Dramaturgiska kurvor

Det roligaste med att leda en skrivarkurs – och lektörsläsa, är att man får fundera mycket på själva hantverket att skriva. Jag har ju läst ett stort antal skrivarböcker – som har gett olika mycket. Vissa ger mer inspiration, andra ger konkreta verktyg.

Jag kan inte påstå att jag använde alla verktyg jag i dag känner till när jag skrev mina två första thrillers. Vissa har jag använt, andra har mer kommit till på instinkt. Kanske för att jag har läst så pass mycket i mina dagar. Ibland har jag brottats med manuset, och så här i efterhand inser jag att det som skavde kanske faktiskt berodde på att jag INTE använde den kunskap och de verktyg jag har.

Jag tror att man kan göra både och. Skriva på känsla, OCH ta till sig och använda skrivarverktyg.

Senaste kursen jag höll pratade vi lite extra om dramaturgiska kurvor. Det kan vara bra att känna till teorierna bakom, men sedan kan man förhålla sig fritt till dem. Det är som alltid bra att ha en verktygslåda, och veta hur man använder verktygen, för att sedan välja under byggets gång vilka verktyg man själv tycker att man behöver. Jag tänkte därför dela med mig av det mest grundliga, elementära kring dramaturgiska kurvor.

Den klassiska dramaturgiska kurvan ser ut så här:

1. Anslag
Här väcks förväntningarna, huvudkonflikten anas, det är viktigt med framåtrörelse. Anslaget sätter igång historien.

2. Presentation
Huvudkaraktärerna presenteras, fakta och sammanhang. Det kan vara bra med en lite lugnare scen där karaktärerna interagerar med varandra för att etablera dem för läsaren. Självklart ska även ”presentationen” ha med historien att göra, men det är inte nödvändigt. Ofta kastas man som läsare in i en vardaglig situation, precis innan allt börjar hända – just för att lära känna karaktärerna och förstå bakgrunden.

3. Fördjupning
Huvudpersonen och antagonisten presenteras mer djupgående, här får vi se/känna på deras drivkrafter, svagheter, styrkor, och även konfliktens bakgrund.

4. Upptrappning
Tempot ökar, konflikterna trappas upp.

5. Klimax
Huvudkonflikten avgörs, det utlovade anslaget infrias, fördjupningen bekräftas. Upptrappningen når sitt slut.

6. Avrundningen
Läsaren får ta del av huvudpersonens känslor, vinst eller förlust, eventuella sidokonflikter reds ut. Lösa trådar knyts ihop.

I slutet bör även berättelsens premiss avslöjas, vad är liksom sens moralen, budskapet med historien? Kan vara till exempel: Brott lönar sig aldrig. Familjen/barnen är viktigast. Ärlighet varar längst.

Tre akter

Ett vanligt sätt att bygga en historia är i tre akter. Tänk då ungefär så här:

Akt 1:

Presentera situationen, se till att något eller någon sätter igång historien. Lär känna huvudpersonen och dess drivkrafter och hinder (hot).

Akt 2:

Fördjupa konflikten. Insatsen höjs, trycket ökar, flera vändningar på vägen, slits mellan hopp och förtvivlan.

Akt 3:

Konflikten trappas upp och får sin avslutning.

När jag skriver tänker jag alltid en handlingslinje. Från punkt A till punkt B. Punkt A är punkten/händelsen där allt sätts igång. Något får historien att börja. Sedan går en linje, med framåtrörelse, hela tiden, mot punkt B. Där Punkt B är slutet/upplösningen.

Då kan man dela in handlingslinjen i tre akter och se till att man uppfyller de här första sex stegen (se ovan) eller de tre akterna under handlingslinjen.

Självklart finns ett före och ett efter, en bakgrund – saker som händer i bakgrunden, men det kan sippra in i berättelsen. Och då har vi författarens karta här borta där vi vet vilka hemligheter, trauman, händelser som lett fram till där vi är nu. Och där har vi våra personkort, som gör att vi lär känna våra karaktärer, vet vad som driver dem, vilka hot/hinder de står inför, svagheter, styrkor. Och hur de ska utvecklas under resans gång.

Valen

Man brukar också rita upp den dramaturgiska kurvan som en val. Historien börjar högst upp på stjärtfenan. Högt upp betyder tempo – vi kastas rakt in i första scenen, anslaget, som skapar förväntningar hos läsaren. Här är det viktigt att vi visar vilken sorts bok läsaren kan förvänta sig. Därefter går tempot ner, följ linjen från stjärtfenan neråt. Tempot blir lugnare, vi får lära känna karaktärerna, får bakgrunden, förstår premissen. Sedan ökar tempot upp över valens rygg. En brant kurva uppåt, och den når sitt klimax vid blåshålet där valen sprutar ut vattnet. Och sedan rundas historien av och avslutas.

Lycka till!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.