicka till många förlag samtidigt. Det tar tid att få svar. Läs hur varje förlag vill ha manuset och följ instruktionerna! Bli inte arg för att förlagen inte svarar snabbt (det är ju ett obeställt material de får). Var glad om du får något mer än en standardrefusering. Se det som ett första steg mot ett ja.

6. Refuserad? Ge inte upp! De flesta får nej. I stort sett alla stora författare har blivit refuserade: Astrid Lindgren, JK Rowling, Stephen King, Agatha Christie och James Joyce för att nämna några.

7. Antagen? Om du blir antagen, räkna med att boken inte på långa vägar är klar för det. Nu börjar nästa fas. Då ska den nagelfaras och bearbetas igen. Var beredd att jobba hårt! Det är värt det.

Vanligaste frågorna – och mina svar

Hur lång tid tar det att skriva en bok?

Hur långt är ett snöre? Jag vet de som har skrivit ett manus på tre månader (heltid), men för de flesta nybörjare tar det flera år att skriva klart. Jag började 2010, min bok kommer ut nu. Jag har framför allt skrivit under semestrar och långhelger, eftersom jag har ett heltidsjobb och en familj som annars slukar det mesta av min tid.

Hur stor chans är det att bli utgiven?

Förlagen får in mängder av manus. Mitt förlag Norstedts beräknar att de får in cirka 2 000 manus per år, av dem blir 3–4 utgivna. De här siffrorna gäller debutanter. Etablerade författare som redan har en läsekrets blir förstås utgivna. I dag finns det många bra hybridförlag där du som författare kan bli utgiven mot att du och förlaget delar på den ekonomiska kostnaden. Det finns också bra tjänster för dig som vill bekosta en utgivning själv, som Publit och Vulkan.

Vad vill förlagen ha?

Alla förläggare jag har pratat med säger att man inte ska bry sig så mycket om det. Skriv det du själv vill läsa, då blir det oftast bäst. Det är dumt att följa trender, de går över och alla förlag letar ju efter nästa trend. Vissa manus har dock svårare att bli utgivna, som poesi och självbiografier.

Blir man rik?

Om pengar är anledningen till att man vill skriva så kan man lägga ner direkt. Det korta svaret är att nej, man blir inte rik. Det finns ungefär 100 personer
i Sverige som kan leva gott på sitt författarskap. En debutant säljer i snitt 900–
1 200 exemplar av sin bok. Då den förmodligen tagit några år att skriva förstår man att pengar sällan är den drivande kraften. Det ges ut 22 000 böcker i Sverige varje år. Ytterst få av dem säljer några större mängder, de som gör det är oftast böcker skrivna av redan etablerade och erfarna förfat
tare.

Lästips för dig som vill skriva:

• Att skriva (Bra böcker) av Stephen King
– en av världens mest produktiva författare ger sina
ovärderliga tips, en bok jag återkommer till.

• Konsten att skriva en bästsäljare (Alfabeta)
av Lina Wennersten och Katarina Lagerwall – lättläst och
med bra råd från kända svenska författare.

• Så gör jag: Konsten att skriva (Modernista)
av Bodil Malmsten – Bodil Malmsten är alltid underhållande
att läsa. Här är hennes kluriga tankar om att skriva.

• Tre enkla regler finns inte – en romanskola
(Isaberg förlag) av Elisabet Norin – Handfasta tips på hur
du faktiskt gör, jag hade stor glädje av den här.

Hur gjorde du?

tumblr_n70jdhtcex1sag14uo2_500

Det är många som frågar hur jag gjorde när jag skrev en bok och fick den utgiven. Det är ju inte en helt enkel fråga. Men det finns några saker jag tog fasta på, som jag tror var avgörande. Det handlar enkelt om disciplin, hårt arbete, ödmjukhet och en stor portion tur. Här har ni min författarresa och det jag tror var viktigt att jag gjorde rätt

1: Jag bestämde mig, slutade snacka och började jobba. 

Det räcker verkligen inte att bestämma sig. Men det är en bra början. Jag hade drömt om att skriva en bok – en skönlitterär bok, en roman, en fiction, helst i genren thriller/deckare – hur länge som helst. Jag var 5 år ungefär första gången jag uttalade att jag ville bli författare. Jag utbildade mig till journalist, ett sätt att få skriva och jobba med text. Men det är ju inte samma sak som att författa böcker. Jag har aldrig varit hemlig med mina drömmar, jag har pratat om de vitt och brett. Tjatat om vad jag önskat och velat. Länge, länge frågade mina vänner – hur går det med den där boken, blir det något (något skeptiska)? Jag började egentligen första gången 2002 när jag var föräldraledig med mitt första barn. Jag skrev på kvällar och helger. På en deckare. Jag fick ett till barn rätt snabbt inpå (2003) och fortsatte under den föräldraledigheten (hur det nu kan heta ledighet när man har två pseudotvillingar…). 2004 skrev jag klart det manuset. Jag skickade in det till några förlag men fick standardrefuseringar. Nog tänkte jag att jag skulle bearbeta det, ge det en chans, men det blev aldrig av. För strax innan jag fick mitt tredje barn (2007) fick jag faktiskt kontrakt på en debattbok. Den skrev jag tillsammans med journalisten Tinni Ernsjöö Rappe. Skriet från kärnfamiljen kom ut 8 mars 2009. Min deckare fick vila, och jag insåg rätt snart att den hade somnat in för gott. Det var nog bäst så. Den var aldrig tillräckligt bra. Storyn hade nog hållit, men inte sättet den var berättad på…

Det hann bli 2010 och jag insåg att det bara var 2 år kvar tills min 40-årsdag. Jag som hade snackat så länge om att jag ville skriva en bok, om min dröm att bli författare. Plötsligt kändes det som att tiden började rinna ut. Jag insåg att jag var tvungen att agera. Jag slöt en deal med mig själv. Jag skulle ge det en chans. Åtminstone skulle jag skriva klart ett helt manus. Strunta i hur det skulle bli eller hur det skulle gå. Jag skulle tillhöra de där få som faktiskt skriver klart ett helt manus. Och så började jag planera för hur det skulle kunna gå till rent praktiskt (jag hade ju heltidsjobb och tre rätt så små barn, då 9, 7 och 3 år).

2: Jag avsatte tid och jobbade hårt. 

Jag bestämde mig för att ge det cirka 4 timmar om dagen varje semester tills jag var klar. Sommaren 2010 satte jag igång. Jag skrev hela den sommaren (hade nog tyvärr bara 3-4 veckors ledigt, men det blev några sidor). Jag fortsatte under julen och sedan sommaren 2011. Men det tog inte riktigt fart förrän jag våren 2012 anmälde mig till en skrivarkurs på kvällstid. I april 2012 fick jag dessutom ett jobberbjudande som var svårt att tacka nej till. Jag skulle bli chefredaktör för två tidningar direkt efter sommaren. Mitt redan heltidsjobb skulle nu bli ännu mer. Jag insåg att jag var tvungen att lägga in en högre växel. Den sommaren, 2012, skrev jag otroligt disciplinerat. Jag hade bestämt mig för att ta mig igenom hela manuset före 1 augusti då min nya tjänst trädde i kraft. Och jag lyckades! Hösten 2012 skickade jag in manuset. Ett litet förlag tackade faktiskt ja redan från början, men jag hade lite is i magen, för de stora förlagen var positiva, även om de tackade nej. Jag fick utförliga lektörsutlåtanden som uppmuntrade mig att fortsätta och de kom också med en hel del matnyttigt och konkret som jag borde jobba med.

3: Jag bestämde mig för att ha tålamod och göra det på riktigt.

Det tog ett år till att bearbeta om manuset, och då utgick jag från vad lektörerna hade skrivit. Alla lov, långhelger, julen och förstås sommaren 2013 gick åt. Hösten 2013 skickade jag in igen. Nu fick jag 99% ja från ett stort förlag, men det förlaget var inne i en stor omförvandling och beskedet drog ut på tiden. Vilket med facit i hand var bra, för julen 2013 hann Norstedts höra av sig och säga att de ville ge ut boken!

4: Jag insåg och accepterade att antagningen bara är början.

Med det stora fina förlaget Norstedts (Sveriges äldsta och kanske bästa förlag) i ryggen fick jag nu en förläggare och nästa bearbetningsfas satte igång. Jag skrev om och skrev om. När förläggaren till slut var nöjd kom redaktören in, och då bearbetade jag om manuset igen. Först i maj i år, 2015, var jag helt klar och boken gick i tryck. I slutet av sommaren kom den i butik. Och det kändes förstås alldeles fantastiskt!

5: Jag hade läst på och förstod hur branschen fungerade.

Ja, jag visste exakt hur många böcker som ges ut i Sverige varje år. Hur mycket en debutant säljer i snitt. Hur mycket (lite) man faktiskt tjänar på att skriva böcker. Hur otroligt svårt det är att nå ut. Ja, jag var förberedd. Och även om boken hamnade på topplistorna på adlibris och bokus så såldes den ändå i rätt blygsamma tal. Helt okej för en debutant. Men inget att leva på. Och sedan hände något jag inte var beredd på: Agenturen lyckades sälja in den till 5 länder på 4 veckor! Det hade jag inte räknat med!

Och nu är vi framme vid i dag. Jag har skrivit en femtedel på nästa bok. Men hinner som vanligt inte skriva i vardagen. I jul sätter jag igång igen. Och sedan ger jag mina lov och semestrar till nästa bok. Känner mig lycklig och nöjd över att jag ändå är några steg närmare min barndomsdröm: Att bli författare. 

Så vad gör jag i dag? Jo:

6. Håller drömmen levande!

Recensioner!

bild (1)

I går gick jag igenom en massa recensioner och inlägg om Den åttonde dödssynden. Jag har förstås läst dem tidigare, men nu läste jag alla igen (jag tror det är alla, jag kan ha missat någon). Känslan när en läser vad de skrivit och inser att de alla har gett av sin tid till min bok (det tar ju tid att läsa böcker), hur de gått in i historien, levt och upplevt allt som stått där… ja, det är häftigt! Särskilt häftigt är det när man förstår på deras inlägg att de har förstått vad det var jag försökte göra. Eller snarare – att jag lyckades förmedla så att de förstod vad jag försökte göra. För det finns ju inga felläsningar. Så fort boken lämnar författaren är den vad den blir i varje läsares ögon. Läskigt och häftigt på samma gång.

Jag samlade på mig en hel del bra citat från de där recensionerna och texterna om min bok. Kolla här! Där finns också länkar till alla texter.

Har jag missat någon recension eller text om min bok? Tipsa gärna mig! Antingen i kommentarsfältet, eller mejla mig på rebecka (at) edgrenalden.se

The Eight Deadly Sin

bild

Ja, det är så min bok heter just nu på engelska! Än så länge finns inga planer på att översätta den till engelska. Men fantastiskt nog så kommer den snart på danska, tyska, holländska, franska och ungerska! För så många länder är det nu som har köpt rättigheterna till boken.

Så här beskriver min agent Norstedts agency boken på engelska:

Nora is a successful columnist, author and lecturer, the kind that instill in her readers and audience that everyone can achieve happiness and success if they just make an effort.

That is exactly what Nora did herself after the accident ten years ago, when she fell in a stairwell from the seventh floor and nearly lost her life, an incident she only vaguely remembers.

Now she lives with her husband Frank and their two children in a stately villa in a well-off residential street. Once a year Nora organizes a grand party for all their neighbours, where she can really excel as the centre of attention.

But one day Klara moves in across the street and the idyllic picture is disrupted. And as Nora starts to write on her next future bestseller (on the theme of the deadly sins) she is met by a series of problems and difficulties, which she is not at all accustomed to. Slowly but surely fragments of Nora’s past is coming back to her and suspicions start to haunt her – maybe what happened ten years ago wasn’t an accident.

Den åttonde dödssynden is a suspense novel revolving around false fronts, pretence and the things we want to hide from others. Rebecka Edgren Aldén has written a clever and contemporary psychological thriller about human failures, horrific secrets and the betrayal of trust.

Och för att utländska förlag ska ha en möjlighet att få provläsa boken på engelska finns det också en snabböversatt del av boken. Läs här!

Ps. Bilden är från när vi firade att boken var såld till två länder, bakom champagneglasen skymtar den engelska översättningen.

Att inte skriva

images

Just nu känner jag rätt mycket frustration. Jag är en författare, som inte skriver. Ja, det låter väl rätt motsägelsefullt. Men det är så det är, och det är så det har sett ut under en längre tid.

Det beror helt enkelt på att jag har ett heltidsjobb och en familj och några tidskrävande intressen som slukar all min tid. Den åttonde dödssynden har jag skrivit på semestrar och långhelger. Och enbart på semestrar och långhelger. Under terminerna har jag låtit manuset vila för att sedan plocka upp det igen när det har blivit jul, påsk, Kristihimmelfärdshelg och framför allt sommarlov.

Nu är det höstlov, men jag har jobbat hela lovet. Det betyder att jag inte har haft någon skrivtid sedan i somras. Historien glider ifrån mig, karaktärerna bleknar, även om de finns där i bakhuvudet och då och då poppar upp och berättar något för mig.

Jag är en författare som inte skriver. Som inte har skrivit på länge och jag märker hur det tär på mig.

Men så skriv då, kanske ni tänker. Det är väl bara att börja? Jag har lovat mig själv att aldrig skriva om jag bara har en dag ledigt. Otillfredsställelsen i det är ännu större än att låta manuset vila. Det är svårt att förklara för någon som inte skriver. Men det handlar om att man måste kliva in i sin värld och det tar sin lilla tid. Man måste acklimatisera sig i sitt egna universum. Hitta tillbaka till språket, känslan, lära känna personerna igen. Det är som när man möter gamla vänner efter mycket lång tid. Det kan kännas lite trevande i början (inte om man är riktigt goda och gamla vänner, men så där mittemellan). Vad har hänt sedan sist? Hur mår du i dag? Hur var det med jobbet, familjen och så vidare. Var var vi någonstans, du och jag, sist vi sågs? Och sedan lossnar det. Likadant är det när man skriver. Det finns ett motstånd i början, en hög tröskel att kliva över, mycket sly att rensa bort innan man får sikten klar. Det finns säkert många duktiga författare som klarar av det snabbt så att de sedan kan börja producera. Men inte jag. Jag behöver minst en långhelg. En halv dag till att ta mig in i historien, få tillbaka känslan, och sedan börjar jag knackigt skriva. Dag två går det lite bättre. Dag tre börjar det flöda. Jag känner mig själv. Tre dagar måste jag ha för att ens försöka skapa något. Men har jag tre dagar så kan jag å andra sidan få ur mig rätt mycket. Jag vet att jag skriver ovanligt fort. Utan problem kan jag rätt snabbt komma upp i 7000–8000 tecken om dagen, ja, vissa produktiva dagar 15 000.

Men jag är en slow starter. Ingen idé att sätta av en halv söndag alltså. Så därför är jag nu en frustrerad författare som inte skriver. Men jag ser ljuset. I december har jag tagit en vecka ledigt. DÅ ska jag fortsätta på det jag skrev i somras. Något som förhoppningsvis kan bli en uppföljare till Den åttonde dödssynden.

Ungern!

I går hände det igen. Min agent ringde:

”Jag hade fel.”
”Jaha”, svarade jag.
”Ja, jag sa Polen, det blev inte nästa land.”
”Nä…” sa jag.
”Det blev Ungern!”

Jippie! Nu är det fem länder, och det är tydligen väldigt, väldigt bra. Väldigt, väldigt, väldigt, VÄLDIGT bra om man är debutant som jag. Behöver jag säga att jag är superglad?

Det vore roligt om boken fick lite ny fart även här hemma i Sverige. Den drunknade ju rätt fort bland alla andra nya spännande böcker. Vilket jag förstår! Minns att det kommer ut ungefär 22 000 böcker i Sverige, varje år. Alltså många varje dag. Men kanske, kanske kan det här leda till att fler även här hemma får upp ögonen för Den åttonde dödssynden.

12189769_10153235982948511_6699931832282093505_n

Jag har alltid drömt om att få åka till Budapest! Kanske får jag möjligheten nu.

Ett fjärde land!

I fredags eftermiddag ringde min agent Catherine och berättade att även Holland köpt rättigheterna till Den åttonde dödssynden. Jag blev förstås helt överväldigad! Tre länder på tre veckor! Fantastiskt. Jag frågade om hon trodde att det kunde bli fler, och jo då, hon trodde nog det. Hon sa att hon tippade att Polen eller Frankrike skulle bli nästa land att hoppa på. Jag gick hem och tog helg alldeles lyrisk.

Jag hann knappt komma till jobbet på måndag morgon så ringde hon igen.

”Vad var det jag sa i fredags?” frågade hon.
”Polen eller Frankrike”, svarade jag.
”Precis. Du är såld till Frankrike!”

Helt otroligt! Fyra länder på fyra veckor. Kanske stannar det där. Kanske hakar något ytterligare land på. Jag tänker njuta av detta. Är grymt tacksam.

Domestic noir

gone_girl-v2

När jag började skriva Den åttonde dödssynden hade jag bestämt mig för att det skulle bli en thriller, inte en deckare. Spänning, men utan klassiskt upplägg med ett mord i början och sedan poliser (eller journalister, läkare, eller vad det nu är) som hittar mördaren.

Jag var inspirerad av Karin Alvtegens S-serie från 90-talet. Om ni inte har läst dem, så gör det! Det var flera fristående skrämmande bra romaner, som har den där psykologiska nerven som gör att man bara inte kan lägga ifrån sig dem. Svek, Skam, Skugga, Skuld... Jag slukade dem alla.

Jag var mer intresserad av det psykologiska spelet mellan människor än av stora mordutredningar – även om jag kan tycka att sådana böcker är väldigt underhållande att läsa.

En psykologisk thriller tänkte jag mig. När boken var färdigskriven, och till och med fått kontrakt (men ännu inte kommit ut) läste jag Gillian Flynns Gone girl och kände direkt att oj, det här är ju samma genre! Här var en författare som också skrev om skadade människor i trasiga relationer, där mycket bubblade under ytan.

Det gick ett tag till och sedan fick jag ett namn på genren: Domestic noir!

Redan förra året på bokmässan besökte jag ett seminarium där förläggare och agenter pratade om suget det fanns just nu efter psykologiska thrillers som utspelar sig i hemmen – nästan definitionen av domestic noir. Jag minns att jag satt och hoppade i stolen, jag hade ju skrivit just en sådan bok. Tänk om det faktiskt var sant? Att det var just sådana böcker många ville läsa just nu?

Då kunde jag inte ens drömma om att bli såld utanför Sverige, men det känns bra i stunden att höra att det var en genre som väckte intresse.

Tidigare i år läste jag Paula Hawkins Kvinnan på tåget – en internationell jättesuccé och en klassisk domestic noir. Fantastiskt bra bok!

Här är en bild från årets bokmässa när jag träffade Paula Hawkins:

Paula

Nu kan jag tänka mig att någon invänder – varför är det så viktigt att sortera in böcker i genrer? En bra bok är väl en bra bok? Jag håller med! Och jag vill verkligen inte känna mig låst i en genre. Men samtidigt vet jag ju hur jag själv fungerar. Har man sett en film som man gillar, letar man efter något liknande. Har man läste en bra bok som man gillar, så letar man efter något som påminner om den. Och ja, jag har kommit på att den här genren, det är den jag alltid har gillat. Det är lite Hitchcock över den. Och ni som läst min bok vet att jag har låtit mig inspireras av Hitchcock… Marie Hermansson är också en författare som skriver i den här genren. Det kan vara lite skruvat, många knäppa människor som krockar med varandra och spännande historier.

Tidigare i höstas skrev min vän Catia Hultquist en krönika i DN om domestic noir (hon nämnde inte mig i texten, det hade känts jobbigt eftersom vi känner varandra så väl), apropå succén med Kvinnan på tåget. Hon beskriver genren så här:

”Spänningen och svärtan har flyttat in och håller sig inom hemmets väggar. ­Favoritämnet i den växande thriller­genren domestic noir är det urspårade äktenskapet.”

I min bok finns alla ingredienser. Mörka hemligheter, fasadbyggande, saker som inte är som de tycks, människor som är något annat än de utger sig för att vara.

Catias förklaring till varför genren blivit så populär just nu:

”En förklaring skulle kunna vara att domestic noir är en reaktion på den tillrättalagda bilden av familje­livet som presenteras på sociala medier. Båtfärder, skuttande barn, mysiga grillkvällar. Far ror och mor är rar. Instagram kallas visserligen för ”bilddagbok”, men är för de flesta en dagbok som konsekvent utelämnar skuggorna.

Samtidigt är de flesta medvetna om trollen som härjar under husgrunden likt Muns i ”Jordskott”. Det skapar förstås ett sug efter den riktiga dagboken, de verkliga berättelserna. Och som ”Kvinnan på tåget” så skickligt ringar in: för de flesta kvinnor är hemmet en oerhört laddad plats: en scen, ett projekt, en tävlingsarena. Och för några kvinnor – ett riktigt farligt ställe.”

Min bok handlar också mycket om just den där tillrättalagda bilden vi så gärna vill presentera i sociala medier. Men här har jag dragit det till sin spets. Hur långt är man beredd att gå för att bevara den där idylliska bilden man varit mån om att bygga upp? Vad händer när allt spricker?

Läs hela Catias krönika här!

 

Jag hittade den här intressanta artikeln från Independent om genren och där fanns också några boktips som jag definitivt ska titta närmare på.

Om ni är som jag som älskar genren domestic noir – här är 6 böcker ni definitivt bör läsa:

 

gone-girl

Gone girl av Gillian Flynn – absolut en domestic noir och en av världens bäst sålda böcker! Otroligt välskriven, skruvad historia om ett allt annat än sunt par.

kvinnan-pa-taget
Kvinnan på tåget av Paula Hawkins – fantastiskt bra bok, skrämmande om det perfekta paret som inte är så perfekt. Om mörka hemligheter som lurar under ytan. Också finns här det jag älskar – en huvudperson som inte går att lita på.

de-forsvunna
De försvunna av Caroline Eriksson – en helt ny bok som börjar med att Greta, hennes man Alex och dottern Smilla kommer till en ö. Mannen och barnet går i land och försvinner. Ingenting är sedan som man först trodde. Otroligt vackert skrivet och riktigt spännande och obehaglig. Även här, som i Kvinnan på tåget (och i min egen bok) finns en huvudperson som man inte riktigt kan lita på. Den här boken är redan såld till 20 länder, och visar hur populär den här typen av böcker är just nu.

9789187173394_200_musselstranden_e-bok

Musselstranden av Marie Hermansson – En 4-årig adoptivdotter försvinner under mystiska omständigheter. Många år senare avslöjas familjehemligheter och vad som egentligen hände. Mystisk stämning och vackert skriven.

svek

Svek av Karin Alvtegen – En otrogen man, en hämnd och sedan går allt snett. Otroligt bra bok och skrämmande i sin lågmäldhet. Karin Alvtegen är en stor författarförebild.

fagelbovagen-32

Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors – ett riktigt mästerverk. Karin är övertygad om att hon är en fin och god människa, men allt förändras när Katerina flyttar in… Kanske inte en thriller i ordets rätta bemärkelse. Men Sara är så otroligt bra på att skapa spänning mellan människor och om vad som händer när bilden av oss själva krackelerar (ja, jag är jätteinspirerad av henne i Den åttonde dödssynden).

Recensioner

den-attonde-dodssynden

Den åttonde dödssynden har fått en hel del bra recensioner. Inte bara är de bra för att de är positiva till boken och historien, även om det ju är fantastiskt. De är bra för att de är intressanta och spännande skrivna. Jag läser dem med stort intresse. När man har jobbat med en text så länge, levt med karaktärerna och historien under så lång tid, blir man lätt hemmablind – har jag berättat det här, eller finns det bara i mitt huvud? Boken har blivit en del av en själv. Det är svårt att förklara hur jag menar. Men allt som rör Nora och Frank och de andra i boken och allt som händer – finns ju inte med. Det finns ju en hel del mellanrum i berättelsen, där det är meningen att läsarna själva ska tolka, fylla i och läsa in sitt (förstås färgat av varje enskild läsares historia och bakgrund). Det skulle inte gå att skriva en läsvärd berättelse och berätta allt eller förklara allt. Då skulle det bli ointressant. För mig som debutant var det en riktig utmaning att hitta den där balansen där jag berättar tillräckligt och inte för mycket.

Så, när jag läser recensioner så läser jag inte bara betyget, och vad de tyckte om boken. Utan också HUR de läste, VAD de läste in. Vad de tyckte att boken handlade om. Och helt ärligt, det är ju det här som är så fantastiskt med böcker. Så fort de lämnar författaren, blir tryckta och klara, så tillhör de läsarna. Varje läsare läser varje bok på sitt sätt. Och det finns inget rätt eller fel.

Jag försöker tänka på det här varje gång jag börjar läsa en recension. Också för att stålsätta mig ifall recensionen skulle vara hård eller elak. Tack och lov har det inte varit några sådana recensioner, men samtidigt är det något jag får köpa. Ju fler som läser, desto fler åsikter om boken kommer ju att komma. Om jag kan minnas att se på läsarna på det här sättet, och istället förhålla mig nyfiken till deras läsning och tolkning av boken, så tror jag att jag kan klara även riktigt dåliga recensioner.

Här är en recension av Den åttonde dödssynden som jag tyckte var väldigt bra. Nyanserad, men ändå positiv. Det är Lottens bokblogg som har läst och recenserat. Läs vad hon tyckte här!

Stort tack för en mycket bra recension och förstås, stort tack för att du läste boken, Lotten!