Vad är en litterär agent?

Flera läsare av bloggen har bett mig skriva mer om hur det fungerar med agenter. För absolut bäst svar bestämde jag mig för att intervjua min egen agent, Lena Stjernström, vd på Grand Agency.

Här har ni 10 frågor och 10 svar om vad en litterär agent är!

1. Vad är en litterär agent?

”En litterär agent är en representant för författaren som säljer rättigheter, förhandlar och arbetar för författarens bästa på olika sätt. Uppdraget utvecklas olika för olika författare, så man kan säga att vi är som en manager för författaren.”

2. Kan du kort berätta om när och varför du startade Grand Agency?

”Jag kom från kommunikations- och pr-världen och hade en del kunder i förlagsbranschen. De uppdragen var väldigt roliga. Då, för tio år sedan, blev det också mer och mer tydligt att författare behöver synas i olika medier samband med sina boklanseringar. Mina erfarenheter inom pr passade väldigt bra och vi startade en agentur som var bra på både affärer och kommunikation.”

3. Varför ska en författare ha en agent? Vad rent konkret hjälper en agent till med?

”Man ska ha en agent för att själv kunna fokusera på författandet. Det är ju inte alls säkert att man är road eller bra på att göra affärer kring sitt författarskap bara för att man skriver bra böcker. Då är det bra att kroka arm med någon som är bra på det. Och som kan marknaden och ser till att man som författare får bra villkor när man säljer sina rättigheter. Konkret betyder det att vi hittar förlag (om författaren inte redan är knuten till ett förlag), vi förhandlar om villkor, vi stöttar i lanseringsarbetet och har kontakter med förlaget.  Rent ekonomiskt lovar vi att jobba för att varje författare ska ha marknadsmässiga villkor på den nivå man befinner sig.  I vissa fall läser vi manusen innan författaren skickar det till förlaget och kan komma med input och stöd i skrivprocessen. Vissa författare skriver i flera genrer och kanske ges ut på olika förlag, då är det bra att ha en agent som kan hålla i kontakterna. När det gäller innehållet i böckerna är det dock förstås en sak mellan författaren och förläggaren.”

4. Behöver man en agent både för utlandet och i Sverige? Varför då?

”Ja, man behöver en agent både för svenska och internationella marknaden. Det jag beskrev i förra frågan svarade väl på frågan om varför man behöver en agent i Sverige. När det gäller utlandet är det i princip omöjligt för en enskild författare att ha det kontaktnät och kunskap om den internationella marknaden som krävs för att sälja internationella rättigheter. Vi har de kontakterna och kan presentera varje bok för rätt förläggare runt om i världen.”

5. Vad är det för skillnad på att ha ett förlag och en agent? Varför ska man ha både och?

”Ett förlag ger ut böcker. En agent säljer rättigheter. Det är helt olika saker. En del stora förlag  har dock egna rättighetsavdelningar som säljer utlandsrättigheter. Jag tycker förstås att man ska ha en oberoende agentur som arbetar på uppdrag för författaren och inte på uppdrag av förlaget.”

6. Många säger att det är ännu svårare att få en agent jämfört med att få ett förlag. Stämmer det? Och i så fall varför?

”Det finns bara en handfull oberoende agenter i Sverige så ja, det är en ganska trång passage man ska igenom för att teckna kontrakt med en agentur. Men det är också svårt att bli antagen av ett förlag. Man måste ha skrivit en väldigt bra bok för att få plats på en utgivningslista.”

7. Vilken typ av författare tar ni er an? Vilken genre? Vad letar ni efter hos en författare? Några speciella krav?

”Vi jobbar jobbar ganska brett. Vi har många författare som skriver kommersiell litteratur, men vi älskar också litterära romaner, så vi har en del författare som skriver i den genren också. Vi har både författare som skriver för vuxna och för barn och ungdomar. Vi representerar några illustratörer och även ett par fackboksförfattare. För oss på Grand Agency är det tre saker som ska stämma när vi tar oss an en författare: Vi ska gilla det hen skriver, vi ska gilla författaren och vi ska tro att hens böcker går att sälja utomlands.”

8. Kan du ge några exempel på vad ni har gjort för era författare?

Många av våra författare är sålda till många länder utanför Sverige och utlandsförsäljning är såklart fantastiskt för författaren eftersom hen tjänar mer pengar på sitt författarskap utan att behöva skriva en ny bok. Engelsforstrilogin, Cilla och Rolf Börjlinds deckare, debutanten Elisabeth Norebäcks thriller är exempel på författare som är sålda till över 25 länder. Den danska författaren Anne Cathrine Bomann hade sålt 300 böcker i Danmark när hon kom till Grand Agency. Nu är hennes litterära debutroman såld för utgivning i 14  länder. Och Anna Janssons deckare har blivit tv-filmer för TV4. Det är några exempel.

9. Det känns som att agenter blir vanligare och vanligare i Sverige. I USA har ju, vad jag förstått, alla författare en agent. Att det är den vägen man går för att få ett kontrakt med ett förlag. Tror du att det kommer att bli så i Sverige också? Hur har agenter påverkat och påverkar bokvärlden, förlagen, utgivningen, tycker du? 

”Ja, det blir vanligare även om det inte är som i USA. De flesta svenska förläggarna ger också uttryck för att de tycker att det är bra att vi agenter läser manus och på sätt hjälper dem att sålla bland alla manus som kommer in. I slutänden är det såklart förlaget som bestämmer vilka böcker de ska ge ut, men de vet också att vi har bra känsla för vad som kan fungera.”

Innehållsmässigt, alltså vad böckerna som kommer ut handlar om eller hur de är skrivna, tror jag inte att det har förändrats på grund av agenterna. Men däremot har bokvärlden förändrats av agenterna i det att författarna får bättre betalt för sitt arbete. Vi kan marknaden, vet vad som är rimligt och kan ställa krav för författarna. När det till exempel kommer nya format eller när ett format plötsligt växer, som e-bok för tio år sedan och ljudboken nu, har vi en kunskap som en enskild författare har svårt att ha.

10. Är det något mer du vill tillägga? Som du tycker aspirerande författare bör känna till eller tänka på när det gäller agenter?

”Mitt bästa råd till författare är skriv, skriv, skriv. Och skicka in till både agenter och förlag. Får du nej så skriv mer och försök igen. förutom ett manus kvalitet är det många tillfälligheter som gör om man blir antagen hos en agentur eller av ett förlag. Och de tillfälligheterna ändras hela tiden, så ge inte upp.

Och om du vill veta mer om hur just vi på Grand Agency jobbar kan du titta in på vår webb

Tack Lena för utmärkta och uttömmande svar! Efter att ha läst dem är jag ännu gladare och stoltare över att ha just dig som min agent! 

Här är hela gänget på Grand Agency:

Positiva refuseringar

Den rubriken låter kanske som en motsägelse. Positiva refuseringar. Men jo, sådana finns också.

När man skickar in sitt manus till förlag kan man få 3 svar.

  1. En standardrefusering som artigt men bestämt säger tack, men nej tack.
  2. En positiv refusering, det kan vara ett kortare mer personligt svar, där förlaget ändå säger att de gillar ditt sätt att skriva och önskar dig lycka till, men det kan också vara ett mer utförligt svar med ett lektörsutlåtande.
  3. Ett ja, vi vill anta dig.

    Av dessa är nummer 1 absolut vanligast. Och det beror inte på att så många manus är dåliga. Enbart. (För jo, många manus är dåliga.) Men det beror framför allt på att möjligheten att anta och ge ut böcker är begränsad, även för ett förlag. Varje gång de tackar ja till ett manus, tackar de också ja till en författare, och ett författarskap. Även om det inte finns några löften om utgivning av fler böcker (om det inte är ett så kallat flerboksavtal). Ofta är en debutant en ren förlustaffär (kom ihåg att en debutant i snitt säljer cirka 800 ex av sin bok, vilket inte täcker omkostnaderna). Förlaget räknar med att det. Men hoppas att författarskapet ska löna sig på sikt. Det kostar nämligen, både i tid och pengar att ta sig an ett manus och en författare. Det är en stor investering och många personer kommer att jobba med manuset åt dig. Förläggaren, redaktören, säljarna, marknadsförarna, formgivaren, korrläsaren och så vidare. Och på detta tillkommer förstås tryckkostnad, marknadsföringskostnad, tid och energi att bearbeta både media och allmänhet, samt de kanske viktigaste: bokhandlarna – för att de ska köpa in boken.De flesta manus får därför standardsvaret, tack, men nej tack. Ett förlag som mitt (Norstedts) får ungefär 2000 manus om året. Av dessa blir ungefär 3-4 utgivna. Förlaget har ju förstås redan en massa redan utgivna författare som kommer med nya manus. Så av de inskickade 2000 manusen blir 3-4 ungefär förlagets debutanter. Vissa år fler, vissa år färre, ibland har förlagen inte en enda debutant.Men, det här inlägget ska framför allt handla om de som får svar nummer 2. En positiv refusering. De kan förstås se väldigt olika ut. Vissa får ett kortare svar, med några uppmuntrande ord, att förlaget gillar det de läst och gärna skulle vilja läsa om skribenten skriver mer. Medan andra får längre lektörssvar. Förlag jobbar ofta i manusgrupper, de brukar träffas en gång i veckan och gå igenom veckans skörd. De läser några sidor i varje manus, och lägger manusen i olika högar, från absolut nej till mycket intressanta. De som av flera anses vara väldigt intressanta kan sedan gå till en så kallad lektör. Det är antingen någon av de som jobbar på förlaget, eller en van och professionell läsare som anlitas av förlaget, som läser igenom hela och kommer med ett lektörsutlåtande. Det brukar vara ungefär 20 av de 2000 manus som kommer in som får ett längre lektörsutlåtande. Det kostar ju förstås att låta någon läsa igenom hela manuset och ge en ordentligt utlåtande. Så det är bara de som verkligen är intressanta som får det.

    När jag skickade in mitt manus första gången (2012) så fick jag några standardrefuseringar (bland annat från Norstedts), men jag fick även några mer utförliga lektörsutlåtanden, eller positiva refuseringar, från flera förlag. Det var ambitiösa genomgångar av mitt manus, där lektören lyfte fram styrkor och svagheter med mitt manus. Hen (man får sällan veta vem som har läst) gav i vissa fall förslag på förbättringar och ändringar i manuset. Och även om de i dagsläget tackade nej, så var de alla väldigt uppmuntrande. Kort sagt var budskapet att det här var ett manus de ändå trodde på. Det var inte riktigt färdigt, och höll inte hela vägen, men det fanns mycket bra att jobba på. Alla skrev att de gärna läste en uppdaterad version av manuset.

    Jag fick ja från ett förlag också, men eftersom så många stora förlag (bland annat Bonniers) hade gett mig så fina positiva refuseringar bestämde jag mig för att ge det en chans och jobba om det.

    Det var inte så att jag slaviskt följde vad de skrev, för det hade varit omöjligt. Lektörsutlåtandena var ju skrivna av olika personer, och alla tyckte inte samma sak. Men, deras kunniga synpunkter gjorde att jag såg på manuset utifrån. Såg dess svagheter och styrkor, och med hjälp av det så jobbade jag om manuset. Framför allt var det andra halvan som behövdes förbättras och ändras. Så det gjorde jag. Jag jobbade om mitt manus under nästan ett år (men förstås, jag jobbade ju heltid med annat, så det var ju bara på semestrarna som jag skrev) och skickade in det igen hösten 2013.

    När jag fick lektörsutlåtanden från förlagen så såg jag dem inte som kritik. Tvärtom var jag oerhört stolt och tacksam. Det var ju proffshjälp från dem som vet absolut bäst om hur manus som funkar ska se ut! Och jag tog emot det på det sättet. Jag var tacksam över att de lagt ner så mycket tid på att ge mig feedback. Att de läst med sån noggrannhet och intresse, trots att det kanske inte skulle bli någon bok, varken på deras förlag eller något annat. För krasst, den tiden hade de kunnat lägga på sina egna författare, på böcker de vet ska bli utgivna. Och det är så jag tycker att man ska se på det. Som välkommen hjälp! Det visar också på vilken passion de har för litteratur. Något som också visar det är att flera av förläggarna på de andra förlagen hörde av sig till mig sen för att fråga hur det hade gått med mitt manus. Och när de fick höra att jag fått ett förlag blev de glada, för min och bokens skull. En förläggare skrev att han var så glad att ett annat förlag tagit sig an det, för han ville verkligen att den skulle bli bok.

    Jag såg dem också lite som ett test. Det ville se om jag kunde ta till mig kritik. Om jag var beredd att lägga ner den tid och kraft som krävs för att skriva ett utgivningsklart manus. Att jobba med författare som tycker att deras manus är helt perfekta som de är kanske inte är så lockande. För alla manus behöver fler ögon, behöver bearbetas. Allt kan slipas och förbättras. Och om det ska bli bra så behöver man göra det många gånger. Vilket behövs i den hårda konkurrens som finns i dag (med nästan 20 000 utgivna böcker om året i Sverige)!

    När jag skickade in det omarbetade manuset ett år senare (hösten 2013) så tror jag att förlagen inte bara såg och läste ett bättre manus, utan också såg en ambitiös person som verkligen ville bli författare. Julen 2013 blev jag antagen av Norstedts. Och då började nästa bearbetning, som tog ett drygt år till. Men det är en annan historia (eller bloggpost) 😉

20 riktigt bra relationsthrillers

Jag skriver ju i en genre som man skulle kunna kalla psykologisk thriller eller spänning. Det är inte rena deckare, där ett mord (eller brott) begås och så ska någon lösa det. En undergenre till psykologisk thriller är domestic noir, eller relationsthriller som min förläggare, Erika Degard, kallar det. Det tycker jag är ett superbra begrepp som säger rätt mycket om vad det handlar om. Det är spännande, det är brott, det är thriller, men det utspelar sig framför allt mellan människor. Och det är inte så många poliser, om de finns med så håller de sig i utkanten av berättelsen.

Vad tycker ni? Är relationsthriller en bra genrebenämning?

För att ytterligare ringa in genren så tänkte jag ge några bra exempel på just relationsthrillers. Här är några av mina favoriter (utan inbördes ordning)!

  1. A J Finn: Kvinnan i fönstret
    En riktigt bra psykologisk thriller, där vi har en så kallad opålitlig berättare. Den traumatiserade barnpsykologen Anna Fox, som inte kan lämna sitt hem, som dricker alldeles för mycket och förtränger och förvrider verkligheten. Älskar denna bok! Otroligt rappt och skarpt skriven, med en massa Hitchcock-referenser. Väldigt spännande och läskig.

  2. Gillian Flynn: Gone girl
    En modern klassiker, och faktiskt en riktigt bra relationsthriller. Här har vi allt: Två opålitliga berättare, vems version stämmer egentligen? Skrämmande och mörka brott och händelser som rör sig inom den allra närmsta kretsen: familjen. Oväntade twister som förvillar läsaren. Nick och Amy är paret som har allt, innan Amy en dag försvinner och Nick blir misstänkt för att ha mördat henne. En oerhört bra relationsthriller. Gillian Flynn är en mästare. Och hennes böcker Mörka platser och Vassa föremål är nästan ännu bättre, men Gone girl är liksom definitionen av en relationsthriller, eller en domestic noir!
  3. Mattias Edvardsson: En helt vanlig familj
    Suggestiv och mycket välskriven relationsthriller om en tonårsflicka som står åtalad för mord på en man. Berättad ur tre perspektiv, pappan, dottern och mamman. Det visar sig att den vanliga familjen döljer en hel del hemligheter och de känner inte varandra så bra som de tror att de gör. Dessutom behandlar den frågan: Hur långt är du beredd att gå för någon du älskar?
  4. Paula Hawkins: Kvinnan på tåget
    Blev en enorm succé, och är förstås filmatiserad. Rachel fortsätter att pendla, trots att hon är alkoholiserad och inte längre har ett jobb att gå till. Från tågfönstret ser hon varje dag ett ungt par som hon fantiserar kring. En dag inser hon att allt inte är som det ska. Väldigt driven historia, berättad ur tre perspektiv.
  5. Elisabeth Norebäck: Säg att du är min
    Denna historia är också berättad ur tre perspektiv. Huvudpersonen är framför allt en psykolog som en dag inser att hennes nya patient måste vara hennes dotter, som förmodades drunkna 20 år tidigare. Vackert språk, suggestivt och starkt berättat. Bra karaktärer.
  6. B A Paris: Bakom stängda dörrar
    Det här var en överraskande bra bok. I början tyckte jag den var torrt och konservativt skriven. Men efter ett tag förstår man varför. Jack och Grace är till synes det perfekta paret. Men något döljer sig där under ytan. En fruktansvärd hemlighet. Det blir riktigt spännande mot slutet.
  7. Karin Slaughter: De vackraste
    Jag gillar Karin Slaughter som författare. Hon skriver smart och drivet och hennes karaktärer är lite så där skitiga och jobbiga som man vill att de ska vara. Alla hennes böcker skulle jag inte sortera in under relationsthriller. Men den här är en riktigt bra sådan. Claires man blir brutalt mördad framför hennes ögon. Hennes syster är försvunnen sedan tidigare. Men saker och ting är inte som de först tycktes. En riktigt otäck historia.
  8. Caroline Eriksson: De försvunna
    Caroline är en av våra absolut bästa svenska författare inom den här genren. Och det här är hennes absolut bästa. Det är vackert, nästan magiskt, samtidigt otäckt. Greta ror över sjön med sin man och sin dotter till en ö. Men där försvinner mannen och dottern. Det är febrigt, suggestivt och fruktansvärt spännande.
  9. Karin Alvtegen: Svek
    En svensk klassiker. Otroligt bra psykologiskt drama som är så krypande läskig. Den här och Karin Alvtegens andra psykologiska thrillers (den så kallade S-serien, Skuld, Skam, Skugga osv) var anledningen till varför jag började skriva i den här genren. Ett par skiljer sig, och han skaffar en ny. Hon känner sig sviken och bestämmer sig för att hämnas. I en parallell historia vakar en man över sin flickvän som legat i koma i två år. Han känner sig också sviken. De två historierna går ihop och det blir andlöst spännande.
  10. Marie Hermansson: Musselstranden
    Marie Hermansson är också en mästare på relationer och thrillers. Fantastiska och läskigt krypande historier och bra karaktärer. Det här är hennes genombrott. Adopterade Maja försvinner en dag från sin adoptivfamilj. Hon är borta i sex veckor innan hon hittas på ett helt annat ställe än där hon försvann, på musselstranden. Flera år senare grubblar en vän till familjen över vad som egentligen och beger sig till stranden, där hon gör märkliga fynd. En oväntad historia, som är både berörande och otäck.
  11. Louise Doughty: Kvinna inför rätta
    Yvonne är en 52-årig forskare med ett stabilt äktenskap och två vuxna barn. Hon faller handlöst för en främmande man. Deras passion leder dem in i en massa händelser som slutar i en mordrättegång. Bit för bit, från förhörsbåset, avslöjas vad som egentligen har hänt. En välskriven och spännande historia. Jag gillar att huvudpersonen är 50-plus, och hur den växlar mellan hur man ibland är stark och ibland svag. Vem är ett offer?
  12. Dennis Lehane: En äkta man
    En ovanlig thriller. Eller, nästan svårt att genrebestämma den här boken. Det känns som att författaren har skrivit den på ren lust och berättarglädje. Det är en vindlande historia som är oförutsägbar, otäck och samtidigt väldigt härlig. Rachel dras med en rad psykologiska problem, men lever upp när hon möter Brian. Han är dock inte riktigt den han utger sig för att vara.
  13. Harlan Coben: Sanningen
    Mayas man har blivit brutalt mördad för några veckor sedan. Ändå ser hon honom leka med deras dotter på baby monitorn. Saker är inte som det verkar och Maya måste ta reda på hur det ligger till. Harlan Coben skriver alltid spännande. En del action också, men här finns ingredienserna till en riktigt bra psykologisk thriller/relationsthriller.
  14. Karen Dionne: Träskkungens dotter
    Helena växer upp långt ifrån civilisationen ute i träsket med sin pappa och sin mamma. Vad hon inte vet är att hennes pappa kidnappade mamman när hon bara var 14 år. I dag är mamman död och Helena gift och har två barn. Hennes pappa sitter i fängelse sedan 15 år tillbaka. Men så hör hon på radion hur han har rymt. Och hon inser att hon är den enda som kan stoppa honom. Det här skulle kunna vara värsta action-boken, men det är verkligen en relationsthriller. Den hoppar mellan att beskriva Helenas uppväxt och jakten i nutid. Kan man älska en far som gjort något så hemskt? Och vem är man om man är dotter till ett monster?
  15. Rachel Abbott: Främlingsbarn
    Emmas make har en sorglig historia med sig in i deras äktenskap. Hans förra fru dog i en bilolycka och deras 6-åriga dotter försvann mystiskt från brottsplatsen. Sex år senare står det en ung flicka i dörren och påstår att hon är Davids dotter. En rad mörka hemligheter kommer till ytan. Och frågan är vem man kan lita på. En riktig relationsthriller!
  16. Anders de la Motte: Slutet på sommaren
    Den här påminner om den förra, Främlingsbarn. Även här dyker ett försvunnet barn upp många år senare. Veronicas lillebror försvann för tjugo år sedan när han var fem år. Nu dyker en man upp i terapigruppen Veronica leder med minnen från ett bortförande som liten, och Veronica börjar misstänka att mannen är hennes lillebror. Ander skriver väldigt fint, lågmält och krypande. Det är en vacker miljö och en otäck saga. Mycket bra.
  17. Torkil Damhaug: Se mig, Medusa
    Axel är en framgångsrik norsk läkare. En dag hittas en kvinna mördad och på hennes kropp syns tydliga spår av björn. Några dagar senare hittas ytterligare en kvinna död, med samma skador. De tycks inte ha något gemensamt, förutom Axel. Det här är ett psykologiskt drama där man inte vet vad som händer på riktigt eller sker i huvudpersonens inre. Torkil är själv specialistläkare inom psykiatri och kanske är det därför det känns så trovärdigt.
  18. Maria Nygren: Feberfågel
    Linn ger sig ut till en ö i skärgården för att utreda varför så många olyckor drabbat öborna. Det är en suggestiv historia där man inte vet om det som händer har övernaturliga förklaringar.
  19. Malin Persson Giolito: Störst av allt
    Unisont hyllad av både läsare och kritiker. Skulle också kunna definieras som en rättegångsthriller. Men passar definitivt in i denna genre. Vi får följa tonåriga Maja som sitter inlåst misstänkt för en fruktansvärd skolskjutning i ett klassrum med flera döda. Det som utifrån ser så självklart ut är det inte. Långsamt rullas ett psykologisk drama upp. Oerhört tät och välskriven.
  20. Bettina Bieberstein Lee: Korpsystrar
    Om systrarna Nora och Linn som skiljs åt som barn och som träffats igen först som vuxna när deras mamma dör. Om skuld och skam och händelser i barndomen som griper in i det som händer nu.

Jag + Grand Agency = sant!

Den här veckan blev det officiellt. Från och med juli representeras jag av Grand Agency! Jag är så glad över detta. Det är första gången jag har en agent på det sättet. Jag har visserligen tidigare representerats av Norstedts Agency utomlands, men inte haft en agent som representerar hela mitt författarskap, även i Sverige.

Norstedts Agency har ju gjort ett fantastiskt jobb med mina böcker utomlands. Böckerna har fått jättefina utländska förlag och Den åttonde dödssynden är såld till sex länder och Och blomstren dö till tre länder. Är jättenöjd med dem och allt de har gjort för mig. De är dessutom otroligt trevliga på Norstedts Agency, så det kändes lite sorgligt.

Men, i och med att jag nu skriver på heltid, och verkligen ska satsa på mitt författarskap så behöver jag någon som representerar hela mig. Även här i Sverige. Och Grand Agency är en av de absolut bästa, mest erfarna och respekterade. De representerar många väldigt duktiga och stora författare, som Anna Jansson, Mats Strandberg, Cilla och Rolf Björling, Marianne Cedervall och Jonas Moström. Så förstås känns det otroligt stort att de ville representera mig!

Läs här vad fint de skriver om mig!

Så här såg det ut när jag skrev på avtalet för ett litet tag sedan!

Läst i juni!

Så har ytterligare en månad gått. Jag har skrivit en hel del på min tredje thriller, och så har jag jobbat en del med mina uppdrag. Dels har jag redaktörat Frida Boisens bok, och så har jag jobbat en hel del med juryarbetet för de olika Crimetime-priserna. Dessutom har jag fått en hel del moderatorsuppdrag framöver, som jag måste läsa in mig till. Superkul!

Och ja, jag har hunnit läsa. Både lyssnat och läst, har jag gjort. Vissa har jag läst för skoj skull, vissa i ”jobbet”. De här sju böckerna blev det den här månaden (vilket betyder att jag efter juni har hunnit läsa 47 böcker i år):

  1. Sofie Sarenbrant, Syndabocken
    Jag och Sofie är gamla kollegor, från både Expressen och magasinsvärlden. Vi kämpade båda som outgivna, och hjälptes åt då. Men sen tog det verkligen fart för Sofie, hon fick ett tvåboksavtal och resten är historia. Jag vet hur mycket hårt jobb det ligger bakom att producera som hon gör, i den takten och med den kvaliteten. Tycker denna är en av hennes bättre, hon utvecklas hela tiden som författare, vilket är roligt att se. Den här är mycket bra, spännande och viktig. Särskilt mycket tycker jag om att hon ger alla sorters människor en röst, från olika klasser och positioner i samhället. Dessutom har hon lyckats skildra mobben som lätt uppstår i sociala medier på ett mycket bra sätt.
  2. Johan Rippås, Skuggmakten
    En spännande thriller som utspelar sig både i Stockholm och i Kenya. Det märks att Johan är journalist och en duktig sådan. Det är kunnigt och initierat. Man lär sig en hel del, men inte på ett mästrande sätt. Sånt gillar jag.
  3. Carolina Neurath, Gränslösa
    Carolinas andra finansthriller och jag tycker att hon här har utvecklats som författare och gjort det ännu rappare. Det är kunnigt och intressant. Uppskattar att någon skildrar den här typen av ekonomiska brott, det behöver inte vara blodigt för att vara spännande, och här får man en otäck inblick i hur förödande det kan vara för desperata människor att ta sms-lån. Gillar också hur Carolina i denna bok inte gjort karaktärerna helt svartvita, utan mer komplexa.
  4. Lars Berge, Vargattacken
    Jag gillar att variera mig och läsa lite dokumentärt emellanåt. Det här är en utmärkt reportagebok. Otroligt intressant om händelsen på Kolmården där en ung kvinnlig djurskötare dödades av vargar. Men framför allt handlar det om vårt förhållande till djur och natur, och hur vi väljer att se och framställa denna relation. Är så imponerad av författarens gedigna researcharbete som gräver djupt i vår mänskliga natur. För det här handlar faktiskt mer om människor än om vargar.
  5. Karen Dionne, Träskkungens dotter
    En riktigt spännande thriller om Helena som har växt upp ute i träsket med en far som kidnappade hennes mor som ung flicka. Hon har alltså växt upp långt utanför civilisationen och lärt sig överleva utan el, datorer, rinnande vatten och andra bekvämligheter. I början av boken är hon vuxen och bor med sin man och sina två döttrar. Modern är död, och pappan som suttit i fängelse i 15 år har precis rymt. Helena inser att hon är den enda som kan stoppa pappan. En bra intrig, skrivet på ett spännande och initierat sätt – mycket kunnigt om hur man kan överleva ute i träsket. Men det är också en berörande skildring av en dysfunktionell relation, där Helena som barn trots allt älskar sin pappa, vad han än har gjort mot hennes mamma. Och hur man kan se på händelser och saker från olika håll, som barn och som vuxen. Dessutom viktiga frågeställningar om arv och miljö, och om man kan välja vem man vill bli eller vara. Bra paralleller till H C Andersens Dykungens dotter. Rekommenderas verkligen!
  6. David Lagercrantz, Mannen som sökte sin skugga
    Femte delen av Millenium, eller David andra roman om Lisbeth Salander. Jag är imponerad av hur David Lagercrantz lyckats förvalta de världsberömda karaktärerna, och kopiera Stieg Larssons sätt att berätta om dem. Hyfsat spännande mest hela tiden, och intressant om spegeltvillingar och förstås en ond myndighetskonspiration, som drabbat Lisbeth personligen.
  7. Mattias Edvardsson, En helt vanlig familj
    Påminner rätt mycket om Malin Persson Giolitos Störst av allt. Här är det också en tonårsflicka som står åtalad för ett brutalt brott. Denna gång en mördad man. Det är oerhört välskrivet och flyter på fantastiskt fint. På en helt annan nivå än de flesta andra svenska författare (precis som Malins bok). Imponerande! Historien är dessutom väldigt suggestivt berättad ur tre berättarperspektiv. Först pappans, sedan den åtalade dotterns och sist mammans perspektiv. Långsamt växer en komplex historia fram som visar att det aldrig bara finns en sanning, ett perspektiv, och att vi aldrig vet allt eller kanske inte ens särskilt mycket om varandra, även om man är en helt vanlig familj.

Den åttonde dödssynden som fransk pocket!

En till nyhet hinner jag med här, innan jag och familjen sätter oss i bilen för att åka alla milen upp till Höga kusten där vi som vanligt ska fira midsommar med mina föräldrar, en av systrarna och hennes familj.

Och det är något som jag också fick reda på via Twitter. Den åttonde dödssynden har kommit i pocket i Frankrike! Den kom ju redan förra året på franska. Och då fick jag reda på att boken även var såld i pocketformat. Det är tydligen rätt ovanligt, så jag känner mig djupt tacksam och stolt. Här kan ni läsa om Le dernier péché som pocket på franska.

Vad tycker ni om omslaget?

Första tyska recensionen!

Min första bok, Den åttonde dödssynden, har ju precis kommit på tyska. Och i går blev jag uppmärksammad på twitter om den första tyska recensionen! Den var gjord av Radio Bremen och var väldigt positiv! Slutomdömet (enligt min snabböversättning i google translate – vågar inte lita på min skoltyska) var:

”Det är fantastiskt. Sammantaget en mycket framgångsrik debut.”

Här kan ni läsa hela recensionen:

 

 

Hur man lyckas som medelmåtta!

Jag var ett väldigt duktigt barn. Lillgammal och begåvad. Lärde mig läsa tidigt. Var superduktig på att skriva och teckna och måla. Jag spelade piano och så var jag elitgymnast.

Jag fick förstås mycket uppmärksamhet för det jag gjorde. För mina prestationer.

Redan när jag var 11 kom dock första bakslaget. En dag när jag kom till en gymnastikuppvisning så var elitskylten på omklädningsrummet borta. Istället stod det motionärer på vår dörr. Min grupp var inte längre Sundsvalls elittrupp, en bättre och yngre grupp hade blivit det.

När jag började i gymnasiet kom jag in på Södra Latin, en väldigt populär och estetisk skola. Där var alla duktiga på att antingen sjunga, spela, spela teater eller teckna och måla. Plötsligt var jag inte alls någon stjärna.

Och så där fortsatte det. När jag var 20+ och gick på universitetet hamnade jag i en djup depression. Jag hade problem med min pojkvän, med mina studier och med mitt liv i största allmänhet. Mina föräldrar såg till att jag kom till en läkare. Jag fick både mediciner och en terapeut. Tre år gick jag till den där terapeuten. Och där i terapin insåg jag att jag inte var någon speciell. Utan bara en medelmåtta. Som vem som helst.

Där och då var det fruktansvärt att komma till den insikten, men med tiden blev det en befrielse. Jag var ingen talang, hade ingen särskild begåvning. Var inget geni. Utan normalbegåvad och halvbra på en del saker, men inte superfantastisk på något.

Varför var det då en befrielse? Jo, jag var inte längre bunden vid det som jag trodde var mina talanger. Och jag insåg att jag, om jag ville komma någon vart, inte kunde lita på talang. Det enda som fungerade var hårt arbete.

Så, jag började jobba hårt. Jag ville bli journalist och författare. Författare vågade jag inte ens tänka på, så jag satsade på journalist. Det tog en del år (för jag kom inte in på journalisthögskolan första gången). Istället läste jag alla möjliga ämnen under fem år på universitetet (statsvetenskap, konstvetenskap, litteraturvetenskap, filosofi, idéhistoria, juridik, svenska) och först därefter, när jag redan hade en examen (i litteraturvetenskap) så kom jag in på journalistutbildningen. Jag var 28 år när jag var klar.

Jag lyckades rätt bra som journalist, men var aldrig bäst. Men jag jobbade extremt hårt. Och med tiden blev jag redaktör, redaktionschef, andreredaktör och sedan chefredaktör.

Författare vågade jag inte ens tänka tanken på förrän jag läste ett citat:

”Att skriva en bok handlar om 10 procents talang och 90 procents hårt arbete.” 

Det fick mig att inse att jag kanske skulle klara att uppfylla min barndomsdröm ändå, trots att jag inte var den där supertalangen. Hårt arbete hade jag blivit bra på, och 10 procents talang kanske jag ändå hade. Så jag började. Det tog 8 år av dubbelarbete, genom alla ledigheter, sex skrivarkurser innan jag sa upp mig för att börja skriva på heltid. Det var två månader sedan. Och min andra thriller har precis kommit ut på pocket.

Jag vet i dag att hårt arbete slår talang 9 av 10 gånger. Jag bestämde mig för att vara en av de där som genomförde arbetet. Som slutförde. Och bara där slog jag rätt många talanger. Ju mer man övar, desto bättre blir man. Det kommer alltid finnas naturbegåvningar, men om man vet att man inte tillhör en av dem, så kan man nå väldigt långt på att vara ihärdig, arbeta hårt och aldrig ge upp.

Det är som styrketräning (en annan av mina passioner), du blir starkare av motstånd, när mjölksyran sätter in, eller när du lyfter tills det inte längre går, men ändå försöker lite till, så växer musklerna. Och där är tricket, som med skrivandet, att inte strunta i träningen. Att alltid gå. Att fortsätta träna, fortsätta skriva. Oavsett dagsform.

Jag vill gärna uppmuntra andra medelmåttor att tro på sina drömmar – att tro att de går att förverkliga. Och jag kommer gärna och pratar om det. Man kan numera boka mig via Talarforum och även via Författarcentrum Öst.

Nomineringsfrukost för Crimetime Specsavers Award 2018!

22 maj var det dags att presentera de nominerade till Crimetime Specsavers Award 2018! (Något jag inte heller hann blogga om då – men gör det nu, också för att uppmana er alla att gå in och rösta på er favorit!)

Jag har ju haft den stora äran att hålla i hela priset detta år. Det betyder att jag ansvarar för att ta fram de nominerade, och sedan håller i juryarbetet för alla priserna. Förstås sitter jag i juryn också. Totalt är det fem priser, jag har skrivit om dem här om ni är nyfikna.

22 maj avslöjade vi vilka fem som nominerats till priset Årets deckardebutant och vilka fem som nominerats till Årets barnboksdeckarförfattare.

Jag har läst så otroligt många böcker den här våren, och förstås väldigt många debutanter. I stort sett alla som kommit ut, även om jag inte har läst klart alla. Så jag vet vilken otroligt hög nivå det är på årets debutanter, och det är verkligen inte vilka böcker/författare som helst som nominerats!

De nominerade till årets debutant är:

1. Niklas Natt och Dag för 1793

2. Bettina Bieberstein Lee för Korpsystrar

3. Stina Jackson för Silvervägen

4. Elisabeth Norebäck för Säg att du är min 

5. Pascal Engman för Patrioterna 

Barnboksdeckarna som är nominerade är följande:

1. Elias och Agnes Våhlund för Handbok för superhjältar

2. Martin Widmark och Helena Willis för LasseMaja

3. Camilla och Viveca Sten för Sjörök

4. Christina Waldén för Falaffelflickorna

5. Karin och Albin Alvtegen för Hinsides väktare

Nomineringsfrukosten hölls på Urban deli. Först bjöds det på frukost, sedan var det dags för mig att kliva på scen. Jag intervjuade marknadschefen för Specsavers om deras engagemang i läsning och i det här priset och sedan var det dags för mig att avslöja alla nominerade. Och så fick alla närvarande författare (nästan alla var där) komma upp på scen för att berätta lite kort om sina böcker och sitt skrivande.

En väldigt trevlig morgon! Här ser ni mig på scen med fyra av våra debutanter (Pascal var tvungen att rusa iväg på jobb) och på andra bilden står jag med Crimetimes projektledare Josefina Karlström, före detta Crimetime-veteranen Lina Rönning och Caroline Jonell, som också jobbar med Crimetime.

Nu håller jurygrupperna (två olika för dessa två priser) på att läsa alla nominerade, och sedan ska vi fatta vårt beslut. Publikens röst kommer också räknas – så glöm inte att rösta på dina favoriter. Det gör du här!