Hur går det?

2018 var ju en vändpunkt för mig. Jag sa upp mig under 2017 och meningen är att jag inte ska ha något ”fast” jobb att gå till, satsa på skrivandet och förstås samtidigt försöka försörja mig på lite allt möjligt.

Så, hur har det gått?

Jo, mitt gamla jobb började med att anlita mig tre dagar i veckan januari och februari, så det har inte varit jättestor förändring. Men ändå. Från att ha jobbat 150 procent, jobbar jag extremt mycket tre dagar i veckan, och är faktiskt hemma två dagar i veckan. Även om jag inte helt kan släppa mitt gamla jobb då så har jag ändå så sakta börjat skriva.

Jag är inne i en känslig, men rolig fas, där jag famlar rätt mycket. Jag skriver lite, gör mycket research, funderar mycket och framför allt läser mycket. Hittills i år har jag läst 8 böcker. Kände att jag behövde läsa mycket, för att komma i stämning, för att bli inspirerad, för att stänga ute mitt gamla jobb (som är väldigt krävande och samtidigt så otroligt spännande, så att det är svårt att sluta). Jag har alltså stängt in mig i en massa andra världar, för att försöka blocka min egen värld ute.

Vad har jag läst då? Blandat! Både romaner och deckare, en del psykologiska thrillers (den genre jag själv skriver i) och så en klassiker. Vissa böcker är till viss del research, det är något jag behöver från dem. Andra är bara till för att få hamna i en annan värld. Någon annans universum.

Jag har en stomme till en historia, men den är långt ifrån klar, så jag googlar mycket, letar efter bra teman, efter uppslag, grubblar mycket. Samtidigt måste jag skriva, för jag vet att det inte fungerar genom att bara fundera. Tänker att all skriven text är bra skriven text, även om den senare måste skrivas om.

Måste producera av en annan anledning också. Jag har anmält mig till en ny skrivarkurs, och den drar igång om en dryg vecka. Och innan dess (typ i dag) måste jag skicka in ett antal sidor.

Läskigt! För jag känner mig inte redo, har inte hunnit tillräckligt långt för att veta om jag är på rätt väg. Men jag måste. Och då får det bli som det blir. Att gå skrivarkurs handlar mycket om att våga blotta sig. Visa ofärdig text för andra. Ta emot feedback på det man skrivit, även sånt man är väldigt osäker på. Ser verkligen fram emot kursen – det blir min sjätte skrivarkurs faktiskt. Men just nu är jag nervös.

2018 – en nystart!

Ibland kommer man till ett vägskäl. Det gjorde jag under 2017.

Jag har länge enbart skrivit på semestrar och långhelger. Samtidigt haft ett heltidsjobb. Det har varit kämpigt, men jag har älskat mitt jobb, är van att jobba mycket och hårt. Samtidigt har jag älskat att skriva, och inte haft några problem med att göra det under semestrar och långhelger.

Men. Under 2017 förändrades situationen. Ett fruktansvärt tragiskt dödsfall i min familj (ett barn) fick min värld att skaka. Livet blir aldrig som det var förr.

Jag fortsatte jobba lika mycket som tidigare, märkte att jag inte riktigt hade ro att sörja. Men, jag märkte det i min kropp. Jag som aldrig haft ont någonstans började få ont, lite här och där. Det var som att min kropp berättade det min hjärna inte hade tid att ta in.

Jag har alltid lidit av en rätt osund workoholic. Jobbat alldeles för mycket. Samtidigt har jag älskat att jobba. Älskat alla mina olika jobb. Och jag har varit bra på mina jobb. Förmodligen för att jag lagt ner så mycket tid, energi och passion i dem. Så även med mitt senaste. Ett fantastiskt roligt jobb, ett riktigt drömjobb! Men, dödsfallet fick mig att se över mina prioriteringar. Jag hade kört på i 180 hur länge som helst. Jobbat betydligt mer än heltid, och sedan skrivit varenda semesterdag i sju år. Och jag insåg att det här inte var det liv jag ville ha. Jobbet åt upp så många andra delar i mitt liv som jag ville ha med. Tid för återhämtning, tid med familjen, tid med vänner. Och kanske (rent egoistiskt) framför allt: tid att skriva. Skrivandet har alltid varit mitt andningshål, men nu hade jag inte ens det. Även semestrarna fylldes med jobb.

När någon i ens närhet dör stannar världen. Det är smärtsamt. Evigheten känns så orättvis. Nu var det tusen gånger värre eftersom det var ett barn, ett mig närstående barn. Livet blev så skört. Jag blev skör. Det var som att jag till sist insåg att allt kan ta slut, när som helst. Och inte bara mitt liv, utan ännu värre, ett liv som tillhör någon jag älskar.

Även om jag alltid vetat att livet är värdefullt, var det som att jag nu verkligen förstod det. För visst är det så att man har en skyldighet att ta vara på sitt liv? Vara sann mot sig själv? Inte bara ånga på och jobba. Utan verkligen göra det som betyder något. Min dröm har ju alltid varit att skriva, att en dag leva på mitt författarskap. Hur svårt det än är är det ingen ursäkt för att inte ens försöka. Det var de tankarna jag fick. Jag var tvungen att åtminstone ge det en chans.

Så, jag sa upp mig. Läskigt och befriande. Samtidigt lite sorgligt, eftersom jag älskar mitt jobb och tycker väldigt mycket om de jag jobbar med.

Under 2018 är min plan att skriva min tredje roman. Och försöka förverkliga min dröm om att kunna leva på mitt författarskap. Det kommer ta tid. Än är det långt kvar. Så, jag ser framför mig ett fattigt 2018, i pengar räknat, men rikt i andra aspekter. På något sätt får jag försöka försörja mig, utan att det går ut för mycket över mitt skrivande och min familj. För det är också en del av planen – att hinna vara med de jag älskar lite mer. Ta det lite lugnare. Inte leva på de ständiga kickar som min arbetsnarkomani ger. Utan vila ibland. Ta det lugnt. Och stå ut med det.

Ett nytt år är här. Helt oskrivet. Jag har kastat mig ut över kanten. Vågat språnget. Lämnat ett älskat jobb. Stängt en dörr för att kanske upptäcka nya dörrar att öppna.

Klart det är läskigt. Inte bara ekonomiskt. Utan även på andra plan. Jag hade en status i mitt jobb. Det var något jag var bra på. En plats där jag var trygg, omtyckt, behövd. Nu har jag inget. Kanske lyckas jag inte ens skriva min tredje roman? Jag vet ju hur svårt det är. Och även om jag klarar att skriva klart den är det inte säger att förlaget säger ja. Vad som helst kan hända. Jag försöker omfamna ovissheten. Se det som ett spännande äventyr.

Nu kör vi!

Planeringsmöte med mig själv

saturnus

I dag har jag planeringsdag. Sitter på kafé Saturnus mitt i stan. Älskar det fiket – här hängde jag jättemycket med mina kompisar när jag gick på gymnasiet (de var/är berömda för sina gigantiska kanelbullar!).

Efter att ha haft det rätt lugnt i några veckor, medan manuset legat hos förläggaren, inser jag nu att tempot ökar! Det är till största del positivt för mig. För när jag har lite att göra blir jag inte så effektiv …. Jag har rätt lätt för att bara gå och dra, om jag inte har något som hänger över mig. Medan jag är som bäst när jag har mycket att göra. Då kan jag verkligen jobba på, gå in i ett flow och få hur mycket som helst gjort, samt jobba nästan hur länge som helst (knappt äta, gå på toaletten och så vidare).

Så det var nog tur att jag fick tillbaka manuset nu, för då insåg jag ju också allt annat jag måste göra… Jag har ju hur många samtal som helst att förbereda inför Crimetime, deckarfestivalen på Gotland, till exempel! Jag ska leda deckarskolan under två dagar och sedan moderera fyra andra samtal. Läs hela programmet här!

Och det är bara tre veckor (!!) kvar på min tjänstledighet. Sedan börjar jag mitt nya jobb. (Läs här.)

Så. I dag har jag planeringsmöte med mig själv. Min förläggare hade några funderingar/frågor/invändningar i mitt manus. På tre veckor, hur många sidor i manuset måste jag hinna gå igenom varje dag? När vi diskuterade igenom manuset skrev jag upp 50 punkter som jag på något sätt måste ta ställning till/ändra, bearbeta, fundera på – hur många punkter om dagen måste jag hinna med? Ja, lite sånt. Allt behöver jag inte hinna på de här tre veckorna, men jag ska försöka hinna igenom det mesta, så att jag hinner låta manuset vila ett tag efter det så att jag sedan kan läsa det igen med nya friska ögon. Kanske i september? För 1 oktober har jag deadline!

Och så har jag gjort en planering över allt jag måste fixa och förbereda mig för inför Crimetime – det är en hel del research, en hel del böcker att läsa och en hel del frågor som måste funderas fram och skrivas ner. Samt några mejl att skriva.

Japp, så när ni andra (förhoppningsvis) trappar ner och tar semester så växlar jag upp!

Bokklubb

Samma dag som mitt föredrag på Resumés talangforum var jag inbjuden till en bokklubb som hade läst min bok, Den åttonde dödssynden!

Så klockan 18 plingade jag på hemma hos en kvinna jag aldrig hade träffat. Spännande!

13466128_10153723379838511_6902903137872592984_n

Det var här i Nacka där jag också bor, och en av de 10 kvinnorna som var där kände jag sedan innan, Maria Althoff, som har Barnsidan.se. Det blev hur trevligt som helst! God mat och trevliga människor. Och ni fattar säkert, det blev ju en ren egokväll för mig!! Fick ju prata hur mycket som helst om boken och om författandet. Och medlemmarna i bokklubben var så gulliga, så det kändes som att jag fick 9 nya vänner också!

Jag vågade inte riktigt fråga vad de tyckte om boken. Ville inte, eftersom jag inte ville sätta varken mig eller de i den situationen – det är ju faktiskt så att alla inte KAN älska din bok. Men det kändes som att de flesta där gillade den! Alla var i alla fall supernyfikna på hur jag hade tänkt och hur jag hade gjort. Och nördig som jag är kan jag ju snacka om sånt hur mycket som helst 😉

Jag passade på att ge alla som var där ett ex av min förra bok, Skriet från kärnfamiljen – så nu ska de läsa den också!

De här fina blommorna fick jag när jag gick – tack!

13442231_10153723375833511_2290722624089335562_n

Det visade sig senare att en av tjejerna, Lisa Fahlåker, som var med också bloggade! Så här fint skrev hon bland annat om kvällen i går:

”Ikväll var en superrolig kväll, för vi hade författarbesök. Rebecka Edgren Aldén var på besök hos oss så denna gång hade vi förstås läst hennes deckare “Den åttonde dödssynden”. Vi fick tillfälle att berömma henne för den härligt spännande boken med mycket nutidskänsla (tänk självhjälp, terapi, sociala medier, yta, …) och jag förstår verkligen att hon nominerad till “Årets deckardebut 2016”. Jag sträckläste boken, som innehöll många lösa trådar jag inte kunde släppa – och slutet var både självklart på ett överraskande sätt och briljant. Mer säger jag inte – men ikväll fick vi också höra ett alternativt slut. Hyfsat lyxigt med direkt författardiskussion!”

img_4160-1

Här är jag och Lisa (och hälsningen jag skrev i boken till henne ;-).

Läs hela Lisas inlägg (och hennes blogg) här!

Det här gör jag gärna om! Om du som läser har en bokklubb och vill att jag ska komma – mejla mig! rebecka (at) edgrenalden.se

Utlandsförsäljning

danska inbunden

Fick i dag ett sms från min agent på Norstedts Agency – Den åttonde dödssynden finns nu på danska. Och den inbundna boken har skickats till förlaget! De ska skicka över ett ex till mig också, så snart har jag den i min hand. Det kommer verkligen att kännas häftigt.

Många undrar hur det fungerar med utlandsrättigheterna, hur man bli såld till andra länder, vad det innebär och så vidare. Här tänkte jag berätta det lilla jag vet.

För det första – det är svårt att bli antagen av ett förlag här i Sverige. Det är ännu svårare att bli antagen av ett förlag utomlands.

För det andra är det inte alls min förtjänst att min bok är såld till fem länder – det var Norstedts Agency som lyckades sälja den. Det var när jag skrev kontrakt med Norstedts som de frågade om de fick försöka sälja boken till utlandet. Och jag sa förstås ja. Så kom boken ut på svenska i slutet av juli 2015. I oktober fick jag första samtalet – de duktiga kvinnorna på Norstedts Agency hade sålt min bok till Danmark. Sedan gick det undan. En vecka senare var den såld till Tyskland, och tre veckor senare även till Holland, Frankrike och Ungern. Fem länder på drygt fyra veckor! Vad gjorde de då? Jo, de åkte till bokmässor utomlands och pratade om boken. Det danska förlaget köpte det innan Frankfurt (som är den stora utländska mässan), och det gjorde att det snackades om den redan innan de kom dit. Sedan vet jag att det var några så kallade scouter som läste boken, och som tyckte väldigt mycket om den. De skrev en lång sammanfattning och omdöme om historien i ett mejl och skickade runt till en massa förlag. Jag har förstått i efterhand att det var mycket tack vare en sådan scout som tipsade om min bok som ledde till att så många utländska förlag blev intresserade.

Hittills har min bok kommit ut på ungerska – i april i år. Och nu i juni kommer den ut i Danmark på mitt danska förlag Modtryk. I augusti/september är det dags för Holland. Och sedan kommer Tyskland och Frankrike.

Vad tjänar man då? Ja, många tror ju att man blir stormrik bara för att man är såld till en massa länder. Så är det inte! Och att vara såld till ett land innebär enbart att ett utländskt förlag har köpt rättigheterna, sedan kanske de bara säljer 10 ex av din bok, och då blir det inte mycket pengar. Men varje förlag betalar en summa för rättigheterna, och den summan varierar väldigt mycket mellan land, förlag och förstås bok/författare. I mitt fall räckte pengarna att leva på i ett halvår – och det är därför jag har kunnat vara tjänstledig hela våren för att skriva min uppföljare. Något jag är djupt tacksam för.

Men, som sagt, att den är såld till fem länder är ingen garanti för att det kommer in nya pengar. Precis som för min svenska bok så får jag procent på varje såld bok. Men det handlar om väldigt lite pengar, och man måste sälja många böcker om det ska bli några summor. Och att sälja många böcker är svårt i dag. Det är få som säljer så mycket att de kan leva på det (som jag tidigare har skrivit om). Nu har jag ju ett nytt roligt jobb som jag ska börja på efter sommaren, så jag behöver inte oroa mig för pengar. Jag är så tacksam över att ha haft den här möjligheten att skriva på heltid den här våren. Och nu är jag faktiskt riktigt sugen på att börja jobba igen.

Men det är klart, hoppet om att jag någon gång i framtiden kan ”hoppa av” igen och skriva på heltid finns ju kvar. Tålamod. Det är det man behöver i den här branschen 😉

Långsamt, långsamt framåt

Det gäller att ha tålamod när man skriver bok. Jag redigerar och går igenom hela mitt manus nu. Tycker ibland att det går plågsamt långsamt. Fastnar lätt. Är ofta okoncentrerad och vandrar iväg i tankarna, gör annat (kollar facebook, hänger tvätt, läser mejl, surfar runt, går ut med hunden, hänger tvätt …). Och det kan ta tid att skriva om ett helt stycke. Nu med lite mer eftertanke än förra gången. Frustration blandat med lust. För det är samtidigt väldigt roligt! Texten växer fram, nu när historien redan finns. Hittills känns det helt okej. Även om jag ibland rodnar när jag läser något uselt stycke. Vad tänkte jag när jag skrev det där? undrar jag då. Men som helhet känns det ändå okej. Jag har ingen aning om ifall det håller! Men jag hoppas det.

Det blir ungefär 10 sidor om dagen. Nu har jag hunnit till sidan 66. Och hela manuset är knappt 200. Vi pratar inte boksidor nu, utan sidor i word. Det blir ungefär 350 boksidor.

Redigering

7dbaaf70fe2354fdad73d29fd61ca45d

Många tror att man skriver en historia och sedan är den klar. Jag skulle vilja säga att det är precis tvärtom. Man skriver sin historia och det är efter det allt börjar. Redigeringen är ett stort och viktigt arbete. Om man jämför med en konstnär som hugger ut en bit sten, så är att skriva första utkastet som att hugga ut rätt storlek. Sedan börjar själva skulpterandet. De fina linjerna, uttrycken, detaljerna.

Badge_EditingQuote

Visserligen är mitt första utkast väldigt detaljerat. Det är en färdig berättelse. Men det skulle inte hålla att trycka. Den behöver både grovfilning och finpolering innan den blir färdig.

imgres

Jag började på allvar med första redigeringen i går. Historien har fått vila ett tag (cirka 1,5 vecka). Jag går igenom den från början. Skriver igenom de flesta scener på nytt. Det handlar alltså inte om att byta något ord här och där, utan ofta om att faktiskt skriva helt om. Vissa stycken kan jag behålla. Nu kan jag ju historien, vet var den ska, hur mina personer ska utvecklas. Nu passar jag på att fördjupa karaktärerna och lyfta fram det som är viktigt.

EditingInspiration2

Min plan nu är att försöka hinna redigera 8–10 sidor om dagen. I går hann jag bara 5, men i dag har det gått lite fortare. Jag är redan uppe i 10 sidor. Manuset är cirka 200 sidor just nu, så det betyder att det kommer att ta minst 20 dagar.

Vad händer sedan då? Jo, sedan ska jag läsa igenom allt, kanske fixa till lite småsaker och om det är tillräckligt bra ska jag låta någon eller några provläsa. Det blir i början av maj ungefär, om jag håller min tidsplan.

Money money money …

Måste bara ta upp det här med pengar igen. De flesta jag träffar nuförtiden blir förvånade när jag berättar att jag planerar att börja jobba igen efter min tjänstledighet.

”Men det går ju så bra för dig, varför fortsätter du inte att skriva på heltid?” Det är frågan jag ofta får.

Att kunna leva på att skriva böcker är inte lätt. Det spelar ingen roll att ”det går bra för mig” – det är ändå väldigt svårt att leva på det. Jag tänkte därför reda ut lite om hur mycket (eller egentligen hur lite) man faktiskt tjänar på att skriva böcker.

Först: Jo, visst går det att leva på att skriva böcker! Allt går! Men, i Sverige är det bara ungefär 120 personer som beräknas kunna leva på sina böcker. 120 personer är inte många. Kom ihåg att det kommer ut 22 000 böcker per år i Sverige. Ungefär. 120 författare. Du kan säkert rabbla upp ett tiotal av dem. Det är exakt de du tror: Lars Kepler, Fredrik Backman, Camilla Läckberg, Leif GW Persson, Anna Jansson, Jan Guillou, Mari Jungstedt … Men om du går till bokhyllan där hemma eller till en vanlig bokhandel så hittar du en massa fler författare. Väletablerade. Duktiga. Som gett ut många böcker. Men många av de du hittar där i hyllan kan inte leva enbart på att skriva böcker. De drygar ut kassan genom att föreläsa, vara programledare i radio och tv, moderera, skriva krönikor eller så har de vanliga jobb vid sidan av (jobbar på bank, som lärare, journalister, poliser, advokater och så vidare).

I stort sett alla författare har de första åren tvingats jobba dubbelt. Ett vanligt heltidsjobb och sedan författandet på fritiden. Även de som i dag är stora började en gång så. Det är något jag brukar tänka på. Och jag får alltid en sådan respekt för alla författare då. Det krävs ett jävlar anamma för att lyckas.

Jag har skrivit vid sidan av de senaste 15 åren. Men det var först för fem år sedan som jag valde att satsa ordentligt. Det var då jag disciplinerat började skriva några timmar varje dag på alla semestrar, tog skrivarkurser och verkligen bestämde mig för att skriva klart en bok. Under hela arbetet med Den åttonde dödssynden har jag haft ett heltidsjobb (och familj). Jag är inte alls ovanlig. Det är så här det ser ut.

Att jag har fått den stora lyckan att kunna skriva på heltid i fem månader nu den här våren är tack vare utlandskontrakten. De fem länder som köpte rättigheterna till min bok betalade varsin engångssumma – och det är de pengarna jag lever på nu. Men om några månader är de pengarna slut, och jag måste tillbaka till mitt heltidsjobb för att kunna försörja mig.

Men, undrar ni, tjänar du inget på försäljningen av dina böcker då?

Jo, men det är så otroligt lite. På en inbunden bok tjänar man som författare (om man är utgiven på vanligt förlag) ungefär 40 kronor/per bok – om boken säljs till fullpris, vill säga. På reaböckerna tjänar man förstås mycket mindre.

Snittförsäljningen på en inbunden bok av en debutant i Sverige är ungefär 900 ex. Om man blir utgiven på ett förlag får man ett förskott när man lämnar in manuset – man brukar få ett förskott på ungefär 2000 sålda böcker, fördelen är att man inte behöver betala tillbaka om man inte säljer 2000 böcker (vilket alltså de flesta debutanter inte gör). Sedan när boken börjar sälja så får du cirka 40 kronor per såld bok ÖVER 2000 stycken.

Jag har sålt bra mycket mer än vad en snittdebutant säljer, men räkna efter själva – det blir inte mycket pengar. Om jag säljer 3000 böcker så får jag alltså cirka 1000 x 40 = 40 000 kronor. Och det är alltså före skatt. Att sälja 3000 inbundna böcker som debutant räknas som riktigt bra. Men i pengar är det knappt en månadslön. Betänk att en bok, särskilt den första, tar några år att skriva. Otroligt låg timpenning, alltså.

Men pocket då? Jo, förhoppningsvis säljer boken mer i pocket. 8000–10 000 ex räknas som en bra försäljning för en pocketbok. Men för pocket får du mycket, mycket mindre. Runt 8–10 kronor. Per bok. 

Det sägs att man bör sälja över 10 000 böcker PER ÅR för att gå runt som författare. Att producera en bok om året är inte lätt. Att se till att varje bok säljer över 10 000 ex är heller inte lätt. Du kan inte leva på att skriva om du misslyckas med en bok ett år. Du får aldrig misslyckas! Eller så får du ge ut fler böcker per år.

Det går väldigt bra för mig, absolut! Men det är fortfarande långt ifrån att jag kan leva på det. Jag har egentligen inga problem med det. Jag visste vad jag gav mig in på. Att skriva böcker är en av de absolut vanligaste drömmarna, särskilt bland kvinnor. Jag är djupt tacksam över att kunna göra det, och bli utgiven på förlag! Alla kan inte bli rockstjärnor eller konstnärer heller. Konkurrensen är stenhård, och det jag skriver måste vara något som läsarna vill ha och är villiga att betala för. Det kräver en viss ödmjukhet. Det är ingen mänsklig rättighet att få vara författare. Viktigt att komma ihåg, tycker jag.

Författaren och en av grundarna till hybridförlaget Hoi, Sölve Dahlgren, har skrivit bra om det här tidigare. Läs här!

KLAR!

klar

I går hände det otroliga. Jag skrev klart mitt andra manus! Hela historien finns på papper. Den sista meningen blev skriven. Och det symboliska ordet: SLUT!

När jag tog tjänstledigt från 1 februari planerade jag att jag behövde 5 månader på mig att skriva första utkastet. Sedan hade jag tänkt att bearbeta det under sommaren och skicka in i till förlaget i början av hösten. Men att ta bort heltidsjobbet från ekvationen gav mig mycket mer tid och energi än vad jag hade räknat med. Redan i februari gjorde jag en ny kalkyl där första utkastet skulle vara klart i maj, och så skulle jag ha hela juni på mig att bearbeta det.

Men! Inte heller den beräkningen visade sig stämma. Jag lyckades skriva klart boken på bara två månader! Så nu har jag lagt texten åt sidan för ett tag. Har ändå fullt upp med att jobba med Crimetime där jag i Sommar ska leda skrivarskolan med ett gäng duktiga författare.

Det känns helt otroligt att jag lyckades få klart ett utkast före april! Men, men. Det är bara ett utkast. Mycket återstår att göra. Om några dagar plockar jag upp manuset igen, och då ska jag läsa med stränga ögon, och sedan fila, slipa, förbättra, formulera om, rätta, redigera, stryka, skriva om.

Min plan nu är att ha ett andra utkast klart i mitten av maj. Och då ska kanske några testläsare få läsa och/eller så skickar jag det till förlaget. Vi får väl se om jag lyckas med den planen!

Knappt 400 000 tecken har jag nu.

Låta karaktärerna tala

När jag skriver har jag ju ett rätt utförligt synopsis. Jag vet hur det börjar och ungefär hur det slutar. Och så vet jag de viktigaste vändpunkterna och hur varje person ska utvecklas.

Men trots det kan jag då och då inte komma vidare. Jag vet vart jag ska, men inte hur jag ska ta mig dit. Ibland vill jag inte skriva för att det känns som att jag missar något. Min väg framåt känns konstruerad och fel. Då tar jag ett långt bad, eller en lång promenad med hunden och funderar igenom vad som har hänt hittills i historien. Jag tänker på varje karaktär och vad just den går igenom just nu. Då händer ofta det magiska – figurerna talar till mig!

Jag inser att det jag först hade tänkt att skriva var alldeles för banalt, för tråkigt, eller inte hängde ihop med det som redan hänt. Istället kommer historien till mig. Och det blir alltid bättre.

Just nu håller jag på med sista delen i min uppföljare. I går fick jag en total blackout och kunde inte skriva en rad. Jag försökte skriva det jag hade tänkt, men det blev alldeles platt och det kändes inte rätt. Så jag la mig i badet. Låg där i över två timmar. Och när jag klev upp så hade historien tagit en dramatisk vändning i mitt huvud. Allt blev mörkare och hemskare. Ondare och mycket mer spännande. En av mina personer i boken gjorde något riktigt hemskt. Och nu har jag ingen aning om vad som ska hända härnäst. Det är plötsligt lika spännande för mig att skriva det som jag hoppas att det är för läsarna att läsa det.

I rask takt skrev jag efter badet över 21 000 tecken. Visserligen krävde det att jag raderade en hel del av det jag hade försökt pressa fram tidigare, men det gjorde verkligen ingenting. I dag fortsätter jag. Historien rinner fram ur fingrarna och jag är hela tiden på spänn, för jag vet inte exakt vad mina karaktärer kommer att säga eller göra.

Fortsättnings följer …

Ps. Fram tills i dag har jag skrivit totalt 334 000 tecken! Slutet är nära. Ds.