Bokmässan 2018

Jag har inte haft så mycket tid att blogga på sistone. Men tänkte ändå skriva något om Bokmässan 2018!

Det var en väldigt intensiv helg för mig. Och framför allt jobbade jag. Jag var inte där främst som författare, utan hade fått en rad uppdrag. Många författarsamtal att moderera. Men så klart stod jag mycket i montern för att träffa läsare och sälja och signera böcker. Så mycket jag bara kunde. De senaste två åren har jag sålt slut på alla mina pocketböcker, så målet var högt satt denna mässa. Trots mindre tid, och fler böcker. Men det gick bra, jag sålde faktiskt väldigt mycket!

Här kommer en sammanfattning av min mässa.

DAG 1:

Jag anlände runt elva-tolv-tiden, tog spårvagnen (för första gången) från tågcentralen till Bokmässan.  Efter att ha checkat in på mitt rum gick jag direkt till Norstedts monter för att sälja böcker.  Min agent (Grand agency) hörde av sig, och det blev ett spännande möte med min nya tjeckiska förläggare, Andrea. Hon var otroligt gullig och entusiastisk. En riktig bokälskare, det märktes. Vi hade sällskap ner efter mötet och jag visade henne en massa bra böcker, som hon fotade för att kolla upp senare. 

Bildtexter: Träffade trevliga författarna Josephine Almanakis Sirander och Josefine Sandblom. Ingen mässa utan min fina författarkollega Anna Jansson! Här med vår gemensamma duktiga förläggare Erika Degard. 

Bildtext: Min tjeckiska förläggare Andrea – vilken bokfantast! Vi pratade litteratur – länge! 

Efter att ha sålt några till böcker i montern var det dags för Årets bok-mingel. Tyvärr hann jag inte stanna för att höra vem som vann (Niklas Natt och dag, 1793) för jag hade bokat möte med Gabriella Kjeilen för att vara med i hennes podd; Livet som författare. Mitt emot hennes monter stötte jag på min gamla lärare Anders Fager.

Bildtexter: På Årets bok-minglet träffade jag en rad gamla kollegor från Bonnier Magazines and Brands, samt en hel del författare. Här med Niklas Sessler, ansvarig utgivare Damernas Värld, Pamela Andersson, chefredaktör Topphälsa, Helen Arkhem, redaktionschef Topphälsa och författare. Författarna Åsa Hellberg och Gabriella Ullberg Westin.  

Bildtext: Jag fick vara med i Gabriella Kjeilens podd Livet som författare. 

På kvällen mötte jag upp min trevliga agentur, Grand agency och mina agentur-kollegor. Supertrevlig och otroligt god middag. Kom något för sent i säng … Tack Grand agency!

Bildtexter: Med på middagen med Grand agency var bland andra Anna Jansson, Mats Strandberg, Johan Ehn, Lena och Lena Stjernström. 

Dag 2:

Jag visste att jag stod inför en riktigt intensiv dag. Gick upp hyfsat tidigt, förbannade att jag kom i säng för tidigt. Åt frukost och gick igenom mina manuskort. Först var det dags för invigning av Crimetime Göteborg.

Bildtext: Polischefen i Göteborg inviger Crimetime.

Därefter var det dags för mitt första stora seminarium: Om öar som deckarmiljö med Viveca Sten, Marianne Cedervall och Anna Ihrén. Det blev ett väldigt bra och avslappnat samtal på 45 minuter, som faktiskt spelades in av UR. Det roliga var att producenten efteråt kom fram och sa att det var det bästa samtal han hört i år! En bra start på alla mina moderatorsuppdrag (totalt 10 stycken).

Strax därpå började nästa samtal. Om journalister som skriver spänning, med Carolina Neurath och Johan Ripås.

Efter det samtalet hade jag tio minuter på mig att springa till andra sidan av mässan och E-hallen, för att prata om träning för gravida med Lovisa ”Lofsan” Sandström.

Därefter hade jag faktiskt lite tid för lunch, och den intog jag på Crimetimes vip-område. Där träffade jag Kamilla Oresvärd och Anna Ihrén, och hade ett bra snack med dem!

Nästa samtal handlade om coola hjältinnor och var med Anna Bågstam och Kicki Sehlstedt.

Därifrån fick jag också springa, tio minuter senare, stod jag i andra delen av mässan på scen och pratade med Linn Maria Wågberg om hennes fina och berörande bok Himlen måste sakna en ängel.

Därefter hade jag lite tid för montern.

Bildtexter: Jag hade bestämt träff med Bokinstagrammaren ”Deckartips” – Fanny, som ville köpa min bok signerad. Så kul att träffas! Jag sprang också på författarkollegan Annika Taesler. Och så kom min författarvän Jenny Fagerlund förbi tillsammans med författaren Therese Loreskär. 

Stod vid pockethyllan och pratade med läsare och berättade om mina böcker, tills det var dags för prisutdelning av Crimetime Specsavers Award. Det var superkul, då delade jag scen med proffset Josefine Sundström och delade ut alla priserna.

Bildtexter: Prisutdelning av Crimetime Specsavers Award – grattis alla vinnare! Så kul att få vara med och både påverka vilka som skulle vinna, samt vara med och gratta de värdiga vinnarna på scen!

Därifrån fick jag också springa, för det var dags för dagens sista samtal att moderera: det med Linda Marie Nilsson om hennes bok Så lärde jag mig älska min kropp.

Bildtext: Stackars Linda Marie hade brutit händerna! Men hon var glad och signerade ändå. 

Jag hann vila en timme på hotellrummet och sedan var det dags för förlagsmiddag med Norstedts. Jag gick inte vidare till Petter Stordalens fest på hans hotell. Utan var duktig och gick och la mig hyfsat tidigt. Klockan var nog ändå över tolv när jag kom i säng …

Bildtext: Glömde fota under Norstedts förlagsmiddag, men som tur var tog Erika Degard den här. Den enda jag har 😉

DAG 3:

Dagen började tidigt. Direkt efter frukost var det dags för intervju av Niklas Kämpargård på scen, om hans bok om Krishandboken. Det var mycket spännande!

Direkt efter hade jag nästa samtal som jag modererade. Nu om regnbågsmat med Annika Panotzki. Också intressant.

Efter samtalet checkade jag snabbt ut och rusade till montern för att sälja och signera böcker. Gladast blev jag nog när jag råkade prata med Iris. Hon stod och höll i min bok, och jag gick fram till henne och presenterade mig. Det visade sig då att hon köpt min första bok av mig på bokmässan förra året och att hon nu kommit tillbaka för att hon ville köpa min nya, och hoppades att jag var där. Bad så klart om att få ta en bild med henne! Tack Iris!

Två författarvänner, Jeanette Niemi och Anna-Maria Ekblad kom förbi och sa hej. Kul!

Sedan var det dags för nästa moderatorsuppdrag – prata med Aftonbladet-journalisten Robert Laul om hans bok Alkisbarn. Blev ett bra samtal på scen.

Efter det var det min tur att bli intervjuad, av min tidigare förläggare Peter, på Norstedts scen.

Och så mässans sista samtal för min del: Om mordplats Göteborg med författarna Kamilla Oresvärd och Mats Ahlstedt.

Jag rusade tillbaka till montern och försökte febrilt sälja de sista exen av mina böcker. När det bara var fyra ex kvar av Den åttonde dödssynden var jag tvungen att ge mig av till tåget. Tåget var försenat, men så småningom kom jag ändå hem. Blev hämtad av min man vid Centralen.

Återigen en fantastisk Bokmässa, om än med väldigt mycket jobb denna gång. Första året någonsin utan varse sig Park eller räkmacka!

Vi ses nästa år!

Läst i september!

September blev en intensiv jobbmånad. Jag har inte skrivit i stort sett någonting. All tid har gått åt till att förbereda alla mina uppdrag under Bokmässan. Det var mycket inför den som jag var tvungen att läsa (räknade ut att det var 35 böcker att läsa!). Men eftersom jag lyssnar också, så hann jag lyssna på en hel del annat också. Totalt 12 böcker blev det i september, då har jag inte räknat in de barnböcker jag har läst (satt ju i juryn för Årets barndeckare, så det var några stycken).

Här är de vuxenböcker jag läste/lyssnade på i september:

 

  1. Höstdåd av Anders de la Motte
    Jag gillar verkligen Anders, både som person och som författare. Hans Slutet på sommaren var otroligt bra, så jag hade höga förväntningar även på denna. I början av 1990-talet träffas fem vänner för att campa och festa vid ett stenbrott i Skåne, bara fyra återvänder. En hittas död i det mörka kalla vattnet vid stenbrottet. Vad som egentligen hände förblir ouppklarat i 27 år. Då får bygden en ny polischef, Anna, från Stockholm. Av olika anledningar dras hon in i det gamla fallet. Det här är precis som Slutet på sommaren en psykologisk thriller, men med polisinslag. Det förflutna spökar, alla bär på hemligheter. Det som hände då påverkar det som händer nu. Jag tyckte mycket om även denna bok av Anders de la Motte.

  2. Viskaren av Karin Fossum
    Karin Fossum är ju en otroligt bra författare. Hon kan verkligen skriva, hon är en mästare på att bygga upp en stämning, och på att skapa intressanta karaktärer. Det här är en rätt lågmäld historia om en kvinna, Ragna, som lever lite vid sidan av sin omgivning, efter fasta rutiner. Hon viskar sig fram i livet efter en misslyckad stämbandsoperation. Så en dag får hon ett hotbrev och hon känner sig väldigt trängd. Vi möter Ragna när hon sitter i förhör med kommissarie Sejer, där hon berättar vad som har hänt. En rätt långsam, men suggestiv historia som är mycket skickligt skriven.
  3. Fyrmästaren av Anna Ihrén
    Det här var den andra Smögen-deckaren jag läste. Här hittas den amerikanska ambassadörens dotter Tricia mördad i marmorbassängen vid Sotenäset. Anna kan sitt Smögen och styrkan ligger verkligen i miljön. Det var kul att få återse poliserna Dennis och Sandra, de funkar bra som duo med sina lite olika karaktärer och styrkor.
  4. Råttfångaren av Kamilla Oresvärd
    Det här var första deckaren av Kamilla jag läste. Polisen Stina Seger är på semester i Marbella med sina två vänner, Amelie och Carolina. Det blir starten på en rad händelser, där båda väninnorna blir utsatta. Historien vävs ihop och det visar sig att det finns händelser i det förflutna som har med det som händer att göra. Jag gillade verkligen karaktären Stina Seger! Och så gillade jag drivet i denna bok. Det är ett högt tempo som gör att man gärna läser vidare. 
  5. Brännmärkta av Carolina Neurath
    Jag har läst de två tidigare finansthrillers Carolina har skrivit. Gillar verkligen att hon nischat in sig och skriver om ekobrott, även om det också förstås finns en del mord i hennes berättelser. Det märks att hon kan sin sak, och det här är annorlunda mot andra deckare. Gillar också hennes huvudperson Beatrice Farkas. Det är modernt, initierat och spännande. Denna gång står flyktingboenden i centrum, och så är det en skjutning på Farkas redaktion.
  6. Nattvakten av Anna Ihrén
    Läste ytterligare en deckare av Anna, då jag skulle ha ett samtal med henne under Bokmässan. Här har hennes poliser förflyttat sig från Smögen till Göteborg och Stockholm. Sandra hamnar mitt i ett fall där en kropp hittas i en isskulptur mitt i centrala Göteborg. Och Dennis hamnade också mitt i ett bortförande av en kvinna i Stockholm, där han är för att läsa musikhistoria. Det är mycket som händer i den här historien. Många karaktärer. Jag är glad att jag redan kände några av dem, det gjorde det lättare att hänga med. Imponerad av tempot, men också av Annas produktionstakt – här har vi en författare som fullkomligt sprutar ut sig böcker!

  7. Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty
    Har blivit rekommenderad denna, och har förstås sett att den legat högt på listorna. Tycker att jag läser lite för lite i den här genren, så därför tog jag mig an den. Och ja, jag kan förstå varför den är populär. Cecilia lever ett vanligt, men ovanligt lyckligt och framgångsrikt, liv i Sidney med man och tre barn. En dag hittar hon ett brev från sin man, där det står: Öppnas i händelse av min död. Den här historien vävs in i några andra karaktärers historier och det utvecklar sig till en tankeväckande roman. Hur väl känner vi egentligen våra närmaste? Hur länge måste vi sona för något vi gjorde som unga?

  8. Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang
    Läste en hel del Lang som väldigt ung. Vi pratade om henne, jag och Helena Dahlgren, och jag bestämde mig för att läsa om henne. Jag valde hennes första. Minns faktiskt inte om jag läste just denna som barn, men jag kände igen hennes sätt att skriva, och framför allt kommer jag ju ihåg Puck – hennes käcka huvudperson! Puck besöker några vänner på deras sommarställe ute på en ö i Bergslagen. Gästerna är alla intellektuella akademiker och konstnärer. Men stämningen blir snabbt tryckt. Och så hittas en död kropp. Av Puck förstås. Det är charmigt, välskrivet och mumma för någon som jag som älskar pusseldeckare. Lang är också en mästare på att skapa stämning, och att använda naturen och naturkrafterna för att förstärka eller kontrastera det som händer. Det är suggestivt och dramatiskt. Hela tiden underhållande, med de rappa dialogerna, och de tidstypiska detaljerna. Särskilt karaktärernas kreationer är högst njutningsfullt att läsa om! Det här håller definitivt fortfarande och jag ska snarast läsa om fler Lang-deckare.

  9. Bakom hennes ögon av Sarah Pinbourogh
    En krypande relationsthriller som tar en fullständigt oväntad vändning mot slutet – ja, faktiskt mot det övernaturliga hållet. Men fram tills dess är det mer av en psykologisk thriller. Ensamstående mamman Louise träffar en man i en bar. Det visar sig senare att det är hennes chef, och att han är gift. Hon lär ungefär samtidigt känna hans fru och dras in i deras äktenskap. Chefen och hans fru har olika versioner av relationen, frågan är vems version som är den rätta? Det blir väldigt spännande, det här är en riktig bladvändare. Och med en oväntad twist på slutet.

  10. Krishandboken av Niklas Kämpargård
    Den här läste jag för att jag skulle ha ett samtal med författaren på scen under Bokmässan. Det är en mycket intressant bok. Mer som ett uppslagsverk att ha hemma, ifall krisen kommer. Det kan vara ett långvarigt strömavbrott, naturkatastrof eller i värsta fall krig. Dock bör man ha läst boken innan, för det är en hel del man borde förbereda i förväg. Man blir lite matt när man läser den, för man inser hur otroligt utsatta vi moderna människor är i händelser av kris. Och samhället förväntar sig ändå att vi ska klara oss 3 dagar upp till en vecka. Det kan ju bli så att vi inte har något val. Men även om man inte kan göra allt, ja, inte ens hälften av det som står i boken så lär man sig alltid något. Och vissa saker kan man faktiskt göra. Om krisen kommer är jag glad att jag har boken här hemma i min bokhylla!

  11. Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell
    Jag hade en riktig Gardell-period under 90-talet, läste flera av hans böcker. Men, jag läste aldrig Torka aldrig tårar-serien, kanske för att jag redan hade sett den på tv och tyckte att det räckte (även om det förstås var en väldigt bra serie). Det var därför kul att återse Gardell. Och känslan är den samma. Han är en otroligt bra berättare. Här handlar det om honom själv och framför allt hans mamma. Det är hysteriskt roligt, berörande, sorgligt om vartannat. Gardell är bäst i detaljerna. Så pricksäkert.

  12. Katharinakoden av Jørn Lier Horst
    Jag har läst flera böcker av Lier Horst. Och gillar hans lågmälda polis William Wisting, och hans dotter Line. Det här var nog hans bästa bok. Trots att det inte är ett särskilt spektakulärt brott eller särskilt mycket action, så är det ett enormt driv. Man är fast från sida ett, och vill bara läsa mer. Jag blir inte uttråkad en sekund. Och då är det som sagt inte särskilt hetsigt, dramatiskt skrivet, utan det lunkar på i lagom takt. Handlar om ett cold case-fall där Katharina försvann för 24 år sedan. På årsdagen har Wisting som vana att besöka Katharinas man. Han har aldrig riktigt kunna släppa fallet. Denna gång är dock mannen försvunnen.

Serier eller stand alone?

Många frågar mig varför jag inte skriver serier. Det går ju så bra för Camilla Läckberg, Sofie Sarenbrant, Anna Jansson, Marie Jungstedt, Viveca Sten, Emelie Schepp, Liza Marklund och så vidare och så vidare. Vad de alla har gemensamt är ju att de skriver deckarserier.

Jag tycker själv om att följa sådana serier. Då är det inte bara det mysterium som skildras i just den boken intressant, utan också vad som händer med huvudpersonen. Det finns en hjälte (eller antihjälte), en huvudperson, som man följer genom flera böcker. Under flera böcker hinner läsaren dessutom lära känna karaktärerna, och fästa sig vid dem. Och då vill man ju förstås veta hur det går för dem. Följa deras utveckling. Inte sällan slutar böckerna med en cliffhanger. Precis som i en tv-serie. Även om själva gåtan är löst är det mycket som kan hända med karaktärerna. Och det skapar förstås ett sug efter nästa bok. Och nästa.

Det finns många fördelar med att skriva serier.

Många tror att det är lättare. De säger: ”Då har du ju dina karaktärer och så är det bara att fortsätta.” Men riktigt så enkelt är det inte. Vad som krävs, om det ska bli en bra serie, är ju att det finns olika dramaturgiska kurvor, en huvudkurva för respektive bok, men också längre dramaturgiska kurvor som sträcker sig över flera böcker. Karaktärerna måste också vara så pass intressanta och komplexa att det går att fortsätta skriva om dem. I många fall blottas mer och mer av karaktärernas förflutna, tankar, problem. Det går inte att bränna allt i första boken. Kärleksrelationer går i krasch, bifigurer dör, barn växer upp, nya personer introduceras. Det kräver sin planering! Risken är att det inte finns fler stenar att lyfta på. Om man inte planerar och undviker att måla in sig i hörn.

Så lätt är det inte. Det ska ingen tro!

Men, jag har alltså valt att inte skriva serier. Inte just nu i alla fall. Och här är 7 anledningar till varför jag har valt att skriva så kallade stand alones:

  1. Hotet finns nära, nära. Jag skriver i genren psykologisk thriller. Domestic noir, eller relationsthriller, som det också heter. Det betyder att hotet ofta finns i den absoluta närheten. Ofta jobbar man med rätt begränsat persongalleri och det psykologiska spelet mellan människor är mycket viktigt. Det gör att det blir svårt med serier. Offer och gärningsman står ju mycket nära varandra. Och det är svårt att trovärdigt upprepa det. Att det skulle finnas en massa hot alldeles i närheten av en hjälte. Ni förstår själva.
  2. Det finns inga hjältar. Om jag hade en hjälte som skulle överleva/fortsätta bok efter bok, så skulle det ju förta en del av spänningen. Då vet läsaren att hjälten i alla fall alltid klarar sig! Det vill jag inte att man ska veta när man börjar läsa mina böcker.
  3. Vem är god och vem är ond? Man ska heller inte veta vem som är god och vem som är ond. Och kanske är ingen varken god eller ond. Kanske är det som händer fleras fel – eller ingens fel. Jag gillar när det inte är svart eller vitt. När även huvudpersonen fattar fel beslut, begår fel handlingar.
  4. Man kan inte lita på någon. Man ska inte ens kunna lita på berättaren/huvudpersonen. Eller den man upplever vara huvudpersonen. Se mitt förra inlägg om opålitliga huvudkaraktärer. Tänk dig Amy i Gone girl – det skulle vara omöjligt att skriva en uppföljning med henne.
  5. Stängda dramer. Jag vill att mina böcker ska vara stängda dramer. Och med stängda menar jag att det finns en början, en mitt och ett slut. Något, en viss händelse, sätter igång en kedja av händelser – det är där det börjar. Karaktärerna reagerar på det som sker, och fler saker händer. Det blir en kedjereaktion, där karaktärerna måste fatta olika beslut. Inte alltid rätt beslut. Och det får konsekvenser.
  6. Slutet behöver inte vara lyckligt. Händelserna påverkar karaktärerna och vad som händer härnäst. Och det leder till slut fram till en upplösning. Ofta oundviklig. Något ställs på sin spets. Sanningen kommer fram (i alla fall för läsaren), och det är inte säkert att det är en befrielse. Tänk er grekiska dramer!
  7. Det finns en sens moral. Som i grekiska dramer leder händelserna och karaktärernas olika beslut till konsekvenser – i det som sker finns ofta en läxa. Här finns något att lära av. Men det är inte säkert att karaktärerna lär sig. Men läsaren förstår var det gick fel.

Finns det då några fördelar med att skriva stand alone? Ja, det kan det göra. Till exempel orkar inte alla börja på en ny serie. Det är som när man ser på tv. Ibland vill man se en film, ibland vill man se en serie. Ibland är det skönt att veta att det är en färdig historia man ska läsa. Att den faktiskt tar slut när boken är slut. Jag har också fått höra från min agent att det ibland kan vara en fördel när de ska försöka sälja rättigheterna till andra länder. Det är dyrt att köpa utländska rättigheter, ta in översättare, lansera en bok som landets publik inte har en relation till, från ett annat land. Då kan det vara en kostsam risk att köpa en hel serie. Bättre då att köpa en stand alone, och se om den boken och den författaren fungerar.

Hur som helst har jag inte valt att skriva stand alone av den anledningen, utan av de skäl jag angav här ovan. Kanske väljer jag att skriva en serie någon gång i framtiden. Vi får se. Just nu är jag mycket förtjust i det här formatet! Som jag känner hänger ihop med genren. Jag har svårt att se en relationsthriller som en serie. Eller kan ni?

Och jag har ändå valt att använda samma universum. Den uppmärksamma läsaren märker små blinkningar till Den åttonde dödssynden i Och blomstren dö. Och i min tredje thriller dyker några tidigare karaktärer upp igen. Men, man kan utan problem läsa varje bok för sig. Det finns fortfarande en början, en mitt och ett slut. Och det kan gå precis hur som helst för alla i boken.

Vad föredrar ni? Serier eller stand alone? Eller är det som för mig att det beror på vad man är sugen på för tillfället? 😉

Opålitliga huvudkaraktärer

Opålitliga huvudpersoner är ett vanligt och otroligt effektivt grepp i många relationsthriller. Jag fullkomligt älskar när man inte kan lita på huvudkaraktären! Det förhöjer spänningen rejält.

När jag 2010 började skriva på min första psykologiska thriller, Den åttonde dödssynden, ville jag ha en huvudperson som man var kluven till, jag ville dels att man högst motvilligt skulle sympatisera med henne, dels att man hela tiden skulle tvivla på henne. Jag var förstås influerad av en av mina husgudar Karin Alvtegen.

Att ha en opålitlig karaktär där du hela tiden måste ha med i beräkningen att vi bara ser dennes perspektiv, och att det perspektivet inte alls är det rätta gör att du som läsare tvingas leta mellan raderna efter ledtrådar. Tvingas söka efter sprickor, där ljuset eller sanningen, kommer in. Det kräver en uppmärksam läsare.

Många har frågat mig varför jag inte skriver serier. Det är svårt att skriva serier om du vill använda en opålitlig karaktär. Har du en hjälte (eller antihjälte) som ska fortsätta i nästa bok så måste du någonstans lita på denna. Du vet att hen alltid kommer att landa med fötterna först – överleva. Hur ska det annars gå i nästa bok?

Här har jag gjort en lista på några bra relationsthriller där man inte kan lita på karaktärerna:

Gone girl av Gillian Flynn
Förstås en riktig klassiker i genren. Här har vi två huvudpersoner som berättar historien om vartannat – vem av dem kan vi lita på? Kan vi lita på någon av dem?

Kvinnan på tåget av Paula Hawkins
Skulle nästan också kunna kallas en klassiker i den här genren. Här följer vi tre kvinnors perspektiv. Huvudpersonen är alkoholiserad och ljuger för sig själv, vilket vi snart inser. Så vad har egentligen hänt?

Kvinnan i fönstret av A J Finn
En av det senaste årets bästa relationsthriller, i mitt tycke. Mycket bra skriven, med en massa Hitchcock-referenser. Huvudpersonen Anna Fox har allvarliga problem, och frågan är om vi kan lita på henne och på det som händer?

Viskaren av Karin Fossum
Fossum skriver otroligt bra. Det här är ett nervigt, men rätt lågmält porträtt av en förvirrad kvinna som återberättar vad som hänt för kommissarie Sejer. Vad i hennes berättelse är sant? Och vad är inte sant?

Störst av allt av Malin Persson Giolito
Malins mästerverk som välförtjänt hyllats av både läsare och kritiker. Här är vi inne i huvudpersonen Majas huvud, och hur mycket kan vi egentligen lita på henne?

En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson
En familj. Tre personer, tre perspektiv, tre sanningar. Hur väl känner vi egentligen varandra? I tur och ordning får pappa, dotter och mamma berätta. Det är först när vi hört alla tre som vi möjligen förstår hela sanningen.

Bara du av Ninni Schulman
Flicka möter pojke och kärlek uppstår. Vi får följa händelserna ur hans perspektiv och ur hennes. Men vems historia är egentligen sann? Vem kan vi lita på?

Hon som vakar av Caroline Eriksson
Huvudpersonen Elena är en författare i kris som likt Anna Fox i Kvinnan i fönstret isolerat sig hemma. Genom fönstret intresserar hon sig för sina nya grannar. Men kan vi lita på hennes iakttagelser?

Mycket läsvärda alla åtta! Har ni tips på fler relationsthriller med opålitliga huvudpersoner?

Grattis Liza Marklund – Årets Hederspris!

Grattis Liza Marklund till Crimetime Specsavers Award – Hederspriset 2018!

Ett av alla mina roliga uppdrag är att ansvara över deckarpriset Crimetime Specsavers Award 2018.

Det är totalt fem priser: 1. Årets deckardebut, 2. Årets barndeckare, 3. Årets deckarförfattare – Läsarnas pris, 4. Årets hederspris och 5. Nordic Noir thriller of the year!

I går blev vi i de olika jurygrupperna helt klara. Nu har vi alla vinnare! Vilka det är kommer att avslöjas under Crimetime Göteborg på Bokmässan, på lördag klockan 16.15!

Men ett pris avslöjade vi redan i går: Årets hederspris: Liza Marklund.

Så här lyder juryns motivering:
”För nästan exakt 20 år sedan kom hon med sin första banbrytande deckare, Sprängaren, som i grunden har förändrat den svenska deckarscenen. Publiken tog raskt den kvinnliga antihjältinnan, kvällstidningsreportern Annika Bengtzon, till sina hjärtan. Hennes privatliv och de aktuella samhällsfrågor som skildrades var minst lika viktiga som själva kriminalgåtan. Stilen utmanade den rådande deckarnormen och fick många efterföljare. Liza Marklund är en av våra internationellt mest kritikerhyllade och framgångsrika författare och hennes betydelse för det svenska deckarundret utomlands kan inte underskattas. Med 15 romaner och en faktabok, sålda i 23 miljoner exemplar och utgivna på ett fyrtiotal språk, har hon banat väg för en rad framgångsrika och begåvade kvinnliga deckarförfattare.”

I denna jury satt jag och fem förläggare från de största förlagen i Sverige.

Läst augusti!

Augusti blev mer och mer en jobbmånad. Visserligen har jag jobbat hela sommaren. Jag skrev ju klart utkastet till tredje boken och redaktörade Frida Boisens bok, samt har förberett en hel del till Crimetime-priset (5 priser) och flera av mina samtal på scen under Bokmässan. Men det kändes ändå som att jag var ledig en hel del. Nu börjar det verkligen dra igång igen, och det känns att det är höst!

Jag hann därför inte läsa lika mycket i augusti som jag hade tänkt. Men 5 böcker blev det:

  1. Pernilla Ericson; Spåren vi lämnar efter oss
    Jag har länge velat läsa Pernillas Erla-serie. Hon och jag jobbade på samma magasinsförlag och har stött på varandra i en massa olika sammanhang. Jag var nyfiken på hennes böcker. Det är jag glad att jag gjorde. För jag tyckte mycket om hennes första bok! En stark debut. Och jag läste raskt de andra två i serien. Påminner lite om Stieg Larssons Millenium-böcker, med en väldigt stark och feministisk hjältinna i polisen Liv. Många andra paralleller finns det också. Ett starkt samhällsengagemang, en grupp som hjälps åt att lösa brotten. En grupp som går utanför det klassiska polisarbetet. Älskar karaktärerna! Även om de är något av superhjältar allihopa. Ja, kan verkligen rekommendera alla tre böckerna.

  2. Pernilla Ericson; Jag ska hitta dig
    Fortsättningen på serien. Om jag ska gradera så tycker jag nog att denna var den svagaste. Första och sista berörde mer. Men även denna var bra.

  3. Pernilla Ericson; När du vänder dig om
    En ovanlig plot, premiss. Våldtäkter där våldtäktsmannen är känd, men ändå inte kan dömas. Har förstått att det bygger på ett verkligt fall. Intressant hur som helst. Och säger mycket om kvinnohatet som finns och frodas därute.

  4. Noah Hawley; Före fallet
    En väldigt annorlunda thriller, som var otroligt bra skriven. Konstnären Scott Burroughs får följa med ett privat flygplan från Marthas Vineyard till New York, men planet störtar i havet. Scott och en fyraårig pojke är de enda som överlever (så vitt man vet) och Scott simmar med pojken hela natten och lyckas ta sig i land och rädda hans liv. Därefter får man lära känna alla de elva personerna som befann sig på planet, deras liv och vad som hände precis innan och under flygresan. Det här är också en kritik mot media, en av männen på planet är en enormt rik mediamogul, så händelsen får mycket uppmärksamhet. Då Scott inte vill spela med i deras mediedramaturgi bli han snart misstänkt för att ha haft något med kraschen att göra. Det är oerhört skickligt gjort. Dock rätt många personer att hålla reda på, och spänningen avbryts varje gång en ny persons historia ska rullas upp. Men definitivt läsvärd. Författaren vann en Golden Globe för manuset till tv-serien Fargo, så berätta, det kan han verkligen.

  5. Ian Rankin; Hellre vara djävulen
    Jag har inte läst Ian Rankin tidigare, men har förstått att han är en mycket hyllad skotsk författare som blivit berömd för sin romanserie om kommissarie John Rebus. I denna bok är Rebus pensionerad, men kan inte släppa ett fall där en glamourös och mycket rik kvinna mördades på ett hotellrum för fyrtio år sedan. Det är vasst skrivet, om än rätt omständligt. Väldigt många personer, både skurkar och poliser, och i alla fall jag var tvungen att bläddra tillbaka en del ibland för att hänga med. Ändå, bra karaktärer och framför allt bra dialog.

Läst juli!

Ligger lite efter här på bloggen! Ytterligare en läsmånad har ju passerat. En månad som jag brukar läsa mycket. Det blev inte fler än vanligt. Förmodligen för att jag har skrivit så mycket under dessa veckor. 9 böcker blev det i alla fall. Här är de böcker jag läste under julimånad!

  1. Margaret Atwood; Tjänarinnans berättelse
    Har ju slukat serien, båda säsongerna, och kände att jag var tvungen att läsa den också. Är glad att jag gjorde det. För boken var otroligt bra! Nästa ännu mer klaustrofobisk och berörande. Och samtidigt skrämmande. Hon skriver fantastiskt. Historien är mycket bra. Rekommenderar verkligen alla att läsa den.

  2. Don Winslow; Styrkan
    En oerhört skicklig författare, ett imponerande bygge. Don Winslow bygger upp en hel värld, befolkad av poliser och skurkar – och ofta är de både poliser och skurkar. Ett spännande drama som jag har förstått också ska bli film. Kommer nog bli en bra film. Betyget dras dock ner en hel del av kvinnoporträtten. Kvinnorna i den här historien är platta, stereotypa, och enbart bifigurer. Jag fattar att det här ska skildra en machovärld, och det är polisernas kvinnosyn vi får känna av. Men det är rätt tröttsamt att läsa. Även själva historien och boken var bra.

  3. Linn Marie Wågberg; Himlen måste sakna en ängel
    Mycket stark och berörande om när Linn Maries son föll i vattnet under en kanotfärd på ett konfirmationsläger uppe i Åre. Vattnet är iskallt, bara 4 grader, och det tar flera timmar innan han hittas. Mot alla odds överlever han, men vägen tillbaka blir svår. Ärligt och nära berättar Linn Marie om en mammas värsta mardröm.

  4. Marianne Cedervall; Som daggen stilla kysst
    Jag har läst flera av Mariannes böcker och de är perfekta att läsa under semestern. Trevligt skrivna, med huvudpersoner som man lätt tar till sig, Anki Karlsson och Tryggve Fridman. Det är lagom spännande, man lär sig en hel del (här mycket om gamla gotländska bröllopstraditioner). Mysdeckare när de är som bäst.

  5. Mats Ahlstedt; Ondskans ansikte
    Första boken jag läser av Mats Ahlstedt. Spännande, mycket mörk. Om Ida som ska besöka sin pappa, men hittar en död man i hans lägenhet. Idas dotter Fanny kidnappas. Och profileraren Ella Werner kopplas in, och en jakt som leder in i ett nazistiskt nätverk tar sin början. Det är spännande, dock ibland händer nästan lite väl mycket. Hälften hade räckt! Men ändå en bra bok som man gärna läser vidare i.

  6. Jorn Lier Horst; Bottenskrap
    Bra intrig. Fyra vänsterfötter spolas upp på stranden i Stavanger. Det blir en intressant utredning som går långt tillbaka i tiden. Jag har tidigare läst Horst William Wisting-deckare, och de är alltid väldigt gedigna. Det finns ett självförtroende i sättet han skriver. Han gör det grundligt och litar på sin historia, sina karaktärer och sina läsare. Bra.

  7. Linda-Marie Nilson; Så lärde jag mig älska min kropp
    Den här boken önskar jag att jag hade läst tidigare i mitt liv. Jag har, som säkert de flesta, fortfarande ett inte helt okej förhållningssätt till min kropp, men det har blivit bättre. Med åldern och med mitt stora intresse för träning så har det lättat enormt. Men när jag tänker på hur mycket tid jag har lagt ner på att hata, förakta, och skämmas för min, egentligen helt normala, kropp så är det nästan så att jag börjar gråta! Varför är vi så hårda mot oss själva? Jag tror särskilt kvinnor och unga tjejer. Tänk vad mycket tid och energi det tar? Jag försöker tänka att det viktigaste är att min kropp fungerar, att jag känner mig stark och frisk och orkar göra det jag vill göra, samt slipper ha ont. Och där är jag nu, även om jag trots det inte alltid är nöjd. Linda-Marie gör en jätteinsats i att förmedla detta budskap. Vi är alla människor, och vi duger som vi är! En mycket fin och berörande bok som jag hoppas når ut ordentligt. Jag ska samtala med Linda-Marie på Bokmässans scen, och jag ser verkligen fram emot det!

  8. Robert Laul; Alkisbarn
    Också en mycket viktig bok. Jag har och har haft alkoholism i min närhet, och det här är en fråga jag tänker mycket på. Jag har själv sett hur mycket den påverkar. Robert skriver en mycket ärlig och viktig bok om sin uppväxt i ett alkoholisthem och sin egen resa in i alkoholismen. Det är naket, sårbart och väldigt bra. Robert är till vardags sportjournalist, och även om jag inte alls är intresserad av fotboll så tilltalade de delarna i boken mig också. Jag hoppas att många läser denna bok. Det jag särskilt tar med mig är hans resonemang om stark och svag. Robert är svag, och det är starkt av honom att ha den självinsikten. Vi är många som är svaga, och det behöver inte vara något negativt.

  9. Arnaldur Indridason; Det tyska huset
    Jag har läst en bok tidigare av den isländska författaren Indridason. Och han är förstås en väldigt skicklig författare. Den här utspelar sig på 40-talet, och ger en intressant inblick i Islands roll under andra världskriget. En handelsresande hittas mördad i en lägenhet i Reykjavik, skjuten i huvudet med pistol som förmodas tillhöra en av alla de amerikanska soldater som finns i staden vid den här tiden. Det är stabilt och välskrivet. Kanske något långsamt. Men jag tycker ändå om Indridasons sätt att skriva. Och han skildrar sina karaktärer med värme. Inget är svart eller vitt, ont eller gott. Om jag får önska något så skulle jag vilja ha lite mer action, lite mer spänning. Och kanske något fler konflikter mellan karaktärerna just för att skapa lite mer nerv.

20 riktigt bra relationsthrillers

Jag skriver ju i en genre som man skulle kunna kalla psykologisk thriller eller spänning. Det är inte rena deckare, där ett mord (eller brott) begås och så ska någon lösa det. En undergenre till psykologisk thriller är domestic noir, eller relationsthriller som min förläggare, Erika Degard, kallar det. Det tycker jag är ett superbra begrepp som säger rätt mycket om vad det handlar om. Det är spännande, det är brott, det är thriller, men det utspelar sig framför allt mellan människor. Och det är inte så många poliser, om de finns med så håller de sig i utkanten av berättelsen.

Vad tycker ni? Är relationsthriller en bra genrebenämning?

För att ytterligare ringa in genren så tänkte jag ge några bra exempel på just relationsthrillers. Här är några av mina favoriter (utan inbördes ordning)!

  1. A J Finn: Kvinnan i fönstret
    En riktigt bra psykologisk thriller, där vi har en så kallad opålitlig berättare. Den traumatiserade barnpsykologen Anna Fox, som inte kan lämna sitt hem, som dricker alldeles för mycket och förtränger och förvrider verkligheten. Älskar denna bok! Otroligt rappt och skarpt skriven, med en massa Hitchcock-referenser. Väldigt spännande och läskig.

  2. Gillian Flynn: Gone girl
    En modern klassiker, och faktiskt en riktigt bra relationsthriller. Här har vi allt: Två opålitliga berättare, vems version stämmer egentligen? Skrämmande och mörka brott och händelser som rör sig inom den allra närmsta kretsen: familjen. Oväntade twister som förvillar läsaren. Nick och Amy är paret som har allt, innan Amy en dag försvinner och Nick blir misstänkt för att ha mördat henne. En oerhört bra relationsthriller. Gillian Flynn är en mästare. Och hennes böcker Mörka platser och Vassa föremål är nästan ännu bättre, men Gone girl är liksom definitionen av en relationsthriller, eller en domestic noir!
  3. Mattias Edvardsson: En helt vanlig familj
    Suggestiv och mycket välskriven relationsthriller om en tonårsflicka som står åtalad för mord på en man. Berättad ur tre perspektiv, pappan, dottern och mamman. Det visar sig att den vanliga familjen döljer en hel del hemligheter och de känner inte varandra så bra som de tror att de gör. Dessutom behandlar den frågan: Hur långt är du beredd att gå för någon du älskar?
  4. Paula Hawkins: Kvinnan på tåget
    Blev en enorm succé, och är förstås filmatiserad. Rachel fortsätter att pendla, trots att hon är alkoholiserad och inte längre har ett jobb att gå till. Från tågfönstret ser hon varje dag ett ungt par som hon fantiserar kring. En dag inser hon att allt inte är som det ska. Väldigt driven historia, berättad ur tre perspektiv.
  5. Elisabeth Norebäck: Säg att du är min
    Denna historia är också berättad ur tre perspektiv. Huvudpersonen är framför allt en psykolog som en dag inser att hennes nya patient måste vara hennes dotter, som förmodades drunkna 20 år tidigare. Vackert språk, suggestivt och starkt berättat. Bra karaktärer.
  6. B A Paris: Bakom stängda dörrar
    Det här var en överraskande bra bok. I början tyckte jag den var torrt och konservativt skriven. Men efter ett tag förstår man varför. Jack och Grace är till synes det perfekta paret. Men något döljer sig där under ytan. En fruktansvärd hemlighet. Det blir riktigt spännande mot slutet.
  7. Karin Slaughter: De vackraste
    Jag gillar Karin Slaughter som författare. Hon skriver smart och drivet och hennes karaktärer är lite så där skitiga och jobbiga som man vill att de ska vara. Alla hennes böcker skulle jag inte sortera in under relationsthriller. Men den här är en riktigt bra sådan. Claires man blir brutalt mördad framför hennes ögon. Hennes syster är försvunnen sedan tidigare. Men saker och ting är inte som de först tycktes. En riktigt otäck historia.
  8. Caroline Eriksson: De försvunna
    Caroline är en av våra absolut bästa svenska författare inom den här genren. Och det här är hennes absolut bästa. Det är vackert, nästan magiskt, samtidigt otäckt. Greta ror över sjön med sin man och sin dotter till en ö. Men där försvinner mannen och dottern. Det är febrigt, suggestivt och fruktansvärt spännande.
  9. Karin Alvtegen: Svek
    En svensk klassiker. Otroligt bra psykologiskt drama som är så krypande läskig. Den här och Karin Alvtegens andra psykologiska thrillers (den så kallade S-serien, Skuld, Skam, Skugga osv) var anledningen till varför jag började skriva i den här genren. Ett par skiljer sig, och han skaffar en ny. Hon känner sig sviken och bestämmer sig för att hämnas. I en parallell historia vakar en man över sin flickvän som legat i koma i två år. Han känner sig också sviken. De två historierna går ihop och det blir andlöst spännande.
  10. Marie Hermansson: Musselstranden
    Marie Hermansson är också en mästare på relationer och thrillers. Fantastiska och läskigt krypande historier och bra karaktärer. Det här är hennes genombrott. Adopterade Maja försvinner en dag från sin adoptivfamilj. Hon är borta i sex veckor innan hon hittas på ett helt annat ställe än där hon försvann, på musselstranden. Flera år senare grubblar en vän till familjen över vad som egentligen och beger sig till stranden, där hon gör märkliga fynd. En oväntad historia, som är både berörande och otäck.
  11. Louise Doughty: Kvinna inför rätta
    Yvonne är en 52-årig forskare med ett stabilt äktenskap och två vuxna barn. Hon faller handlöst för en främmande man. Deras passion leder dem in i en massa händelser som slutar i en mordrättegång. Bit för bit, från förhörsbåset, avslöjas vad som egentligen har hänt. En välskriven och spännande historia. Jag gillar att huvudpersonen är 50-plus, och hur den växlar mellan hur man ibland är stark och ibland svag. Vem är ett offer?
  12. Dennis Lehane: En äkta man
    En ovanlig thriller. Eller, nästan svårt att genrebestämma den här boken. Det känns som att författaren har skrivit den på ren lust och berättarglädje. Det är en vindlande historia som är oförutsägbar, otäck och samtidigt väldigt härlig. Rachel dras med en rad psykologiska problem, men lever upp när hon möter Brian. Han är dock inte riktigt den han utger sig för att vara.
  13. Harlan Coben: Sanningen
    Mayas man har blivit brutalt mördad för några veckor sedan. Ändå ser hon honom leka med deras dotter på baby monitorn. Saker är inte som det verkar och Maya måste ta reda på hur det ligger till. Harlan Coben skriver alltid spännande. En del action också, men här finns ingredienserna till en riktigt bra psykologisk thriller/relationsthriller.
  14. Karen Dionne: Träskkungens dotter
    Helena växer upp långt ifrån civilisationen ute i träsket med sin pappa och sin mamma. Vad hon inte vet är att hennes pappa kidnappade mamman när hon bara var 14 år. I dag är mamman död och Helena gift och har två barn. Hennes pappa sitter i fängelse sedan 15 år tillbaka. Men så hör hon på radion hur han har rymt. Och hon inser att hon är den enda som kan stoppa honom. Det här skulle kunna vara värsta action-boken, men det är verkligen en relationsthriller. Den hoppar mellan att beskriva Helenas uppväxt och jakten i nutid. Kan man älska en far som gjort något så hemskt? Och vem är man om man är dotter till ett monster?
  15. Rachel Abbott: Främlingsbarn
    Emmas make har en sorglig historia med sig in i deras äktenskap. Hans förra fru dog i en bilolycka och deras 6-åriga dotter försvann mystiskt från brottsplatsen. Sex år senare står det en ung flicka i dörren och påstår att hon är Davids dotter. En rad mörka hemligheter kommer till ytan. Och frågan är vem man kan lita på. En riktig relationsthriller!
  16. Anders de la Motte: Slutet på sommaren
    Den här påminner om den förra, Främlingsbarn. Även här dyker ett försvunnet barn upp många år senare. Veronicas lillebror försvann för tjugo år sedan när han var fem år. Nu dyker en man upp i terapigruppen Veronica leder med minnen från ett bortförande som liten, och Veronica börjar misstänka att mannen är hennes lillebror. Ander skriver väldigt fint, lågmält och krypande. Det är en vacker miljö och en otäck saga. Mycket bra.
  17. Torkil Damhaug: Se mig, Medusa
    Axel är en framgångsrik norsk läkare. En dag hittas en kvinna mördad och på hennes kropp syns tydliga spår av björn. Några dagar senare hittas ytterligare en kvinna död, med samma skador. De tycks inte ha något gemensamt, förutom Axel. Det här är ett psykologiskt drama där man inte vet vad som händer på riktigt eller sker i huvudpersonens inre. Torkil är själv specialistläkare inom psykiatri och kanske är det därför det känns så trovärdigt.
  18. Maria Nygren: Feberfågel
    Linn ger sig ut till en ö i skärgården för att utreda varför så många olyckor drabbat öborna. Det är en suggestiv historia där man inte vet om det som händer har övernaturliga förklaringar.
  19. Malin Persson Giolito: Störst av allt
    Unisont hyllad av både läsare och kritiker. Skulle också kunna definieras som en rättegångsthriller. Men passar definitivt in i denna genre. Vi får följa tonåriga Maja som sitter inlåst misstänkt för en fruktansvärd skolskjutning i ett klassrum med flera döda. Det som utifrån ser så självklart ut är det inte. Långsamt rullas ett psykologisk drama upp. Oerhört tät och välskriven.
  20. Bettina Bieberstein Lee: Korpsystrar
    Om systrarna Nora och Linn som skiljs åt som barn och som träffats igen först som vuxna när deras mamma dör. Om skuld och skam och händelser i barndomen som griper in i det som händer nu.

Den åttonde dödssynden som fransk pocket!

En till nyhet hinner jag med här, innan jag och familjen sätter oss i bilen för att åka alla milen upp till Höga kusten där vi som vanligt ska fira midsommar med mina föräldrar, en av systrarna och hennes familj.

Och det är något som jag också fick reda på via Twitter. Den åttonde dödssynden har kommit i pocket i Frankrike! Den kom ju redan förra året på franska. Och då fick jag reda på att boken även var såld i pocketformat. Det är tydligen rätt ovanligt, så jag känner mig djupt tacksam och stolt. Här kan ni läsa om Le dernier péché som pocket på franska.

Vad tycker ni om omslaget?

Första tyska recensionen!

Min första bok, Den åttonde dödssynden, har ju precis kommit på tyska. Och i går blev jag uppmärksammad på twitter om den första tyska recensionen! Den var gjord av Radio Bremen och var väldigt positiv! Slutomdömet (enligt min snabböversättning i google translate – vågar inte lita på min skoltyska) var:

”Det är fantastiskt. Sammantaget en mycket framgångsrik debut.”

Här kan ni läsa hela recensionen: