Vad är en litterär agent?

Flera läsare av bloggen har bett mig skriva mer om hur det fungerar med agenter. För absolut bäst svar bestämde jag mig för att intervjua min egen agent, Lena Stjernström, vd på Grand Agency.

Här har ni 10 frågor och 10 svar om vad en litterär agent är!

1. Vad är en litterär agent?

”En litterär agent är en representant för författaren som säljer rättigheter, förhandlar och arbetar för författarens bästa på olika sätt. Uppdraget utvecklas olika för olika författare, så man kan säga att vi är som en manager för författaren.”

2. Kan du kort berätta om när och varför du startade Grand Agency?

”Jag kom från kommunikations- och pr-världen och hade en del kunder i förlagsbranschen. De uppdragen var väldigt roliga. Då, för tio år sedan, blev det också mer och mer tydligt att författare behöver synas i olika medier samband med sina boklanseringar. Mina erfarenheter inom pr passade väldigt bra och vi startade en agentur som var bra på både affärer och kommunikation.”

3. Varför ska en författare ha en agent? Vad rent konkret hjälper en agent till med?

”Man ska ha en agent för att själv kunna fokusera på författandet. Det är ju inte alls säkert att man är road eller bra på att göra affärer kring sitt författarskap bara för att man skriver bra böcker. Då är det bra att kroka arm med någon som är bra på det. Och som kan marknaden och ser till att man som författare får bra villkor när man säljer sina rättigheter. Konkret betyder det att vi hittar förlag (om författaren inte redan är knuten till ett förlag), vi förhandlar om villkor, vi stöttar i lanseringsarbetet och har kontakter med förlaget.  Rent ekonomiskt lovar vi att jobba för att varje författare ska ha marknadsmässiga villkor på den nivå man befinner sig.  I vissa fall läser vi manusen innan författaren skickar det till förlaget och kan komma med input och stöd i skrivprocessen. Vissa författare skriver i flera genrer och kanske ges ut på olika förlag, då är det bra att ha en agent som kan hålla i kontakterna. När det gäller innehållet i böckerna är det dock förstås en sak mellan författaren och förläggaren.”

4. Behöver man en agent både för utlandet och i Sverige? Varför då?

”Ja, man behöver en agent både för svenska och internationella marknaden. Det jag beskrev i förra frågan svarade väl på frågan om varför man behöver en agent i Sverige. När det gäller utlandet är det i princip omöjligt för en enskild författare att ha det kontaktnät och kunskap om den internationella marknaden som krävs för att sälja internationella rättigheter. Vi har de kontakterna och kan presentera varje bok för rätt förläggare runt om i världen.”

5. Vad är det för skillnad på att ha ett förlag och en agent? Varför ska man ha både och?

”Ett förlag ger ut böcker. En agent säljer rättigheter. Det är helt olika saker. En del stora förlag  har dock egna rättighetsavdelningar som säljer utlandsrättigheter. Jag tycker förstås att man ska ha en oberoende agentur som arbetar på uppdrag för författaren och inte på uppdrag av förlaget.”

6. Många säger att det är ännu svårare att få en agent jämfört med att få ett förlag. Stämmer det? Och i så fall varför?

”Det finns bara en handfull oberoende agenter i Sverige så ja, det är en ganska trång passage man ska igenom för att teckna kontrakt med en agentur. Men det är också svårt att bli antagen av ett förlag. Man måste ha skrivit en väldigt bra bok för att få plats på en utgivningslista.”

7. Vilken typ av författare tar ni er an? Vilken genre? Vad letar ni efter hos en författare? Några speciella krav?

”Vi jobbar jobbar ganska brett. Vi har många författare som skriver kommersiell litteratur, men vi älskar också litterära romaner, så vi har en del författare som skriver i den genren också. Vi har både författare som skriver för vuxna och för barn och ungdomar. Vi representerar några illustratörer och även ett par fackboksförfattare. För oss på Grand Agency är det tre saker som ska stämma när vi tar oss an en författare: Vi ska gilla det hen skriver, vi ska gilla författaren och vi ska tro att hens böcker går att sälja utomlands.”

8. Kan du ge några exempel på vad ni har gjort för era författare?

Många av våra författare är sålda till många länder utanför Sverige och utlandsförsäljning är såklart fantastiskt för författaren eftersom hen tjänar mer pengar på sitt författarskap utan att behöva skriva en ny bok. Engelsforstrilogin, Cilla och Rolf Börjlinds deckare, debutanten Elisabeth Norebäcks thriller är exempel på författare som är sålda till över 25 länder. Den danska författaren Anne Cathrine Bomann hade sålt 300 böcker i Danmark när hon kom till Grand Agency. Nu är hennes litterära debutroman såld för utgivning i 14  länder. Och Anna Janssons deckare har blivit tv-filmer för TV4. Det är några exempel.

9. Det känns som att agenter blir vanligare och vanligare i Sverige. I USA har ju, vad jag förstått, alla författare en agent. Att det är den vägen man går för att få ett kontrakt med ett förlag. Tror du att det kommer att bli så i Sverige också? Hur har agenter påverkat och påverkar bokvärlden, förlagen, utgivningen, tycker du? 

”Ja, det blir vanligare även om det inte är som i USA. De flesta svenska förläggarna ger också uttryck för att de tycker att det är bra att vi agenter läser manus och på sätt hjälper dem att sålla bland alla manus som kommer in. I slutänden är det såklart förlaget som bestämmer vilka böcker de ska ge ut, men de vet också att vi har bra känsla för vad som kan fungera.”

Innehållsmässigt, alltså vad böckerna som kommer ut handlar om eller hur de är skrivna, tror jag inte att det har förändrats på grund av agenterna. Men däremot har bokvärlden förändrats av agenterna i det att författarna får bättre betalt för sitt arbete. Vi kan marknaden, vet vad som är rimligt och kan ställa krav för författarna. När det till exempel kommer nya format eller när ett format plötsligt växer, som e-bok för tio år sedan och ljudboken nu, har vi en kunskap som en enskild författare har svårt att ha.

10. Är det något mer du vill tillägga? Som du tycker aspirerande författare bör känna till eller tänka på när det gäller agenter?

”Mitt bästa råd till författare är skriv, skriv, skriv. Och skicka in till både agenter och förlag. Får du nej så skriv mer och försök igen. förutom ett manus kvalitet är det många tillfälligheter som gör om man blir antagen hos en agentur eller av ett förlag. Och de tillfälligheterna ändras hela tiden, så ge inte upp.

Och om du vill veta mer om hur just vi på Grand Agency jobbar kan du titta in på vår webb

Tack Lena för utmärkta och uttömmande svar! Efter att ha läst dem är jag ännu gladare och stoltare över att ha just dig som min agent! 

Här är hela gänget på Grand Agency:

Positiva refuseringar

Den rubriken låter kanske som en motsägelse. Positiva refuseringar. Men jo, sådana finns också.

När man skickar in sitt manus till förlag kan man få 3 svar.

  1. En standardrefusering som artigt men bestämt säger tack, men nej tack.
  2. En positiv refusering, det kan vara ett kortare mer personligt svar, där förlaget ändå säger att de gillar ditt sätt att skriva och önskar dig lycka till, men det kan också vara ett mer utförligt svar med ett lektörsutlåtande.
  3. Ett ja, vi vill anta dig.

    Av dessa är nummer 1 absolut vanligast. Och det beror inte på att så många manus är dåliga. Enbart. (För jo, många manus är dåliga.) Men det beror framför allt på att möjligheten att anta och ge ut böcker är begränsad, även för ett förlag. Varje gång de tackar ja till ett manus, tackar de också ja till en författare, och ett författarskap. Även om det inte finns några löften om utgivning av fler böcker (om det inte är ett så kallat flerboksavtal). Ofta är en debutant en ren förlustaffär (kom ihåg att en debutant i snitt säljer cirka 800 ex av sin bok, vilket inte täcker omkostnaderna). Förlaget räknar med att det. Men hoppas att författarskapet ska löna sig på sikt. Det kostar nämligen, både i tid och pengar att ta sig an ett manus och en författare. Det är en stor investering och många personer kommer att jobba med manuset åt dig. Förläggaren, redaktören, säljarna, marknadsförarna, formgivaren, korrläsaren och så vidare. Och på detta tillkommer förstås tryckkostnad, marknadsföringskostnad, tid och energi att bearbeta både media och allmänhet, samt de kanske viktigaste: bokhandlarna – för att de ska köpa in boken.De flesta manus får därför standardsvaret, tack, men nej tack. Ett förlag som mitt (Norstedts) får ungefär 2000 manus om året. Av dessa blir ungefär 3-4 utgivna. Förlaget har ju förstås redan en massa redan utgivna författare som kommer med nya manus. Så av de inskickade 2000 manusen blir 3-4 ungefär förlagets debutanter. Vissa år fler, vissa år färre, ibland har förlagen inte en enda debutant.Men, det här inlägget ska framför allt handla om de som får svar nummer 2. En positiv refusering. De kan förstås se väldigt olika ut. Vissa får ett kortare svar, med några uppmuntrande ord, att förlaget gillar det de läst och gärna skulle vilja läsa om skribenten skriver mer. Medan andra får längre lektörssvar. Förlag jobbar ofta i manusgrupper, de brukar träffas en gång i veckan och gå igenom veckans skörd. De läser några sidor i varje manus, och lägger manusen i olika högar, från absolut nej till mycket intressanta. De som av flera anses vara väldigt intressanta kan sedan gå till en så kallad lektör. Det är antingen någon av de som jobbar på förlaget, eller en van och professionell läsare som anlitas av förlaget, som läser igenom hela och kommer med ett lektörsutlåtande. Det brukar vara ungefär 20 av de 2000 manus som kommer in som får ett längre lektörsutlåtande. Det kostar ju förstås att låta någon läsa igenom hela manuset och ge en ordentligt utlåtande. Så det är bara de som verkligen är intressanta som får det.

    När jag skickade in mitt manus första gången (2012) så fick jag några standardrefuseringar (bland annat från Norstedts), men jag fick även några mer utförliga lektörsutlåtanden, eller positiva refuseringar, från flera förlag. Det var ambitiösa genomgångar av mitt manus, där lektören lyfte fram styrkor och svagheter med mitt manus. Hen (man får sällan veta vem som har läst) gav i vissa fall förslag på förbättringar och ändringar i manuset. Och även om de i dagsläget tackade nej, så var de alla väldigt uppmuntrande. Kort sagt var budskapet att det här var ett manus de ändå trodde på. Det var inte riktigt färdigt, och höll inte hela vägen, men det fanns mycket bra att jobba på. Alla skrev att de gärna läste en uppdaterad version av manuset.

    Jag fick ja från ett förlag också, men eftersom så många stora förlag (bland annat Bonniers) hade gett mig så fina positiva refuseringar bestämde jag mig för att ge det en chans och jobba om det.

    Det var inte så att jag slaviskt följde vad de skrev, för det hade varit omöjligt. Lektörsutlåtandena var ju skrivna av olika personer, och alla tyckte inte samma sak. Men, deras kunniga synpunkter gjorde att jag såg på manuset utifrån. Såg dess svagheter och styrkor, och med hjälp av det så jobbade jag om manuset. Framför allt var det andra halvan som behövdes förbättras och ändras. Så det gjorde jag. Jag jobbade om mitt manus under nästan ett år (men förstås, jag jobbade ju heltid med annat, så det var ju bara på semestrarna som jag skrev) och skickade in det igen hösten 2013.

    När jag fick lektörsutlåtanden från förlagen så såg jag dem inte som kritik. Tvärtom var jag oerhört stolt och tacksam. Det var ju proffshjälp från dem som vet absolut bäst om hur manus som funkar ska se ut! Och jag tog emot det på det sättet. Jag var tacksam över att de lagt ner så mycket tid på att ge mig feedback. Att de läst med sån noggrannhet och intresse, trots att det kanske inte skulle bli någon bok, varken på deras förlag eller något annat. För krasst, den tiden hade de kunnat lägga på sina egna författare, på böcker de vet ska bli utgivna. Och det är så jag tycker att man ska se på det. Som välkommen hjälp! Det visar också på vilken passion de har för litteratur. Något som också visar det är att flera av förläggarna på de andra förlagen hörde av sig till mig sen för att fråga hur det hade gått med mitt manus. Och när de fick höra att jag fått ett förlag blev de glada, för min och bokens skull. En förläggare skrev att han var så glad att ett annat förlag tagit sig an det, för han ville verkligen att den skulle bli bok.

    Jag såg dem också lite som ett test. Det ville se om jag kunde ta till mig kritik. Om jag var beredd att lägga ner den tid och kraft som krävs för att skriva ett utgivningsklart manus. Att jobba med författare som tycker att deras manus är helt perfekta som de är kanske inte är så lockande. För alla manus behöver fler ögon, behöver bearbetas. Allt kan slipas och förbättras. Och om det ska bli bra så behöver man göra det många gånger. Vilket behövs i den hårda konkurrens som finns i dag (med nästan 20 000 utgivna böcker om året i Sverige)!

    När jag skickade in det omarbetade manuset ett år senare (hösten 2013) så tror jag att förlagen inte bara såg och läste ett bättre manus, utan också såg en ambitiös person som verkligen ville bli författare. Julen 2013 blev jag antagen av Norstedts. Och då började nästa bearbetning, som tog ett drygt år till. Men det är en annan historia (eller bloggpost) 😉

Författarintervju och skrivkramp

Jag blev intervjuad av bloggen Hanna Marie K, och intervjun blev publicerad på min födelsedag (9 maj)! Tack för grattis!

Det var en intressant intervju där jag fick berätta lite om mitt skrivande. Eller ja, rätt mycket. Bland annat pratade jag om skrivkramp, vilket är lite ironiskt – jag säger nämligen att jag inte tillåter mig att ha det. Men nu, de senaste veckorna har jag kanske inte haft direkt skrivkramp, men rätt tufft med skrivandet.

Kanske har det med att jag nu skriver på heltid som det har varit tufft. Jag känner ju att jag har så mycket mer tid att skriva, och får då lite ångest över att jag inte utnyttjar den där tiden. För ibland går det bara inte! Det kan gå en hel dag, och inget jag gör känns bra. Och det är lite knäckande.

Men, jag tvingar mig själv att fortsätta. Skriver på, även om det vissa dagar inte blir så mycket eller särskilt bra. Tänker som Doris i Hitta Nemo: ”Fortsätt simma”, fast då snarare: ”Fortsätt skriva, fortsätt skriva.” 

Förhoppningsvis lossnar det snart. Eller – det måste det ju göra. Jag har skrivit nästan 300 000 tecken, och är på upplösningen, men det är också där jag har kört fast. jag vet var jag ska, men jag vet inte exakt hur jag ska komma dit 😉

Om ni vill läsa intervjun så hittar ni den här!

Tack Hanna för att jag fick vara med!

Releasefest för Ögonvittnet!

I förra veckan var jag på en otroligt trevlig releasefest. Jag brukar vara dålig på att gå på releaser, men den här är jag så glad för att jag inte missade. Det var för en person som jag tycker väldigt mycket om, både som författare och människa: Anna Bågstam Ryltenius.

Ögonvittnet är hennes första fysiska bok, men hon har tidigare skrivit en serie för Storytel original: Stockholm psycho – som var väldigt underhållande, en riktigt skruvad thriller. Jag tyckte mycket om den!

Ser verkligen fram emot att läsa hennes nya. Hade velat kasta mig över den, men har så många böcker att läsa i och med mina olika uppdrag att jobb tyvärr måste gå före. Men den som väntar på något gott och så vidare.

Anna bjöd på en fantastisk releasefest – tack snälla för den! Här kommer lite bilder från kvällen:

Anna och jag går skrivarkurs ihop den här terminen. För Sören Bondesson. Det är andra gången vi går tillsammans. Alla utom en av kursdeltagarna dök upp på Annas release. Här är Anna Grönlund, Jan Gösbäck, Anna Bågstam Ryltenius, jag, Sören själv och Anders Ström från kursen (vi är tre till, varav två var på plats, men som tyvärr inte hamnade på den här bilden). Lägg alla namn på minnet, för det dröjer nog inte länge förrän de alla debuterar!

Underbara Helena Dahlgren som också är författare och i övrigt mycket duktig på litteratur med Anna och Karin Drangel – som är aktuell med sin första thriller, De älskvärda (stort grattis och bra jobbat!), som hon delvis skrev när vi gick kurs för Sören tillsammans 2016.

Anna med Johan Ehn, som också är författare och skådis (han läste ur Annas bok under kvällen!).

Anna med sina förläggare, Emma Danielsson (på Storytel original) och Erika Degard (på Norstedts), som också råkar vara min förläggare 😉

Ungerska recensioner …

Min första thriller, Den åttonde dödssynden, har ju kommit ut på ett antal språk. Bland annat på ungerska. Av någon anledning dök jag på en ungersk läsare och började då googla på boken på den ungerska titeln (alltså, kan inte ett ord på ungerska). Och hittade ett antal recensioner. Så intressant att läsa!

Här har ni en, det blir ju lite tokigt när man översätter, men ni kanske förstår?

Bäst av allt – den här recensenten tycker att min bok var bättre än Kvinnan på tåget!

”I år har Animus Publishing House presenterat en ny författare i den skandinaviska brottserien: Rebecka Edgren Alde. På omslaget av volymen och på baksidan av boken uppmärksammar vi omedelbart att även om  den åttonde huvudsynden förekommer i den ovan nämnda sammanställningen är det verkligen en psykotrimerande. (Och detta visar hur mycket ett välkänt varumärke räknas.) Tecknet är halvvägs rätt, det är sant att det är mycket närmare än brotten, men räknar inte med en andligt tungdatorisk historia.

Nora hade en dödlig olycka i sin unga ålder: sju våningar föll i en trappa. Ändå har han blivit fullständigt rekonstruerad och har ändrat sitt liv sedan dess. Framgångsrik författare som har tillskansat sig framgångsrik list-kant livsstil rådgivning med volymer, en kärleksfull make hustru, mamma till två vackra barn, deras gata och alla avundas hans liv. Men den här idylliska existensen bryts när Clara flyttar till grannens hus, en dekorativ kvinna som inte kan säga någonting annat eller vara oense med väletablerade traditioner. Med tiden börjar Nora vara konstiga mardrömmar, mystiska figurer kommer upp på gatan och känns som om någon tittar på det hela tiden. Han genomgår en särskild utredning för att ta reda på vem och varför han vill förstöra sitt liv, men han måste återvända till olyckan som hade hänt år tidigare

Rebecka Edgren Alde i Nacka i Sverige har sett världen komma ut. Han var chefredaktör för flera svenska tidningar, han är redaktör för Damernas Värls. År 2009 publicerade han sin första volym, skriven gemensamt av Tinni Ernsjöö Rappé ( Skriet fran kärnfamiljen ). Hans andra bok, Theighth Main Sin , skrevs i 2015 och volymen publicerades utanför Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Danmark. Hon bor nu med sin man och tre barn.

Den åttonde stora syndenVanligtvis thriller, som är fler kvinnliga läsare. Den mest grundläggande orsaken stämningen i serien Desperate Housewives på dina läsare – inte bara humor – med tanke på att människorna i inblick i en perfekt liten stadsdel (Garden of Eden) bor. Fyra familjer kommer att vara tyra trädgård industrin alla klara sig bra, tills en ny kvinna inte ens röra sig i nästa dörr. Situationen låter det bekant? Den första halvan av romanen snarare gå ut för att presentera karaktärerna och deras vardagliga problem, med viss avundsjuka, men det kommer att ligga. Men sedan börjar sakta berättelsen stövlar, och även om det skulle vara en överdrift att säga att fälls ut från en svindlande tempo berättelse, inte skulle bli uttråkad. Läsaren börjar pussla ihop bilden av sig själv, misstänker att författaren vill ta bort flera rader, så kanske den första skruven är inte lika stor som följande. Eftersom det tjänar författaren här är inte en, utan två överraskningar på kort sikt, och att inte tala om den är klar, vilket i sin tur är verkligen sikeredett slagverk. (Och jag vill här ange att han avstår från serien, de jag rekommenderar denna roman, uppföljaren nästan uteslutit möjligheten.)

Vid första anblicken kan Nora verka lite oskuldlig i läsarens ögon, eftersom han redan är alltför perfekt. Hans liv är helt idylliskt, något som – även om det med någon avund – men vi säger att det inte är fallet i verkligheten. Och som det visar sig ganska långsamt, är det inte. Eftersom en sak är det vi pekar på och en annan som händer mellan de fyra väggarna. Noras förhållande till sina barn är inte så som hon gillar, eftersom hon ofta placerar sin karriär i spetsen, och detsamma gäller hennes förhållande till hennes man. När tiden går, inser vi att han är lika vanlig som någon av oss. Tidigare kämpade han med passionerade sjukdomar som nu börjar spöka honom, och han skulle bara kunna motstå dem med mycket stor viljestyrka. När vi går vidare i berättelsen avslöjs de sju stora brotten före oss,

Jag rekommenderar denna roman till dem som gillade  flickorna på tåget(även trots mig verkligen inte fungerade, men denna roman är definitivt bättre Paula Hawkins skattade bok), eller ett liknande föremål för en änkaeller bakom stängda dörrar. För mig var det en lätt läsning som var helt borta från min semester – det var det nått sitt mål.

Betyg: 10/7″

Och här hittade jag flera andra recensioner av de ungerska läsarna!

Vad tjänar en författare?

Det är förståeligt att folk tror att man tjänar en massa pengar om man som jag hoppar av sitt vanliga jobb för att skriva. Men det är få som förstår hur lite man egentligen tjänar.

Jag har aldrig gjort mig några illusioner. Jag vet hur svårt det är. Det har gått hyfsat för mig, absolut! Men jag är långt ifrån att kunna leva på mitt skrivande. Och det är också därför jag har tagit på mig en rad andra uppdrag, för att kunna försörja mig. Visserligen roliga uppdrag, men ändå, sådana som betalar räkningarna.

De flesta jag pratar med frågar hur mycket jag säljer, det märks att folk är nyfikna på vad jag tjänar. Jag har sett det som min mission att förklara hur svårt det faktiskt är att leva på författarskapet. Jämfört det med att vara artist eller konstnär. Hur många kan leva på det i Sverige? Om man ser till hur många utövare det finns?

Det är svårt för andra att förstå, de kommer med invändningar av typen: ”Men du är ju såld till utlandet?” ”Du har ju ett jättestort förlag bakom dig?” ”Men det går ju ändå bra, du syns och hörs ju?”

Ja, svaret är ja på alla de påståendena. Jag är såld till utlandet, det går bra för mig (om inte bra är lika med att tjäna en massa pengar). Just nu syns och hörs jag inte så mycket, men det kommer jag förhoppningsvis göra mer när jag har en ny bok i handeln (nästa år). Eller när pocketversionen av min andra bok kommer (i sommar).

Men det spelar ingen roll. Det är ÄNDÅ svårt. Det blir helt enkelt inte så mycket pengar. Här har jag skrivit om vad man tjänar som författare!

Det var nästan befriande att ta del av Författarförbundets senaste beräkningar. Enligt den är medianinkomsten för en svensk författare 20 000 kronor.

P1 Kultur har gjort ett radioprogram där de följer ett gäng författare som drygar ut kassan med hjälp av författarbesök i skolor och bibliotek bland annat. Lyssna här! Och det var där jag hittade den här uppgiften.

20 000 kronor! Inte i månaden. Utan om året!

Jag tyckte att det lät lite i minsta laget, så jag kollade upp siffran, tydligen är det medianinkomsten från royalties och honorar – alltså inkomster direkt från författandet.

Jo, jag drar in mer pengar än så, i alla fall just nu, och det beror på att de utländska förlagen betalat för rättigheterna till mina böcker (inte jättemycket, men en liten slant). Just nu har jag tre månader ungefär att leva på. Och då räknar jag med en rätt hög inkomst (har tre barn och mycket lån på huset) – dock betydligt lägre än den jag är van vid från mitt heltidsjobb. Sedan har jag tackat ja till uppdrag som gör att jag klarar mig ungefär tre månader till. Så sex månader tror jag att jag kan försörja mig, som det ser ut nu. Och då kommer hälften av pengarna från andra uppdrag.

Förhoppningsvis får jag ett ja på mitt tredje manus, kanske i sommar, och då trillar så småningom ett förskott in (som inte räcker mer än cirka 2 månader, max) och förhoppningsvis får jag lite rojalities, samt bibliotekspengar i oktober/november då förlagen gör sina avräkningar – men jag räknar inte med några stora summor då heller.

Hur överlever författare då? På 20 000 kronor om året? Jo, de gör som jag, skaffar sig uppdrag vid sidan av. Jag försöker ta sådana uppdrag som ligger nära författarskapet, som också kan gynna det. Men även andra, sådana som jag tycker verkar roliga och kreativa.

 

Här kan du läsa ett annat inlägg om pengar och författarliv och vilka myter det finns kring författare!

Skrivandet började med läsandet

Hur det började? Läste ett inlägg Hanna Marie K:s blogg om hur skrivandet började. Och det fick mig att fundera på hur det började för mig.

För mig började skrivandet med läsandet. Jag läste enormt mycket som barn. Och det var där och då min kärlek till böcker och litteratur föddes. Jag var en så kallad bokslukare. Minns hur fantastiskt jag tyckte det var – hur jag sjönk in i historierna, gick helt upp i dem, kunde sträckläsa och glömma tid och rum. Där föddes också längtan efter att själv få skriva, själv få hitta på, formulera mig, vara den som försatte läsarna i trans. Jag var enligt mina föräldrar runt sex år när jag första gången sa att jag ville bli författare.

Det tog några år … men drömmen blev verklig.

I en av författargrupperna på Facebook pågår nu en tråd om vad man läste som barn. Och det var så roligt att läsa alla kommentarer. Mina egna läsupplevelser väcktes till liv. Så här tänkte jag berätta om vad jag läste som barn. Vad jag älskade – de böcker som fick mig att börja drömma om att bli författare.

Jag läste ”allt”. Klassiker, flickböcker, sagor, tantsnusk, fantasy, deckare. Allt.

Om vi börjar med de viktigaste författarna så skulle jag nog säga att det för mig var:

Maria Gripe (särskilt skuggan över stenbänken-böckerna och Tordyveln flyger i skymningen, men också böckerna om Hugo och Josefin), Lloyd Alexander, Roald Dahl, Astrid Lindgren (förstås), Eva Ibbotsen, Michael Ende (älskade Den oändliga historien och Momo), Barbro Lindgren, Peter Pohl.

Narnia var förstås viktig också, de böckerna läste om och om igen. Liksom fem-böckerna, Lotta-böckerna, Svarta hingsten-böckerna, Kulla gulla.

Jag slukade också klassikerna: Anne på Grönkulla, Greven av Monte Cristo, Röda nejlikan, Den lille prinsen, Den lilla prinsessan, Trollkarlen från Oz, Jorden runt på 80 dagar, Moby Dick, Tusen och och natt (älskade sagor!!), Det blåser på månen, Alice i underlandet, Mumin-böckerna

Rätt snart, redan i 10-11-årsåldern började jag snegla på mina föräldrars bokhyllor. Det blev mycket spionhistorier och deckare genom min pappa: John le Carré, Agatha Christie (läste i stort sett alla hennes böcker, även de hon skrev under pseudonym), George Simenon, Jan Mårtensson, Tom Clancy, men även Jan Guillous Hamilton-serie när den kom. Och många psykologi-böcker genom min mamma (som var psykolog), som Hannah Greens Ingen dans på rosor (om schizofreni) och Torey Haydens böcker om sina barnpatienter. Men det var också en massa böcker om anorexi och Munchausen by proxy. Tyckte att sånt var jättespännande att läsa. Min mamma hade också de klassiska feministiska böckerna, Erica Jongs Rädd att flyga, Kvinnorummet av Marilyn French och liknande. Sedan upptäckte jag på egen hand dåtidens största romaner, tantsnuskböckerna som var så populära på 80-talet: Sidney Sheldon, Jacki Collins, Virginia Andrews och hennes Blomblad för vinden-serie (som jag läste många, många gånger) och förstås Grottbjörnens folk! Marianne Fredriksson var också stor där under mina tonår, och jag läste alla hennes böcker (min favorit var Kains bok). En del Stephen King blev det också, men jag var aldrig King-fanatiker som många av mina jämnåriga blev.

Jag läste också allt av Joseph Heller (Moment 22 som ni säkert kommer ihåg), John Irving (Garp och hans värld, bland annat), och mycket av Ulf Lundell (som var stor då) under tonåren.

Tog senare en fil kand i litteraturvetenskap, just med inriktningen barn- och ungdomslitteratur.

Läsandet har jag kvar. Kan fortfarande ibland bli helt förtrollad. Inte lika ofta, men det händer. Och känner en oerhörd tacksamhet över att jag upptäckt och bevarat tjusningen med att läsa – och numera också kan kalla mig författare. 

Hur det går

Dags för en liten uppdatering om hur skrivandet går.

Jag har nu ”skrivit på heltid” i tre veckor. Det var alltså tre veckor sedan, ungefär, som jag slutade på mitt jobb. Jag har några andra frilansuppdrag, och skulle väl bedöma att jag numera skriver 60 procent av tiden, och jobbar 40 procent med de andra uppdragen. Det varierar ju förstås från dag till dag, vecka till vecka. Men det är betydligt lugnare än när jag hade ett heltidsjobb också.

Hur går det då? Jo, tack! Det går. Upp och ned. 

Jag har hunnit lite drygt hälften, ja, nästan tre fjärdedelar in i historien. I antal tecken ungefär 220 000 tecken. Jag borde kanske ha hunnit längre, rent teckenmässigt. Men har inte lyckats hålla mitt mål att skriva 10 000 tecken om dagen. Men, det beror på att jag har experimenterat med formen. Hur boken ska berättas. Och då skrivit om en hel del, samt stuvat om kapitlen.

Nu känns det som att jag åtminstone har en bra form för historien. Och det går framåt. Fortfarande är det långt ifrån säkert om alla delar jag nu skriver verkligen ska vara med. Vissa stycken kommer nog strykas. Är sådana som jag på något sätt måste skriva ur mig, för att förstå historien och karaktärerna. Men som senare kanske kan ligga under ytan, om ni förstår hur jag menar.

Jag kämpar på!

Ge inte upp! … förr eller senare blir du utgiven!

Mitt förra inlägg var kanske lite deppigt. Och jag vet att många tycker att det känns hopplöst att bli utgiven.

MEN. Det är det faktiskt inte. Så nu ska jag skriva om det.

För det första. Kom ihåg att det i stort är samma manus som cirkulerar runt till de olika förlagen! Så om det är 2 000 manus som når Norstedts och 1 000 manus som når Forum (Bonnier) så är många av dem samma manus. De flesta skickar ju till flera förlag samtidigt.

Dessutom. Jag har träffat många skrivarlärare, samt förläggare, som har sagt samma sak: De flesta av de som inte ger upp blir förr eller senare utgivna. Visst finns det alltid hopplösa fall. Människor som tror att de kan skriva, som är tondöva mot kritik, som inte lär sig eller tar till sig av det de får höra. Det finns flera sådana. Men, om du är en driven person, som inte ger upp, lyssnar på kritik, tar till dig av kritik, skriver om och förbättrar ditt manus eller börjar på nästa, med nya insikter och kunskaper, så kommer du förr eller senare att bli utgiven. Jag har hört många säga det nu. Och det stämmer faktiskt!

Jag går nu min sjätte skrivarkurs. Har stött på flera skrivande människor i dessa kurser. Många har haft potential och varit väldigt duktiga på att skriva. Vissa har haft svårt för att slutföra – de skriver, skriver, skriver, men kommer aldrig fram till slutet. Eller börjar om hela tiden med nytt. De kommer inte bli utgivna. Men, jag har också stött på begåvade människor som faktiskt kommit till slutet. Som jobbat om och om och om igen. Och flera av dem är faktiskt utgivna i dag. Jag är övertygad om att flera av de jag går på kurs med just nu också kommer att bli utgivna. Så småningom. Det kan ibland ta tid. Men, om de bara fortsätter så kommer det hända.

Så. Detta måste man också komma ihåg! Ibland låter det som att chansen att bli utgiven är minimal, mikroskopisk – och nästan slumpmässig. Men så är det inte. Det är inte så många som faktiskt skickar in ett genomarbetat färdigt manus. Och om du lägger till andra faktorer som ett gäng skrivarkurser, flera testläsare, lektörsläsning, flera omskrivningar och bearbetningar, så har du mycket goda chanser.

Mina bästa råd för att faktiskt bli utgiven:

  1. Skriv klart!!!
    Första steget till att skriva och ge ut en bok är att faktiskt skriva en bok.
  2. Läs mycket!
    Läs medvetet, läs och se hur andra har gjort. Att tro att man ska kunna skriva utan att själv inte läsa känns fruktansvärt naivt.
  3. Jobba igenom ditt manus, många, många gånger! 
    Var hård mot dig själv i redigeringsfasen. Är det här verkligen intressant? Blir det tråkigt? Är språket platt? Bara DU kan ändra det. Det här är inte sådana saker ett förlag kan hjälpa dig med. Det MÅSTE vara en bra historia, berättad på ett intressant sätt.
  4. Låt andra läsa.
    Och TA TILL DIG AV KRITIKEN!!! Du ska inte gå kurs eller ha testläsare för att få en massa klappar på axeln, jo, det också – alla behöver uppmuntran! Men, försök ta reda på vad manuset har för svagheter, vad har DU för svagheter som författare? Vad kan du blir bättre på?
  5. Läs igenom en gång till.
    När du tror att manuset är klart – gå igenom det igen. Man BLIR BLIND för sin egen text!
  6. Skicka in till flera förlag.
    Men var ödmjuk, räkna med att få vänta. Får du nej men någon form av feedback, TA TILL DIG AV DEN!
  7. Jobba om manuset.
    Och skicka in igen. Och igen. Och igen. Är manuset för dåligt, och inte går att göra om, skriv ett nytt. Lär av dina misstag.

Hur länge ska man behöva vänta på svar från förlagen?

Det här är en fråga som ständigt dyker upp bland skrivande människor. Hur länge måste man vänta på svar från förlagen? 

Jag förstår verkligen frustrationen! Men jag tror att man måste skilja på vad som är vad här. Sverige är ett litet land. Vi har otroligt många författare. Förlagen som ger ut dessa författare har mycket jobb med det – att ta hand om sina författare, läsa deras texter, komma med råd och synpunkter, det ska redaktöras, korrläsas, det ska säljas in, omslag ska göras, kataloger ska produceras, texter skrivas. Bokhandlar ska träffas och övertygas om att just deras böcker, som de ger ut, ska säljas och få fina platser nära kassan. Bokmässor ska planeras, recensionsex ska skickas ut, tidningar ska kontaktas, pr-planer ska sättas och en rad marknadsföringsåtgärder ska fixas. Utländska böcker ska översättas och kontrakt ska skrivas. Ja, det är mycket jobb som pågår dagligen på ett förlag. Även om förlagen inte tog in en enda debutant under ett år skulle de ha otroligt mycket att göra.

Jo, det är sant att förlagen behöver nya författare. Absolut! Och ja, de är säkert, eller borde vara, oerhört tacksamma över alla aspirerande författare som lägger ner sin obetalda tid, sin själ och sin passion i skrivandet.

Men. Det är fortfarande väldigt få av dessa som kommer att få ett kontrakt. Cirka 2-4 stycken av 2 000 per år.

Det beror inte på att förlagen är elaka. Eller fega. Utan det beror på att de bara kan ta sig an böcker och författare som de verkligen, verkligen tror på och kan hantera. Och det betyder inte bara tror på i ekonomisk bemärkelse. De flesta stora förlag ger också ut smalare litteratur. Vissa som knappt säljer något alls, men som har andra litterära värden.

De manus som kommer in från aspirerande författare är så otroligt många fler än vad som sedan kommer att kunna ges ut. Så ser verkligheten ut. Och det gör den inte bara för författare, utan även för musiker, för skådespelare, för konstnärer. Det finns betydligt fler som drömmer om dessa yrken, än som faktiskt lyckas. Det ÄR hårt. Ja. Men som sagt, Sverige är ett litet land. Vi har inte så många läsande, bokköpande människor att hur många som helst kan bli författare. 

ALLA kan i dag ge ut en bok. Vem som helst. På samma sätt som att vem som helst kan måla tavlor eller spela in en låt och lägga ut på spotify. Vem som helst kan starta en blogg eller en youtube-kanal. Hur många som helst kan kalla sig författare, musiker, konstnärer, skådespelare, komiker eller vad de nu vill vara. Men det betyder inte att alla kommer att kunna leva på det.

När man som aspirerande författare skickar sitt manus till ett förlag så måste man förstå detta. Inse att förlaget fått säkert 100 manus till den veckan. Ett stort förlag får ungefär 2 000 manus om året. Och av dessa blir alltså mellan 2 och 4 utgivna. Vissa år fler, vissa år färre.

Jag är övertygad om att många förläggare/förlag gärna skulle anta fler. De ÄLSKAR ju böcker, och det är ju säkerligen ett hårt jobb att välja ut vilka de till slut ska välja. För de vet att de inte kan ta för många. Jag har träffat många förläggare som förälskat sig i manus, som de antagit, och sedan kämpat så hårt för – men som ändå inte funkat, som knappt har sålts alls eller gått totalt obemärkt förbi. De vet att de inte mäktar med för många, att de inte har råd, att det inte kommer att fungera. Att de måste begränsa sig.

Räkna också med att alla de som läser alla inskickade manus har en massa andra uppgifter på förlaget. En massa andra manus att läsa, andra författare att ta hand om, och en massa andra sysslor. Det tar förstås tid att ta sig igenom manushögarna. Vissa kan de avfärda direkt. Det räcker för erfarna förläggare och redaktörer att läsa några sidor. Men andra är så pass bra att fler måste få läsa och tycka till, och flera sidor måste läsas. Är det riktigt intressant måste hela manuset läsas, av flera personer. Så. Det är ett gott tecken om du inte får svar så snabbt! Då kan ditt manus ha hamnat i ”möjligt-högen”.

De flesta förlag säger att de ska svara inom tre månader. Men det kan ta längre tid. Mycket längre tid. Saker händer, det blir kris med ett annat manus, någon annan författare, någon blir sjuk och så vidare.

Räkna med att det tar tid! 

Jag skulle inte kontakta ett förlag förrän det har gått åtminstone fyra fem månader sedan jag skickade in. Och då skulle jag ödmjukt fråga om de hunnit läsa mitt manus. Jag förstår att man vill ha svar. Men, man måste komma ihåg: Det är fortfarande obeställt material du har skickat in. Inget förlaget bett om. Och de har ju en skyldighet att ta hand om det beställda materialet först.

Så. Inse att väntandet hör till författarlivet. Skicka till många förlag samtidigt. Ha tålamod. Och fortsätt skriv, fortsätt drömma.