Positiva refuseringar

Den rubriken låter kanske som en motsägelse. Positiva refuseringar. Men jo, sådana finns också.

När man skickar in sitt manus till förlag kan man få 3 svar.

  1. En standardrefusering som artigt men bestämt säger tack, men nej tack.
  2. En positiv refusering, det kan vara ett kortare mer personligt svar, där förlaget ändå säger att de gillar ditt sätt att skriva och önskar dig lycka till, men det kan också vara ett mer utförligt svar med ett lektörsutlåtande.
  3. Ett ja, vi vill anta dig.

    Av dessa är nummer 1 absolut vanligast. Och det beror inte på att så många manus är dåliga. Enbart. (För jo, många manus är dåliga.) Men det beror framför allt på att möjligheten att anta och ge ut böcker är begränsad, även för ett förlag. Varje gång de tackar ja till ett manus, tackar de också ja till en författare, och ett författarskap. Även om det inte finns några löften om utgivning av fler böcker (om det inte är ett så kallat flerboksavtal). Ofta är en debutant en ren förlustaffär (kom ihåg att en debutant i snitt säljer cirka 800 ex av sin bok, vilket inte täcker omkostnaderna). Förlaget räknar med att det. Men hoppas att författarskapet ska löna sig på sikt. Det kostar nämligen, både i tid och pengar att ta sig an ett manus och en författare. Det är en stor investering och många personer kommer att jobba med manuset åt dig. Förläggaren, redaktören, säljarna, marknadsförarna, formgivaren, korrläsaren och så vidare. Och på detta tillkommer förstås tryckkostnad, marknadsföringskostnad, tid och energi att bearbeta både media och allmänhet, samt de kanske viktigaste: bokhandlarna – för att de ska köpa in boken.De flesta manus får därför standardsvaret, tack, men nej tack. Ett förlag som mitt (Norstedts) får ungefär 2000 manus om året. Av dessa blir ungefär 3-4 utgivna. Förlaget har ju förstås redan en massa redan utgivna författare som kommer med nya manus. Så av de inskickade 2000 manusen blir 3-4 ungefär förlagets debutanter. Vissa år fler, vissa år färre, ibland har förlagen inte en enda debutant.Men, det här inlägget ska framför allt handla om de som får svar nummer 2. En positiv refusering. De kan förstås se väldigt olika ut. Vissa får ett kortare svar, med några uppmuntrande ord, att förlaget gillar det de läst och gärna skulle vilja läsa om skribenten skriver mer. Medan andra får längre lektörssvar. Förlag jobbar ofta i manusgrupper, de brukar träffas en gång i veckan och gå igenom veckans skörd. De läser några sidor i varje manus, och lägger manusen i olika högar, från absolut nej till mycket intressanta. De som av flera anses vara väldigt intressanta kan sedan gå till en så kallad lektör. Det är antingen någon av de som jobbar på förlaget, eller en van och professionell läsare som anlitas av förlaget, som läser igenom hela och kommer med ett lektörsutlåtande. Det brukar vara ungefär 20 av de 2000 manus som kommer in som får ett längre lektörsutlåtande. Det kostar ju förstås att låta någon läsa igenom hela manuset och ge en ordentligt utlåtande. Så det är bara de som verkligen är intressanta som får det.

    När jag skickade in mitt manus första gången (2012) så fick jag några standardrefuseringar (bland annat från Norstedts), men jag fick även några mer utförliga lektörsutlåtanden, eller positiva refuseringar, från flera förlag. Det var ambitiösa genomgångar av mitt manus, där lektören lyfte fram styrkor och svagheter med mitt manus. Hen (man får sällan veta vem som har läst) gav i vissa fall förslag på förbättringar och ändringar i manuset. Och även om de i dagsläget tackade nej, så var de alla väldigt uppmuntrande. Kort sagt var budskapet att det här var ett manus de ändå trodde på. Det var inte riktigt färdigt, och höll inte hela vägen, men det fanns mycket bra att jobba på. Alla skrev att de gärna läste en uppdaterad version av manuset.

    Jag fick ja från ett förlag också, men eftersom så många stora förlag (bland annat Bonniers) hade gett mig så fina positiva refuseringar bestämde jag mig för att ge det en chans och jobba om det.

    Det var inte så att jag slaviskt följde vad de skrev, för det hade varit omöjligt. Lektörsutlåtandena var ju skrivna av olika personer, och alla tyckte inte samma sak. Men, deras kunniga synpunkter gjorde att jag såg på manuset utifrån. Såg dess svagheter och styrkor, och med hjälp av det så jobbade jag om manuset. Framför allt var det andra halvan som behövdes förbättras och ändras. Så det gjorde jag. Jag jobbade om mitt manus under nästan ett år (men förstås, jag jobbade ju heltid med annat, så det var ju bara på semestrarna som jag skrev) och skickade in det igen hösten 2013.

    När jag fick lektörsutlåtanden från förlagen så såg jag dem inte som kritik. Tvärtom var jag oerhört stolt och tacksam. Det var ju proffshjälp från dem som vet absolut bäst om hur manus som funkar ska se ut! Och jag tog emot det på det sättet. Jag var tacksam över att de lagt ner så mycket tid på att ge mig feedback. Att de läst med sån noggrannhet och intresse, trots att det kanske inte skulle bli någon bok, varken på deras förlag eller något annat. För krasst, den tiden hade de kunnat lägga på sina egna författare, på böcker de vet ska bli utgivna. Och det är så jag tycker att man ska se på det. Som välkommen hjälp! Det visar också på vilken passion de har för litteratur. Något som också visar det är att flera av förläggarna på de andra förlagen hörde av sig till mig sen för att fråga hur det hade gått med mitt manus. Och när de fick höra att jag fått ett förlag blev de glada, för min och bokens skull. En förläggare skrev att han var så glad att ett annat förlag tagit sig an det, för han ville verkligen att den skulle bli bok.

    Jag såg dem också lite som ett test. Det ville se om jag kunde ta till mig kritik. Om jag var beredd att lägga ner den tid och kraft som krävs för att skriva ett utgivningsklart manus. Att jobba med författare som tycker att deras manus är helt perfekta som de är kanske inte är så lockande. För alla manus behöver fler ögon, behöver bearbetas. Allt kan slipas och förbättras. Och om det ska bli bra så behöver man göra det många gånger. Vilket behövs i den hårda konkurrens som finns i dag (med nästan 20 000 utgivna böcker om året i Sverige)!

    När jag skickade in det omarbetade manuset ett år senare (hösten 2013) så tror jag att förlagen inte bara såg och läste ett bättre manus, utan också såg en ambitiös person som verkligen ville bli författare. Julen 2013 blev jag antagen av Norstedts. Och då började nästa bearbetning, som tog ett drygt år till. Men det är en annan historia (eller bloggpost) 😉

2 reaktioner på ”Positiva refuseringar”

  1. Wow vilket svårt beslut att tacka nej till det mindre förlaget som var positiva redan i första vändan. Modigt gjort och med facit i hand ett beslut som funkade. Tack för ännu ett matnyttigt inlägg!

    1. Ja, det var inte lätt. För det var ett bra förlag. Då var det väldigt litet, i dag ett av de mest framgångsrika. Men jag är ändå nöjd med mitt beslut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.