Crimetime Specsavers Award!

Jag är ju författare på heltid sedan slutet av mars. Och det känns fantastiskt, så länge jag inte tänker för mycket på framtiden och ekonomin – för man vet ju aldrig hur det ska gå. Det är inte längre pengar som ramlar in varje månad på lönekontot.

Ett av de uppdrag jag har tagit vid sidan av skrivandet är ett helt underbart uppdrag. Tror inte man kan hitta något roligare, om man är jag!

Jag är ansvarig för Crimetime Specsavers Award – alltså det deckarpris som varje år delas ut på Crimetime (i år på Bokmässan och inte på Gotland).


Här är några bilder på mig från förra Crimetime, då på Gotland!
På bild 1. Med författaren och storläsaren Helen Lindholm. 
På bild 2. Med författarna Sofie Sarenbrant, Caroline Eriksson och Torkil Damhaug. 
Bild 3. Med min gamla chef och mentor Amelia Adamo. 
Bild 4. Med författaren Anders de la Motte. 

Det är egentligen fem priser, och jag ansvarar alltså för alla de fem priserna. Mina uppgifter är att sätta ihop jurygrupper, leda juryarbetet, presentera de nominerade, och så småningom vinnarna, och förstås: LÄSA otroligt många böcker!

Crimetime Specsavers Award är fem olika priser:

  1. Årets deckardebut – går till en debutant som gett ut sin första skönlitterära bok, förstås i spänningsgenren, under det senaste Crimetime-året (från augusti 2017-sommaren 2018). Priset utses av en jury, men läsarna får också vara med och rösta. Tidigare vinnare är Stefan Ahnhem, Mariette Lindstein och Lina Bengtsdotter.
  2. Årets barndeckarförfattare – går till en barnboksförfattare som skriver i spänningsgenren, som betytt mycket för barns läsande, och ska ha gett ut en barnbok under det senaste Crimetime-året, men prisas för sitt författarskap. Priset utses av en jury, men läsarna får också vara med och rösta. Tidigare vinnare är Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Johnsson för Pax-böckerna och Kristina Ohlsson.
  3. Läsarnas pris – går till ett författarskap, alltså inte en bok, utan någon populär spänningsförfattare. Jag och gänget bakom Crimetime tar fram en bruttolista och så får läsarna rösta. Emelie Schepp har vunnit två år i rad.
  4. Nordic noir-priset – går till en författare som skriver i nordic noir-genren och som har lyckats väldigt bra med att sprida nordic noir ut i världen. Priset utses av en jury. Förra året vann Jo Nesbo.
  5. Hederspriset – går till ett författarskap som betytt mycket för det svenska deckarboomen. Tidigare vinnare är Maj Sjöwall och Kerstin Ekman.

Så. Nu läser jag en otrolig massa böcker – och det är fantastiskt kul! Både att få läsa debutanter och barndeckare. Bilderna ovan visar en del av mina läshögar!

De nominerade i de två första klasserna presenteras i slutet av maj. Vinnarna tillkännages sedan under Crimetime på Bokmässan i september.

Ps. Jag är ju också omåttligt stolt över att jag var nominerad själv till årets deckardebut för två år sedan!

Här är jag med alla de anda nominerade det året. 

Pocketsnack på förlaget

I morse var jag tidigt på mitt förlag, Norstedts, för att prata om Och blomstren dö som kommer i pocket till sommaren. Det blev ungefär tio minuter på scen med min förläggare Erika Degard.

Publiken var oerhört viktig, det är nämligen de som satt där som köper in pocketböcker till Pocketshop (som jag älskar) och andra ställen där man säljer pocketböcker! Min dröm är ju att Ica och Coop och de ska köpa in den! Vi får väl se om de blev lockade – håll tummarna!

En fråga från min förläggare var vilka andra böcker den skulle passa bredvid. Alltså genremässigt. Det är ju en spännande fråga! Jag skulle gärna se att den stod intill Gillian Flynns böcker, Paula Hawkins Kvinnan på tåget, B A Paris Bakom stängda dörrar och Caroline Erikssons De försvunna, men också Lina Bengtsdotters Annabelle. Det finns en hel del likheter mellan min bok och deras. En krypande spänning, snarare än väldigt mycket blod och våld. Inte så mycket poliser, utan snarare spel mellan människor. Relationsthriller, eller domestic noir, heter ju genren och relationsthriller är faktiskt ett väldigt bra ord! Jag älskar den genren! Där det otäcka finns väldigt nära, kanske till och med hos en själv, sitt förflutna och bland de människor som står en närmast. I Och blomstren dö kommer sanningen så nära att den nästan är smärtsam att få reda på.

Med i dag var några andra författare, alla supertrevliga, och råkar vara sådana jag känner väldigt väl (de flesta före detta journalister som jag, och vissa som jag till och med har jobbat med): Mats Strandberg, Erika Scott, Hanna Lindberg, Moa Herngren och Caroline Säfstrand (den enda jag inte känner). Det är alltid inspirerande att träffa andra författare, och höra de prata på scen. Jag har läst alla deras böcker (förutom Carolines) och jag är så imponerad av de alla!

Tack för en fin morgon, Norstedts!

Och så här kommer pocketen se ut (fram- och baksida)! Vad tycker ni?

Ungerska recensioner …

Min första thriller, Den åttonde dödssynden, har ju kommit ut på ett antal språk. Bland annat på ungerska. Av någon anledning dök jag på en ungersk läsare och började då googla på boken på den ungerska titeln (alltså, kan inte ett ord på ungerska). Och hittade ett antal recensioner. Så intressant att läsa!

Här har ni en, det blir ju lite tokigt när man översätter, men ni kanske förstår?

Bäst av allt – den här recensenten tycker att min bok var bättre än Kvinnan på tåget!

”I år har Animus Publishing House presenterat en ny författare i den skandinaviska brottserien: Rebecka Edgren Alde. På omslaget av volymen och på baksidan av boken uppmärksammar vi omedelbart att även om  den åttonde huvudsynden förekommer i den ovan nämnda sammanställningen är det verkligen en psykotrimerande. (Och detta visar hur mycket ett välkänt varumärke räknas.) Tecknet är halvvägs rätt, det är sant att det är mycket närmare än brotten, men räknar inte med en andligt tungdatorisk historia.

Nora hade en dödlig olycka i sin unga ålder: sju våningar föll i en trappa. Ändå har han blivit fullständigt rekonstruerad och har ändrat sitt liv sedan dess. Framgångsrik författare som har tillskansat sig framgångsrik list-kant livsstil rådgivning med volymer, en kärleksfull make hustru, mamma till två vackra barn, deras gata och alla avundas hans liv. Men den här idylliska existensen bryts när Clara flyttar till grannens hus, en dekorativ kvinna som inte kan säga någonting annat eller vara oense med väletablerade traditioner. Med tiden börjar Nora vara konstiga mardrömmar, mystiska figurer kommer upp på gatan och känns som om någon tittar på det hela tiden. Han genomgår en särskild utredning för att ta reda på vem och varför han vill förstöra sitt liv, men han måste återvända till olyckan som hade hänt år tidigare

Rebecka Edgren Alde i Nacka i Sverige har sett världen komma ut. Han var chefredaktör för flera svenska tidningar, han är redaktör för Damernas Värls. År 2009 publicerade han sin första volym, skriven gemensamt av Tinni Ernsjöö Rappé ( Skriet fran kärnfamiljen ). Hans andra bok, Theighth Main Sin , skrevs i 2015 och volymen publicerades utanför Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Danmark. Hon bor nu med sin man och tre barn.

Den åttonde stora syndenVanligtvis thriller, som är fler kvinnliga läsare. Den mest grundläggande orsaken stämningen i serien Desperate Housewives på dina läsare – inte bara humor – med tanke på att människorna i inblick i en perfekt liten stadsdel (Garden of Eden) bor. Fyra familjer kommer att vara tyra trädgård industrin alla klara sig bra, tills en ny kvinna inte ens röra sig i nästa dörr. Situationen låter det bekant? Den första halvan av romanen snarare gå ut för att presentera karaktärerna och deras vardagliga problem, med viss avundsjuka, men det kommer att ligga. Men sedan börjar sakta berättelsen stövlar, och även om det skulle vara en överdrift att säga att fälls ut från en svindlande tempo berättelse, inte skulle bli uttråkad. Läsaren börjar pussla ihop bilden av sig själv, misstänker att författaren vill ta bort flera rader, så kanske den första skruven är inte lika stor som följande. Eftersom det tjänar författaren här är inte en, utan två överraskningar på kort sikt, och att inte tala om den är klar, vilket i sin tur är verkligen sikeredett slagverk. (Och jag vill här ange att han avstår från serien, de jag rekommenderar denna roman, uppföljaren nästan uteslutit möjligheten.)

Vid första anblicken kan Nora verka lite oskuldlig i läsarens ögon, eftersom han redan är alltför perfekt. Hans liv är helt idylliskt, något som – även om det med någon avund – men vi säger att det inte är fallet i verkligheten. Och som det visar sig ganska långsamt, är det inte. Eftersom en sak är det vi pekar på och en annan som händer mellan de fyra väggarna. Noras förhållande till sina barn är inte så som hon gillar, eftersom hon ofta placerar sin karriär i spetsen, och detsamma gäller hennes förhållande till hennes man. När tiden går, inser vi att han är lika vanlig som någon av oss. Tidigare kämpade han med passionerade sjukdomar som nu börjar spöka honom, och han skulle bara kunna motstå dem med mycket stor viljestyrka. När vi går vidare i berättelsen avslöjs de sju stora brotten före oss,

Jag rekommenderar denna roman till dem som gillade  flickorna på tåget(även trots mig verkligen inte fungerade, men denna roman är definitivt bättre Paula Hawkins skattade bok), eller ett liknande föremål för en änkaeller bakom stängda dörrar. För mig var det en lätt läsning som var helt borta från min semester – det var det nått sitt mål.

Betyg: 10/7″

Och här hittade jag flera andra recensioner av de ungerska läsarna!

Vad tjänar en författare?

Det är förståeligt att folk tror att man tjänar en massa pengar om man som jag hoppar av sitt vanliga jobb för att skriva. Men det är få som förstår hur lite man egentligen tjänar.

Jag har aldrig gjort mig några illusioner. Jag vet hur svårt det är. Det har gått hyfsat för mig, absolut! Men jag är långt ifrån att kunna leva på mitt skrivande. Och det är också därför jag har tagit på mig en rad andra uppdrag, för att kunna försörja mig. Visserligen roliga uppdrag, men ändå, sådana som betalar räkningarna.

De flesta jag pratar med frågar hur mycket jag säljer, det märks att folk är nyfikna på vad jag tjänar. Jag har sett det som min mission att förklara hur svårt det faktiskt är att leva på författarskapet. Jämfört det med att vara artist eller konstnär. Hur många kan leva på det i Sverige? Om man ser till hur många utövare det finns?

Det är svårt för andra att förstå, de kommer med invändningar av typen: ”Men du är ju såld till utlandet?” ”Du har ju ett jättestort förlag bakom dig?” ”Men det går ju ändå bra, du syns och hörs ju?”

Ja, svaret är ja på alla de påståendena. Jag är såld till utlandet, det går bra för mig (om inte bra är lika med att tjäna en massa pengar). Just nu syns och hörs jag inte så mycket, men det kommer jag förhoppningsvis göra mer när jag har en ny bok i handeln (nästa år). Eller när pocketversionen av min andra bok kommer (i sommar).

Men det spelar ingen roll. Det är ÄNDÅ svårt. Det blir helt enkelt inte så mycket pengar. Här har jag skrivit om vad man tjänar som författare!

Det var nästan befriande att ta del av Författarförbundets senaste beräkningar. Enligt den är medianinkomsten för en svensk författare 20 000 kronor.

P1 Kultur har gjort ett radioprogram där de följer ett gäng författare som drygar ut kassan med hjälp av författarbesök i skolor och bibliotek bland annat. Lyssna här! Och det var där jag hittade den här uppgiften.

20 000 kronor! Inte i månaden. Utan om året!

Jag tyckte att det lät lite i minsta laget, så jag kollade upp siffran, tydligen är det medianinkomsten från royalties och honorar – alltså inkomster direkt från författandet.

Jo, jag drar in mer pengar än så, i alla fall just nu, och det beror på att de utländska förlagen betalat för rättigheterna till mina böcker (inte jättemycket, men en liten slant). Just nu har jag tre månader ungefär att leva på. Och då räknar jag med en rätt hög inkomst (har tre barn och mycket lån på huset) – dock betydligt lägre än den jag är van vid från mitt heltidsjobb. Sedan har jag tackat ja till uppdrag som gör att jag klarar mig ungefär tre månader till. Så sex månader tror jag att jag kan försörja mig, som det ser ut nu. Och då kommer hälften av pengarna från andra uppdrag.

Förhoppningsvis får jag ett ja på mitt tredje manus, kanske i sommar, och då trillar så småningom ett förskott in (som inte räcker mer än cirka 2 månader, max) och förhoppningsvis får jag lite rojalities, samt bibliotekspengar i oktober/november då förlagen gör sina avräkningar – men jag räknar inte med några stora summor då heller.

Hur överlever författare då? På 20 000 kronor om året? Jo, de gör som jag, skaffar sig uppdrag vid sidan av. Jag försöker ta sådana uppdrag som ligger nära författarskapet, som också kan gynna det. Men även andra, sådana som jag tycker verkar roliga och kreativa.

 

Här kan du läsa ett annat inlägg om pengar och författarliv och vilka myter det finns kring författare!

Skrivandet började med läsandet

Hur det började? Läste ett inlägg Hanna Marie K:s blogg om hur skrivandet började. Och det fick mig att fundera på hur det började för mig.

För mig började skrivandet med läsandet. Jag läste enormt mycket som barn. Och det var där och då min kärlek till böcker och litteratur föddes. Jag var en så kallad bokslukare. Minns hur fantastiskt jag tyckte det var – hur jag sjönk in i historierna, gick helt upp i dem, kunde sträckläsa och glömma tid och rum. Där föddes också längtan efter att själv få skriva, själv få hitta på, formulera mig, vara den som försatte läsarna i trans. Jag var enligt mina föräldrar runt sex år när jag första gången sa att jag ville bli författare.

Det tog några år … men drömmen blev verklig.

I en av författargrupperna på Facebook pågår nu en tråd om vad man läste som barn. Och det var så roligt att läsa alla kommentarer. Mina egna läsupplevelser väcktes till liv. Så här tänkte jag berätta om vad jag läste som barn. Vad jag älskade – de böcker som fick mig att börja drömma om att bli författare.

Jag läste ”allt”. Klassiker, flickböcker, sagor, tantsnusk, fantasy, deckare. Allt.

Om vi börjar med de viktigaste författarna så skulle jag nog säga att det för mig var:

Maria Gripe (särskilt skuggan över stenbänken-böckerna och Tordyveln flyger i skymningen, men också böckerna om Hugo och Josefin), Lloyd Alexander, Roald Dahl, Astrid Lindgren (förstås), Eva Ibbotsen, Michael Ende (älskade Den oändliga historien och Momo), Barbro Lindgren, Peter Pohl.

Narnia var förstås viktig också, de böckerna läste om och om igen. Liksom fem-böckerna, Lotta-böckerna, Svarta hingsten-böckerna, Kulla gulla.

Jag slukade också klassikerna: Anne på Grönkulla, Greven av Monte Cristo, Röda nejlikan, Den lille prinsen, Den lilla prinsessan, Trollkarlen från Oz, Jorden runt på 80 dagar, Moby Dick, Tusen och och natt (älskade sagor!!), Det blåser på månen, Alice i underlandet, Mumin-böckerna

Rätt snart, redan i 10-11-årsåldern började jag snegla på mina föräldrars bokhyllor. Det blev mycket spionhistorier och deckare genom min pappa: John le Carré, Agatha Christie (läste i stort sett alla hennes böcker, även de hon skrev under pseudonym), George Simenon, Jan Mårtensson, Tom Clancy, men även Jan Guillous Hamilton-serie när den kom. Och många psykologi-böcker genom min mamma (som var psykolog), som Hannah Greens Ingen dans på rosor (om schizofreni) och Torey Haydens böcker om sina barnpatienter. Men det var också en massa böcker om anorexi och Munchausen by proxy. Tyckte att sånt var jättespännande att läsa. Min mamma hade också de klassiska feministiska böckerna, Erica Jongs Rädd att flyga, Kvinnorummet av Marilyn French och liknande. Sedan upptäckte jag på egen hand dåtidens största romaner, tantsnuskböckerna som var så populära på 80-talet: Sidney Sheldon, Jacki Collins, Virginia Andrews och hennes Blomblad för vinden-serie (som jag läste många, många gånger) och förstås Grottbjörnens folk! Marianne Fredriksson var också stor där under mina tonår, och jag läste alla hennes böcker (min favorit var Kains bok). En del Stephen King blev det också, men jag var aldrig King-fanatiker som många av mina jämnåriga blev.

Jag läste också allt av Joseph Heller (Moment 22 som ni säkert kommer ihåg), John Irving (Garp och hans värld, bland annat), och mycket av Ulf Lundell (som var stor då) under tonåren.

Tog senare en fil kand i litteraturvetenskap, just med inriktningen barn- och ungdomslitteratur.

Läsandet har jag kvar. Kan fortfarande ibland bli helt förtrollad. Inte lika ofta, men det händer. Och känner en oerhörd tacksamhet över att jag upptäckt och bevarat tjusningen med att läsa – och numera också kan kalla mig författare. 

Hur det går

Dags för en liten uppdatering om hur skrivandet går.

Jag har nu ”skrivit på heltid” i tre veckor. Det var alltså tre veckor sedan, ungefär, som jag slutade på mitt jobb. Jag har några andra frilansuppdrag, och skulle väl bedöma att jag numera skriver 60 procent av tiden, och jobbar 40 procent med de andra uppdragen. Det varierar ju förstås från dag till dag, vecka till vecka. Men det är betydligt lugnare än när jag hade ett heltidsjobb också.

Hur går det då? Jo, tack! Det går. Upp och ned. 

Jag har hunnit lite drygt hälften, ja, nästan tre fjärdedelar in i historien. I antal tecken ungefär 220 000 tecken. Jag borde kanske ha hunnit längre, rent teckenmässigt. Men har inte lyckats hålla mitt mål att skriva 10 000 tecken om dagen. Men, det beror på att jag har experimenterat med formen. Hur boken ska berättas. Och då skrivit om en hel del, samt stuvat om kapitlen.

Nu känns det som att jag åtminstone har en bra form för historien. Och det går framåt. Fortfarande är det långt ifrån säkert om alla delar jag nu skriver verkligen ska vara med. Vissa stycken kommer nog strykas. Är sådana som jag på något sätt måste skriva ur mig, för att förstå historien och karaktärerna. Men som senare kanske kan ligga under ytan, om ni förstår hur jag menar.

Jag kämpar på!

Ge inte upp! … förr eller senare blir du utgiven!

Mitt förra inlägg var kanske lite deppigt. Och jag vet att många tycker att det känns hopplöst att bli utgiven.

MEN. Det är det faktiskt inte. Så nu ska jag skriva om det.

För det första. Kom ihåg att det i stort är samma manus som cirkulerar runt till de olika förlagen! Så om det är 2 000 manus som når Norstedts och 1 000 manus som når Forum (Bonnier) så är många av dem samma manus. De flesta skickar ju till flera förlag samtidigt.

Dessutom. Jag har träffat många skrivarlärare, samt förläggare, som har sagt samma sak: De flesta av de som inte ger upp blir förr eller senare utgivna. Visst finns det alltid hopplösa fall. Människor som tror att de kan skriva, som är tondöva mot kritik, som inte lär sig eller tar till sig av det de får höra. Det finns flera sådana. Men, om du är en driven person, som inte ger upp, lyssnar på kritik, tar till dig av kritik, skriver om och förbättrar ditt manus eller börjar på nästa, med nya insikter och kunskaper, så kommer du förr eller senare att bli utgiven. Jag har hört många säga det nu. Och det stämmer faktiskt!

Jag går nu min sjätte skrivarkurs. Har stött på flera skrivande människor i dessa kurser. Många har haft potential och varit väldigt duktiga på att skriva. Vissa har haft svårt för att slutföra – de skriver, skriver, skriver, men kommer aldrig fram till slutet. Eller börjar om hela tiden med nytt. De kommer inte bli utgivna. Men, jag har också stött på begåvade människor som faktiskt kommit till slutet. Som jobbat om och om och om igen. Och flera av dem är faktiskt utgivna i dag. Jag är övertygad om att flera av de jag går på kurs med just nu också kommer att bli utgivna. Så småningom. Det kan ibland ta tid. Men, om de bara fortsätter så kommer det hända.

Så. Detta måste man också komma ihåg! Ibland låter det som att chansen att bli utgiven är minimal, mikroskopisk – och nästan slumpmässig. Men så är det inte. Det är inte så många som faktiskt skickar in ett genomarbetat färdigt manus. Och om du lägger till andra faktorer som ett gäng skrivarkurser, flera testläsare, lektörsläsning, flera omskrivningar och bearbetningar, så har du mycket goda chanser.

Mina bästa råd för att faktiskt bli utgiven:

  1. Skriv klart!!!
    Första steget till att skriva och ge ut en bok är att faktiskt skriva en bok.
  2. Läs mycket!
    Läs medvetet, läs och se hur andra har gjort. Att tro att man ska kunna skriva utan att själv inte läsa känns fruktansvärt naivt.
  3. Jobba igenom ditt manus, många, många gånger! 
    Var hård mot dig själv i redigeringsfasen. Är det här verkligen intressant? Blir det tråkigt? Är språket platt? Bara DU kan ändra det. Det här är inte sådana saker ett förlag kan hjälpa dig med. Det MÅSTE vara en bra historia, berättad på ett intressant sätt.
  4. Låt andra läsa.
    Och TA TILL DIG AV KRITIKEN!!! Du ska inte gå kurs eller ha testläsare för att få en massa klappar på axeln, jo, det också – alla behöver uppmuntran! Men, försök ta reda på vad manuset har för svagheter, vad har DU för svagheter som författare? Vad kan du blir bättre på?
  5. Läs igenom en gång till.
    När du tror att manuset är klart – gå igenom det igen. Man BLIR BLIND för sin egen text!
  6. Skicka in till flera förlag.
    Men var ödmjuk, räkna med att få vänta. Får du nej men någon form av feedback, TA TILL DIG AV DEN!
  7. Jobba om manuset.
    Och skicka in igen. Och igen. Och igen. Är manuset för dåligt, och inte går att göra om, skriv ett nytt. Lär av dina misstag.

Hur länge ska man behöva vänta på svar från förlagen?

Det här är en fråga som ständigt dyker upp bland skrivande människor. Hur länge måste man vänta på svar från förlagen? 

Jag förstår verkligen frustrationen! Men jag tror att man måste skilja på vad som är vad här. Sverige är ett litet land. Vi har otroligt många författare. Förlagen som ger ut dessa författare har mycket jobb med det – att ta hand om sina författare, läsa deras texter, komma med råd och synpunkter, det ska redaktöras, korrläsas, det ska säljas in, omslag ska göras, kataloger ska produceras, texter skrivas. Bokhandlar ska träffas och övertygas om att just deras böcker, som de ger ut, ska säljas och få fina platser nära kassan. Bokmässor ska planeras, recensionsex ska skickas ut, tidningar ska kontaktas, pr-planer ska sättas och en rad marknadsföringsåtgärder ska fixas. Utländska böcker ska översättas och kontrakt ska skrivas. Ja, det är mycket jobb som pågår dagligen på ett förlag. Även om förlagen inte tog in en enda debutant under ett år skulle de ha otroligt mycket att göra.

Jo, det är sant att förlagen behöver nya författare. Absolut! Och ja, de är säkert, eller borde vara, oerhört tacksamma över alla aspirerande författare som lägger ner sin obetalda tid, sin själ och sin passion i skrivandet.

Men. Det är fortfarande väldigt få av dessa som kommer att få ett kontrakt. Cirka 2-4 stycken av 2 000 per år.

Det beror inte på att förlagen är elaka. Eller fega. Utan det beror på att de bara kan ta sig an böcker och författare som de verkligen, verkligen tror på och kan hantera. Och det betyder inte bara tror på i ekonomisk bemärkelse. De flesta stora förlag ger också ut smalare litteratur. Vissa som knappt säljer något alls, men som har andra litterära värden.

De manus som kommer in från aspirerande författare är så otroligt många fler än vad som sedan kommer att kunna ges ut. Så ser verkligheten ut. Och det gör den inte bara för författare, utan även för musiker, för skådespelare, för konstnärer. Det finns betydligt fler som drömmer om dessa yrken, än som faktiskt lyckas. Det ÄR hårt. Ja. Men som sagt, Sverige är ett litet land. Vi har inte så många läsande, bokköpande människor att hur många som helst kan bli författare. 

ALLA kan i dag ge ut en bok. Vem som helst. På samma sätt som att vem som helst kan måla tavlor eller spela in en låt och lägga ut på spotify. Vem som helst kan starta en blogg eller en youtube-kanal. Hur många som helst kan kalla sig författare, musiker, konstnärer, skådespelare, komiker eller vad de nu vill vara. Men det betyder inte att alla kommer att kunna leva på det.

När man som aspirerande författare skickar sitt manus till ett förlag så måste man förstå detta. Inse att förlaget fått säkert 100 manus till den veckan. Ett stort förlag får ungefär 2 000 manus om året. Och av dessa blir alltså mellan 2 och 4 utgivna. Vissa år fler, vissa år färre.

Jag är övertygad om att många förläggare/förlag gärna skulle anta fler. De ÄLSKAR ju böcker, och det är ju säkerligen ett hårt jobb att välja ut vilka de till slut ska välja. För de vet att de inte kan ta för många. Jag har träffat många förläggare som förälskat sig i manus, som de antagit, och sedan kämpat så hårt för – men som ändå inte funkat, som knappt har sålts alls eller gått totalt obemärkt förbi. De vet att de inte mäktar med för många, att de inte har råd, att det inte kommer att fungera. Att de måste begränsa sig.

Räkna också med att alla de som läser alla inskickade manus har en massa andra uppgifter på förlaget. En massa andra manus att läsa, andra författare att ta hand om, och en massa andra sysslor. Det tar förstås tid att ta sig igenom manushögarna. Vissa kan de avfärda direkt. Det räcker för erfarna förläggare och redaktörer att läsa några sidor. Men andra är så pass bra att fler måste få läsa och tycka till, och flera sidor måste läsas. Är det riktigt intressant måste hela manuset läsas, av flera personer. Så. Det är ett gott tecken om du inte får svar så snabbt! Då kan ditt manus ha hamnat i ”möjligt-högen”.

De flesta förlag säger att de ska svara inom tre månader. Men det kan ta längre tid. Mycket längre tid. Saker händer, det blir kris med ett annat manus, någon annan författare, någon blir sjuk och så vidare.

Räkna med att det tar tid! 

Jag skulle inte kontakta ett förlag förrän det har gått åtminstone fyra fem månader sedan jag skickade in. Och då skulle jag ödmjukt fråga om de hunnit läsa mitt manus. Jag förstår att man vill ha svar. Men, man måste komma ihåg: Det är fortfarande obeställt material du har skickat in. Inget förlaget bett om. Och de har ju en skyldighet att ta hand om det beställda materialet först.

Så. Inse att väntandet hör till författarlivet. Skicka till många förlag samtidigt. Ha tålamod. Och fortsätt skriv, fortsätt drömma.

Regler?

Det finns många självutnämnda experter på skrivande där ute. Det finns många som hävdar att det finns en massa regler för hur man ska skriva sina manus. Detta diskuteras flitigt bland alla de som drömmer om att hitta ett förlag som vill ge ut just deras böcker.

Jag förstår dem! Det är en stark dröm att vilja skriva, att vilja bli författare, att vilja bli publicerad och läst. Och på något sätt vill man knäcka formeln för att just man själv ska bli den lyckliga.

Men. Det finns egentligen inga regler. Eller snarare, det är inte så att du blir utgiven bara för att du följer en uppsättning regler.

Vi tar det från början. Regler är egentligen hjälpmedel. Det är väldigt svårt att skriva. Jag ser, som journalist, att väldigt få människor behärskar det skrivna språket. Det är det första. Det är svårt att skriva bra. Du behöver inte skriva perfekt, men det är klart att det underlättar om du kan skriva när du ska skriva en bok. Och då kommer vi till det andra: För även om du kan svenska skrivregler så betyder inte det att du kan skriva en bok.

Även de som har skrivandet som yrke tycker att det är svårt att skriva en bok. För hur gör man? Man har en historia inne i huvudet, men sedan när man ska få ner den i datorn eller på pappret så är det ändå så gruvligt svårt. Var ska man börja? Hur ska man berätta sin historia, så att den blir intressant för andra att ta del av? Och det är DET som är konsten. Det är DET som är författande.

Jag har läst hur mycket böcker som helst, är litteraturvetare i grunden. Är journalist sedan 20 år. Har skrivit i hela mitt liv. Jag tycker ändå att det är svårt. Så hur gjorde jag? Jo, jag läste på. Och lärde mig. Eller – jag håller på och lär mig (för jag tror aldrig man blir färdiglärd). I min värld är jag fortfarande nybörjare på detta och jag planerar att fortsätta lära mig – länge, länge.

Några saker jag gjorde/gör:

  1. Började läsa böcker på ett annat sätt – jag studerade böckerna jag läste, hur har författaren gjort? Hur berättas historien? Vad tycker jag är spännande? Hur många karaktärer? Hur många huvudpersoner? Vem i historien är det som berättar? Är det skrivet i nutid eller dåtid? Hur börjar berättelsen? Hur byggs spänningen upp? Hur slutar berättelsen? Och så vidare, och så vidare.
  2. Gick skrivarkurser – den här terminen går jag min sjätte skrivarkurs. I skrivarkurserna får jag prata om skrivande med andra skrivande människor. Jag får läsa deras texter, höra deras problem/dilemmor, se och identifiera deras styrkor och svagheter. Jag får feedback på mina egna texter. Jag lär mig hela tiden nya saker.
  3. Läste en massa ”skrivböcker” – böcker om skrivandet, det finns hur många bra som helst. Författare och skrivcoacher som berättar hur de gjort, hur de tänker, som ger en handfasta råd. Har lärt mig väldigt mycket av det.
  4. Lyssnade på de som kan – jag lät duktiga människor läsa mina texter, jag lyssnade på dem, jag lyssnade på förläggare, lektörer, redaktörer.

Som ung tecknade och målade jag. Jag gick också flera kurser i både teckning och måleri. Det finns många likheter mellan att skriva böcker och att teckna/måla. I kurser och böcker lär man sig en del knep. Man lär sig OM hantverket och man lär sig hantverket. Man lär sig använda perspektiv, kontrastfärger, hur man kan måla grunden och sedan måla på, bygga i lager, man lär sig olika tekniker, akvarell, olja, kol, etsningar, lera och så vidare.

Det går att lära sig att blir helt okej, en hyfsad ”hantverkare”, men du blir inte konstnär för att du lär dig tekniken. Men jag skulle säga att det är lättare att bli konstnär om du KAN tekniken.

På samma sätt är det med skrivandet. Du blir inte författare för att du lär sig hantverket, lär dig teknikerna. Men det underlättar. Precis som med målning kräver det en massa övning. Och så klart kan du, precis som när det gäller konst, börja med att experimentera. Men det är lättare att experimentera om du kan grunderna.

Det är först när du kan reglerna som du också medvetet kan bryta med dem.

Sedan finns det alltid genier, som har en naturlig fallenhet för konst eller författandet. Som bara skriver och blir helt fantastiska författare ändå. Men för de flesta gäller ändå: Du blir bättre ju mer du övar (alltså skriver), du blir bättre ju mer du lär dig.

Men. Både ett konstverk och en bok handlar om känslor. Den ska beröra, gå rakt in i läsaren. HAR du en bra historia och kan berätta den på ett intressant sätt, som gör att läsaren vill läsa vidare, så behöver du inga regler eller knep.

Det finns många storsäljande författare som inte följer några regler. Till exempel pratas det mycket om gestaltning, show don’t tell. Detta är något relativt nytt. Om man läser böcker skrivna för 50-100 år sedan är de sällan skrivna så. Men i dag tycks de flesta läsare vilja ”vara med” i historien. Nästan som en film. Och då bör berättelsen gestaltas snarare än berättas. Många i dag tycker också att det blir mer närvaro i en bok där man befinner sig i nuet, som inte återberättas (alltså där det mesta sammanfattas i efterhand). Trots det finns det många duktiga författare som hellre berättar än gestaltar. Jag skulle vilja påstå att Fredrik Backman är en sån författare. Han berättar. Men han gör det på sitt eget sätt, och det funkar (uppenbarligen, han har ju sålt runt 5 miljoner böcker totalt). Även Jan Guillou och Lars Wilderäng är författare som gärna berättar.

Så. Du behöver inte alls hålla dig till några regler! Skriv som du vill! Men om du tycker att det är svårt att hitta en form för din berättelse, så finns det knep att ta till. Som gör berättelsen lättare för läsaren att ta sig till.

Några ”regler” som inte behöver följas:

  1. Gestalta, snarare än berätta. Visa hur någon är rädd, istället för att skriva ”hon var rädd”. Det ger närvaro och läsaren får vara med och känna med personen, och får dra sina egna slutsatser. Som sagt, finns många framgångsrika författare som älskar att berätta och undviker att gestalta.
  2. Undvik för mycket ”info-dump” – många nybörjare tror att de först måste redovisa hela bakgrunden, innan de kan sätta igång med själva historien (så gjorde Tolkien, och det gick ju ändå bra ;-). Kasta in läsaren i en situation och låt läsaren på vägen, genom det som händer lära känna karaktärerna.
  3. Ha inte för många perspektivpersoner – välj vilka personer man ska se/följa historien från och tänk på att vara konsekvent. Byt inte perspektivpersoner i samma kapitel, det blir ofta förvirrande (å andra sidan gjorde Virginia Woolf det hela tiden, och det funkade 😉
  4. Ha en framåtrörelse i berättelsen. Kolla att alla kapitel leder historien vidare (dock finns massor av böcker med långa utvikningar som inte har något med historien att göra, som har fungerat).
  5. Skriv inte läsaren på näsan. Många förklarar för mycket, är övertydliga. Du behöver inte gå in efter varje mening och förklara vad som händer eller hur personerna känner. Låt läsaren dra sina egna slutsatser.
  6. Undvik adverb. Sa hon lent, skrattade hon glatt, fräste hon irriterat. Det blir jobbigt att läsa och övertydligt (se punkt 6). Exempel: ”Jag hatar dig!” skrek hon argt. Om någon skriker att hon hatar dig, så är hon förmodligen arg – du behöver inte förklara alla känslor. Låt läsaren tolka själv.
  7. Undvik klyschor. Klyschor var en gång i tiden finurliga och träffsäkra beskrivningar för något. Men i dag är de slitna, känns trötta. Exempel? Ett hjärta av guld, låtsas som det regnar, inte skarpaste kniven i lådan.
  8. Tänk på tempus. Du kan växla tempus om det är ett medvetet grepp, till exempel kan en perspektivperson vara skriven i nutid, och en annan i dåtid. Dock kan du inte växla tempus i samma kapitel. Jo, förstås om du ska återberätta något eller ha en tillbakablick. Men var noga med tempus!
  9. Kill your darlings. Ett klassiskt författarråd. Ofta blir författare alldeles för förtjusta i stycken som de behåller fast de inte tillför något. När du redigerar ditt utkast (krävs ofta flera omgångar) så måste du vara skoningslös – ta bort sånt som inte behövs. Även om du fått till en bra formulering eller en spännande scen.
  10. DU är GUD i din berättelse. Det här låter så självklart, men jag har hört så många skrivande människor invända mot kritik så här: ”Men han ÄR så gammal”. ”Hon HAR tre systrar.” ”De MÅSTE först göra det där, innan det där kan hända.” NEJ. Inget måste. Det är DU som bestämmer. Om du märker att historien störs av din huvudkaraktärs ålder, kön, yrke, civilstatus osv – ÄNDRA. Om det blir för många systrar att hålla reda på, ta bort några. DU bestämmer! Gör det som krävs för din historia. Inget i din bok händer på riktigt, personerna finns inte (om du nu skriver roman). Ta makten över din egen historia!
  11. Låt andra läsa. Du BLIR blind för din egen text. Låt andra läsa. Ta till dig av det de säger. Om de har invändningar, försvara dig inte, förklara inte. Om inte läsaren förstår eller har synpunkter, så ligger det något i kritiken. Texten tillhör läsaren! Ju tidigare du förstår det, desto bättre för dig själv.

Och sist: Du vill bli antagen av ett förlag. Ja, jag förstår det! Det var min högsta dröm också! Men. Förlag antar inte manus som följer regler till punkt och pricka. Förlag antar manus som berör, väcker känslor, som man inte kan sluta läsa, som är oväntade och överraskande. Förläggare är vanliga människor, dock något mer erfarna läsare. De letar inte efter ”perfekta” manus som följer alla regler. De letar efter manus som de fastnar för, älskar. För de VET att de är vanliga människor. Och om de älskar historien, så kommer andra göra det. Så skriv en bra bok, helt enkelt! (Vilket förstås är lättare sagt än gjort. Betänk att förlagen får cirka 2 000 manus om året från aspirerande författare. Och av dem ger de ut runt 3-4 stycken.)

Strunta i alla regler – skriv din historia! Skriv den så underbart bra att förlagen inte KAN eller VILL säga nej. 

Läst mars 2018

Det blev några böcker i mars också. Och jag ligger bra till med min läsutmaning för 2018. Både i antal böcker (målet: 52 böcker i år) och variation av böcker. Vill verkligen försöka läsa olika sorters böcker. Både skönlitteratur och fackböcker. Klassiker och moderna.

Största läsupplevelserna denna månad var Fatima Bremmers Ett jävla solsken om Ester Blenda Nordström och Virginia Woolfs Mot fyren.

Här är böckerna jag läste under mars:

  1. Ett jävla solsken av Fatima Bremmer

    En fantastisk bok om en fantastisk person, som skandalöst nästan blivit bortglömd! Jag visste att hon fanns, för hon nämndes under journalistutbildningen. Men, de flesta andra som nämns i boken, hade jag bättre koll på. Ester Blenda Nordström är en urkraft, och en förebild till människa som går sin egen väg. Det är också en berättelse om en tid som på många sätt känns mer modern än vår egen. Fatima har skrivit en otroligt bra bok och jag blir imponerad av researchen.

  2. Finnas sig av Agnes Lidbeck

    Mycket fint skriven, berörande, nästan obehaglig. Pricksäker och tidstypisk. Jag gillar hennes osentimentala och avskalade språk. Den speglar huvudpersonens ”fattiga” och stränga inre.

  3. I tystnaden begravd av Tove Alsterdal

    Jag har sagt det förr, Tove Alsterdal är en av våra mest begåvade deckarförfattare. Den här är också bra. Kanske inte min favorit, men väldigt läsvärd. Är så imponerad av Tove, hur hon skriver, hur hon får ihop allt, hennes research och hennes språk.

  4. Ärren vi bär av Caroline Engvall

    Just nu läser jag mycket av Caroline Engvall i research-syfte. Tycker att hon skriver väldigt bra. Och de ämnen hon tar upp är mycket viktiga.

  5. 14 år till salu av Caroline Engvall

    Det här är en mycket viktig och sann bok. Caroline är en mästare på att skriva och man kan inte låta bli att bli berörd. Jag beundrar också det nyanserade, hur hon visar att det inte är så svartvitt, att det inte är enkelt. Livet är inte enkelt. Tessan är ett offer, också för sig själv. Såren sitter djupare än man kan tro.

  6. Mot fyren av Virginia Woolf

Jag läste denna som e-bok, och i min mobil var den cirka 570 sidor lång. Det tog nästan 150 sidor att komma in i den. Men sedan var jag fast. En riktig klassiker och man förstår varför. Så otroligt skickligt skriven. Ett fantastiskt språk som ledigt rör sig mellan det som händer mellan karaktärerna, både det som syns och det som inte syns. Precis som det är i livet så pågår hela tiden en inre monolog, föreställningar om vad andra tycker och tänker. Det som sägs högt är inte samma sak som det som tänkts eller sänds ut. Fascinerande.

Nyfiken på vad jag läst tidigare i år? Här har ni januari och februari.