Hur ska ett manus se ut?

En fråga som dyker upp rätt ofta i författargrupper på Facebook, och som jag också alltid tar upp på mina skrivarkurser handlar om HUR manuset ska se ut när man skickar in till förlag.

Jag är av åsikten att det är bättre ju mer lik en bok manuset ser ut. Här tänkte jag förklara varför och hur jag resonerar. Men först en brasklapp. Det allra första du ska göra innan du skickar in är att kolla på förlagets hemsida – HUR vill de ha texten? I vilket format? Har de önskemål om teckenstorlek, typsnitt, radavstånd? FÖLJ det förlaget skriver.

Om det inte står så noga, kan du läsa här!

Först och främst. Vad spelar det för roll? Det hänger väl inte på typsnittet? Eller hur texten ser ur? Utan på själva historien? Nja, jag håller inte med. En bok är ju inte bara vad som står i texten, inte bara betydelsen av de ord och meningar som bokstäverna du plitat ner bildar. Det är också HUR den presenteras, vad som står mellan raderna. Genom indrag, ny utgång (radbryt), blankrader och så vidare ger författaren läsaren anvisningar till HUR texten ska läsas. Var vi ska andas? Vad vill författaren betona? Vad vi ska komma ihåg som extra viktigt? När ska vi pausa?

En mening som står ensam på en rad, till exempel, sticker ut och har betydelse.

Om författaren gör så signalerar författaren att den här meningen är viktig. Här ska du stanna upp, det här ska du lägga på minnet. Det här är betydelsefullt. Ibland kan författaren lägga bara ett endaste ord ensam på en rad.

Varför?

Ja, visst zoomar vi in på det ordet? Och stannar där? Vi funderar på vad författaren vill få oss att känna, tänka, reflektera? Ser du hur du kan använda texten för att dramatisera den? Bara genom att tänka på NÄR du gör ett radbryt?

Författaren kan också använda andra knep för att få ett ord eller en mening att sticka ut. Hen kan kursivera en mening.

Att medvetet arbeta med texten visuellt gör författaren också för att förenkla för läsaren att hänga med i historien. Till exempel finns det en regel om att varje ny person som pratar ska få en ny rad. Är det så i boken, blir det lättare för oss som läser att hänga med i replikskiftena. (Och här måste jag då bara flika in att nej, du har rätt, det finns inga regler, och jo, alla regler kan man bryta med – men var då medveten om att du bryter mot reglerna – som ju egentligen inte finns. Man skulle kunna kalla dem rekommendationer?)

Det handlar om att låta texten leva och andas, om att bjuda in läsaren i texten, om att göra den mer läsvänlig. Men det handlar också om textens dramaturgi, poesi, rytm, musikalitet. Ja, för det är väldigt likt hur ett musikstycke är skrivet. Var ska det gå fortare, var ska det sakta in, när ska det läsas tyst och försiktigt, när ska det skrikas … Tänk på hur musik används i filmer för att förstärka eller skapa spänning.

När jag intervjuade författare Don Winslow (en riktigt bästsäljande amerikansk författare som skriver helt fantastiska böcker – varav några håller på att spelas in för Netflix eller HBO) på bokmässan i Göteborg förra året så pratade vi just om detta.

Han berättade då att han när han skriver ofta tar några kliv tillbaka och tittar på texten på håll. Så funderar han, hur ser texten ut? Rent estetiskt? Är det många radbryt, är det långa eller korta meningar, är det kompakta stycken.

Hans ambition var att det skulle synas på texten om det var en lugn passage i boken, eller om det var en actionspäckade. Väldigt intressant!

Jag har själv jobbat på liknande sätt, genom att skriva med korta meningar, lite mer staccato, när det är högt tempo i boken, och lite längre meningar när det är lugnare. Och jag använder mig av radbryt och ensamma ord eller meningar på en rad för att förstärka något.

Längden på orden och längden på meningarna säger också väldigt mycket om karaktärerna när de pratar. Hur deras inbördes relation är. Två personer som inte kommer överens eller är osams kanske pratar väldigt kort, avsnoppande med varandra? Eller så avbryter de varandra, aldrig låter den andra prata till punkt? Medan ett förälskat par kanske faller in i varandras meningar? Allt det här ”syns” ju i texten. Och då menar jag inte direkt exakt vad som står, utan HUR det ser ut.

Min poäng är att din historia inte bara är en massa bokstäver som ska skrivas ner och bilda ord och meningar som i sin tur ska berätta din historia. Du som författare målar din historia även med det som inte står. I mellanrummen. I anvisningarna till hur texten ska läsas. Du berättar var läsaren ska dra efter andan, var läsaren ska pausa, var läsaren ska stanna upp och fokusera. Du ger din text rytm och liv.

Viktigast av allt är att texten är lättläst. Jag tror de flesta blir irriterade på texter där man behöver läsa om för att förstå, för varje gång man måste gå tillbaka och läsa hamnar man ur fiktionen, man kastas ur den fiktiva världen, spänningen/mystiken släpper. Jag har inget emot svåra resonemang eller djupa tankar som får läsaren att stanna upp och reflektera (tvärtom!), men passa dig för att skriva för obegripligt så att läsaren tvingas läsa om stycken och meningar. Var inte otydlig med vem som pratar, så att läsaren tvingas läsa om dialogen och räkna ut vem som säger vad. Gör heller inte texten för kompakt. Det är inte inbjudande och det gör texten svårläst. Dessutom påminner en text skriven med enkelt radavstånd, utan indrag men med en massa blankrader mer om en uppsats än ett bokmanus. Och det är väl inte det du vill?

Okej, rent formellt rekommenderar jag följande när det gäller format på texten:

  1. Indrag

Ställ in så att det blir automatiskt indrag när du gör ett radbryt. Exakt hur långt det ska vara är upp till dig. Någonstans mellan 0,5-1,5 brukar de flesta välja. Jag använder 1,0.

2. 12 punkter

Använd 12 punkter i storlek. Det är standard, och kan aldrig bli fel.

3. 1,5 radavstånd

Använd alltid 1,5 radavstånd. Minst. Jag vet vissa som använder dubbelt radavstånd. Ta det som passar dig, men välj inte enkelt.

4. Typsnitt

Använd ett klassiskt typsnitt som är lättläst. Times, Calibri … inget udda, det stör för mycket.

5. Breda marginaler

Ja, de flesta förlag vill inte att du börjar meningarna längst ut på sidan och sedan fyller hela pappret … ha generösa marginaler. Det är lättare att läsa, och ger lektören/förläggaren plats att anteckna.

6. Sidnumrera

Infoga sidnummer i dokumentet, så att det automatiskt blir sidnummer på varje sida. Det är jättejobbigt att läsa en text och inte veta på vilken sida man är på.

7. Sidhuvud/sidfot med namn

Gör ett sidhuvud eller en sidfot där det står ditt namn och namn på manuset, som följer med på varje sida.

Skapa en text i ett format som inte står i vägen för din historia. Ge ett seriöst och påläst intryck. Ta det estetiska på allvar.

Stort lycka till!


2 reaktioner till “Hur ska ett manus se ut?”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.