Fortsättning på ”att bli författare”

Jag skrev ju nyligen ett inlägg som resonerade kring vem som kan bli författare. Det är ett intressant ämne och det dök upp en sådan tråd i en av Facebook-grupperna för författare jag är med i.

Många där är bekymrade över antingen hur svårt det är att lyckas skriva ett helt manus, eller hur svårt det är att få kontrakt, eller hur svårt det är att nå ut och sälja. Och ja, alla de tre delarna är svåra.

I diskussionen dök jag på ett annat blogginlägg som jag tyckte var väldigt bra. Lite samma tankar som jag själv har. Men väldigt, väldigt välformulerat. Det är skribenten Eva Bergengren, som har skrivit, hon jobbar bland annat som lektör och redaktör, precis som jag. Hon skriver bland annat:

”Varför skulle det då vara ”misslyckat” och ”förgäves” att skriva utan att bli utgiven av ett stort förlag?” och: ”Vi berättar inte för att vi är författare utan för att vi är människor.” 

Läs hela här!

Dramaturgiska kurvor

Det roligaste med att leda en skrivarkurs – och lektörsläsa, är att man får fundera mycket på själva hantverket att skriva. Jag har ju läst ett stort antal skrivarböcker – som har gett olika mycket. Vissa ger mer inspiration, andra ger konkreta verktyg.

Jag kan inte påstå att jag använde alla verktyg jag i dag känner till när jag skrev mina två första thrillers. Vissa har jag använt, andra har mer kommit till på instinkt. Kanske för att jag har läst så pass mycket i mina dagar. Ibland har jag brottats med manuset, och så här i efterhand inser jag att det som skavde kanske faktiskt berodde på att jag INTE använde den kunskap och de verktyg jag har.

Jag tror att man kan göra både och. Skriva på känsla, OCH ta till sig och använda skrivarverktyg.

Senaste kursen jag höll pratade vi lite extra om dramaturgiska kurvor. Det kan vara bra att känna till teorierna bakom, men sedan kan man förhålla sig fritt till dem. Det är som alltid bra att ha en verktygslåda, och veta hur man använder verktygen, för att sedan välja under byggets gång vilka verktyg man själv tycker att man behöver. Jag tänkte därför dela med mig av det mest grundliga, elementära kring dramaturgiska kurvor.

Den klassiska dramaturgiska kurvan ser ut så här:

1. Anslag
Här väcks förväntningarna, huvudkonflikten anas, det är viktigt med framåtrörelse. Anslaget sätter igång historien.

2. Presentation
Huvudkaraktärerna presenteras, fakta och sammanhang. Det kan vara bra med en lite lugnare scen där karaktärerna interagerar med varandra för att etablera dem för läsaren. Självklart ska även ”presentationen” ha med historien att göra, men det är inte nödvändigt. Ofta kastas man som läsare in i en vardaglig situation, precis innan allt börjar hända – just för att lära känna karaktärerna och förstå bakgrunden.

3. Fördjupning
Huvudpersonen och antagonisten presenteras mer djupgående, här får vi se/känna på deras drivkrafter, svagheter, styrkor, och även konfliktens bakgrund.

4. Upptrappning
Tempot ökar, konflikterna trappas upp.

5. Klimax
Huvudkonflikten avgörs, det utlovade anslaget infrias, fördjupningen bekräftas. Upptrappningen når sitt slut.

6. Avrundningen
Läsaren får ta del av huvudpersonens känslor, vinst eller förlust, eventuella sidokonflikter reds ut. Lösa trådar knyts ihop.

I slutet bör även berättelsens premiss avslöjas, vad är liksom sens moralen, budskapet med historien? Kan vara till exempel: Brott lönar sig aldrig. Familjen/barnen är viktigast. Ärlighet varar längst.

Tre akter

Ett vanligt sätt att bygga en historia är i tre akter. Tänk då ungefär så här:

Akt 1:

Presentera situationen, se till att något eller någon sätter igång historien. Lär känna huvudpersonen och dess drivkrafter och hinder (hot).

Akt 2:

Fördjupa konflikten. Insatsen höjs, trycket ökar, flera vändningar på vägen, slits mellan hopp och förtvivlan.

Akt 3:

Konflikten trappas upp och får sin avslutning.

När jag skriver tänker jag alltid en handlingslinje. Från punkt A till punkt B. Punkt A är punkten/händelsen där allt sätts igång. Något får historien att börja. Sedan går en linje, med framåtrörelse, hela tiden, mot punkt B. Där Punkt B är slutet/upplösningen.

Då kan man dela in handlingslinjen i tre akter och se till att man uppfyller de här första sex stegen (se ovan) eller de tre akterna under handlingslinjen.

Självklart finns ett före och ett efter, en bakgrund – saker som händer i bakgrunden, men det kan sippra in i berättelsen. Och då har vi författarens karta här borta där vi vet vilka hemligheter, trauman, händelser som lett fram till där vi är nu. Och där har vi våra personkort, som gör att vi lär känna våra karaktärer, vet vad som driver dem, vilka hot/hinder de står inför, svagheter, styrkor. Och hur de ska utvecklas under resans gång.

Valen

Man brukar också rita upp den dramaturgiska kurvan som en val. Historien börjar högst upp på stjärtfenan. Högt upp betyder tempo – vi kastas rakt in i första scenen, anslaget, som skapar förväntningar hos läsaren. Här är det viktigt att vi visar vilken sorts bok läsaren kan förvänta sig. Därefter går tempot ner, följ linjen från stjärtfenan neråt. Tempot blir lugnare, vi får lära känna karaktärerna, får bakgrunden, förstår premissen. Sedan ökar tempot upp över valens rygg. En brant kurva uppåt, och den når sitt klimax vid blåshålet där valen sprutar ut vattnet. Och sedan rundas historien av och avslutas.

Lycka till!

Läst i mars

Nu när mitt jobb är att jobba med texter är det ibland svårt att hinna läsa. Jag läser ju så vansinnigt mycket ändå, liksom. Lektörsläser, redaktörar, läser mina duktiga kursares texter. Och förstås – mina egna manus. Men, det blev några böcker i mars också. Mest lyssnade jag. Men några blev lästa.

1. Kritgubben av C J Tudor

Det är mitten av 80-talet och 12-åriga Eddie och hans kompisar dras in i en rad märkliga och skrämmande händelser. Som ett tema följer kritgubbarna som ritas på asfalten och på vita papper. Det är en mörk barndomsskildring, där vi möter barnen också i vuxen ålder. Hela boken känns skriven som en hyllning till Stephen King. Det finns mycket av Det och även Stand by me (Höstgärning) i boken. Jag tänker även på Stranger things. Parallellerna är ibland så tydliga att de nästan ställer sig i vägen för historien (man börjar leta referenser och så har man liksom hoppat ur berättelsen). Men det är spännande. Det händer otroligt mycket. Och visar sig hänger inte alls ihop som man tror (jo, vissa delar förstår man hyfsat tidigt). En nyckel är det som står på framsidan: Alla har hemligheter. Jag gillade särskilt den svarta humorn i boken. Den är så mycket ”min” generation. 80-talets barndom är ofta grym i populärkulturen och det krävs väl en galghumor (för att knyta an till omslaget). Inte riktigt allt knöts ihop på slutet på ett trovärdigt sätt, men ändå en bra bok. Med högt tempo och många vändningar.

2. Järtecken av Christoffer Carlsson

1994 brinner ett hus och en död kropp hittas. Så långt en vanlig deckare. Men sedan slutar likheterna med vanliga deckare. En ung polis är med och hittar den skyldige som döms och hamnar i fängelse. Den dömde mannens systerson Isak drabbas hårt, han är ju så lik sin morbror. Har han också ont i sig? Alla i byn känner ju alla, vet precis hur alla är. Även systersonen måste ju vara fördömd. Isak funderar mycket på om han bär järtecknet. Den här boken är annorlunda från Christoffers andra. Jag tror att jag har läst alla – och är av åsikten att Christoffer är en av våra absolut bästa spänningsförfattare. Språket känns igen, liksom stämningen, som han alltid varit bra på. Men här går han ibland ur historien och redovisar. Nästan på ett dokumentärt vis. På många sätt borde den här boken inte fungera. Den är lågmäld, ospektakulär, verklighetstrogen. På många ställen rätt torrt skriven. Men man sugs ändå in. Förmodligen för att karaktärerna är så bra. Av kött och blod. Ibland kommer jag på mig att störa mig på dem, deras upprepade svagheter, men så tänker jag – det är ju så människor är. Helt klart en annorlunda bok, och mycket läsvärd.

3. Inte utan dig av Harlan Coben

Nap Dumas bror Leo dog tillsammans med sin flickvän Diana för femton år sedan i en tragisk olycka. Samma kväll försvann Naps flickvän. Jag läser Coben lite som jag läser Lee Child. Med vissheten om snabb, säker spänning, en tids underhållning. Vissa Coben är riktigt bra. Han är säker, precis som Child, det är alltid spännande och mycket drivet, samt underhållande med en hel del vassa repliker. Det här är inte någon av Cobens bästa. Jo, jag blir underhållen och det är tidvis spännande. Men det är en ganska märklig historia med en hel del luckor som aldrig fylls igen. Men, jag lär mig ändå en hel del på att läsa sådana här duktiga spänningsförfattare. De vet hur man driver på en historia, de vet hur man bygger upp spänning. Det är rappt och vasst skrivet. Men ingen historia som kommer stanna kvar. En stunds underhållning, och det är ju inte heller fel.

4. Den osannolika mördaren av Thomas Pettersson

Jag har ju en förkärlek för den här typen av böcker, som skildrar händelser, och en tid i Sverige och världen. Och så är jag grymt fascinerad av konspirationsteoretiker och politiska strömningar. Mordet på Palme är förstås en oemotståndlig händelse och ja, jag läser gärna olika teorier om vad som hände, men också sammanfattningar av den tiden. Stig Engström, den så kallade Skandiamannen, var på plats när Olof Palme mördades och fanns med i mordutredningen från dag ett, men utreddes aldrig som gärningsman. Efter tolv års efterforskningar om denna gåtfulla person fann journalisten Thomas Pettersson vad andra tidigare gått bet på: Engströms motiv, och att han hade skjutvana samt tillgång till samma slags vapen som Palme sköts med. Minst lika viktig var upptäckten att polisen begick en rad uppseendeväckande misstag när de bestämde sig för att avföra Engström från utredningen. Genom att felaktigt välja bort honom förband de sig till den katastrof som blev Palmeutredningen. Oavsett om man tror på den här teorin eller inte så är det vansinnigt spännande att läsa om alla misstag som gjordes i Palme-utredningen.

5. Haggan av Aase Berg

Den marknadsförs som roman, men är kanske egentligen något annat, ett debattinlägg, en hämndskrift, en essä… ja, eller är det fakta? Man vet inte riktigt. Victor och Thelma älskar varandra. Men Victor vägrar skilja sig från sin fru, så Thelma förvandlas till Haggan. Jag vet helt ärligt inte vad jag ska tycka om boken. Det är vansinnigt bra skrivet, Aase är en formuleringsdrottning, det är litterärt och fullt med kulturella referenser både från litteraturhistorien och populärkulturen. Det är uppfriskande med ilskan som är så kompromisslös. Och många iakttagelser av vårt förljugna förhållande till äktenskap, borgerskap och kärnfamiljen är oerhört träffsäkert skrivet. Men det är samtidigt rätt banalt på sina håll. Victors och Thelmas kärlek beskrivs i rosa och som felfritt. Den är liksom sann, medan allt annat är lögn. Och det är här det skaver i mig. Hon är inne i samma system som hon kritiserar. Vill att Victor ska lämna sin fru för henne – och vad är egentligen skillnaden mellan deras tvåsamhet och alla andras tvåsamhet? Dessutom, i hennes litterära systrar som Carina Rydberg, kommer även huvudpersonens svagheter fram. Inte här. Hon skildrar sig som ett geni och över allt annat. Jag tänker att det är meningen att jag ska bli provocerad av en så skamlöst självförhärligande kvinna, och att det bara visar hur vi kvinnor alltid trycker ner oss själva och andra kvinnor. Kanske är det så. Och kanske är det jag som ska jobba med mina upplevelser av boken? Hur som helst, en intressant och oerhört välskriven bok. Om än ojämn – från banal till genial.

6. Allt jag fått lära mig av Tara Westover

Vilken bok! Vilken historia. Vilket liv! Tara växer upp i en mormonsk familj i Idaho med en far som helt står utanför samhället. Han vill inte ha något med staten, eller illuminati, att göra. Tara är inte ens registrerad. Hon får inte gå i skolan och jobbar hårt på pappans skrotgård, där det hela tiden händer olyckor. Trots att hon får ett stålrör genom benet åker de inte till sjukhus. Mamman som kokar örter tar hand om skadan. Det är inte förrän hon är 17 år hon börjar i skolan och en helt ny värld öppnar sig för henne. Hon tar till sig kunskapen, gör oerhört bra ifrån sig och studerar både på Cambridge och Harvard. Men hon slits hela tiden med sin lojalitet med sin familj. Och kämpar för att hitta sin egen person, sin identitet. Det är en magiskt bra bok om den inte driften efter att lära sig och vikten av utbildning. Längtan efter ett eget liv. Jag tänkte också på hur hon och hennes familj symboliserar det i dag otroligt polariserade USA. De som är liberaler, tror på systemet, på vetenskapen, forskningen, utbildningsväsendet. Och de som står utanför samhället och misstror allt. Kan de två polerna mötas? Trots allt hemskt Tara är med om så finns det också kärlek i hennes familj. Det är ingen uppgörelsebok, eller en hatskrift. Utan det finns ett oerhört försonande drag, det är otroligt fint skildrat och porträtten av föräldrarna och syskonen är komplext gjorda. Hennes utanförskap och utifrånblick på det vi tar för givet – sjukhus, utbildning, jämställdhet (nåja) är oerhört klarsynt och gör en tacksam över det vi har. Men också rädd och bekymrad då man förstår hur stor klyftan kan vara – och är. Jag är ju sedan länge väldigt intresserad av konspirationsteorier och alt-högern, så väldigt spännande för mig att läsa. Påminner också lite om Träskkungens dotter, inte alls samma genre, men i det där att älska en far trots att han gör ont. Välskriven och spännande. Kommer få mig att tänka länge. Läs! 

Kan vem som helst bli författare?

Jag har funderat på den här frågan en hel del. Kan vem som helst bli författare?

Jag håller ju en skrivarkurs nu, och de som går för mig är mycket duktiga, och de utvecklas snabbt. Så på ett sätt tror jag verkligen att man kan lära sig att skriva. Man kan bli bättre på hantverket – med mycket övning.

Men därifrån då? Det är ju en sak att vara bra på att skriva, och faktiskt kunna och orka få ur sig en hel historia – till att vara författare? Nja, jag börjar tvivla. Jag tror verkligen inte att vem som helst kan bli författare.

I går åt jag lunch med en författarkollega. En betydligt mer erfaren sådan. En som gett ut tvåsiffrigt antal böcker, och som sedan länge lever på att skriva (en av de få i Sverige som faktiskt kan det). Hon sa något klokt. Eller ja, hon sa många kloka saker. (Jag kommer inte skriva ut hennes namn, för jag har inte frågat om jag får dela med mig av hennes klokskaper, och egentligen spelar det ju ingen roll vem som sa det, det är klokt ändå.)

Hon sa bland annat: Varför förväntas alla som skriver bli författare?

Vi pratade en del om det där. Varför förväntar sig åtminstone de flesta som skriver att de en dag ska ge ut en bok? Varför förväntas de flesta som skriver att en dag få en bok utgiven? Varför förväntar sig många som skriver, och personens omgivning, att den som skriver en dag ska kunna hoppa av sitt jobb och skriva på heltid? Hon frågade retoriskt: ”Det är väl ingen som frågar någon som spelar mycket golf på fritiden, och som har ett bra handikapp, när den ska hoppa av jobbet för att satsa heltid på golfen?”

Och det är ju sant! Om någon på jobbet spelar golf varje helg, och åker på golfresor och ägnar varje semester till att golfa – inte förutsätter man att den personen ska hoppa av jobbet och börja spela golf professionellt och kunna leva på det? Inte heller om en kollega berättar att hen tycker om att teckna och måla. Första frågan tillbaka då är inte: ”När ska du ställa ut på ett galleri?” ”När är ditt vernissage?” eller: ”När ska du hoppa av jobbet för att leva som konstnär?” Om någon på festen plockar fram gitarren och spelar några riktigt bra låtar, är det ingen som frågar: ”När kommer första skivan?” ”När ska du säga upp dig för att satsa på en musikkarriär?”

Alla förstår att även om man är duktig på golf, eller duktig på att spela gitarr eller måla akvareller så är det LÅNGT ifrån att man kan säga upp sig och försörja sig på sin hobby.

Varför är det just skrivandet som alltid ska leda till en utgiven bok? Ett riktigt författarskap? En helt ny karriär? Det ligger något i detta.

Jag säger inte att det är fel att drömma. Tvärtom! Jag har drömt som bara den! Men jag tror att det inom just skrivandet finns en rätt orealistisk dröm. Jag ser det ofta i flera olika skrivarforum på nätet. Folk som precis påbörjat sin första bok, som frågar efter bra förlag. Folk som tror att det går att tjäna pengar på att skriva böcker. Folk som är arga för att de blir refuserade, eller för att ingen köper deras böcker.

Jo, det går att försörja sig på att skriva böcker. För ett litet, litet fåtal människor går det. För ungefär lika många som kan försörja sig på att spela golf, måla tavlor eller som rockartist. Jag skulle gissa att det är ungefär lika många som vunnit på lotto. Det är alltså sjukt svårt att överleva som golfproffs, artist, konstnär – och författare.

Man kan skriva, man kan vara bra på att skriva. Man kan till och med lyckas skriva klart några böcker, man kan till och med ha tur att få dem utgivna av förlag. Men att regelbundet skriva böcker och få ut böckerna OCH försörja sig på sina historier är väldigt ovanligt. Det bör man komma ihåg.

Var detta deppigt skrivet? Förlåt. Det var inte meningen att döda några drömmar. INGET är omöjligt. Men jag tror att det är viktigt att man ser nyktert på den här branschen. Och är realist.

Det är heller inte fel att drömma, eller att ge ut en eller några böcker – man behöver inte ”lyckas” och bli en av de där som kan säga upp sig, och leva på sina böcker. Att skriva är djupt tillfredsställande och roligt. Att skriva kan vara en härlig hobby, det kan vara en extrainkomst, och en del av en verksamhet också. Det går ju att till exempel spela mycket golf och samtidigt tjäna lite extra pengar på att jobba som golflärare. Eller, man kan få några spelningar som musiker, och kanske ge gitarrlektioner på fritiden? Eller så kan man jobba som art director eller formgivare och också skapa eget, vara konstnär på deltid. Till och med ställa ut någon gång och sälja en del alster. Utan att vara konstnär på heltid. Ni fattar?

När författaren jag åt lunch med berättar för folk att hon är författare får hon oftast kommentaren: ”Åh, kul, har du fått något utgivet?”

Det är en märklig reaktion.

Jo, jag vet att vem som helst kan kalla sig författare. Det är ju ingen skyddad titel. Men, är det inte märkligt att presentera sig som författare om man inte ens fått något utgivet? Skulle man presentera sig som konstnär, musiker eller golfare om det bara var en hobby man höll på med vid sidan av sitt vanliga jobb? Jag tror få skulle göra det.

Jag kallar mig i dag journalist och författare (efter 2 romaner, 1 fackbok och 4 antologier). Och jag lägger ofta till att jag också är: redaktör, lektör, moderator och skrivlärare. För nej, jag kan ännu inte leva enbart på mitt skrivande. Men jag är tacksam över att jag kan få ägna så stor del av mitt liv till min passion – att skriva böcker! Och härligt att jag utöver det får jobba med text och litteratur och författare på andra sätt.

Självklart jobbar jag vidare med mina manus, och samtidigt drömmer jag vidare. En dag kanske jag tillhör den där lilla, lilla utvalda skaran som kan leva enbart på att vara ”författare”.