Plötsligt händer det!

Det började i förrgår. Jag fick nästa glädjefnatt! En författarvän, Mariette Lindstein, uppmärksammade mig på att jag låg på tredje plats över mest sålda thrillers i Sverige! Med boken Och blomstren dö. Kunde inte tro mina ögon!

Mina böcker låg högt upp på listorna precis när böckerna var nya, men föll rätt snabbt. Det brukar vara så. Det kommer ju så otroligt många böcker. Nya hela tiden. Konkurrensen är ju stenhård. Men att ligga på tredje plats NU – utan att vara aktuell med något. Att boken liksom på egen hand lyckats segla sig upp.

Jag tänkte att det var en tillfällighet. Någon minut som det slumpade sig så att flera beställde just min bok, typ samtidigt. Men i går när jag var inne så låg boken på fjärde plats. Och när jag scrollade ner hittade jag min första bok, Den åttonde dödssynden, på plats 24! Den kom alltså 2015! Och var alltså (i går, jag har stor respekt för att det hela tiden rör sig på listorna) den thriller som sålde 24:e bäst i Sverige!

I dag gick jag också in och kollade på ren försäljning, alltså köp från bokhandlar och bibliotek. Och då låg min bok på plats 34 av ALLA pocketböcker i Sverige (deckare, fakta, biografier, feel good, skräck och så vidare).

Känner mig mycket glad och tacksam!

Serier eller stand alone?

Många frågar mig varför jag inte skriver serier. Det går ju så bra för Camilla Läckberg, Sofie Sarenbrant, Anna Jansson, Marie Jungstedt, Viveca Sten, Emelie Schepp, Liza Marklund och så vidare och så vidare. Vad de alla har gemensamt är ju att de skriver deckarserier.

Jag tycker själv om att följa sådana serier. Då är det inte bara det mysterium som skildras i just den boken intressant, utan också vad som händer med huvudpersonen. Det finns en hjälte (eller antihjälte), en huvudperson, som man följer genom flera böcker. Under flera böcker hinner läsaren dessutom lära känna karaktärerna, och fästa sig vid dem. Och då vill man ju förstås veta hur det går för dem. Följa deras utveckling. Inte sällan slutar böckerna med en cliffhanger. Precis som i en tv-serie. Även om själva gåtan är löst är det mycket som kan hända med karaktärerna. Och det skapar förstås ett sug efter nästa bok. Och nästa.

Det finns många fördelar med att skriva serier.

Många tror att det är lättare. De säger: ”Då har du ju dina karaktärer och så är det bara att fortsätta.” Men riktigt så enkelt är det inte. Vad som krävs, om det ska bli en bra serie, är ju att det finns olika dramaturgiska kurvor, en huvudkurva för respektive bok, men också längre dramaturgiska kurvor som sträcker sig över flera böcker. Karaktärerna måste också vara så pass intressanta och komplexa att det går att fortsätta skriva om dem. I många fall blottas mer och mer av karaktärernas förflutna, tankar, problem. Det går inte att bränna allt i första boken. Kärleksrelationer går i krasch, bifigurer dör, barn växer upp, nya personer introduceras. Det kräver sin planering! Risken är att det inte finns fler stenar att lyfta på. Om man inte planerar och undviker att måla in sig i hörn.

Så lätt är det inte. Det ska ingen tro!

Men, jag har alltså valt att inte skriva serier. Inte just nu i alla fall. Och här är 7 anledningar till varför jag har valt att skriva så kallade stand alones:

  1. Hotet finns nära, nära. Jag skriver i genren psykologisk thriller. Domestic noir, eller relationsthriller, som det också heter. Det betyder att hotet ofta finns i den absoluta närheten. Ofta jobbar man med rätt begränsat persongalleri och det psykologiska spelet mellan människor är mycket viktigt. Det gör att det blir svårt med serier. Offer och gärningsman står ju mycket nära varandra. Och det är svårt att trovärdigt upprepa det. Att det skulle finnas en massa hot alldeles i närheten av en hjälte. Ni förstår själva.
  2. Det finns inga hjältar. Om jag hade en hjälte som skulle överleva/fortsätta bok efter bok, så skulle det ju förta en del av spänningen. Då vet läsaren att hjälten i alla fall alltid klarar sig! Det vill jag inte att man ska veta när man börjar läsa mina böcker.
  3. Vem är god och vem är ond? Man ska heller inte veta vem som är god och vem som är ond. Och kanske är ingen varken god eller ond. Kanske är det som händer fleras fel – eller ingens fel. Jag gillar när det inte är svart eller vitt. När även huvudpersonen fattar fel beslut, begår fel handlingar.
  4. Man kan inte lita på någon. Man ska inte ens kunna lita på berättaren/huvudpersonen. Eller den man upplever vara huvudpersonen. Se mitt förra inlägg om opålitliga huvudkaraktärer. Tänk dig Amy i Gone girl – det skulle vara omöjligt att skriva en uppföljning med henne.
  5. Stängda dramer. Jag vill att mina böcker ska vara stängda dramer. Och med stängda menar jag att det finns en början, en mitt och ett slut. Något, en viss händelse, sätter igång en kedja av händelser – det är där det börjar. Karaktärerna reagerar på det som sker, och fler saker händer. Det blir en kedjereaktion, där karaktärerna måste fatta olika beslut. Inte alltid rätt beslut. Och det får konsekvenser.
  6. Slutet behöver inte vara lyckligt. Händelserna påverkar karaktärerna och vad som händer härnäst. Och det leder till slut fram till en upplösning. Ofta oundviklig. Något ställs på sin spets. Sanningen kommer fram (i alla fall för läsaren), och det är inte säkert att det är en befrielse. Tänk er grekiska dramer!
  7. Det finns en sens moral. Som i grekiska dramer leder händelserna och karaktärernas olika beslut till konsekvenser – i det som sker finns ofta en läxa. Här finns något att lära av. Men det är inte säkert att karaktärerna lär sig. Men läsaren förstår var det gick fel.

Finns det då några fördelar med att skriva stand alone? Ja, det kan det göra. Till exempel orkar inte alla börja på en ny serie. Det är som när man ser på tv. Ibland vill man se en film, ibland vill man se en serie. Ibland är det skönt att veta att det är en färdig historia man ska läsa. Att den faktiskt tar slut när boken är slut. Jag har också fått höra från min agent att det ibland kan vara en fördel när de ska försöka sälja rättigheterna till andra länder. Det är dyrt att köpa utländska rättigheter, ta in översättare, lansera en bok som landets publik inte har en relation till, från ett annat land. Då kan det vara en kostsam risk att köpa en hel serie. Bättre då att köpa en stand alone, och se om den boken och den författaren fungerar.

Hur som helst har jag inte valt att skriva stand alone av den anledningen, utan av de skäl jag angav här ovan. Kanske väljer jag att skriva en serie någon gång i framtiden. Vi får se. Just nu är jag mycket förtjust i det här formatet! Som jag känner hänger ihop med genren. Jag har svårt att se en relationsthriller som en serie. Eller kan ni?

Och jag har ändå valt att använda samma universum. Den uppmärksamma läsaren märker små blinkningar till Den åttonde dödssynden i Och blomstren dö. Och i min tredje thriller dyker några tidigare karaktärer upp igen. Men, man kan utan problem läsa varje bok för sig. Det finns fortfarande en början, en mitt och ett slut. Och det kan gå precis hur som helst för alla i boken.

Vad föredrar ni? Serier eller stand alone? Eller är det som för mig att det beror på vad man är sugen på för tillfället? 😉

Tjeckien!

I juli fick jag en ny agent – Grand agency, som ni kan läsa om här!

I går ringde min agent Jenni och berättade att de har lyckats sälja min första bok till Tjeckien! Hurra! Det betyder att Den åttonde dödssynden nu är såld till sju länder! Och snart kommer att finnas på åtta språk (svenska, danska, franska, ungerska, holländska, tjeckiska, tyska, isländska). Visst är det fantastiskt? Jag kan knappt tro att det är sant!

Är så glad över detta. Måste visa min lilla samling av mina egna böcker på andra språk:

Där det ligger två böcker så har jag visat både den inbundna och pocketboken/storpocketboken.

OM ni undrar vad en agent gör, så gjorde jag en intervju med vd på Grand Agency, Lena Stjernström. Läs här!

Vad är ett synopsis?

Jag fick en fråga om skillnaden mellan ett manus och ett synopsis. Det finns säkert fler svar på den frågan. Men så här ser jag det!

Ett synopsis kan vara allt ifrån en A4 till uppåt 50 sidor långt. Ett synopsis är som en snabbskiss av boken. Av handlingen. Hur det börjar, vad som händer och hur det slutar. Många författare gör utförliga synopsis, där handlingen skissas upp. Vissa kapitel för kapitel. Vissa gör väldigt utförliga synopsis, där det rätt ingående framgår vad varje kapitel ska innehålla, hur historien drivs fram just här, vems perspektiv, vad som är det viktigaste med just det här kapitlet (presentera en ny karaktär, visa på två karaktärers relation, ge bakgrundsinformation, avslöja nya ledtrådar och så vidare), om det är en nyckelscen.

På en del skrivarkurser jag har gått har vi fått skriva synopsis på en sida – det är en bra start. Då kan man hålla sig till några enkla rubriker och helt enkelt fylla i, för att göra det tydligare för sig själv, innan man börjar skriva, typ så här:

Vad tänker du berätta?
Här kan man skriva vilken genre, och övergripande tema.

Var äger det rum?
Beskriv miljön och tiden.

Hur börjar historien?
Vad sätter igång historien? Behöver inte nödvändigtvis sedan bli första kapitlet, ibland börjar historien mitt i, men du måste veta vad som drar igång historien.

Vad händer sen?
Efter att något satts igång, vad händer sen?

Hur slutar det?
Vad är själva upplösningen, hur slutar det?

Annat viktigt?
Finns det viktiga underliggande teman? Sidohistorier? Annat som kan vara bra att känna till?

I ett synopsis kan man också lägga till Karaktärerna som en punkt (i mitt exempel är de invävda i svaren).

Så här såg mitt synopsis ut för Och blomstren dö (jag har dolt några grejer för att inte spoila för den som ännu inte läst):

  1. Vad tänker du berätta: Jag skriver en psykologisk thriller, som framför allt rör sig på ett mellanmänskligt plan.
  2. Var äger det rum: Allt utspelar sig på en ö ute i skärgården, på en plats som heter Ekudden, bland fast boende och sommargäster, under två somrar, nutid och i början av 90-talet.
  3. Hur börjar historien: Historien börjar när Gloria följer med sin nya pojkvän Adam till hans landställe Ekudden, här bor också hans mamma Gerd och hans bror Karl med familj.
  4. Vad händer sen: Gloria har svårt att hitta sin plats och komma in i familjen, istället tyr hon sig till hunden (som hon egentligen är rädd för). Under en promenad dyker hon på en död kropp bakom kollektivhuset där hon i sina tonår tillbringade sina somrar.
  5. Hur slutar det: Fyndet visar sig ha en ännu mörkare bakgrund …  (xxx). Ingen av de boende, varken Glorias pojkväns familj, eller människorna som bor året om i byn, vill egentligen att sanningen om vad som hände för 25 år sedan blir känt. Gloria, som den utomstående, blir ett hot för dem alla. Gåtan blir förstås löst.
  6. Annat viktigt: Texten har ett underliggande tema om människovärde, är det rätt att krossa fleras liv, för något som gjordes i ungdomen? Det finns också en barntematik (som hänger ihop med människovärde): Gloria är 37 år och barnlös, men vill ha barn (dock inte säkert att hon egentligen vill ha barn med Adam, men för sent att hitta någon annan). Adam har redan barn och är inte så intresserad. Gloria känner dessutom en attraktion till Adams bror Karl, som väntar sitt fjärde barn med sin fru Maria. Det finns också en tematik kring bröder och rivalitet, inte bara mellan Karl och Adam, utan även de två bröder som ursprungligen dominerat byn (då de från början ägde hela ön, dock inte längre…). Det handlar om mörka hemligheter, om konflikter som sträcker sig generationer tillbaka, om fasader, om att vara sann mot sig själv. Det är också en utvecklingsroman, Gloria är väldigt skör och osäker i början. Blir starkare och mer självständig genom bokens gång.

Utifrån detta kan man sedan skissa upp själva romanen. Kapitel för kapitel. Jag BORDE vara mer noga med detta, men har ännu inte riktigt gjort så. Jag har haft en handlingslinje, men sedan skrivit rätt fritt. Och kommit på saker allt eftersom. Min förhoppning är att jag ska bli mer strukturerad på den här punkten. Fundera igenom ännu mer. Men hittills har jag märkt att min hjärna måste låta historien få växa fram också. Och karaktärerna måste skrivas fram, tills jag känner dem.

Nu i somras skrev jag klart mitt utkast till min tredje thriller, ett helt manus – och ja, det är alltså ett manus, inte ett synopsis. En hel historia, med utvecklade, färdiga scener. Efter ett möte med min förläggare ska jag nu gå tillbaka och se över allt igen. (Det brukar vara så.) Historien är bra och karaktärerna är bra, men nu måste jag styra upp den något. Så min plan är nu att faktiskt göra ett ordentligt synopsis för hela historien. Så att jag sedan kan bearbeta om manuset ordentligt.

Vad är en litterär agent?

Flera läsare av bloggen har bett mig skriva mer om hur det fungerar med agenter. För absolut bäst svar bestämde jag mig för att intervjua min egen agent, Lena Stjernström, vd på Grand Agency.

Här har ni 10 frågor och 10 svar om vad en litterär agent är!

1. Vad är en litterär agent?

”En litterär agent är en representant för författaren som säljer rättigheter, förhandlar och arbetar för författarens bästa på olika sätt. Uppdraget utvecklas olika för olika författare, så man kan säga att vi är som en manager för författaren.”

2. Kan du kort berätta om när och varför du startade Grand Agency?

”Jag kom från kommunikations- och pr-världen och hade en del kunder i förlagsbranschen. De uppdragen var väldigt roliga. Då, för tio år sedan, blev det också mer och mer tydligt att författare behöver synas i olika medier samband med sina boklanseringar. Mina erfarenheter inom pr passade väldigt bra och vi startade en agentur som var bra på både affärer och kommunikation.”

3. Varför ska en författare ha en agent? Vad rent konkret hjälper en agent till med?

”Man ska ha en agent för att själv kunna fokusera på författandet. Det är ju inte alls säkert att man är road eller bra på att göra affärer kring sitt författarskap bara för att man skriver bra böcker. Då är det bra att kroka arm med någon som är bra på det. Och som kan marknaden och ser till att man som författare får bra villkor när man säljer sina rättigheter. Konkret betyder det att vi hittar förlag (om författaren inte redan är knuten till ett förlag), vi förhandlar om villkor, vi stöttar i lanseringsarbetet och har kontakter med förlaget.  Rent ekonomiskt lovar vi att jobba för att varje författare ska ha marknadsmässiga villkor på den nivå man befinner sig.  I vissa fall läser vi manusen innan författaren skickar det till förlaget och kan komma med input och stöd i skrivprocessen. Vissa författare skriver i flera genrer och kanske ges ut på olika förlag, då är det bra att ha en agent som kan hålla i kontakterna. När det gäller innehållet i böckerna är det dock förstås en sak mellan författaren och förläggaren.”

4. Behöver man en agent både för utlandet och i Sverige? Varför då?

”Ja, man behöver en agent både för svenska och internationella marknaden. Det jag beskrev i förra frågan svarade väl på frågan om varför man behöver en agent i Sverige. När det gäller utlandet är det i princip omöjligt för en enskild författare att ha det kontaktnät och kunskap om den internationella marknaden som krävs för att sälja internationella rättigheter. Vi har de kontakterna och kan presentera varje bok för rätt förläggare runt om i världen.”

5. Vad är det för skillnad på att ha ett förlag och en agent? Varför ska man ha både och?

”Ett förlag ger ut böcker. En agent säljer rättigheter. Det är helt olika saker. En del stora förlag  har dock egna rättighetsavdelningar som säljer utlandsrättigheter. Jag tycker förstås att man ska ha en oberoende agentur som arbetar på uppdrag för författaren och inte på uppdrag av förlaget.”

6. Många säger att det är ännu svårare att få en agent jämfört med att få ett förlag. Stämmer det? Och i så fall varför?

”Det finns bara en handfull oberoende agenter i Sverige så ja, det är en ganska trång passage man ska igenom för att teckna kontrakt med en agentur. Men det är också svårt att bli antagen av ett förlag. Man måste ha skrivit en väldigt bra bok för att få plats på en utgivningslista.”

7. Vilken typ av författare tar ni er an? Vilken genre? Vad letar ni efter hos en författare? Några speciella krav?

”Vi jobbar jobbar ganska brett. Vi har många författare som skriver kommersiell litteratur, men vi älskar också litterära romaner, så vi har en del författare som skriver i den genren också. Vi har både författare som skriver för vuxna och för barn och ungdomar. Vi representerar några illustratörer och även ett par fackboksförfattare. För oss på Grand Agency är det tre saker som ska stämma när vi tar oss an en författare: Vi ska gilla det hen skriver, vi ska gilla författaren och vi ska tro att hens böcker går att sälja utomlands.”

8. Kan du ge några exempel på vad ni har gjort för era författare?

Många av våra författare är sålda till många länder utanför Sverige och utlandsförsäljning är såklart fantastiskt för författaren eftersom hen tjänar mer pengar på sitt författarskap utan att behöva skriva en ny bok. Engelsforstrilogin, Cilla och Rolf Börjlinds deckare, debutanten Elisabeth Norebäcks thriller är exempel på författare som är sålda till över 25 länder. Den danska författaren Anne Cathrine Bomann hade sålt 300 böcker i Danmark när hon kom till Grand Agency. Nu är hennes litterära debutroman såld för utgivning i 14  länder. Och Anna Janssons deckare har blivit tv-filmer för TV4. Det är några exempel.

9. Det känns som att agenter blir vanligare och vanligare i Sverige. I USA har ju, vad jag förstått, alla författare en agent. Att det är den vägen man går för att få ett kontrakt med ett förlag. Tror du att det kommer att bli så i Sverige också? Hur har agenter påverkat och påverkar bokvärlden, förlagen, utgivningen, tycker du? 

”Ja, det blir vanligare även om det inte är som i USA. De flesta svenska förläggarna ger också uttryck för att de tycker att det är bra att vi agenter läser manus och på sätt hjälper dem att sålla bland alla manus som kommer in. I slutänden är det såklart förlaget som bestämmer vilka böcker de ska ge ut, men de vet också att vi har bra känsla för vad som kan fungera.”

Innehållsmässigt, alltså vad böckerna som kommer ut handlar om eller hur de är skrivna, tror jag inte att det har förändrats på grund av agenterna. Men däremot har bokvärlden förändrats av agenterna i det att författarna får bättre betalt för sitt arbete. Vi kan marknaden, vet vad som är rimligt och kan ställa krav för författarna. När det till exempel kommer nya format eller när ett format plötsligt växer, som e-bok för tio år sedan och ljudboken nu, har vi en kunskap som en enskild författare har svårt att ha.

10. Är det något mer du vill tillägga? Som du tycker aspirerande författare bör känna till eller tänka på när det gäller agenter?

”Mitt bästa råd till författare är skriv, skriv, skriv. Och skicka in till både agenter och förlag. Får du nej så skriv mer och försök igen. förutom ett manus kvalitet är det många tillfälligheter som gör om man blir antagen hos en agentur eller av ett förlag. Och de tillfälligheterna ändras hela tiden, så ge inte upp.

Och om du vill veta mer om hur just vi på Grand Agency jobbar kan du titta in på vår webb

Tack Lena för utmärkta och uttömmande svar! Efter att ha läst dem är jag ännu gladare och stoltare över att ha just dig som min agent! 

Här är hela gänget på Grand Agency:

Positiva refuseringar

Den rubriken låter kanske som en motsägelse. Positiva refuseringar. Men jo, sådana finns också.

När man skickar in sitt manus till förlag kan man få 3 svar.

  1. En standardrefusering som artigt men bestämt säger tack, men nej tack.
  2. En positiv refusering, det kan vara ett kortare mer personligt svar, där förlaget ändå säger att de gillar ditt sätt att skriva och önskar dig lycka till, men det kan också vara ett mer utförligt svar med ett lektörsutlåtande.
  3. Ett ja, vi vill anta dig.

    Av dessa är nummer 1 absolut vanligast. Och det beror inte på att så många manus är dåliga. Enbart. (För jo, många manus är dåliga.) Men det beror framför allt på att möjligheten att anta och ge ut böcker är begränsad, även för ett förlag. Varje gång de tackar ja till ett manus, tackar de också ja till en författare, och ett författarskap. Även om det inte finns några löften om utgivning av fler böcker (om det inte är ett så kallat flerboksavtal). Ofta är en debutant en ren förlustaffär (kom ihåg att en debutant i snitt säljer cirka 800 ex av sin bok, vilket inte täcker omkostnaderna). Förlaget räknar med att det. Men hoppas att författarskapet ska löna sig på sikt. Det kostar nämligen, både i tid och pengar att ta sig an ett manus och en författare. Det är en stor investering och många personer kommer att jobba med manuset åt dig. Förläggaren, redaktören, säljarna, marknadsförarna, formgivaren, korrläsaren och så vidare. Och på detta tillkommer förstås tryckkostnad, marknadsföringskostnad, tid och energi att bearbeta både media och allmänhet, samt de kanske viktigaste: bokhandlarna – för att de ska köpa in boken.De flesta manus får därför standardsvaret, tack, men nej tack. Ett förlag som mitt (Norstedts) får ungefär 2000 manus om året. Av dessa blir ungefär 3-4 utgivna. Förlaget har ju förstås redan en massa redan utgivna författare som kommer med nya manus. Så av de inskickade 2000 manusen blir 3-4 ungefär förlagets debutanter. Vissa år fler, vissa år färre, ibland har förlagen inte en enda debutant.Men, det här inlägget ska framför allt handla om de som får svar nummer 2. En positiv refusering. De kan förstås se väldigt olika ut. Vissa får ett kortare svar, med några uppmuntrande ord, att förlaget gillar det de läst och gärna skulle vilja läsa om skribenten skriver mer. Medan andra får längre lektörssvar. Förlag jobbar ofta i manusgrupper, de brukar träffas en gång i veckan och gå igenom veckans skörd. De läser några sidor i varje manus, och lägger manusen i olika högar, från absolut nej till mycket intressanta. De som av flera anses vara väldigt intressanta kan sedan gå till en så kallad lektör. Det är antingen någon av de som jobbar på förlaget, eller en van och professionell läsare som anlitas av förlaget, som läser igenom hela och kommer med ett lektörsutlåtande. Det brukar vara ungefär 20 av de 2000 manus som kommer in som får ett längre lektörsutlåtande. Det kostar ju förstås att låta någon läsa igenom hela manuset och ge en ordentligt utlåtande. Så det är bara de som verkligen är intressanta som får det.

    När jag skickade in mitt manus första gången (2012) så fick jag några standardrefuseringar (bland annat från Norstedts), men jag fick även några mer utförliga lektörsutlåtanden, eller positiva refuseringar, från flera förlag. Det var ambitiösa genomgångar av mitt manus, där lektören lyfte fram styrkor och svagheter med mitt manus. Hen (man får sällan veta vem som har läst) gav i vissa fall förslag på förbättringar och ändringar i manuset. Och även om de i dagsläget tackade nej, så var de alla väldigt uppmuntrande. Kort sagt var budskapet att det här var ett manus de ändå trodde på. Det var inte riktigt färdigt, och höll inte hela vägen, men det fanns mycket bra att jobba på. Alla skrev att de gärna läste en uppdaterad version av manuset.

    Jag fick ja från ett förlag också, men eftersom så många stora förlag (bland annat Bonniers) hade gett mig så fina positiva refuseringar bestämde jag mig för att ge det en chans och jobba om det.

    Det var inte så att jag slaviskt följde vad de skrev, för det hade varit omöjligt. Lektörsutlåtandena var ju skrivna av olika personer, och alla tyckte inte samma sak. Men, deras kunniga synpunkter gjorde att jag såg på manuset utifrån. Såg dess svagheter och styrkor, och med hjälp av det så jobbade jag om manuset. Framför allt var det andra halvan som behövdes förbättras och ändras. Så det gjorde jag. Jag jobbade om mitt manus under nästan ett år (men förstås, jag jobbade ju heltid med annat, så det var ju bara på semestrarna som jag skrev) och skickade in det igen hösten 2013.

    När jag fick lektörsutlåtanden från förlagen så såg jag dem inte som kritik. Tvärtom var jag oerhört stolt och tacksam. Det var ju proffshjälp från dem som vet absolut bäst om hur manus som funkar ska se ut! Och jag tog emot det på det sättet. Jag var tacksam över att de lagt ner så mycket tid på att ge mig feedback. Att de läst med sån noggrannhet och intresse, trots att det kanske inte skulle bli någon bok, varken på deras förlag eller något annat. För krasst, den tiden hade de kunnat lägga på sina egna författare, på böcker de vet ska bli utgivna. Och det är så jag tycker att man ska se på det. Som välkommen hjälp! Det visar också på vilken passion de har för litteratur. Något som också visar det är att flera av förläggarna på de andra förlagen hörde av sig till mig sen för att fråga hur det hade gått med mitt manus. Och när de fick höra att jag fått ett förlag blev de glada, för min och bokens skull. En förläggare skrev att han var så glad att ett annat förlag tagit sig an det, för han ville verkligen att den skulle bli bok.

    Jag såg dem också lite som ett test. Det ville se om jag kunde ta till mig kritik. Om jag var beredd att lägga ner den tid och kraft som krävs för att skriva ett utgivningsklart manus. Att jobba med författare som tycker att deras manus är helt perfekta som de är kanske inte är så lockande. För alla manus behöver fler ögon, behöver bearbetas. Allt kan slipas och förbättras. Och om det ska bli bra så behöver man göra det många gånger. Vilket behövs i den hårda konkurrens som finns i dag (med nästan 20 000 utgivna böcker om året i Sverige)!

    När jag skickade in det omarbetade manuset ett år senare (hösten 2013) så tror jag att förlagen inte bara såg och läste ett bättre manus, utan också såg en ambitiös person som verkligen ville bli författare. Julen 2013 blev jag antagen av Norstedts. Och då började nästa bearbetning, som tog ett drygt år till. Men det är en annan historia (eller bloggpost) 😉

Författarintervju och skrivkramp

Jag blev intervjuad av bloggen Hanna Marie K, och intervjun blev publicerad på min födelsedag (9 maj)! Tack för grattis!

Det var en intressant intervju där jag fick berätta lite om mitt skrivande. Eller ja, rätt mycket. Bland annat pratade jag om skrivkramp, vilket är lite ironiskt – jag säger nämligen att jag inte tillåter mig att ha det. Men nu, de senaste veckorna har jag kanske inte haft direkt skrivkramp, men rätt tufft med skrivandet.

Kanske har det med att jag nu skriver på heltid som det har varit tufft. Jag känner ju att jag har så mycket mer tid att skriva, och får då lite ångest över att jag inte utnyttjar den där tiden. För ibland går det bara inte! Det kan gå en hel dag, och inget jag gör känns bra. Och det är lite knäckande.

Men, jag tvingar mig själv att fortsätta. Skriver på, även om det vissa dagar inte blir så mycket eller särskilt bra. Tänker som Doris i Hitta Nemo: ”Fortsätt simma”, fast då snarare: ”Fortsätt skriva, fortsätt skriva.” 

Förhoppningsvis lossnar det snart. Eller – det måste det ju göra. Jag har skrivit nästan 300 000 tecken, och är på upplösningen, men det är också där jag har kört fast. jag vet var jag ska, men jag vet inte exakt hur jag ska komma dit 😉

Om ni vill läsa intervjun så hittar ni den här!

Tack Hanna för att jag fick vara med!

Releasefest för Ögonvittnet!

I förra veckan var jag på en otroligt trevlig releasefest. Jag brukar vara dålig på att gå på releaser, men den här är jag så glad för att jag inte missade. Det var för en person som jag tycker väldigt mycket om, både som författare och människa: Anna Bågstam Ryltenius.

Ögonvittnet är hennes första fysiska bok, men hon har tidigare skrivit en serie för Storytel original: Stockholm psycho – som var väldigt underhållande, en riktigt skruvad thriller. Jag tyckte mycket om den!

Ser verkligen fram emot att läsa hennes nya. Hade velat kasta mig över den, men har så många böcker att läsa i och med mina olika uppdrag att jobb tyvärr måste gå före. Men den som väntar på något gott och så vidare.

Anna bjöd på en fantastisk releasefest – tack snälla för den! Här kommer lite bilder från kvällen:

Anna och jag går skrivarkurs ihop den här terminen. För Sören Bondesson. Det är andra gången vi går tillsammans. Alla utom en av kursdeltagarna dök upp på Annas release. Här är Anna Grönlund, Jan Gösbäck, Anna Bågstam Ryltenius, jag, Sören själv och Anders Ström från kursen (vi är tre till, varav två var på plats, men som tyvärr inte hamnade på den här bilden). Lägg alla namn på minnet, för det dröjer nog inte länge förrän de alla debuterar!

Underbara Helena Dahlgren som också är författare och i övrigt mycket duktig på litteratur med Anna och Karin Drangel – som är aktuell med sin första thriller, De älskvärda (stort grattis och bra jobbat!), som hon delvis skrev när vi gick kurs för Sören tillsammans 2016.

Anna med Johan Ehn, som också är författare och skådis (han läste ur Annas bok under kvällen!).

Anna med sina förläggare, Emma Danielsson (på Storytel original) och Erika Degard (på Norstedts), som också råkar vara min förläggare 😉

Ungerska recensioner …

Min första thriller, Den åttonde dödssynden, har ju kommit ut på ett antal språk. Bland annat på ungerska. Av någon anledning dök jag på en ungersk läsare och började då googla på boken på den ungerska titeln (alltså, kan inte ett ord på ungerska). Och hittade ett antal recensioner. Så intressant att läsa!

Här har ni en, det blir ju lite tokigt när man översätter, men ni kanske förstår?

Bäst av allt – den här recensenten tycker att min bok var bättre än Kvinnan på tåget!

”I år har Animus Publishing House presenterat en ny författare i den skandinaviska brottserien: Rebecka Edgren Alde. På omslaget av volymen och på baksidan av boken uppmärksammar vi omedelbart att även om  den åttonde huvudsynden förekommer i den ovan nämnda sammanställningen är det verkligen en psykotrimerande. (Och detta visar hur mycket ett välkänt varumärke räknas.) Tecknet är halvvägs rätt, det är sant att det är mycket närmare än brotten, men räknar inte med en andligt tungdatorisk historia.

Nora hade en dödlig olycka i sin unga ålder: sju våningar föll i en trappa. Ändå har han blivit fullständigt rekonstruerad och har ändrat sitt liv sedan dess. Framgångsrik författare som har tillskansat sig framgångsrik list-kant livsstil rådgivning med volymer, en kärleksfull make hustru, mamma till två vackra barn, deras gata och alla avundas hans liv. Men den här idylliska existensen bryts när Clara flyttar till grannens hus, en dekorativ kvinna som inte kan säga någonting annat eller vara oense med väletablerade traditioner. Med tiden börjar Nora vara konstiga mardrömmar, mystiska figurer kommer upp på gatan och känns som om någon tittar på det hela tiden. Han genomgår en särskild utredning för att ta reda på vem och varför han vill förstöra sitt liv, men han måste återvända till olyckan som hade hänt år tidigare

Rebecka Edgren Alde i Nacka i Sverige har sett världen komma ut. Han var chefredaktör för flera svenska tidningar, han är redaktör för Damernas Värls. År 2009 publicerade han sin första volym, skriven gemensamt av Tinni Ernsjöö Rappé ( Skriet fran kärnfamiljen ). Hans andra bok, Theighth Main Sin , skrevs i 2015 och volymen publicerades utanför Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Danmark. Hon bor nu med sin man och tre barn.

Den åttonde stora syndenVanligtvis thriller, som är fler kvinnliga läsare. Den mest grundläggande orsaken stämningen i serien Desperate Housewives på dina läsare – inte bara humor – med tanke på att människorna i inblick i en perfekt liten stadsdel (Garden of Eden) bor. Fyra familjer kommer att vara tyra trädgård industrin alla klara sig bra, tills en ny kvinna inte ens röra sig i nästa dörr. Situationen låter det bekant? Den första halvan av romanen snarare gå ut för att presentera karaktärerna och deras vardagliga problem, med viss avundsjuka, men det kommer att ligga. Men sedan börjar sakta berättelsen stövlar, och även om det skulle vara en överdrift att säga att fälls ut från en svindlande tempo berättelse, inte skulle bli uttråkad. Läsaren börjar pussla ihop bilden av sig själv, misstänker att författaren vill ta bort flera rader, så kanske den första skruven är inte lika stor som följande. Eftersom det tjänar författaren här är inte en, utan två överraskningar på kort sikt, och att inte tala om den är klar, vilket i sin tur är verkligen sikeredett slagverk. (Och jag vill här ange att han avstår från serien, de jag rekommenderar denna roman, uppföljaren nästan uteslutit möjligheten.)

Vid första anblicken kan Nora verka lite oskuldlig i läsarens ögon, eftersom han redan är alltför perfekt. Hans liv är helt idylliskt, något som – även om det med någon avund – men vi säger att det inte är fallet i verkligheten. Och som det visar sig ganska långsamt, är det inte. Eftersom en sak är det vi pekar på och en annan som händer mellan de fyra väggarna. Noras förhållande till sina barn är inte så som hon gillar, eftersom hon ofta placerar sin karriär i spetsen, och detsamma gäller hennes förhållande till hennes man. När tiden går, inser vi att han är lika vanlig som någon av oss. Tidigare kämpade han med passionerade sjukdomar som nu börjar spöka honom, och han skulle bara kunna motstå dem med mycket stor viljestyrka. När vi går vidare i berättelsen avslöjs de sju stora brotten före oss,

Jag rekommenderar denna roman till dem som gillade  flickorna på tåget(även trots mig verkligen inte fungerade, men denna roman är definitivt bättre Paula Hawkins skattade bok), eller ett liknande föremål för en änkaeller bakom stängda dörrar. För mig var det en lätt läsning som var helt borta från min semester – det var det nått sitt mål.

Betyg: 10/7″

Och här hittade jag flera andra recensioner av de ungerska läsarna!

Vad tjänar en författare?

Det är förståeligt att folk tror att man tjänar en massa pengar om man som jag hoppar av sitt vanliga jobb för att skriva. Men det är få som förstår hur lite man egentligen tjänar.

Jag har aldrig gjort mig några illusioner. Jag vet hur svårt det är. Det har gått hyfsat för mig, absolut! Men jag är långt ifrån att kunna leva på mitt skrivande. Och det är också därför jag har tagit på mig en rad andra uppdrag, för att kunna försörja mig. Visserligen roliga uppdrag, men ändå, sådana som betalar räkningarna.

De flesta jag pratar med frågar hur mycket jag säljer, det märks att folk är nyfikna på vad jag tjänar. Jag har sett det som min mission att förklara hur svårt det faktiskt är att leva på författarskapet. Jämfört det med att vara artist eller konstnär. Hur många kan leva på det i Sverige? Om man ser till hur många utövare det finns?

Det är svårt för andra att förstå, de kommer med invändningar av typen: ”Men du är ju såld till utlandet?” ”Du har ju ett jättestort förlag bakom dig?” ”Men det går ju ändå bra, du syns och hörs ju?”

Ja, svaret är ja på alla de påståendena. Jag är såld till utlandet, det går bra för mig (om inte bra är lika med att tjäna en massa pengar). Just nu syns och hörs jag inte så mycket, men det kommer jag förhoppningsvis göra mer när jag har en ny bok i handeln (nästa år). Eller när pocketversionen av min andra bok kommer (i sommar).

Men det spelar ingen roll. Det är ÄNDÅ svårt. Det blir helt enkelt inte så mycket pengar. Här har jag skrivit om vad man tjänar som författare!

Det var nästan befriande att ta del av Författarförbundets senaste beräkningar. Enligt den är medianinkomsten för en svensk författare 20 000 kronor.

P1 Kultur har gjort ett radioprogram där de följer ett gäng författare som drygar ut kassan med hjälp av författarbesök i skolor och bibliotek bland annat. Lyssna här! Och det var där jag hittade den här uppgiften.

20 000 kronor! Inte i månaden. Utan om året!

Jag tyckte att det lät lite i minsta laget, så jag kollade upp siffran, tydligen är det medianinkomsten från royalties och honorar – alltså inkomster direkt från författandet.

Jo, jag drar in mer pengar än så, i alla fall just nu, och det beror på att de utländska förlagen betalat för rättigheterna till mina böcker (inte jättemycket, men en liten slant). Just nu har jag tre månader ungefär att leva på. Och då räknar jag med en rätt hög inkomst (har tre barn och mycket lån på huset) – dock betydligt lägre än den jag är van vid från mitt heltidsjobb. Sedan har jag tackat ja till uppdrag som gör att jag klarar mig ungefär tre månader till. Så sex månader tror jag att jag kan försörja mig, som det ser ut nu. Och då kommer hälften av pengarna från andra uppdrag.

Förhoppningsvis får jag ett ja på mitt tredje manus, kanske i sommar, och då trillar så småningom ett förskott in (som inte räcker mer än cirka 2 månader, max) och förhoppningsvis får jag lite rojalities, samt bibliotekspengar i oktober/november då förlagen gör sina avräkningar – men jag räknar inte med några stora summor då heller.

Hur överlever författare då? På 20 000 kronor om året? Jo, de gör som jag, skaffar sig uppdrag vid sidan av. Jag försöker ta sådana uppdrag som ligger nära författarskapet, som också kan gynna det. Men även andra, sådana som jag tycker verkar roliga och kreativa.

 

Här kan du läsa ett annat inlägg om pengar och författarliv och vilka myter det finns kring författare!