Bara ett litet ord …

Så flammade på nytt diskussionen om ordet hen upp i en av författargrupperna jag är med i. Debatten har kommit och gått, ofta slutar det med att admin stänger ner tråden och raderar hela inlägget. Så även denna gång. Därför skriver jag här vad jag tycker.

Jag kan verkligen inte förstå varför det är så kontroversiellt med ordet hen!

Vem som helst får använda vilka ord de vill, och undvika vilka ord de vill. Tycker man att ordet hen inte fungerar i sin bok, eller text, så behöver man inte använda det. Det finns inga påbud att vissa ord måste användas. Har full respekt för att några författare väljer att inte använda det.

Däremot har jag väldiga problem med människor som måste berätta hur mycket de avskyr ordet, ska påpeka att det betyder höna (ja, vi har massa ord på svenskan som betyder andra saker på andra språk) och särskilt de som säger att det är helt onödigt för att ”man är antingen han eller hon”.

Nej, så enkelt är det inte. Det finns faktiskt människor som av olika skäl inte vill eller känner sig bekväma med att kategorisera sig som han eller hon. Av respekt för de människorna bör man hålla sig ifrån att säga att ordet är 1. äckligt (som en kvinna skrev) eller 2. onödigt. 

Det lustiga är att det är samma personer som säger ”det är ju bara ett litet ord” eller att det är onödigt ofta är de som är livrädda för att någon skulle kalla dem för hen. ”Jag är en hon och vill absolut inte kallas för hen!” Ja, men då så – om du tycker att det är viktigt att bli kallad hon, kan du då inte förstå att en annan person tycker att det är viktigt att bli kallad hen?

Ingen skulle heller aldrig kalla någon vars könstillhörighet är känt för hen. Det finns ingen poäng med det. Hen används för de personer som inte definierar sig som han eller hon. Eller som ett helt vanligt enkelt praktiskt neutralt ord när vi inte vet om det är en han eller hon, eller när det inte spelar någon roll. Då ersätter det, det krångliga han/hon.

Jämför: 
Flicka, pojke, barn
Mamma, pappa, förälder
Hon, han, hen

Ibland när vi pratar allmänt om barn, vet vi inte om vi pratar om flickor eller pojkar. Därför har vi ordet barn, som betyder både pojkar och flickor (och som dessutom betyder lada på engelska). Likadant med ordet förälder. Ibland säger vi att vi ska informera alla föräldrar, och då menar vi mammor och pappor. Men det spelar inte så stor roll om det är mammor eller pappor, eller hur många av varje. Vi har ett neutralt ord för mammor/pappor = föräldrar. Likadant med hen. Alltså inga konstigheter!

Ett exempel: Vi behöver anlita en advokat, när vi har gjort det informerar vi hen om allt. Vi vet inte i dagsläget om advokaten kommer att vara en kvinna eller en man, det är inte särskilt viktigt. Tills vi fått tag i en, kan vi använda ordet hen.

Och så en sista grej: det kommer tusentals nya ord till svenskan varje år. 2015 skrevs 13 000 nya ord in i SAOL. Samtidigt försvinner tusentals ord. Det är alltså inte konstigt att nya uttryck och ord kommer till. Av dessa 13 000 ord är det bara ett (1) som stött på så mycket motstånd. Om det bara är ett litet ord, så undrar jag varför så många har så mycket emot det? Jag tror helt enkelt att det handlar om fördomar och fobier mot människor som är annorlunda. Det är ju inte sällan samma personer som tycker att det är viktigt att få använda kränkande n-ord (fast det är helt vedertaget att det är ett rasistiskt ord) som tycker att hen är fruktansvärt. Det handlar ofta om väldigt konservativa, inte sällan rasistiska och inte särskilt inkännande människor som är motståndare till ordet hen. Inte alla förstås.

Sammanfattningsvis: Använd det om du vill, gör det inte om du inte vill. Men det är respektlöst att säga att det är äckligt eller onödigt. Du skadar och kränker en grupp människor som definierar sig som hen.

8 tips för hur du får en jämställd familj

hemarbetsaktiviteter-frufridagen-700x457-B

För sju år sedan när min första bok, Skriet från kärnfamiljen (som jag skrev med Tinni Ernsjöö Rappe) kom ut blev vi bland annat intervjuade av tidningen amelia. I intervjun fick vi ge våra bästa tips på hur man får en jämställd relation i en barnfamilj.

I dag på internationella kvinnodagen väljer tidningen amelia att igen lyfta våra tips. Så här, varsågod, OM du (som jag) vill ha en jämställd familj, här är …

… 8 tips på 8 mars till dig som vill ha en jämställd relation: 

1. Dela på föräldraledigheten

Kvinnomaktutredningen visar att så som ni fördelar arbetet och ansvaret för hem och barn under föräldraledigheten, så förblir det. Därför är ett av de viktigaste jämställdhetstipsen att dela föräldraledigheten rätt av! Var hemma lika länge. Och undvik ett upplägg där pappan är hemma en till två dagar i veckan, för då blir han en lekpappa som får softa med barnet. Nej, se till att ni båda får se allt som behöver göras till vardags.

2. Städdejta

Bestäm städdejter, en viss dag, ett visst klockslag. Barnen kan också vara med. Bestäm också hur länge ni ska städa och så gör ni det exakt lika länge. Resultat blir att ni då städar lika mycket. Dela sysslorna på ett sätt som känns bra. Är det någon uppgift som ingen vill göra, gör den varannan gång.

3. Dela på vabben

Ta varannan gång. Och hamna aldrig i fällan att hans jobb är viktigare än ditt. Ditt liv och din karriär är precis lika viktiga. Dessutom gör du något bra på ett högre plan: Din man kanske har en massa kvinnliga kollegor som måste tävla mot honom på ojämlika villkor om han inte vabbar.

4. Se till att få egentid

Se till att båda får lika mycket egentid. Varför inte ta varsin fri kväll i veckan? Eller varannan vecka? Eller en i månaden? Bestäm tillsammans. Du måste inte utnyttja din fria tid just på en kväll, det funkar på morgnar eller helgeftermiddagar också.

5. Jobba deltid båda två

Att prioritera familjen genom att jobba mindre kan vara bra. Och visst finns det kvinnor som vill gå ned i tid. Men varför är det i princip alltid kvinnorna som går ned till 75 procent och därmed förlorar pensionspoäng? Behöver ni gå ned i tid för att få ihop familjelivet, gör det båda två! Istället för att du ska jobba 80 procent är det bättre att ni båda arbetar 90. Eller så kan ni turas om att jobba deltid ett halvår i stöten.

6. Sluta sträva efter att vara perfekt

Släpp önskan om att vara den perfekta föräldern. Det är en farlig förebild. Våga bjussa på dina dåliga sidor och lite lathet. Visa att du också har känslor och inte alltid orkar. Budskapet till barnen är att de också får vara mänskliga. De får också ha dåliga dagar, fel och brister.

7. Konsumera mindre

Lägg mindre tid och pengar på shopping och inredning så blir det mindre att underhålla. Hemmet är idag för många vad kroppen var på 80-talet och kläderna på 90-talet – ett statement som berättar vem du är. Men det behöver inte vara så. Tänk istället: ”Vi renoverar inte, vi investerar i vår familj”. Låt det bli ditt mantra och var stolt över ditt val!

8. Bjussa på lite oreda

Bekämpa hemmafruidealet genom att bjuda hem folk trots att ni inte har städat. Be inte om ursäkt för att det är stökigt. Säg istället: ”Idag har vi satsat på att umgås hela familjen”. Bjud på köpebullar och kakor på rulle. Bjussa på det! Var med och sänk kraven för oss alla!

9789100118938

Ps. Och som jag tidigare har sagt, så går det inte att köpa boken längre. Är det någon som vill ha den så säljer jag den mycket billigt.
Mejla mig: rebecka (at) edgrenalden.se

Inget händer av sig självt

8mars

I dag är det återigen internationella kvinnodagen och kvinnor och män gratulerar kvinnor till höger och vänster. Till vad? Jag köper att dagen absolut kan vara en hyllningsdag till kvinnor. Också. Men framför allt är det en dag då vi uppmärksammar att kvinnor världen över inte har samma ekonomiska, juridiska, sociala rättigheter och möjligheter som män – och det är något vi tycker är fel. Och det är ju inget att gratulera till.

Det är en viktig dag, för är det någonting vi har lärt oss av historien så är det att ingenting kommer av sig självt. Inga förändringar händer utan att någon aktivt tar kampen, striden.

Och det gäller alla områden. Kvinnor fick slåss för rösträtten, för rätten till abort, för dagis, för lika lön och heltidsjobb (fortfarande inte självklart), för rätten att läsa på universitetet, bli präster, bli poliser, bli brandmän (!), domare, professorer, få åka Vasaloppet … ja, listan kan göras lång.

Kampen måste fortsätta föras. Varje dag och på varje område. Och de olika kamperna ska inte ställas mot varandra, för det är ett gigantiskt pussel och det hjälper inte att bara fixa till ett hörn. Därför är jag allergisk mot människor (både män och kvinnor) som avfärdar vissa delar av jämställdhetskampen för att det finns andra delar som är värre. Vi måste kunna ha flera tankar i huvudet samtidigt. Vi måste kunna kämpa för kvinnors trygghet på gator och torg, och inte minst i hemmen, samtidigt som vi slåss för lika lön eller mot utseendehetsen.

Ofta är det de som inte lyfter ett finger som påpekar att feminister bedriver fel kamp. Om en skriver en debattartikel om kravet småbarnsmammor framför allt känner får en direkt höra att en borde tänkte på kvinnorna i Afghanistan. Av människor som varken tänker på det ena eller det andra.

9789100118938

I dag för nästan exakt sju år sedan kom min egentliga debutbok ut. Det var en debattbok om föräldraskap och jämställdhet: Skriet från kärnfamiljen som jag skrev tillsammans med smarta Tinni Ernsjöö Rappe. Även då bloggade jag, men inte om böcker och skrivande, utan om jämställdhet. Kika gärna in där om ni är nyfikna (den är dock vilande sedan många år): skrietfrankarnfamiljen.blogspot.se/

Boken är tyvärr slut så det går inte att beställa den, men om någon skulle vara intresserad så går det att köpa den direkt av mig för 30 kr.

Mejla bara: rebecka (at) edgrenalden.se

Pappor är lika viktiga som mammor

I söndags publicerades min debattartikel i Expressen apropå Fars dag. Jag anser att pappor är lika viktiga föräldrar som mammor. Eller åtminstone borde vara det. Och att samhället borde signalera att de är det.

Här kan du läsa min debattartikel!

Så här skrev jag:

0,1 procent. Så många par var det som delade föräldraledigheten lika när jag och min man fick vårt första barn. 12 procent är andelen som delar lika i dag.

Under samma tid har andelen dagar som tas ut av pappan ökat från 12 procent till 25 procent. Det går framåt. Nu kanske ni tror att jag är lastgammal, men det är jag faktiskt inte. Mitt äldsta barn fyller 14 år i december. Så här mycket har alltså hänt på bara 14 år.

Ändå känns diskussionen om föräldraförsäkringen ibland rätt tröstlös. Argumenten går i cirklar och har sällan någon koppling till den forskning som faktiskt finns kring vilken påverkan försäkringen har på pappor, mammor, barn och samhället i stort.

Pappor som är hemma med barn är mindre våldsamma, pappaledighet leder till färre skilsmässor, förbättrad hälsa för pappa och till ökad lön och bättre karriärmöjligheter för mamma, bara för att nämna några fördelar med ett jämnare uttag.

Självklart måste vi anpassa föräldraledigheten efter andra sorters familjer än kärnfamiljen också. För singelföräldrar och stjärnfamiljer. Men det är i kärnfamiljen behovet av ökad jämställdhet mellan mammor och pappor är som störst. Så låt mig fokusera på det nu.

 

Ett vanligt argument i dag mot en individualisering av föräldraförsäkringen är att pappor är så dåliga. Debattörer hävdar att papporna ändå inte kommer att ta sitt ansvar. Mammorna skulle tvingas vara hemma utan pengar och bebisar tvingas börja på förskolan för tidigt.

Det skulle bli misär, med andra ord.

Jag vägrar tro det.

Visst finns det värdelösa pappor. Liksom det finns värdelösa mammor. Kanske finns det fler usla pappor än mammor? Men de allra, allra flesta pappor är fantastiska och vill sina barns bästa.

Och oavsett så kan vi inte ha en politik som utgår från att pappor är sämre föräldrar än mammor. En politik som förutsätter att mammor täcker upp för dåliga pappor.

Från 12 procent till 25 procent på 14 år. Det visar att pappor kan och vill förändras.

Så grattis alla pappor till den tredje pappamånad som nu tycks bli verklig!

Den innebär inte bara en månad till hemma med barnen för er, utan också en månad som kommer göra skillnad för framtidens pappor och barn.

För det är de här öronmärkta månaderna som har drivit fram utvecklingen sedan första månaden infördes 1995. Då ökade uttaget för papporna snabbt till i snitt en månad. 2002, när den andra kom, tog papporna snart ut i snitt två månader. I dag tar papporna ut tre månader. Om det fortsätter så här är vi jämställda om 60 år. Men ärligt, vore det inte toppen om vi slapp vänta så länge?

 

Vissa hävdar att pappamånader inskränker familjernas frihet. Men vems frihet pratar de då om? Var papporna för 14 år sedan som bara tog ut 12 procent av föräldraledigheten mer fria än papporna i dag som tar ut 25 procent av dagarna? Och har mammorna någonsin haft valet att inte vara föräldraledig?

Och har någon frågat barnen vad de vill?

Jag tror inte att dagens pappor känner sig mer förtryckta. Nyligen kom en undersökning som tvärtom visade att pappor överlag tycker att de är riktigt bra föräldrar. De har nog rätt. De är bra. De allra flesta.

Jag tror på papporna. Jag tror att de är lika viktiga som mammorna. Så viktiga att vi i dag borde individualisera försäkringen helt.

Föräldraskap är ett 100-procentigt åtagande. Pappor borde ses som lika viktiga föräldrar som mammor. Och det borde samhället och politikerna tydligt signalera.

Det om något vore väl en fantastisk present till alla pappor på fars dag?

Bättre än en småtrist slips.

Det finns en massa forskning som visar att det blir bättre för alla om vi har ett jämnare uttag. Pappor som tar pappaledigt är mindre våldsamma och får bättre hälsa (det finns till och med studier som visar att länder där pappor är mer med sina barn är mindre våldsamma). Mammors löner och karriärutveckling blir bättre för varje månad pappan tar ut. Pappaledighet leder till färre skilsmässor och större chans till fler barn för paret. Sveriges BNP skulle öka om vi hade ett jämnare uttag. Och förstås: barnen skulle få vara mer med båda sina föräldrar. Vilket är superviktigt om något skulle hända: en olycka eller i värsta fall ett dödsfall – då har båda föräldrarna bättre förutsättningar att ta hand om barnen och större chans att försörja sig själva. Det är också viktigt om det blir en skilsmässa. Också viktigt om det skulle bli en vårdnadstvist att båda föräldrarna har visat att de kan och vill ta hand om barnet.

Ibland ses sådana här argument som en inskränkning av barnfamiljernas frihet. Men jag ifrågasätter det starkt. Det är bara att titta på hur uttaget har sett ut de senaste 30 åren. Inte många har utnyttjat rätten att dela lite hur som helst. De allra flesta delar exakt så som föräldraförsäkringen signalerar. När vi 1995 fick en öronmärkt månad som inte gick att överlåtas (så kallad pappamånad) ökade pappornas uttag till exakt en månad. 2002 när vi fick en till så kallad pappamånad ökade pappornas uttag till nästan exakt två månader. Nu, 13 år senare, är vi uppe i tre månader för pappor – och nu införs en tredje pappamånad. Förvånandsvärt få väljer annorlunda.

Frågan är om papporna i dag som tar tre månader känner sig mindre fria än papporna 2002 som tog två månader. Var papporna som tog en månad 1995 mer fria än dagens pappor?

Vad som sällan hörs i debatten är också att pappor faktiskt dubbelbestraffas om de tar ut mer föräldraledighet än förväntat. Mammor förlorar på att ta lång föräldraledighet, men pappor förlorar ännu mer. Dessutom vinner mammor på att papporna tar ledighet (de får bättre löneutveckling för varje månad pappan tar ut), medan män inte alls vinner på att mammorna tar ut fler dagar.  Sådana här negativa effekterna skulle försvinna om samhället såg föräldrar som likvärdiga och tvingade arbetslivet att räkna med att alla småbarnsföräldrar någon gång är hemma med sina små barn. Det skulle göra att vi får ett mycket barnvänligare samhälle. Och kanske skulle vi även motverka åldersdiskrimineringen på arbetsmarknaden. Småbarnsföräldrar kanske kan få ta en liten paus från arbetslivet – medan de som har stora barn kan få ge allt de har. I dag räknar vi bort mammorna under några år – och det syns tydligt i lönestatistiken. Från att ha haft jämställda löner före barnafödande ålder växer gapet rejält runt 30, när de flesta får sina första barn. Och det gapet består sedan livet ut.

Det är märkligt att den här frågan är så laddad. Alla andra försäkringar vi har i det här landet är individuella och det finns vissa krav för att man ska få ut dem. Varför ska denna vara annorlunda? Det är ju ändå våra gemensamma skattepengar. Och om det nu tydligt har visat sig att det sätt vi tar ut dagarna slår så orättvist både mot pappor och mammor, och samhället i stort, varför inte knyta pengarna till varje enskild förälder och visa att vi tycker att varje förälder är viktig, oavsett kön? En försäkring är ju inte heller tvingande. Du behöver inte plocka ut sjukersättning, vab-pengar eller semester. Du behöver inte utnyttja föräldraförsäkringen. Men att staten ställer vissa krav på oss när de betalar ut pengarna tycker jag inte är konstigt. Och vi köper ju de krav som finns i dag (till exempel att man ska plocka ut fler dagar i veckan när barnet är litet, och man kan inte ta ut pengarna efter att barnen har nått en viss ålder).

Utnyttja försäkringen du som vill och behöver den. Om den inte känns rätt för dig, gör det inte. Vill du vara hemma i flera år, varsågod. Men det är ju inget resten av samhället kan betala för. Det minsta vi kan begära av en gemensam försäkring är att den inte ökar på orättvisor. Det gör dagens system.