Varför händer det? Om marknadsföring

Varför har mina böcker seglat upp på topplistan just nu? Snälla vänner, bekanta och läsare har sagt att det beror på att böckerna är bra. Jag blir väldigt glad över alla sådana kommentarer, men är tyvärr för luttrad för att helt tro på det. Det finns ju HUR många bra böcker som helst!

Faktum är att det inte räcker att skriva en bra bok för att hamna på topplistan. Det hjälper! Absolut! Eller, om jag ska hårdra det så skulle jag säga att det är en förutsättning. Boken måste vara bra. Men det räcker alltså inte. 

Folk måste upptäcka boken, den måste nå ut brett om den ska hamna på topplistorna. Och hur får man människor att upptäcka en bok – bland tusentals andra? Och som sagt – det finns många bra böcker som förtjänar att uppmärksammas!

Självklart kan det hjälpa att pumpa ut annonser, i tidningar, i tunnelbanan, på facebook och instagram. Men jag tror ändå det är svårt. Det är bara att gå till sig själv, vem lyssnar man på?

Jag har några författarvänner, några bokintresserade vänner, och ett antal duktiga bokbloggare/bokinstagrammare som jag litar på. De verkar veta vad de pratar om, de tipsar ofta om böcker som jag gillar och ja, kommer de med ett nytt tips så litar jag på det och blir sugen på att läsa boken.

Det gäller alltså att hitta ambassadörer. Sådana som andra bokälskande människor litar på. Och helst ska det vara ambassadörer som INTE har en personlig relation med mig. Nu är ju Sverige litet, och man lär fort känna folk som har gemensamma intressen som en själv. Men det är stor skillnad på om mina syrror eller bästa vänner rekommenderar mina böcker, än om en bokbloggare eller litteraturvetare jag aldrig har träffar irl skriver om dem (även om det känns som vissa av dessa nu har blivit mina vänner).

I somras avsatte jag tid till att gå igenom instagramkonton som skriver om böcker. Många följde jag redan (eftersom jag gillar att läsa och alltid själv letar efter bra tips på böcker). Jag valde ut några stycken, sådana som jag själv tyckte om, sådana som verkade ha ett genuint intresse för läsning och böcker, de behövde nödvändigtvis inte gilla just min typ av böcker. Bara de hade en äkta passion (man kan ju aldrig veta, men jag gick efter min egen känsla). Jag kontaktade mina utvalda och frågade om de hade lust att läsa min senaste thriller, Och blomstren dö, som precis kommit på pocket. I stort sett alla tackade ja, och så skickade jag min bok till dem. Jag krävde inte något tillbaka. Det kan man aldrig göra. Man får bara hoppas att de väljer att läsa den. Och har man tur så tycker de om den och skriver om den i sina kanaler. Det var faktiskt flera som verkligen verkade tycka om min bok, och som skrev mycket fint och initierat om historien. Det är förstås alltid roligt när någon uppmärksammar ens bok, och jag blev så glad varje gång jag hittade någon som lagt ut något om den.

Flera var väldigt positiva. Och det är just de jag ser som mina ambassadörer.

Det spelar ju ingen roll hur mycket jag står och skriker: LÄS MIN BOK! Ingen lyssnar på det. Det skulle inte jag heller göra. Men när de här, duktiga, passionerade bokälskarna skriver att de tycker om min bok så lyssnar deras läsare. Även om de inte har jättemånga följare, så har de ofta rätt målgrupp. Följare som är intresserade av att läsa och gärna vill ha boktips.

Här ser ni exempel på några av de senaste, och finaste, inläggen om min bok!

 

Jag har ingen aning om ifall det var det här som ledde till att mina böcker hamnade på topplistan. Men jag är övertygad om att det har med saken att göra.

Eller vad tror ni?

Plötsligt händer det!

Det började i förrgår. Jag fick nästa glädjefnatt! En författarvän, Mariette Lindstein, uppmärksammade mig på att jag låg på tredje plats över mest sålda thrillers i Sverige! Med boken Och blomstren dö. Kunde inte tro mina ögon!

Mina böcker låg högt upp på listorna precis när böckerna var nya, men föll rätt snabbt. Det brukar vara så. Det kommer ju så otroligt många böcker. Nya hela tiden. Konkurrensen är ju stenhård. Men att ligga på tredje plats NU – utan att vara aktuell med något. Att boken liksom på egen hand lyckats segla sig upp.

Jag tänkte att det var en tillfällighet. Någon minut som det slumpade sig så att flera beställde just min bok, typ samtidigt. Men i går när jag var inne så låg boken på fjärde plats. Och när jag scrollade ner hittade jag min första bok, Den åttonde dödssynden, på plats 24! Den kom alltså 2015! Och var alltså (i går, jag har stor respekt för att det hela tiden rör sig på listorna) den thriller som sålde 24:e bäst i Sverige!

I dag gick jag också in och kollade på ren försäljning, alltså köp från bokhandlar och bibliotek. Och då låg min bok på plats 34 av ALLA pocketböcker i Sverige (deckare, fakta, biografier, feel good, skräck och så vidare).

Känner mig mycket glad och tacksam!

Serier eller stand alone?

Många frågar mig varför jag inte skriver serier. Det går ju så bra för Camilla Läckberg, Sofie Sarenbrant, Anna Jansson, Marie Jungstedt, Viveca Sten, Emelie Schepp, Liza Marklund och så vidare och så vidare. Vad de alla har gemensamt är ju att de skriver deckarserier.

Jag tycker själv om att följa sådana serier. Då är det inte bara det mysterium som skildras i just den boken intressant, utan också vad som händer med huvudpersonen. Det finns en hjälte (eller antihjälte), en huvudperson, som man följer genom flera böcker. Under flera böcker hinner läsaren dessutom lära känna karaktärerna, och fästa sig vid dem. Och då vill man ju förstås veta hur det går för dem. Följa deras utveckling. Inte sällan slutar böckerna med en cliffhanger. Precis som i en tv-serie. Även om själva gåtan är löst är det mycket som kan hända med karaktärerna. Och det skapar förstås ett sug efter nästa bok. Och nästa.

Det finns många fördelar med att skriva serier.

Många tror att det är lättare. De säger: ”Då har du ju dina karaktärer och så är det bara att fortsätta.” Men riktigt så enkelt är det inte. Vad som krävs, om det ska bli en bra serie, är ju att det finns olika dramaturgiska kurvor, en huvudkurva för respektive bok, men också längre dramaturgiska kurvor som sträcker sig över flera böcker. Karaktärerna måste också vara så pass intressanta och komplexa att det går att fortsätta skriva om dem. I många fall blottas mer och mer av karaktärernas förflutna, tankar, problem. Det går inte att bränna allt i första boken. Kärleksrelationer går i krasch, bifigurer dör, barn växer upp, nya personer introduceras. Det kräver sin planering! Risken är att det inte finns fler stenar att lyfta på. Om man inte planerar och undviker att måla in sig i hörn.

Så lätt är det inte. Det ska ingen tro!

Men, jag har alltså valt att inte skriva serier. Inte just nu i alla fall. Och här är 7 anledningar till varför jag har valt att skriva så kallade stand alones:

  1. Hotet finns nära, nära. Jag skriver i genren psykologisk thriller. Domestic noir, eller relationsthriller, som det också heter. Det betyder att hotet ofta finns i den absoluta närheten. Ofta jobbar man med rätt begränsat persongalleri och det psykologiska spelet mellan människor är mycket viktigt. Det gör att det blir svårt med serier. Offer och gärningsman står ju mycket nära varandra. Och det är svårt att trovärdigt upprepa det. Att det skulle finnas en massa hot alldeles i närheten av en hjälte. Ni förstår själva.
  2. Det finns inga hjältar. Om jag hade en hjälte som skulle överleva/fortsätta bok efter bok, så skulle det ju förta en del av spänningen. Då vet läsaren att hjälten i alla fall alltid klarar sig! Det vill jag inte att man ska veta när man börjar läsa mina böcker.
  3. Vem är god och vem är ond? Man ska heller inte veta vem som är god och vem som är ond. Och kanske är ingen varken god eller ond. Kanske är det som händer fleras fel – eller ingens fel. Jag gillar när det inte är svart eller vitt. När även huvudpersonen fattar fel beslut, begår fel handlingar.
  4. Man kan inte lita på någon. Man ska inte ens kunna lita på berättaren/huvudpersonen. Eller den man upplever vara huvudpersonen. Se mitt förra inlägg om opålitliga huvudkaraktärer. Tänk dig Amy i Gone girl – det skulle vara omöjligt att skriva en uppföljning med henne.
  5. Stängda dramer. Jag vill att mina böcker ska vara stängda dramer. Och med stängda menar jag att det finns en början, en mitt och ett slut. Något, en viss händelse, sätter igång en kedja av händelser – det är där det börjar. Karaktärerna reagerar på det som sker, och fler saker händer. Det blir en kedjereaktion, där karaktärerna måste fatta olika beslut. Inte alltid rätt beslut. Och det får konsekvenser.
  6. Slutet behöver inte vara lyckligt. Händelserna påverkar karaktärerna och vad som händer härnäst. Och det leder till slut fram till en upplösning. Ofta oundviklig. Något ställs på sin spets. Sanningen kommer fram (i alla fall för läsaren), och det är inte säkert att det är en befrielse. Tänk er grekiska dramer!
  7. Det finns en sens moral. Som i grekiska dramer leder händelserna och karaktärernas olika beslut till konsekvenser – i det som sker finns ofta en läxa. Här finns något att lära av. Men det är inte säkert att karaktärerna lär sig. Men läsaren förstår var det gick fel.

Finns det då några fördelar med att skriva stand alone? Ja, det kan det göra. Till exempel orkar inte alla börja på en ny serie. Det är som när man ser på tv. Ibland vill man se en film, ibland vill man se en serie. Ibland är det skönt att veta att det är en färdig historia man ska läsa. Att den faktiskt tar slut när boken är slut. Jag har också fått höra från min agent att det ibland kan vara en fördel när de ska försöka sälja rättigheterna till andra länder. Det är dyrt att köpa utländska rättigheter, ta in översättare, lansera en bok som landets publik inte har en relation till, från ett annat land. Då kan det vara en kostsam risk att köpa en hel serie. Bättre då att köpa en stand alone, och se om den boken och den författaren fungerar.

Hur som helst har jag inte valt att skriva stand alone av den anledningen, utan av de skäl jag angav här ovan. Kanske väljer jag att skriva en serie någon gång i framtiden. Vi får se. Just nu är jag mycket förtjust i det här formatet! Som jag känner hänger ihop med genren. Jag har svårt att se en relationsthriller som en serie. Eller kan ni?

Och jag har ändå valt att använda samma universum. Den uppmärksamma läsaren märker små blinkningar till Den åttonde dödssynden i Och blomstren dö. Och i min tredje thriller dyker några tidigare karaktärer upp igen. Men, man kan utan problem läsa varje bok för sig. Det finns fortfarande en början, en mitt och ett slut. Och det kan gå precis hur som helst för alla i boken.

Vad föredrar ni? Serier eller stand alone? Eller är det som för mig att det beror på vad man är sugen på för tillfället? 😉

Opålitliga huvudkaraktärer

Opålitliga huvudpersoner är ett vanligt och otroligt effektivt grepp i många relationsthriller. Jag fullkomligt älskar när man inte kan lita på huvudkaraktären! Det förhöjer spänningen rejält.

När jag 2010 började skriva på min första psykologiska thriller, Den åttonde dödssynden, ville jag ha en huvudperson som man var kluven till, jag ville dels att man högst motvilligt skulle sympatisera med henne, dels att man hela tiden skulle tvivla på henne. Jag var förstås influerad av en av mina husgudar Karin Alvtegen.

Att ha en opålitlig karaktär där du hela tiden måste ha med i beräkningen att vi bara ser dennes perspektiv, och att det perspektivet inte alls är det rätta gör att du som läsare tvingas leta mellan raderna efter ledtrådar. Tvingas söka efter sprickor, där ljuset eller sanningen, kommer in. Det kräver en uppmärksam läsare.

Många har frågat mig varför jag inte skriver serier. Det är svårt att skriva serier om du vill använda en opålitlig karaktär. Har du en hjälte (eller antihjälte) som ska fortsätta i nästa bok så måste du någonstans lita på denna. Du vet att hen alltid kommer att landa med fötterna först – överleva. Hur ska det annars gå i nästa bok?

Här har jag gjort en lista på några bra relationsthriller där man inte kan lita på karaktärerna:

Gone girl av Gillian Flynn
Förstås en riktig klassiker i genren. Här har vi två huvudpersoner som berättar historien om vartannat – vem av dem kan vi lita på? Kan vi lita på någon av dem?

Kvinnan på tåget av Paula Hawkins
Skulle nästan också kunna kallas en klassiker i den här genren. Här följer vi tre kvinnors perspektiv. Huvudpersonen är alkoholiserad och ljuger för sig själv, vilket vi snart inser. Så vad har egentligen hänt?

Kvinnan i fönstret av A J Finn
En av det senaste årets bästa relationsthriller, i mitt tycke. Mycket bra skriven, med en massa Hitchcock-referenser. Huvudpersonen Anna Fox har allvarliga problem, och frågan är om vi kan lita på henne och på det som händer?

Viskaren av Karin Fossum
Fossum skriver otroligt bra. Det här är ett nervigt, men rätt lågmält porträtt av en förvirrad kvinna som återberättar vad som hänt för kommissarie Sejer. Vad i hennes berättelse är sant? Och vad är inte sant?

Störst av allt av Malin Persson Giolito
Malins mästerverk som välförtjänt hyllats av både läsare och kritiker. Här är vi inne i huvudpersonen Majas huvud, och hur mycket kan vi egentligen lita på henne?

En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson
En familj. Tre personer, tre perspektiv, tre sanningar. Hur väl känner vi egentligen varandra? I tur och ordning får pappa, dotter och mamma berätta. Det är först när vi hört alla tre som vi möjligen förstår hela sanningen.

Bara du av Ninni Schulman
Flicka möter pojke och kärlek uppstår. Vi får följa händelserna ur hans perspektiv och ur hennes. Men vems historia är egentligen sann? Vem kan vi lita på?

Hon som vakar av Caroline Eriksson
Huvudpersonen Elena är en författare i kris som likt Anna Fox i Kvinnan i fönstret isolerat sig hemma. Genom fönstret intresserar hon sig för sina nya grannar. Men kan vi lita på hennes iakttagelser?

Mycket läsvärda alla åtta! Har ni tips på fler relationsthriller med opålitliga huvudpersoner?

Grattis Liza Marklund – Årets Hederspris!

Grattis Liza Marklund till Crimetime Specsavers Award – Hederspriset 2018!

Ett av alla mina roliga uppdrag är att ansvara över deckarpriset Crimetime Specsavers Award 2018.

Det är totalt fem priser: 1. Årets deckardebut, 2. Årets barndeckare, 3. Årets deckarförfattare – Läsarnas pris, 4. Årets hederspris och 5. Nordic Noir thriller of the year!

I går blev vi i de olika jurygrupperna helt klara. Nu har vi alla vinnare! Vilka det är kommer att avslöjas under Crimetime Göteborg på Bokmässan, på lördag klockan 16.15!

Men ett pris avslöjade vi redan i går: Årets hederspris: Liza Marklund.

Så här lyder juryns motivering:
”För nästan exakt 20 år sedan kom hon med sin första banbrytande deckare, Sprängaren, som i grunden har förändrat den svenska deckarscenen. Publiken tog raskt den kvinnliga antihjältinnan, kvällstidningsreportern Annika Bengtzon, till sina hjärtan. Hennes privatliv och de aktuella samhällsfrågor som skildrades var minst lika viktiga som själva kriminalgåtan. Stilen utmanade den rådande deckarnormen och fick många efterföljare. Liza Marklund är en av våra internationellt mest kritikerhyllade och framgångsrika författare och hennes betydelse för det svenska deckarundret utomlands kan inte underskattas. Med 15 romaner och en faktabok, sålda i 23 miljoner exemplar och utgivna på ett fyrtiotal språk, har hon banat väg för en rad framgångsrika och begåvade kvinnliga deckarförfattare.”

I denna jury satt jag och fem förläggare från de största förlagen i Sverige.

Digital passion!

I går firade vi Frida Boisen och hennes nya bok Digital Passion – som jag varit redaktör för! Jag har aldrig varit redaktör för en bok, detta var första gången. MEN jag har ju varit redaktör typ halva mitt liv, så egentligen var det inte så svårt, det var bara lite längre textmassa! Så roligt i alla fall att få jobba med den här boken, med Frida och förlaget (Harper Collins nordic).

Här är lite bilder från festen i går! Och jag blev så otroligt rörd och tacksam över Fridas fina ord i tacket på boken!

Viveca Sten, jag, Camilla Sten och Johanna Rydgren, redaktionschef på Harper Collins. Viveca och Camilla är mor och dotter och skriver fantastiska böcker, både var för sig och tillsammans. Så inspirerande!

Isabel Adrian, Per Schlingman, Frida Boisen, Alex och Emma Norén (Emma är en gammal kollega till mig från Bonnier Magazines & Brands).

Frida, jag och Annika Kvist, min vän och exkollega från Bonnier Magazines & Brands, där hon är affärschef för Nya affärer.

Jag och Carina Nunstedt, förlagschef på Harper Collins, som jag haft förmånen att jobba med så många gånger, på alla möjliga jobb under åren.

Pernilla Ericson, superduktig deckarförfattare på Harper Collins (kan verkligen rekommendera hennes böcker!), jag och Carina.

Så här fint skrev Frida i tacket till mig – meningen fortsätter på sidan efter, men ni fattar nog!

Tjeckien!

I juli fick jag en ny agent – Grand agency, som ni kan läsa om här!

I går ringde min agent Jenni och berättade att de har lyckats sälja min första bok till Tjeckien! Hurra! Det betyder att Den åttonde dödssynden nu är såld till sju länder! Och snart kommer att finnas på åtta språk (svenska, danska, franska, ungerska, holländska, tjeckiska, tyska, isländska). Visst är det fantastiskt? Jag kan knappt tro att det är sant!

Är så glad över detta. Måste visa min lilla samling av mina egna böcker på andra språk:

Där det ligger två böcker så har jag visat både den inbundna och pocketboken/storpocketboken.

OM ni undrar vad en agent gör, så gjorde jag en intervju med vd på Grand Agency, Lena Stjernström. Läs här!

Mitt program Bokmässan 2018

Om knappt två veckor är det dags för Bokmässan och Crimetime Göteborg – ser så mycket fram emot det! Som ansvarig för Crimetime Specsavers Award (fem priser) har jag bråda dagar just nu. Också med att förbereda alla spännande samtal jag ska ha under helgen. Det har varit otroligt många böcker att läsa inför det här, och nu befinner jag mig på upploppet. Har ett fåtal (6-7) böcker kvar att läsa. Men jag klagar verkligen inte – tänk vilket drömjobb att få läsa på arbetstid!

För er som är intresserade – här är mina officiella programpunkter:

LÖRDAG:

10.00–10.45 Scen: F4 
Crimetime: Ön – den perfekta brottsplatsen? 
Varför väljer så många deckarförfattare att skriva om öar? Kan man rent av betrakta ö-deckaren som en variant av det klassiska ”låsta rummet”? Marianne Cedervalls nya roman Som daggen stilla kysst utspelar sig, liksom de tidigare, i Mullvalds församling på Gotland, Viveca Sten skriver om sitt älskade Sandhamn i deckaren I fel sällskap och Anna Ihrén gifter ihop ö-miljön från Smögen med stadsmiljön i Göteborg i nya kriminalromanen Nattvakten. Möt dem i ett samtal om varför de fascineras av sina respektive öar och varför det är så tacksamt att förlägga sina intriger till en sådan miljö.
Moderator: Rebecka Edgren Aldén.

11.30–11.50 Scen: Häktet 
Crimetime: Med journalistens blick
Johan Ripås (Skuggmakten) och Carolina Neurath (Brännmärkta) är båda journalister som använder spänningsromanen för att berätta om mellanrummen, det som inte går att berätta om i journalistiken. Hör dem berätta om vilken nytta de har av sin yrkesbakgrund i skrivandet.
Moderator: Rebecka Edgren Aldén.

12.00–12.20 Scen: Livsstilsscenen
Stora träningsboken för gravida
När du tränar dig igenom graviditeten lägger du en god grund för förlossningen och den första tiden som mamma. Lovisa ”Lofsan” Sandström lär i sin nya bok (skriven tillsammans med Jessica Almenäs) ut de bästa och mest skonsamma övningarna inom både styrka, rörlighet och kondition.
Moderator: Rebecka Edgren Aldén

14.30–14.50 Scen: Häktet 
Starka, coola hjältinnor
Kvinnliga, coola förebilder behövs mer än någonsin! Kicki Sehlstedt (Sweet Lolita) och Anna Bågstam (Ögonvittnet) är två deckarförfattare som skriver underhållande kriminalromaner med ett djupare syfte. Här möts de i ett samtal om hur man bygger starka kvinnliga huvudpersoner i spänningsromaner.
Moderator: Rebecka Edgren Aldén.

15.00-15.20 Scen: Livsstilsscenen
Himlen måste sakna en ängel – Linn Maria Wågberg
En hjärtslitande berättelse om en familj, om en fruktansvärd olycka och om de inblandades ”liv efter döden”. Men lika mycket är det en berättelse om sorg, kris, ilska, hopp, hjältar och hur man lever vidare när livet inte blir som det var tänkt.
Moderator: Rebecka Edgren Aldén

16.15–17.00 Scen: Crimetime-scenen
Crimetime Specsavers Award delas ut 
1. Årets debut, 2. Årets barndeckare, 3. Läsarnas pris, 4. Årets Nordic noir thriller of the year, 5. Årets hederspris.

17.00-17.20 Scen: Livsstilsscenen
Linda-Marie Nilsson – Så lärde jag mig älska min kropp
När Linda-Marie Nilsson lade upp en bild på sig själv i bikini blev det en världsnyhet. Kroppsaktivismen eller kroppspositivismen handlar om att alla har rätt till sin kropp och om att vara nöjd med sin kropp som den är, trots samhällets skeva ideal. Med hashtaggen #allastorlekarärvackrafortsätter hon att inspirera sina följare. Alltid med en stor portion humor, som i klippet där hon testar produkter för att låren inte ska gnida mot varandra. Eller när hon listar ”50 saker som tjocka är trötta på att höra”.
Att hennes budskap behövs är det många som vittnar om. Bland hennes många fans hittar vi de unga tjejerna som inte vågar klä om på gympan men även äldre kvinnor som aldrig visar sig i baddräkt på stranden. Föräldrar söker också hennes råd kring hur de ska prata kroppsideal med sina barn. En viktig målgrupp för boken är även lärare och andra som arbetar nära barn och ungdomar.
Moderator: Rebecka Edgren Aldén

SÖNDAG:

9.30-9.50 Scen: Livsstilsscenen
Niklas Kämpargård – Krishandboken
Om Sverige drabbas av ett långvarigt strömavbrott blir följderna snabbt besvärliga. På bara några timmar blir det kallt inomhus, vattnet slutar att rinna ur kranen och maten tar snabbt slut i både kylskåp och skafferi. Det finns ett växande intresse för att i högre grad kunna klara sig och sin familj på egen hand om en krissituation uppstår. Men vad är viktigast, att samla vatten eller att lära känna sina grannar?
Moderator: Rebecka Edgren Aldén

10.00-10.20 Scen: Livsstilsscenen
Annika Panotzki – Regnbågsmat
Regnbågsmat – färgglad mat som du mår bra av! Annika Panotzki berättar om ett hållbart sätt att leva, tillaga och äta mat på. En väg som inspirerar till livslust, glädje och välmående!
Moderator: Rebecka Edgren Aldén

13.00-13.20 Scen: Livsstilsscenen
Robert Laul – Alkisbarn
Sportjournalisten Robert Laul levde ett dubbelliv. När något hände inom svensk eller internationell fotboll var han på plats för att rapportera. Men på nätterna drack han sig så berusad att han inte mindes vad som hände. Missbruket smygfilmades, och en våldsbejakande fotbollsfirma publicerade klippen på nätet. Boken handlar om ögonblicket då han blev alkoholist, och hur han fortsatte att dricka ända tills han slog i botten. Han stod vid en vändpunkt, skulle han sluta leva eller börja leva?
Moderator: Rebecka Edgren Aldén

14.00–14.10 Scen: Norstedts monterscen
Rebecka Edgren Aldén; Och blomstren dö
Samtal med Rebecka Edgren Aldén om hennes senaste psykologiska thriller Och blomstren dö, aktuell i pocket.

15.00–15.20 Scen: Häktet 
Mordplats Göteborg
Det finns många svenska deckare som utspelar sig i och kring Göteborg, de flesta av dem är också skrivna av författare som bor i Göteborg eller dess närhet. Möt Mats Ahlstedt (Ondskans ansikte) och Kamilla Oresvärd (Råttfångaren) i ett samtal om tacksamma Göteborgsmiljöer och varifrån de får sin inspiration.
Moderator: Rebecka Edgren Aldén.

Mellan dessa punkter kommer jag att hänga antingen i Norstedts monter och spontansignera mina pocketböcker, eller vara i Crimetime-området – så någonstans där lär ni hitta mig! Hoppas vi ses!

(Bilderna är från förra Bokmässan!)

Vad är ett synopsis?

Jag fick en fråga om skillnaden mellan ett manus och ett synopsis. Det finns säkert fler svar på den frågan. Men så här ser jag det!

Ett synopsis kan vara allt ifrån en A4 till uppåt 50 sidor långt. Ett synopsis är som en snabbskiss av boken. Av handlingen. Hur det börjar, vad som händer och hur det slutar. Många författare gör utförliga synopsis, där handlingen skissas upp. Vissa kapitel för kapitel. Vissa gör väldigt utförliga synopsis, där det rätt ingående framgår vad varje kapitel ska innehålla, hur historien drivs fram just här, vems perspektiv, vad som är det viktigaste med just det här kapitlet (presentera en ny karaktär, visa på två karaktärers relation, ge bakgrundsinformation, avslöja nya ledtrådar och så vidare), om det är en nyckelscen.

På en del skrivarkurser jag har gått har vi fått skriva synopsis på en sida – det är en bra start. Då kan man hålla sig till några enkla rubriker och helt enkelt fylla i, för att göra det tydligare för sig själv, innan man börjar skriva, typ så här:

Vad tänker du berätta?
Här kan man skriva vilken genre, och övergripande tema.

Var äger det rum?
Beskriv miljön och tiden.

Hur börjar historien?
Vad sätter igång historien? Behöver inte nödvändigtvis sedan bli första kapitlet, ibland börjar historien mitt i, men du måste veta vad som drar igång historien.

Vad händer sen?
Efter att något satts igång, vad händer sen?

Hur slutar det?
Vad är själva upplösningen, hur slutar det?

Annat viktigt?
Finns det viktiga underliggande teman? Sidohistorier? Annat som kan vara bra att känna till?

I ett synopsis kan man också lägga till Karaktärerna som en punkt (i mitt exempel är de invävda i svaren).

Så här såg mitt synopsis ut för Och blomstren dö (jag har dolt några grejer för att inte spoila för den som ännu inte läst):

  1. Vad tänker du berätta: Jag skriver en psykologisk thriller, som framför allt rör sig på ett mellanmänskligt plan.
  2. Var äger det rum: Allt utspelar sig på en ö ute i skärgården, på en plats som heter Ekudden, bland fast boende och sommargäster, under två somrar, nutid och i början av 90-talet.
  3. Hur börjar historien: Historien börjar när Gloria följer med sin nya pojkvän Adam till hans landställe Ekudden, här bor också hans mamma Gerd och hans bror Karl med familj.
  4. Vad händer sen: Gloria har svårt att hitta sin plats och komma in i familjen, istället tyr hon sig till hunden (som hon egentligen är rädd för). Under en promenad dyker hon på en död kropp bakom kollektivhuset där hon i sina tonår tillbringade sina somrar.
  5. Hur slutar det: Fyndet visar sig ha en ännu mörkare bakgrund …  (xxx). Ingen av de boende, varken Glorias pojkväns familj, eller människorna som bor året om i byn, vill egentligen att sanningen om vad som hände för 25 år sedan blir känt. Gloria, som den utomstående, blir ett hot för dem alla. Gåtan blir förstås löst.
  6. Annat viktigt: Texten har ett underliggande tema om människovärde, är det rätt att krossa fleras liv, för något som gjordes i ungdomen? Det finns också en barntematik (som hänger ihop med människovärde): Gloria är 37 år och barnlös, men vill ha barn (dock inte säkert att hon egentligen vill ha barn med Adam, men för sent att hitta någon annan). Adam har redan barn och är inte så intresserad. Gloria känner dessutom en attraktion till Adams bror Karl, som väntar sitt fjärde barn med sin fru Maria. Det finns också en tematik kring bröder och rivalitet, inte bara mellan Karl och Adam, utan även de två bröder som ursprungligen dominerat byn (då de från början ägde hela ön, dock inte längre…). Det handlar om mörka hemligheter, om konflikter som sträcker sig generationer tillbaka, om fasader, om att vara sann mot sig själv. Det är också en utvecklingsroman, Gloria är väldigt skör och osäker i början. Blir starkare och mer självständig genom bokens gång.

Utifrån detta kan man sedan skissa upp själva romanen. Kapitel för kapitel. Jag BORDE vara mer noga med detta, men har ännu inte riktigt gjort så. Jag har haft en handlingslinje, men sedan skrivit rätt fritt. Och kommit på saker allt eftersom. Min förhoppning är att jag ska bli mer strukturerad på den här punkten. Fundera igenom ännu mer. Men hittills har jag märkt att min hjärna måste låta historien få växa fram också. Och karaktärerna måste skrivas fram, tills jag känner dem.

Nu i somras skrev jag klart mitt utkast till min tredje thriller, ett helt manus – och ja, det är alltså ett manus, inte ett synopsis. En hel historia, med utvecklade, färdiga scener. Efter ett möte med min förläggare ska jag nu gå tillbaka och se över allt igen. (Det brukar vara så.) Historien är bra och karaktärerna är bra, men nu måste jag styra upp den något. Så min plan är nu att faktiskt göra ett ordentligt synopsis för hela historien. Så att jag sedan kan bearbeta om manuset ordentligt.

Läst augusti!

Augusti blev mer och mer en jobbmånad. Visserligen har jag jobbat hela sommaren. Jag skrev ju klart utkastet till tredje boken och redaktörade Frida Boisens bok, samt har förberett en hel del till Crimetime-priset (5 priser) och flera av mina samtal på scen under Bokmässan. Men det kändes ändå som att jag var ledig en hel del. Nu börjar det verkligen dra igång igen, och det känns att det är höst!

Jag hann därför inte läsa lika mycket i augusti som jag hade tänkt. Men 5 böcker blev det:

  1. Pernilla Ericson; Spåren vi lämnar efter oss
    Jag har länge velat läsa Pernillas Erla-serie. Hon och jag jobbade på samma magasinsförlag och har stött på varandra i en massa olika sammanhang. Jag var nyfiken på hennes böcker. Det är jag glad att jag gjorde. För jag tyckte mycket om hennes första bok! En stark debut. Och jag läste raskt de andra två i serien. Påminner lite om Stieg Larssons Millenium-böcker, med en väldigt stark och feministisk hjältinna i polisen Liv. Många andra paralleller finns det också. Ett starkt samhällsengagemang, en grupp som hjälps åt att lösa brotten. En grupp som går utanför det klassiska polisarbetet. Älskar karaktärerna! Även om de är något av superhjältar allihopa. Ja, kan verkligen rekommendera alla tre böckerna.

  2. Pernilla Ericson; Jag ska hitta dig
    Fortsättningen på serien. Om jag ska gradera så tycker jag nog att denna var den svagaste. Första och sista berörde mer. Men även denna var bra.

  3. Pernilla Ericson; När du vänder dig om
    En ovanlig plot, premiss. Våldtäkter där våldtäktsmannen är känd, men ändå inte kan dömas. Har förstått att det bygger på ett verkligt fall. Intressant hur som helst. Och säger mycket om kvinnohatet som finns och frodas därute.

  4. Noah Hawley; Före fallet
    En väldigt annorlunda thriller, som var otroligt bra skriven. Konstnären Scott Burroughs får följa med ett privat flygplan från Marthas Vineyard till New York, men planet störtar i havet. Scott och en fyraårig pojke är de enda som överlever (så vitt man vet) och Scott simmar med pojken hela natten och lyckas ta sig i land och rädda hans liv. Därefter får man lära känna alla de elva personerna som befann sig på planet, deras liv och vad som hände precis innan och under flygresan. Det här är också en kritik mot media, en av männen på planet är en enormt rik mediamogul, så händelsen får mycket uppmärksamhet. Då Scott inte vill spela med i deras mediedramaturgi bli han snart misstänkt för att ha haft något med kraschen att göra. Det är oerhört skickligt gjort. Dock rätt många personer att hålla reda på, och spänningen avbryts varje gång en ny persons historia ska rullas upp. Men definitivt läsvärd. Författaren vann en Golden Globe för manuset till tv-serien Fargo, så berätta, det kan han verkligen.

  5. Ian Rankin; Hellre vara djävulen
    Jag har inte läst Ian Rankin tidigare, men har förstått att han är en mycket hyllad skotsk författare som blivit berömd för sin romanserie om kommissarie John Rebus. I denna bok är Rebus pensionerad, men kan inte släppa ett fall där en glamourös och mycket rik kvinna mördades på ett hotellrum för fyrtio år sedan. Det är vasst skrivet, om än rätt omständligt. Väldigt många personer, både skurkar och poliser, och i alla fall jag var tvungen att bläddra tillbaka en del ibland för att hänga med. Ändå, bra karaktärer och framför allt bra dialog.