Betyg 5 på danska!

dansktdansk rec

Min bok Den åttonde dödssynden kommer ju ut på danska i slutet av juni. Jag har ett fantastiskt danskt förlag som heter Modtryk (och som har flera stora och duktiga nordiska författare).

I går hittade jag min första danska recension. Och till min glädje fick jag högsta betyg – 5! Otroligt kul! Det visar att det finns samma strävan efter att gömma sig bakom den perfekta fasaden i Danmark som här 😉

Så här skriver recensenten (om ni nu förstår danska):

”Nora lever det helt perfekte liv – hun er gift med en smuk mand, har 2 børn og bor i det største og smukkeste hus på vejen. Nora lever af at holde foredrag og skrive bøger om at leve sit liv fuldt ud. Om at det hele handler om vilje, og vide hvad man vil med sit liv og så GØRE det. Baggrunden for Nora’s foredrag skal findes i den ulykke, hun var ude for år tilbage, da hun faldt 7 etager ned i den ejendom hvor hun boede i forbindelse med et skænderi med sin mand…….. det var et held, hun overlevede og ingen havde regnet med, at hun ville komme til at gå igen. Men med VILJE og BESLUTNING, nåede hun det sted i livet, hvor alt er perfekt. Men er det muligt at leve et liv, hvor alt er facade, og hvor det hele tiden handler om bare at være den smukkeste, den bedste, midtpunktet i alle sammenhænge? Det kommer hårdt på prøve, da en ny kvinde flytter ind på vejen, en ny konkurrent på forfatterfronten er på vej og da forlaget beder hende skrive en bog om de syv dødssynder. Læseren bringes ind i et liv, som begynder at køre af sporet for Nora. For hvorfor taler hendes mand med den ny beboer på vejen – og på den måde? Hvorfor vil børnene hellere være hos den ny nabo? Hvorfor begynder der at ske mærkelige ting i den tidligere dommer-villa, hvor der hang et portræt af den strenge dommer, da Nora flyttede ind. Hvem er den nye nabo, og hvorfor påvirker hun Nora på denne, i starten meget subtile måde? Læseren kommer med ind i det tankemylder, der begynder at opstå i Noras hjerne – er der nogen der driver gæk med hende, eller hvad foregår der egentlig? Noras refleksioner forstyrres af paranoide tanker, mens Noras fortid langsom kommer tilbage til hende. Hvad skete der egentlig dengang, hvor hun var tæt på at miste livet? En bog om livet, om at leve i overhalingsbanen og jagte guld og opmærksomhed, om at forholde sig og ikke bare lukke øjnene for fortiden. En bog der er meget velskrevet, levende og som er svær at lægge fra sig, før den sidste side er læst – og nej, du kan ikke regne det ud. God læselyst.”

Tack, tack snälla Gertrud R för fina ord och för att du läste!

Andras ord om boken

den-attonde-dodssynden-1

Inför pocketsläppet av Den åttonde dödssynden har jag delat andras ord om boken på min författarsida på Facebook.

Att bara skriva att jag har en författarsida på Facebook känns lite märkligt 😉 Men det har jag sedan ett tag tillbaka. Insåg att jag skrev lite för mycket om min bok och mitt skrivande på min privata, och kände att jag ville kunna gå all in någonstans – där följarna faktiskt förstår att jag gör det. Dessutom hade jag börjat få en hel del vänförfrågningar från människor jag inte kände. I början släppte jag in alla, men så började jag tänka att det kanske inte var så smart. Om de nu är läsare, kanske de inte är intresserade av mitt privatliv … Så nu försöker jag dela upp det lite. Visserligen skriver jag fortfarande ibland om skrivandet och boken även på min privata sida – det är ju en stor del av mitt liv, men skriver desto mer på författarsidan.

Ja, ja, nu var det inte det jag skulle skriva om här egentligen. Insåg att det ju inte spelar någon som helst roll vad JAG tycker om min bok. Det är ju vad ANDRA tycker som spelar roll.

Hittills har jag hunnit med tre texter om boken, på tre dagar.

  1. Jag började med min vän Niklas Sesslers ord. De betydde så mycket när han skrev dem. För han läste långt innan boken kom ut, och då hade jag ju ingen aning om vad läsarna skulle tycka. Förstås. Han är en vän! Men ändå!

unnamed

2. Den andra är Bokhoras recension. Dels för att den var så bra, dels för att Bokhora är en så bra och inflytelserik boksajt. Bland bokbloggare har den ju en stark status. Blev så klart oerhört glad över bland annat de här orden:

”Rebecka Edgren Aldén har skrivit en riktigt fin spänningsroman, med bra intrig och snygga nutidsmarkörer. Jag sträckläste denna lilla pärla häromveckan och avslutade mycket nöjd.”

Här är hela recensionen!

3. Tredje är en text om psykologiska thrillers och krackelerade fasader som duktiga Helena Dahlgren har skrivit. Otroligt initierat och intressant! Och fina ord om Den åttonde dödssynden, bland annat det här:

”Jag tyckte om båda, men vill särskilt lyfta fram Edgren Aldéns skildring av känslomässigt kaos och livslögner under perfekt (”perfekt”) samtidsyta. ”Skriet från kärnfamiljen” goes ”Gone Girl” i villaidyllen, typ. Något i tonen, vardaglig med en anstrykning av underliggande hot, känslan av att allt när som helst kan kollapsa, att alla ska genomskåda en som den bluff man är, högg till. Igenkänning? Ja.”

Här kan du läsa hela inlägget.

Om bristen på ödmjukhet

Läste precis en intressant artikel i DN, av Niklas Ekdal, om bristen på ödmjukhet som en fara för världen. Här är ingressen:

”Ödmjukhet är inte en egenskap som står högt i kurs i dag. Ändå är den nödvändig för att människan ska överleva. Klimatförändringar och skuldkris får ursäkta, men vår tids största hot kan mycket väl vara psykologiskt, skriver Niklas Ekdal.”

Det var ungefär så här (fast långt ifrån lika påläst och kunnigt) som jag funderade när jag skrev Den åttonde dödssynden. Jag ville ju i den måla upp vad vår moderna narcissism och extrema fasadbyggande kan leda till. I boken skriver min huvudperson Nora en ny självhjälpsbok som utgår från de sju dödssynderna. Men när en ny granne flyttar in på gatan rubbas hennes harmoni och saker och ting börjar gå dåligt. Nora faller själv i dödssynderna, en efter en. Jag kunde inte låta bli att tänka på Nora när jag läste artikeln – Särskilt inte när Niklas Ekdal själv drar paralleller till de sju dödssynderna och hur omoderna de har blivit.

Så här skriver bland annat Niklas Ekdal:

Allt som var moraliskt förkastligt på 1000-talet har blivit obligatorisk livsstil på 2000-talet. I mångt och mycket är det förstås ett framsteg att vi kan glädjas åt livet utan hot om att hamna i helvetet. Men någon liten poäng fanns det kanske med de medeltida förmaningarna.

Dödssyndernas genomgående tema är ju att de sätter jaget i första rummet: min njutning, mina pengar, min rätt att slappa, gapa, ta för mig, brösta upp mig. Anledningen till att prästerna försökte hålla dessa drifter i herrans tukt och förmaning var inte bara att folk skulle veta sin plats, böja sig för överheten. Någonstans fanns också en omsorg om individen.

När alla sätter sig själva i främsta rummet blir det kaos, inte bara socialt utan också mentalt. Det är helt enkelt saligare att giva än att taga. Se vad som händer med hårt arbetande människor som plötsligt vinner mångmiljonbelopp på lotterier – det är snarare regel än undantag att de drabbas av giftig avund och råkar i olycka när allting plötsligt ska kretsa kring detta moderna budord:

NJUT!”

Läs hela artikeln här och håll med om att Nora skulle ha känt sig extremt träffad (om hon hade haft självinsikt)?

Författarfrukost med Caroline Kepnes

Caroline kepnes

I morse var jag och lyssnade på den amerikanska författaren Caroline Kepnes (till höger på bilden). Hon blev intervjuad på sitt förlag Forum.

9789137143385

Hennes debutroman Du har kommit på pocket på svenska. Oftast har jag inte tid att gå på sånt här, även om jag ofta är inbjuden som journalist. Men när jag läste på om Caroline så blev jag nyfiken och bestämde mig för att gå dit. Det var väldigt intressant, för hennes tankar liknade mina mycket. Hon verkar skriva i ungefär samma genre – psykologisk thriller. Temat var just fasad, självbild och hur man presenterar sig själv inför andra. Särskilt i sociala medier och skevheten som uppstår när verkligheten krockar med den polerade ytan. Och det är ju exakt sådant jag är intresserad av och har skrivit om i Den åttonde dödssynden. Hon berättade också att hon älskade att vara i sina huvudpersoners huvuden. Och att hon gillade twisten att ha en väldigt obehaglig huvudperson som man å ena sidan förstår och till och med tycker om, men som på nästa sida kan göra något fruktansvärt och försätter läsaren i en dubbel känsla – hur kunde jag sympatisera med den här personen? Jag är ju också väldigt förtjust i att ha en dubbel huvudperson, någon man tycker synd om och lever sig in i – men som egentligen är väldigt obehaglig och opålitlig. Läsaren ska aldrig veta exakt var hen har henne (Nora, i mitt fall). Kan man lita på henne? Är det hennes version, som vi får se, höra och uppleva, som är den rätta? Det ska bli väldigt spännande att läsa Carolines bok – jag fick ett signerat ex med mig. Får återkomma med en recension.

Domestic noir

gone_girl-v2

När jag började skriva Den åttonde dödssynden hade jag bestämt mig för att det skulle bli en thriller, inte en deckare. Spänning, men utan klassiskt upplägg med ett mord i början och sedan poliser (eller journalister, läkare, eller vad det nu är) som hittar mördaren.

Jag var inspirerad av Karin Alvtegens S-serie från 90-talet. Om ni inte har läst dem, så gör det! Det var flera fristående skrämmande bra romaner, som har den där psykologiska nerven som gör att man bara inte kan lägga ifrån sig dem. Svek, Skam, Skugga, Skuld... Jag slukade dem alla.

Jag var mer intresserad av det psykologiska spelet mellan människor än av stora mordutredningar – även om jag kan tycka att sådana böcker är väldigt underhållande att läsa.

En psykologisk thriller tänkte jag mig. När boken var färdigskriven, och till och med fått kontrakt (men ännu inte kommit ut) läste jag Gillian Flynns Gone girl och kände direkt att oj, det här är ju samma genre! Här var en författare som också skrev om skadade människor i trasiga relationer, där mycket bubblade under ytan.

Det gick ett tag till och sedan fick jag ett namn på genren: Domestic noir!

Redan förra året på bokmässan besökte jag ett seminarium där förläggare och agenter pratade om suget det fanns just nu efter psykologiska thrillers som utspelar sig i hemmen – nästan definitionen av domestic noir. Jag minns att jag satt och hoppade i stolen, jag hade ju skrivit just en sådan bok. Tänk om det faktiskt var sant? Att det var just sådana böcker många ville läsa just nu?

Då kunde jag inte ens drömma om att bli såld utanför Sverige, men det känns bra i stunden att höra att det var en genre som väckte intresse.

Tidigare i år läste jag Paula Hawkins Kvinnan på tåget – en internationell jättesuccé och en klassisk domestic noir. Fantastiskt bra bok!

Här är en bild från årets bokmässa när jag träffade Paula Hawkins:

Paula

Nu kan jag tänka mig att någon invänder – varför är det så viktigt att sortera in böcker i genrer? En bra bok är väl en bra bok? Jag håller med! Och jag vill verkligen inte känna mig låst i en genre. Men samtidigt vet jag ju hur jag själv fungerar. Har man sett en film som man gillar, letar man efter något liknande. Har man läste en bra bok som man gillar, så letar man efter något som påminner om den. Och ja, jag har kommit på att den här genren, det är den jag alltid har gillat. Det är lite Hitchcock över den. Och ni som läst min bok vet att jag har låtit mig inspireras av Hitchcock… Marie Hermansson är också en författare som skriver i den här genren. Det kan vara lite skruvat, många knäppa människor som krockar med varandra och spännande historier.

Tidigare i höstas skrev min vän Catia Hultquist en krönika i DN om domestic noir (hon nämnde inte mig i texten, det hade känts jobbigt eftersom vi känner varandra så väl), apropå succén med Kvinnan på tåget. Hon beskriver genren så här:

”Spänningen och svärtan har flyttat in och håller sig inom hemmets väggar. ­Favoritämnet i den växande thriller­genren domestic noir är det urspårade äktenskapet.”

I min bok finns alla ingredienser. Mörka hemligheter, fasadbyggande, saker som inte är som de tycks, människor som är något annat än de utger sig för att vara.

Catias förklaring till varför genren blivit så populär just nu:

”En förklaring skulle kunna vara att domestic noir är en reaktion på den tillrättalagda bilden av familje­livet som presenteras på sociala medier. Båtfärder, skuttande barn, mysiga grillkvällar. Far ror och mor är rar. Instagram kallas visserligen för ”bilddagbok”, men är för de flesta en dagbok som konsekvent utelämnar skuggorna.

Samtidigt är de flesta medvetna om trollen som härjar under husgrunden likt Muns i ”Jordskott”. Det skapar förstås ett sug efter den riktiga dagboken, de verkliga berättelserna. Och som ”Kvinnan på tåget” så skickligt ringar in: för de flesta kvinnor är hemmet en oerhört laddad plats: en scen, ett projekt, en tävlingsarena. Och för några kvinnor – ett riktigt farligt ställe.”

Min bok handlar också mycket om just den där tillrättalagda bilden vi så gärna vill presentera i sociala medier. Men här har jag dragit det till sin spets. Hur långt är man beredd att gå för att bevara den där idylliska bilden man varit mån om att bygga upp? Vad händer när allt spricker?

Läs hela Catias krönika här!

 

Jag hittade den här intressanta artikeln från Independent om genren och där fanns också några boktips som jag definitivt ska titta närmare på.

Om ni är som jag som älskar genren domestic noir – här är 6 böcker ni definitivt bör läsa:

 

gone-girl

Gone girl av Gillian Flynn – absolut en domestic noir och en av världens bäst sålda böcker! Otroligt välskriven, skruvad historia om ett allt annat än sunt par.

kvinnan-pa-taget
Kvinnan på tåget av Paula Hawkins – fantastiskt bra bok, skrämmande om det perfekta paret som inte är så perfekt. Om mörka hemligheter som lurar under ytan. Också finns här det jag älskar – en huvudperson som inte går att lita på.

de-forsvunna
De försvunna av Caroline Eriksson – en helt ny bok som börjar med att Greta, hennes man Alex och dottern Smilla kommer till en ö. Mannen och barnet går i land och försvinner. Ingenting är sedan som man först trodde. Otroligt vackert skrivet och riktigt spännande och obehaglig. Även här, som i Kvinnan på tåget (och i min egen bok) finns en huvudperson som man inte riktigt kan lita på. Den här boken är redan såld till 20 länder, och visar hur populär den här typen av böcker är just nu.

9789187173394_200_musselstranden_e-bok

Musselstranden av Marie Hermansson – En 4-årig adoptivdotter försvinner under mystiska omständigheter. Många år senare avslöjas familjehemligheter och vad som egentligen hände. Mystisk stämning och vackert skriven.

svek

Svek av Karin Alvtegen – En otrogen man, en hämnd och sedan går allt snett. Otroligt bra bok och skrämmande i sin lågmäldhet. Karin Alvtegen är en stor författarförebild.

fagelbovagen-32

Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors – ett riktigt mästerverk. Karin är övertygad om att hon är en fin och god människa, men allt förändras när Katerina flyttar in… Kanske inte en thriller i ordets rätta bemärkelse. Men Sara är så otroligt bra på att skapa spänning mellan människor och om vad som händer när bilden av oss själva krackelerar (ja, jag är jätteinspirerad av henne i Den åttonde dödssynden).

Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande

En bok börjar alltid med en intention. Något man som författare vill förmedla, undersöka, visa på, göra en poäng av. Det kanske låter högtravande, men man har ett budskap.

I alla fall var det så för mig. Jo, jag visste att jag ville skriva spänning. Psykologisk spänning. Men jag är och har alltid varit väldigt politisk. Det finns saker som jag vill peka på. Saker som jag tycker skaver i vår värld.

gilla-laget-hur-allt-gick-at-helvete-med-positivt-tankande

Jag brukar säga att mitt skrivande av Den åttonde dödssynden började med Barbara Ehrenreich bok Gilla läget – hur allt gick åt helvete med positivt tänkande. Och det är faktiskt sant. Det var när jag läste den som jag bestämde mig för att undersöka om det gick att göra en läskig, spännande bok om just det fenomen som Barbara Ehrenreich skriver om i den boken. Jag hade kastat mig över den när den kom, av flera skäl. Dels för att jag hade läst hennes andra böcker och var ett stort fan. Jag träffade henne faktiskt här i Stockholm för många, många år sedan när hon var aktuell med boken Barskrapad. Dels för att hon skrev om något som jag länge, länge funderat på, stört mig på och diskuterat mycket: Övertron på positivt tänkande.

Nej, jag är ingen negativ människa. Och jo, jag tror visst att livet blir bättre om man försöker se allt från den ljusa sidan. Men när en hel industri av självhjälpscoacher dök upp som svampar ur marken och började tjäna stora pengar på mindfulness, affirmation, positivt tänkande och liknande, ja, då tyckte jag att det blev för mycket. Jag reagerade särskilt på att de la över ett så stort ansvar på individen. Likt sekter där varje personliga misslyckande beror på svaghet i tron. Skilsmässa, sjukdom, handikapp, död… ja, det var för att du inte trodde tillräckligt mycket eller rätt. Jag såg den här tendensen tydligt i diskussionen om cancer. Cancer beskrivs ofta som ett krig som måste vinnas med vilja och jävlar anamma. Jag ville inte dö, jag bestämde mig för att leva, jag skulle inte låta cancern vinna över mig. Den typen av retorik. De som dör förlorade kriget. Och outtalat förstår man att de inte ville leva lika mycket som de som överlevde, eller? Det där störde mig. Och tydligen störde det Barbara Ehrenreich för hon hade skrivit ett helt kapitel om det rosa flum hon hamnade i den dag hon blev bröstcancerpatient.

I samma veva som jag började skriva på min bok och hade bestämt att den till viss del skulle slå mot självhjälpsbranschen och individtänket att du själv är ensamt ansvarig för din lycka och framgång dök ett nytt fenomen upp på himlen: människor som varumärken. Det var också ett märkligt fenomen. Plötsligt pratade vanliga människor om sig själva som varumärken. Det hängde förstås ihop med hela sociala medier-vågen med twitter, facebook och instagram. Men också om otrygga anställningar och en allmän känsla av att man som människa var tvungen att sälja in sitt bästa jag för att bli vald (om och om igen).

Jag bestämde mig för att slå ihop de här två samtidsfenomenen i en thriller. Vad händer med en människa som byggt upp en fantastisk fasad, som är helt beroende av sitt till viss del fejkade varumärke – och som dessutom byggt framgången/luftslottet på teorin om positivt tänkande? Vad händer om omgivningen inte längre spelar med? Om någon ser igenom? Om inget går som det var tänkt, och allt faller?

Där har ni hela utgångspunkten för min bok!

Det här med intentioner… de är ju lätta i författarens huvud, men oj, så svåra att genomföra. Min bok skulle ju lätt kunna läsas som en vanlig spännande thriller. Man behöver inte se det där som jag nyss målade upp för att tycka att den är spännande. Jag visste aldrig om jag hade lyckats med min intention. Men så dök jag på ett blogginlägg, där skribenten visar att den har läst och verkligen förstått vad det var jag tänkte, vad det var jag försökte göra. Och ja, då blev jag lycklig!

Läs de här raderna, skrivna av bokbloggaren och ex-bokhoran Helena Dahlgren, så förstår ni:

”Jag tyckte om båda, men vill särskilt lyfta fram Edgren Aldéns skildring av känslomässigt kaos och livslögner under perfekt (”perfekt”) samtidsyta. ”Skriet från kärnfamiljen” goes ”Gone Girl” i villaidyllen, typ. Något i tonen, vardaglig med en anstrykning av underliggande hot, känslan av att allt när som helst kan kollapsa, att alla ska genomskåda en som den bluff man är, högg till. Igenkänning? Ja. Jag pratade senast idag med någon om detta, det orimliga, djupt ohumanistiska i vår samtids ständiga strävan efter, tja… strävan. Hur vi aldrig duger, hur våra hem aldrig duger, hur allt som är vårt, våra kroppar, våra karriärer (jag brukar säga ”mitt jobb” som en sorts barnslig motståndshandling, tänker mig att ”jobb” versus ”karriär” är lite som ”lägenhet” kontra ”våning”), till och med våra BARN blir renoveringsprojekt, ”potential”. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag vill vara nog, ÄR nog, utan förbättringspotential, men hur är en sådan ståndpunkt ens möjlig i dagens samhälle? Hur förhålla sig till sjukdomen som är vår samtid utan att själv bli en del av symptomen? Det går ju inte. Ursäkta derailande, men jag blir så upprörd. Och jag tänker att det är skitsmart att använda denna samtid som fond för en psykologisk thriller, för hur normkritisk man än kan vara är behovet av att bli omtyckt, att höra hemma, större. Diskrepansen, det hopplösa gapet däri, är en grogrund för väldigt intressant litteratur, tänker jag.

Huvudpersonen Noras nogsamt kalkylerande varumärkesbyggande, ”spontana” Instagrambilder, viljan att bli omtyckt som hotar att utplåna ens jag, vilket det nu är under alla filter, fick mig att tänka på min egen novell ”No filter” när jag läste ”Den åttonde dödssynden”. Hur jag vill fortsätta utforska detta i något annat format. Och, framför allt, hur jag vill läsa mer om detta, gärna av svenska författare.”

Nu tycker jag att ni ska läsa hela Helena Dahlgrens briljanta inlägg om psykologiska thrillers som genre och hennes tankar om Den åttonde dödssynden!