Intervju med Susanne Fellbrink

I slutet av förra året, 2018, kontaktade Susanne Fellbrink mig och bad mig lektörsläsa hennes manus. Det var ett roligt uppdrag. Jag såg att det fanns stor potential i texten med en unik och spännande historia om ämnen hon verkligen kände till och kunde. För några veckor sedan ringde Susanne mig och berättade att hon precis blivit antagen. Och inte av vilket förlag som helst, utan av Printz publishing! Ett förlag jag känner mycket väl till, jag känner bland annat grundare Pia Printz, som är en helt fantastisk person (vi är före detta kollegor på Bonnier Magazines and Brands, eller Bonnier tidskrifter som det hette då). Numera är ju Printz dessutom en del av Norstedts – mitt förlag! Så Susanne blir författarkollega med mig. Kul! Jag tyckte att det här var så roligt att jag frågade om jag fick göra en liten intervju med Susanne. Det är alltid så inspirerande när hårt arbetande författare äntligen får sitt efterlängtade kontrakt! Eller hur? Så här kommer min intervju med Susanne:

  1. Du har precis skrivit kontrakt med Printz förlag för din första bok, Än sjunger hon inga sånger, grattis!

”Tack, det har ju bara gått ett par veckor sedan beskedet kom och jag kan knappt tro att det är sant ännu.”

2. Vad handlar din bok om? Och när kommer den ut?

”Den handlar om en frustrerad småbarnsmamma i 30-årsåldern som i sin ungdom gav upp sina artistdrömmar men som av olika anledningar bestämmer sig för att göra verklighet av dem nu på ”äldre” dar genom att sätta ihop en showgrupp i sin hemstad Sundsvall. Hon parerar jante, avundsjuka väninnor, en impotent skivbolagsdirektör och sina egna demoner med en bortskämd make, galna artister och på toppen av allt en otäck stalker i en i metoo-tider aktuell relationsthriller som utmynnar i ett kidnappningsdrama. Boken kommer ut våren 2020.”

3. Kan du berätta lite om processen när du skrev boken. Hur gick det till? Hur lång tid tog det?

”Jag har alltid skrivit mycket, främst små ”kortnoveller” i form av låttexter eftersom jag har jobbat som artist och låtskrivare under många år. Just denna berättelse som är tänkt att bli den första i en serie fristående böcker tog sin början för cirka två år sedan när jag deltog i en skrivarkurs. Jag är periodare när det gäller mitt skrivande och skriver därför massor i sjok, gärna under resor på egen hand då jag får som allra mest gjort. Däremellan skriver jag knappt någonting men läser desto mer. Men från och med nu ska jag bli mer strukturerad i mitt skrivande, har jag tänkt.”

4. Du har anlitat flera lektörer för att komma vidare med ditt manus, på vilket sätt fick du hjälp av lektörerna?

”Jag anlitade den första lektören i slutet av förra sommaren då jag kände mig ”färdig” och fick främst hjälp med peppning då lektören verkligen trodde på mitt manus. Men jag fick även en massa handfasta tips på mer än 20 sidor om dramaturgi, språket, strukturen, gestaltning bland annat. Var jag kanske skulle stanna upp och utveckla och var jag kunde stryka. Det hjälpte mig att se på manuset med någon annans ögon och jag blev väldigt inspirerad att ta tag i manuset och utveckla det.

Därefter jobbade jag vidare ett par månader och anlitade därefter en annan lektör som skulle se på manuset med helt nya ögon och bad om en genomläsning ”light”. Då fick jag ännu mer peppning men också bland annat råden att korta, rensa och ifrågasätta för att knyta ihop lösa trådar vilket var toppenbra.

Till sist anlitade jag ju dig Rebecka för en sista genomläsning för att få ytterligare en proffsläsares ögon på mitt manus innan jag skulle våga skicka det till förlag. Fick ju flera goda råd av dig, bland annat att stryka en del av historien som mest var en sidohistoria och som istället kan sparas till ett annat manus. Men också att renodla och göra historien tydligare. Flera tips som jag tog till mig innan jag till slut kände mig trygg med att jag hade gjort allt vad jag kunde för att manuset skulle vara så pass bra att jag vågade skicka det.”

5. Vad har du lärt dig under den här resan med den här boken?

Det bästa tipset från er alla lektörer var nog att inte skicka manuset till förlag för tidigt, men också att inte ge upp och verkligen vara beredd på att jobba hårt. Skriva om, skriva till och dra ifrån. Låta manuset vila under perioder ibland för att därefter se på det med färska ögon och att ta hjälp utifrån, både av proffs men också av testläsare.

6. Vad har du för råd till de som drömmer om att få ge ut sin bok på ett förlag?

”Även om de flesta råden och tipsen från lektörer och testläsare var bra för manuset så är det ju också viktigt att i slutändan lita på sig själv och den berättelse man vill förmedla i sitt manus. Jag var till exempel osäker på hur jag bäst skulle inleda manuset (de tio första sidorna) för att locka förläggare till fortsatt läsning. Om det inte är intressant från början vill ju varken förläggare och i förlängningen läsare fortsätta läsa. Jag rådfrågade både lektörerna och testläsarna och skickade fem olika varianter på inledningar och det visade sig att alla hade olika favoriter. Jag fick mig ett gott skratt och i slutänden valde jag ändå den variant jag hade tänkt innan jag började tänka för mycket och tvivla på mig själv och mitt manus.

Så mina råd är att vara beredd på att lägga mycket tid både på att skriva och läsa, gå en eller annan skrivarkurs för att komma igång, anlita proffs när man tror att man är klar men framför allt att tro på sin berättelse och sin förmåga att förmedla. Det kanske också kan kännas skönt att veta att vissa dagar ville i alla fall jag kasta bort allt, ”vem vill läsa det här,” för att nästa dag tycka att det var lika kul att skriva igen. Det går upp och det går ner som i alla branscher och som livet i stort.”

Om någon vill lyssna på min musik innan min bok kommer ut så finns den bland annat på Spotify och videos finns på Youtube.

www.susannefellbrink.se

https://www.facebook.com/SusanneFellbrink/

Flickorna som sprang

I januari och februari jobbade jag med den här boken, Flickorna som sprang av Simon Häggström. Simon har skrivit en fantastiskt spännande bok som rör sig i de mörkare delarna av Stockholms nattliv. Bland torskar, och människor som hamnat fel i livet. Om flickor som utnyttjas och män som utnyttjar.

Det var otroligt hedrande att få frågan att redaktöra den här boken. Simon Häggström är i vanliga fall polis och jobbar mot prostitution (eller ja, mot sexköp, inte mot prostituerade) och människohandel. Han har tidigare skrivit två uppmärksammade dokumentära böcker om sitt jobb. Jag har läst båda: Skuggans lag och Nattstad. Otroligt bra båda två! Jag skulle önska att alla läste dem.

Flickorna som sprang kommer ut i maj. Det ska bli spännande att se hur den tas emot. Vi hade i alla fall ett mycket givande samarbete. Och det var en rolig och intressant bok att vara redaktör för.

Lektör eller redaktör?

Sedan jag sa upp mig från mitt heltidsjobb (som konceptansvarig och chef över Creative studio på Bonnier Magazines and Brands) för snart ett år sedan har jag ju vid sidan om mitt skrivande också tagit en hel del uppdrag.

Jag trodde till en början att jag skulle behöva frilansa för tidningar, eller frilansa med det jag jobbade med sist – konceptuella lösningar och kreativa format och sånt. Men, det har faktiskt inte blivit så. För det har ramlat in jobb som alla rör sig i litteraturvärlden. Till min stora glädje!

Missförstå mig rätt. Jag älskade mitt jobb på Bonnier Magazines and Brands, och jag älskar journalistik. Men jag har gjort det nästan hela mitt vuxna liv. Och min verkliga passion ligger ju i böckerna. Jag är litteraturvetare i grunden och ÄLSKAR verkligen allt som har med böcker, litteratur och skrivande att göra.

Så, jag har fått uppdrag som lektör, redaktör, översättare, författarmoderator, skrivlärare och föreläsare. Det har varit helt fantastiskt kul! Inga välbetalda jobb, så jag är betydligt fattigare, men det är så givande!

Många hör av sig till mig och vill ha hjälp med sina texter. Både förlag och privatpersoner. Många privatpersoner vet inte riktigt skillnaden mellan lektör och redaktör, så därför tänkte jag köra en liten genomgång:

LEKTÖR:

När jag lektörsläser ett manus (för förlag eller för privatperson) så rättar jag ingenting, utan jag läser noga, med kritiska och konstruktiva ögon. Jag sammanfattar sedan styrkor och svagheter med manuset. Hur funkar historien? Karaktärerna? Språket, dramaturgin, gestaltningen, dispositionen och så vidare. Jag skriver ner och benar ut (ofta kan det bli en 10-12 A4-sidor). Jag ger också förslag på hur manuset kan förbättras för att ha chans att bli antaget. Det kan handla om språket, om själva historien, hur den är berättad – ja, stort och smått.

Det är väldigt roligt och givande! Jag läste ett manus sent i höstas, och för någon vecka sedan ringde författaren och berättade att hen blivit antagen! Då känns det att man har bidragit, även om det förstås alltid är författaren som gör det tunga jobbet!

REDAKTÖR:

När ett manus har blivit antaget av ett förlag och en förläggare gått igenom det och tycker att historien håller då går manuset till en redaktör. En redaktör tvättar texten, ser till att den flyter, att den stämmer. Ofta när jag jobbar som redaktör åt förlag går jag igenom texten flera gånger. Först en gång, med alla mina synpunkter. Jag ändrar direkt i texten, men har inställningen i programmet så att ändringarna syns – så att författaren kan se vad jag har gjort, och antingen köpa mina ändringar eller inte. Helt upp till författaren – det är ju författarens bok! Då hjälper jag alltså till språkligt, förbättrar språket, rättar, tar bort syftningsfel och stavfel (men obs, jag korrläser inte!) men också påpekar inkonsekvenser eller saker man inte förstår, eller som inte stämmer. Då gör jag kommentarer i marginalen: Typ, här i historien är det måndag, men på sidan xx är fredag, och då stämmer inte antal dagar. Eller: Så här tror jag inte att en tonåring skulle uttrycka sig, hen skulle istället kanske säga xxx. Eller: Det här är inte likt den här karaktären, mitt förslag är att hen reagerar så här. När jag har gått igenom en första vända får författaren tillbaka texten och kan gå igenom mina ändringar, samt fundera på mina funderingar. Sedan får jag ofta tillbaka texten två eller tre vändor till. Så böcker som kommer ut på förlag gås inte sällan igenom två till fyra gånger av en redaktör, innan den förstås sedan skickas till korrläsare. När jag redaktörar åt privatpersoner blir det sällan mer än en genomgång, vilket jag förstår, eftersom det kostar och författaren själv måste betala. Men även en genomgång kan göra en stor skillnad för manuset. Och siktar man på att bli antagen av ett förlag så har man ju ökat sina chanser mycket bara genom en redaktörsgenomgång. Jag brukar också sammanställa återkommande ”fel” så att författaren själv kan fortsätta och redaktöra sin egen text.

Så, det var egentligen skillnaden mellan lektör och redaktör.

Om du behöver hjälp av mig, antingen som lektör eller redaktör så går det att höra av sig till mig. Beroende på storlek på manus tar jag ungefär 4000 kronor för att lektörsläsa ett manus (är det väldigt långt kan jag ta mer, är det betydligt kortare kan jag ta mindre). När jag redaktörar tar jag betalt per timme: 450 kr/timmen. Beroende på vilket skick manuset är och hur långt det är kan det ta mellan 15-25 timmar att gå igenom ett manus ordentligt. Mejla mig på rebecka@edgrenalden.se

Skrivarlärare

Länge, länge närde jag en dröm om att få leda en skrivarkurs. Det bor en liten lärare inom mig, är ju gymnastikledare sedan typ 15 år tillbaka, samt har varit lärarvikarie, och chef (tänker att lärare är lite att leda folk, och det är ju det jag har gjort en stor del av mitt liv).

Att kombinera det här med att leda människor, coacha dem, samt lära ut det jag har lärt mig om att skriva, om spänning, dramaturgi, språk, handling, karaktärer och så vidare stod högst på min önskelista. Jag fick ju prova på att leda skrivarkurser redan på Crimetime, då jag höll i skrivarskolan där i två år. Mycket, mycket roligt. Men jag gillar ju att vara nära texten, och på Skrivarakademin (där jag själv gått många kurser) jobbar man ju med varandras texter och lär av varandra. Blev därför så glad när jag fick leda en kurs i att skriva spänning på just Skrivarakademin, Folkuniversitetet, denna termin.

Jag har en underbar grupp bestående av nio duktiga skrivande personer. De har kommit lite olika långt i sin skrivprocess och är alltifrån nybörjare till redan etablerade och utgivna författare. Otroligt stimulerande. Det jag gillar allra mest med sådana här kurser är att det inte är JAG som är experten och som ska lära de andra – utan vi lär av varandra. Självklart har jag en hel del verktyg i min låda, som jag delar med mig av, men jag fungerar mer som en ledare som leder diskussionen. Jag tror folk underskattar betydelsen av att noga läsa varandras texter, och ge och få feedback. Det är i alla fall så jag har lärt mig att skriva!

Som journalist är det ju så man jobbar hela tiden. Varje text gås igenom, och den redigeras och diskuteras. Man blir van vid att diskutera text och man lär sig snabbt att man inte ÄR sin text, och att den ALLTID kan bli bättre. Där har vi journalister ett försprång, tror jag. Och förmodligen är det en av anledningarna till varför så många journalister också blir författare.

Är ni sugna på att gå en skrivarkurs tycker jag inte ni ska tveka. Det är verkligen ett steg i att komma vidare i sitt skrivande. Inte bara att lära sig skriva, utan att faktiskt komma vidare med sitt manus. Jag fortsätter med största sannolikhet att vara lärare även i höst. Och i sommar, vecka 27, håller jag en intensivkurs. Anmäl dig gärna!

Läst i februari

Februari gick ovanligt fort. Efter en olidligt lång januari så kändes det som att jag knappt hann blinka innan februari var slut. Jag hann läsa en del. 7 böcker allt som allt hann jag med. Undrar om jag fixar mitt mål med 100 i år? Jo, då. Men då måste jag lägga på en rem. Minst 8-9 böcker i månaden måste jag läsa i så fall.

  1. Flickan i den rosa skogen av Helena Dahlgren

Helena och jag är författarkompisar och vi brukar bolla texter med varandra. Det är verkligen en fördel att ha en så otroligt duktig kollega. Hon är helt fenomenal på att skriva. Den här lilla pärlan är en lättläst novell skulle man kunna säga. Kanske för ungdomar, men tycker att den funkar även på vuxna. Handlar om Ella vars pappa tar livet av sig, och om hur Ella tar sig igenom sorgen genom litteraturen och tillsammans med sin familj. Mycket fin och välskriven.

2. Slutet av Mats Strandberg

Den här började jag läsa på redan i höstas. Min dotter läste också. Hon är bara elva, men tyckte väldigt mycket om den. En komet är på väg mot jorden och tiden är utmätt. Vi följer några tonåringar de sista veckorna. Jag älskar ju Mats Strandberg. Tycker att han är en av de bästa i Sverige på att skriva relationer. Här har han ett gäng underbara karaktärer, och kan verkligen frossa i deras inbördes relationer. Och med den annalkande kometen ställs allt på sin spets. Det är oerhört skickligt gjort. Existentiellt, berörande och spännande (trots att vi hela tiden vet hur det ska sluta).

3. Sista ordet av Annika Bergson och Gertrud Dahlberg

Den här historien är skriven direkt för ljud. Författarna är två gamla kollegor till mig från magasinsvärlden. Min gamla chef Amelia Adamo har läst in. Det är mycket underhållande och skruvat från ”min” gamla värld – magasinslivet. Och ja, jag kände igen en hel del också en hel del personer. Det är inte direkt dagens magasinsvärld som skildras, utan den som den såg ut för några år sedan. Utvecklingen har gått så fort, att man läser detta med ett nostalgiskt skimmer. Jag blev väldigt underhållen och skrattade högt flera gånger.

4. Svarta änkan av Johanna Mo

En fotbollsspelare blir mördad, hans gravida fru misstänkt för mordet. Men fler mord sker och det finns likheter. Polisen Jakob Khalil är den enda som ser sambandet. Och häri ligger bokens svaghet. Att de andra poliserna så snabbt avfärdar alla andra spår – känns inte trovärdigt. MEN, bortsett från det så är det mycket spännande, och välskrivet. Jag gillar särskilt karaktärerna. Jakob och flera av kvinnorna i boken, särskilt hans syster. Det ger boken en till dimension och man blir engagerad i personerna. Jag tyckte också mycket om temat i boken, ska inte avslöja för mycket, men det är ett mycket kvinnligt tema. Jag ser fram emot att läsa fler böcker om den mänskliga polisen Jakob.

5. Cold case: Försvunnen av Tina Frennstedt

Tess är en tuff men sympatisk polis med trassligt privatliv (älskar en kvinna, bor ihop med en annan). Hon är chef över Cold case-gruppen och vill väldigt gärna lösa mordet på Annika som försvann i Simrishamn 2002. När en dansk seriemördare börjar härja i Skåne dyker nya spår upp i Annika-fallet. Den här boken tyckte jag väldigt mycket om. Är också imponerad över att det är en debut. Tina kan verkligen sin sak. Det är bra skrivet, spännande, och den komplicerade historien med två fall och två tidsperioder knyts skickligt ihop. Gillar också karaktärerna. Tess och hennes roliga kollega Marie – väldigt bra och underhållande dialog. Det märks att hon bygger upp något långsiktigt här. Mycket planteras som kan skördas i senare böcker. Nästan mest imponerande är skildringen av Skåne som är så långt från schablonen. Mycket bra!

6. Kastanjemannen av Søren Sveistrup

En riktigt ruskig historia där en kvinna hittas mördad på en lekplats. Intill ligger en liten figur, en gubbe gjord av kastanjer och tändstickor. På kastanjemannen hittas fingeravtryck från en flicka som försvann ett år tidigare. Det här är en otroligt spännande, läskig och blodig (ibland äcklig) historia. En riktig bladvändare, i ordets sanna betydelse. Det är drivet, spektakulärt, med många villospår – men ändå på något sätt trovärdigt i sin kontext. Jag kan tro på spektakulära mördare om världsbygget håller, och här tycker jag att det gör det (till skillnad från flera Kepler-historier). Författaren ligger bakom både the Fall och Bron, så det är mycket filmiskt och jag tror och hoppas att det blir film av denna.

7. Sammanbrott av B A Paris

Jag läste ju tidigare Bakom stängda dörrar av samma författare och den var andlöst spännande. Den här är inte riktigt lika bra. Faktiskt rätt seg i början. Men den tar sig, och sista tredjedelen är riktigt spännande. Man anar hur det ligger till, men läser ändå vidare för att verkligen få reda på hur allting hänger ihop. Absolut läsvärd, men inte någon fullpoängare.