Pocketspaning på Pocketparty

pocketparty2

I går var jag ju med på scen på årets Pocketparty på Sturecompaniet i Stockholm. Det var jättekul att få vara med! Nervöst förstås, eftersom det var 250 gäster och de andra talarna var riktigt stora författare. Vi skulle gå upp fem minuter var och göra varsin pocketspaning. Jag var sist efter giganterna Viveca Sten, Augustin Erba, Jan Guillou, Mats Strandberg, Joakim Zander, Denise Rudberg – och precis före den vana spanaren (från Spanarna i radio) Helena von Zwiegbergk … Ja, så ni fattar att det var lite nerver inblandade 😉

pocketparty1

Men det gick bra! Jag gjorde tre snabba spaningar (här får ni en snabbversion):

1. genreöverskridande – att fler och fler författare vågar skriva i olika genrer, och att även läsarna oftare byter genre, vilket man ser framför allt på pockettopplistan där man nu kan hitta alla möjliga böcker, inte bara deckare! Till exempel är det jättekul att en bok som De förklädda kvinnorna i Kabul ligger på 10-i-topp-listan! Själv gillar jag det genreöverskridandet. Minns när jag började skriva att jag fick höra att det var viktigt att man noga valde genre, för sedan var man tvungen att hålla sig till den. Men i dag ser vi ju hur författare gladeligen hoppar mellan barn-, ungdoms- och vuxenlitteratur. Liksom mellan deckare, chick-lit, romaner, skräck och så vidare. Inspirerande och kreativt!

2. Att, äntligen, det verkar som att fler män läser kvinnliga författare. Tidigare har det varit en sanning att män läser män och kvinnor läser både män och kvinnor. Men nu har jag fått det bekräftat att många män köper kvinnliga författare. Till exempel är det massor av män som gillar Jojo Moyes (berättade en som jobbar på Pocketshop!). Och jag tror att vi kan tacka barn- och ungdomslitteraturen (och -filmen) för detta! När jag var liten var alla huvudpersoner i böcker och filmer pojkar, nästan. Och när jag läste litteraturvetenskap, just med inriktning på barn- och ungdomslitteratur fanns det forskning som visade att pojkar läser böcker med pojkar i huvudrollen, medan flickor kan läsa böcker med både pojkar och flickor i huvudrollen. JK Rowlings har berättat att det var därför hon valde att skriva om en pojke (Harry Potter) och också därför hon valde att ge ut den under ett könsneutralt författarnamn – för att nå fler. Men de senaste 5–10 åren har vi sett massor av kvinnliga hjältar både på film och i böcker (Hungerspelen, Cirkeln, Frost och så vidare). De verkar funka på båda könen. Och det verkar smitta till vuxenlitteraturen också! Jättekul!

3. Min sista spaning var egentligen en önskan – jag vill se pocket även för barn! Varför finns det inte pocketböcker för barn? Mina tre barn läser mycket, särskilt den yngsta. Visst kan man låna på biblioteket, men hon är ju som jag att hon vill ha böckerna! Hon har 90 kronor i månadspeng. Om även barnböcker så småningom kom på pocket så lovar jag att hon skulle gå och köpa en bok i månaden! Vore inte det bra för läsfrämjandet?

Tack alla som kom och lyssnade, och tack alla som kom fram och sa snälla saker efteråt!

pocketparty

Pocketparty

pocketparty

I kväll är det PocketpartySturecompaniet i Stockholm. Jag vet inte exakt vad det innebär, för jag har aldrig varit med. Men jag ska i alla fall vara med på scen och spana lite på pocketböcker tillsammans med några andra författare. Inte vilka författare som helst, utan riktigt stora namn som Viveca Sten, Helena von Zweigbergk, Denise Rudberg, Jan Guillou, Mats Strandberg, Augustin Erba, Joakim Zander och så lilla jag! Superkul! Lär bli rätt nervös, men det brukar gå över när jag väl sitter där! Önska mig lycka till!

Skrivarkurser

Många skrivande människor är nyfikna på skrivarkurser. Jag går just nu min femte. Den är liksom de tidigare på kvällstid, varannan vecka cirka 3 timmar. Till varje gång får man lämna in cirka 20 sidor, som alla i kursen läser (och man läser förstås de andras texter). Lärare denna gång är den legendariske Sören Bondeson. Jag har länge varit nyfiken på honom och hans kurser, eftersom han har ett fantastiskt trackreckord. Han har hjälpt många, många författare. Jens Lapidius, Camilla Läckberg, Åsa Larsson, Hanna Lindberg, Mikaela Bley, Denise Rudberg och många, många fler.

Det är en riktigt bra kurs! Och Sören är väldigt bra. Lugn och sansad och uppmuntrande. Men det jag tycker är bäst med kursen är de andra deltagarna. Just i den här kursen är det extra roligt för att alla har kommit så långt. Det är några som tidigare är publicerade, eller har gett ut böcker själv. Alla har kommit långt med sina manus. För är det något jag har lärt mig under alla kurser jag har gått så är det att det är STOR skillnad på att skriva några sidor, jämfört med att skriva ett helt manus. Det här är femte kursen jag går, så jag har rätt mycket erfarenhet och har mött många kursdeltagare. Många, många av de jag har mött har varit duktiga på att skriva. Det har varit färre som har varit duktiga på att verkligen slutföra ett helt manus. För det är det som är det absolut svåraste. Jag har läst enstaka sidor som har varit briljanta, men det har varit långt ifrån en bok. 1–3 sidor gör ingen roman. Det krävs 200–250 sidor för att få ihop en roman! Och det är också stor skillnad på att ge feedback på en bra text på en sida, eller att ge feedback på 20 sidor som ingår i ett större bygge på kanske 250. I den kurs jag går nu har alla kommit så pass långt att man inte behöver prata om exakt ordval eller haka upp sig på någon liten felstavning eller felformulering. Det handlar framför allt om större frågor – hänger det ihop, är det trovärdigt (inom sin genre), finns det en framåtrörelse, är det bra gestaltat, är scenen intressant, hur fungerar sidohistorierna, kan man göra mer med karaktärerna, utveckla tematiken? Ja, den typen av frågor.

Och jag älskar att diskutera sånt här!

Jag vet att det finns en viss skepsis mot skrivarkurser. Det finns de som tror att de som går sådana blir likriktade. Att det dödar det egna språket, den egna stilen. Men nej, för mig har det varit precis tvärtom! Man förädlar! Man utvecklar sin egen stil. Man förbättrar och får fram det som är unikt med just dig som författare. Hantverket är tillräckligt svårt som det är. Det finns inga genvägar, enkla formler, enkla regler. Att skriva är jättesvårt! Att skriva bra är ännu svårare! Jag har haft otrolig stor nytta av alla skrivarkurser jag har gått. Och framför allt har jag träffat så många trevliga, spännande, intressanta människor.

Om du vill läsa mer om skrivarkurser, och mina erfarenheter av skrivarkurser så har jag skrivit om det tidigare – HÄR!

 

Plats 41 i Ungern!

I går fick jag ett mejl från min omtänksamma ungerska översättare! Jag ligger tydligen, just nu, på plats 43 över mest sålda böcker (alla genrer) på den ungerska nätbokhandeln Bookline.hu. Jag var ju tvungen att gå in i dag igen och ni kan ju förstå min glädje – jag hade klättrat till plats 41!

Skärmavbild 2016-04-22 kl. 11.27.19

Genre: Domestic noir

Vad är det egentligen för sorts böcker du skriver? Skriver du deckare? Det är en vanlig fråga jag får. Och nja … inte riktigt deckare. Deckare för mig är när det är ett brott som har begåtts i början av boken och någon försöker lösa brottet och ta fast den skyldiga. Oftast är det poliser som leder arbetet. Men det kan även vara jurister, journalister eller vanliga människor. Deckare är inte sällan delar i en serie, där samma huvudperson återkommer i flera böcker. Det finns en tydlig hjälte, även om det kan vara en antihjälte.

I mina böcker finns det visserligen gåtor, och även brott. Men det är mer psykologiskt. Och det finns ingen tydlig hjälte. Gåtorna utspelar sig mellan människor, på ett psykologiskt plan, och utgången är oviss. Det är inte självklart att det goda vinner på slutet. Även om läsaren förstås får svar på sina frågor (det tycker jag är viktigt, man måste knyta ihop och lösa gåtorna i slutet, annars bli man som läsare besviken).

Därför brukar jag säga att jag skriver thrillers. Det är en mer rättvis benämning än deckare. Psykologiska thrillers. Det ska vara läskigt, mörkt, gåtfullt. Sedan finns det en undergenre till psykologisk thriller och det är Domestic Noir. En genrebenämning jag verkligen gillar och som på ett träffsäkert sätt ringar in det jag skriver. Så här beskrivs genren Domestic NoirWikipedia:

”In a nutshell, Domestic Noir takes place primarily in homes and workplaces, concerns itself largely (but not exclusively) with the female experience, is based around relationships and takes as its base a broadly feminist view that the domestic sphere is a challenging and sometimes dangerous prospect for its inhabitants. That’s pretty much all of my work described there.” 

I en typisk Domestic Noir rör vi oss i en ganska begränsad miljö. I familjen och den närmaste kretsen runt omkring, det kan vara på en arbetsplats eller i ett grannområde. Det kan vara flera familjer. Under ytan bubblar det av en massa känslor, hemligheter, och även brott.

När DN-journalisten Catia Hultqvist för ett tag sedan skrev en krönika i DN om genren förklarade hon dess popularitet så här:

”En förklaring skulle kunna vara att domestic noir är en reaktion på den tillrättalagda bilden av familje­livet som presenteras på sociala medier. Båtfärder, skuttande barn, mysiga grillkvällar. Far ror och mor är rar. Instagram kallas visserligen för ”bilddagbok”, men är för de flesta en dagbok som konsekvent utelämnar skuggorna.”

Och så här skriver tidningen Independent om genren:

”Much has been written on this subject suggesting that, as a generation of Facebookers and Instagrammers, we are hooked into a sanitised online version of ourselves, keen to present a manipulated and buffed-up doppelgänger to the world when underneath everything is far from OK. Often I’ve heard it said that social media makes us unhappy, that seeing ‘other’ people enjoying the perfect holiday, being the most loved-up, or part of the happiest family, makes the rest of us feel inadequate, even though in our heart of hearts we know that those sun-drenched smiling snapshots are just manufactured selfies of the good bits. When the camera gets put down, it’s back to reality, and out come the daggers.”

Jag älskar att utmana den där bilden av familjemyset. Visa sprickorna under ytan, krackelera fasaderna. Allt är inte som det verkar. Man skulle kunna säga att hela genren är en reaktion mot den tillrättalagda familjebilden.

Kända Domestic Noir-författare är Gillian Flynn (Gone Girl), Paula Hawkins (Kvinnan på tåget), Caroline Kepnes (Du) och Louise Doughty (Kvinna inför rätta). Här i Sverige har vi flera duktiga författare som skriver i genren: Caroline Eriksson (De försvunna) till exempel. Jag skulle också säga att Sigge Eklunds In i Labyrinten hör till genren. Själv är jag väldigt inspirerade av Karin Alvtegens S-serie från 90-talet (Skam, Skuld, Svek, Saknad), men också författare som Sara Kadefors (Fågelbovägen 32 och Borta bäst till exempel) och Marie Hermansson (Musselstranden och Hembiträdet till exempel).

Har ni läst några andra bra Domestic Noir-böcker får ni gärna tipsa i kommentaren!

Boktipset, läsare och betyg

Några gånger i veckan brukar jag gå in på sidan Boktipset och kolla om det är någon där som har läst min bok Den åttonde dödssynden. Jag har ju fått en hel del bra recensioner på olika bokbloggar och även några tidningar. Men här tänker jag att det är vanliga läsare. Så jag är alltid väldigt spänd när jag går in. Är det någon som har läst, har de gillat den, eller inte? Vilket betyg har de satt. Jag tror, helt ärligt, inte läsare förstår hur viktiga de är. Hur otroligt mycket det betyder för en författare att någon har läst, och gärna tyckt till.

Och i dag när jag var inne så såg jag att en person läst boken och gett den en fyra! Stort, stort tack!! Jag blev jätteglad!

Långsamt, långsamt framåt

Det gäller att ha tålamod när man skriver bok. Jag redigerar och går igenom hela mitt manus nu. Tycker ibland att det går plågsamt långsamt. Fastnar lätt. Är ofta okoncentrerad och vandrar iväg i tankarna, gör annat (kollar facebook, hänger tvätt, läser mejl, surfar runt, går ut med hunden, hänger tvätt …). Och det kan ta tid att skriva om ett helt stycke. Nu med lite mer eftertanke än förra gången. Frustration blandat med lust. För det är samtidigt väldigt roligt! Texten växer fram, nu när historien redan finns. Hittills känns det helt okej. Även om jag ibland rodnar när jag läser något uselt stycke. Vad tänkte jag när jag skrev det där? undrar jag då. Men som helhet känns det ändå okej. Jag har ingen aning om ifall det håller! Men jag hoppas det.

Det blir ungefär 10 sidor om dagen. Nu har jag hunnit till sidan 66. Och hela manuset är knappt 200. Vi pratar inte boksidor nu, utan sidor i word. Det blir ungefär 350 boksidor.

Redigering

7dbaaf70fe2354fdad73d29fd61ca45d

Många tror att man skriver en historia och sedan är den klar. Jag skulle vilja säga att det är precis tvärtom. Man skriver sin historia och det är efter det allt börjar. Redigeringen är ett stort och viktigt arbete. Om man jämför med en konstnär som hugger ut en bit sten, så är att skriva första utkastet som att hugga ut rätt storlek. Sedan börjar själva skulpterandet. De fina linjerna, uttrycken, detaljerna.

Badge_EditingQuote

Visserligen är mitt första utkast väldigt detaljerat. Det är en färdig berättelse. Men det skulle inte hålla att trycka. Den behöver både grovfilning och finpolering innan den blir färdig.

imgres

Jag började på allvar med första redigeringen i går. Historien har fått vila ett tag (cirka 1,5 vecka). Jag går igenom den från början. Skriver igenom de flesta scener på nytt. Det handlar alltså inte om att byta något ord här och där, utan ofta om att faktiskt skriva helt om. Vissa stycken kan jag behålla. Nu kan jag ju historien, vet var den ska, hur mina personer ska utvecklas. Nu passar jag på att fördjupa karaktärerna och lyfta fram det som är viktigt.

EditingInspiration2

Min plan nu är att försöka hinna redigera 8–10 sidor om dagen. I går hann jag bara 5, men i dag har det gått lite fortare. Jag är redan uppe i 10 sidor. Manuset är cirka 200 sidor just nu, så det betyder att det kommer att ta minst 20 dagar.

Vad händer sedan då? Jo, sedan ska jag läsa igenom allt, kanske fixa till lite småsaker och om det är tillräckligt bra ska jag låta någon eller några provläsa. Det blir i början av maj ungefär, om jag håller min tidsplan.

På fjärde plats!

Ofta kan jag inte låta bli att gå in på adlibris och följa försäljningen där. Jag har ju ingen aning om hur många ex av min bok Den åttonde dödssynden de säljer, men hela tiden uppdaterar de sidan över bäst sålda. På senare tid har jag pendlat mellan cirka plats 70–100 bland inbundna thrillers på svenska. Det är ju så det blir, man puttas ner allt eftersom det kommer nya böcker. I början låg jag ju på topp 10, men det varade bara i några veckor.

Så gick jag in nu, och upptäckte att jag låg på plats 4 bland bäst sålda (inbundna på svenska) thrillers! Helt fantastiskt! Det har förstås med priset att göra. Min bok är en av dem som de satt ner till 99 kronor. Men ändå!! Det är en hel del böcker som säljs till nedsatt pris!

Skärmavbild 2016-04-12 kl. 13.33.40

Hur marknadsför man sin bok?

Ett vanligt diskussionsämne på olika forum för författare är marknadsföring. Hur ska man egentligen nå ut med sin bok och sitt författarskap? Hur gör man? Och jag förstår varför frågan dyker upp om och om igen. För det är verkligen inte lätt.

För det första är konkurrensen otroligt hård. Det kommer ut mängder av böcker varje år. Att nå ut i bruset är inte lätt.

Och även om man når ut är det inte säkert att det genererar köp av boken. Till exempel brukar många debattböcker bli ordentligt omskrivna och debatterade. Men de flesta debattböcker säljer inte särskilt mycket. Jag vet, för jag skrev en debattbok 2009 (Skriet från kärnfamiljen) – den sålde visserligen rätt okej, men inte i proportion till hur mycket den syntes i media (DN, SvD, SVT Debatt, Aftonbladet, Expressen, amelia, mama, mängder av radiodebatter …).

Jag har tidigare skrivit om att få författare kan leva på enbart sitt skrivande. Det måste till något mer – antingen ett annat jobb vid sidan av, eller att man drygar ut bokskrivandet med föreläsningar, modereringar, krönikeskrivande och så vidare.

Men hur gör man då för att marknadsföra sin bok? Det absolut bästa knepet är att skriva en så bra bok som möjligt, hitta några riktiga entusiaster, ambassadörer, som verkligen tycker om boken. Och sedan hoppas på att de sprider ordet!

Ja, jag vet, det låter helt omöjligt. Men faktum är att du kan prata om din bok hur mycket som helst! Men det är först när ANDRA pratar om den som det verkligen kan hända något!

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann var en sådan bok, som det pratades om. Likadant med Konsten att höra hjärtslag. Det är en sådana där ofattbara succéer, som har sålt hur mycket som helst. Jo, båda böckerna har bra förlag i ryggen (Pirat och Bonnier), men ändå. Att det lyfte som det gjorde för de här böckerna var för att ordet spreds. Människor som läste blev förtjusta och rekommenderade den vidare.

Men vad kan du som författare då göra? Vad har jag gjort för min bok Den åttonde dödssynden?

  1. Synlighet. Prata om din bok, både irl och i sociala medier. Jag är aktiv på facebook, instagram, twitter och så bloggar jag här. MEN om man bara tjatar om att folk ska köpa ens bok så fungerar det inte. Du ska synas, men inte vara för säljig. Jag försöker skriva lagom mycket om min bok. Jag fattar att folk skulle tröttna rätt snabbt om jag gjorde det dagligen. JAG tröttnar på folk som hela tiden pratar enbart om sin bok. Envägskommunikation (monolog) är aldrig kul 😉 Däremot berättar jag om något nytt har hänt. Om den är såld till ett nytt land, om den kommer i pocket, ibland hänvisar jag till någon fin recension, sådana saker. Jag utgår från mig själv, vad skulle jag själv vilja veta från andra författare som jag är intresserad av? Jag vill veta hur de gjorde, jag vill veta hur det går, jag vill veta om de kommer ut med en ny bok, jag vill gärna veta om de ska vara med i media på något sätt. Men jag vill inte ha en massa säljbudskap i mitt flöde.
  2. Media. Det här är inte lätt, och jag vet mycket om det här eftersom jag har varit journalist i hela mitt liv. Vad handlar din bok om? Vem är du? Vilken målgrupp? Försök hitta någon tidning eller annat medie som passar. Skriver du en roman om kvinnor 50+, ja, då kan M-magasin vara intressant. Skriver du om mammaliv kan tidningen mama vara intressant. Skriver du om psykisk ohälsa kan en psykologtidning vara intressant. Är din hjälte präst kanske Kyrkans tidning är rätt. Lokal förankring är alltid bra. Utspelar sig dina böcker på en speciell plats ska förstås de lokala medierna skriva om dig. Och har du själv ursprung från någon mindre ort ska du givetvis kontakta ortens lokala medier. Detta för mig in på punkt 3:
  3. Sälj dig själv! Tidningar vill sällan skriva om enbart din bok. Och ytterst få vill recensera (vi återkommer till det). Men DU kan sitta på en fantastisk historia! Vad är din story? Är du läkare? Psykolog? Polis? Det finns säkert massor av intressant i din historia. Har du varit med om något spännande? Någon resa (inre eller yttre) som andra kan inspireras av? Hur var din uppväxt? Har du några intressanta hobbies? I maj är jag med i Topphälsa om min träningsutmaning som jag gjorde i sociala medier förra året (jag gick ut och utmanade mig själv och min man att köra 150 träningspass under ett år). Det står inte mycket om min bok i artikeln, men den nämns i faktarutan och jag presenteras som författare. Det är värt mycket det också! Jag har varit med på alla möjliga grejer, nyligen var jag och min hund med i ett hundastro i amelia! Och tidigare var jag med i DN under deras vinjett Min soffa. Tänk alltså inte bara författarskap och bok. DU kan vara intressant för media också!
  4. Recensioner. I vanliga tidningar är det jättesvårt att bli recenserad. På redaktionerna ligger det drivor av recensionsex som skickats på vinst och förlust. Här kan det också vara bra att kolla först, är det här en tidning som kan tänkas vilja läsa min bok? Stämmer våra målgrupper? Passar min bok för deras målgrupp? Mejla gärna kulturredaktören och fråga om de är intresserade. Men även om de säger ja får du inte bli arg om de inte sedan recenserar den! De väljer själva, och det är det som är journalistik, till skillnad mot köpt reklam. OM du kontaktar tidningarna – mejla! Skriv kort! Var trevlig! Kolla stavning! Skriv aldrig till allmänna red-mejl-adresser, kolla upp vem som håller i kultursidorna. Mejla aldrig chefredaktören. Däremot kan redaktionschefen fungera. (Här har jag samlat några av recensionerna jag har fått på Den åttonde dödssynden)
  5. Bokbloggare – jag brukar själv läsa en hel del bokbloggare och många är superduktiga! Min erfarenhet är att det är lättare att få recensioner av dem än av tidningarna (som har så begränsat med plats och tid). Kolla gärna upp olika bokbloggare, brukar de läsa böcker i din genre? Skriv till dem och fråga om de är intresserade! Jag har lärt känna många bokbloggare genom att de har läst mina böcker. Och här har jag hittat några riktigt fantastiska människor, som är just det där jag pratade om tidigare – andra som faktiskt pratar om och sprider min bok! De är hur viktiga som helst för mig! Och jag hoppas att jag har lyckats förmedla det till dem också. Många av dem följer jag i sociala medier, håller kontakten med. Dels får jag nya boktips av dem (jag läser ju mycket själv också), dels håller jag koll på om de skriver något om min bok. Jag bloggar givetvis om jag får en recension! Se förra inlägget – jag blev jätteglad när jag hittade den här recensionen!
  6. Signeringar! Jag har själv varit superdålig på signeringar. Men jag vet många författare som kontaktar bokhandlar på egen hand och sitter en dag och signerar i butik. Ett jättebra sätt att nå ut. Även om man inte säljer jättemånga böcker!
  7. Föreläsa! Jag har gjort det lite, lite grann med min bok. Men alla tillfällen att få komma ut och prata om sin bok, kanske på ett bibliotek, i en bokhandel är bra tillfällen. Eller varför inte till en privat bokklubb? (Är det någon som har en bokklubb där ute som vill att jag ska komma, hör av er! Jag kommer gärna!) I februari var jag till exempel med och pratade på Skrivarakademins debutantkväll.
  8. Annonsering? Jag vet att det finns författare som annonserar, bland annat på Facebook. Och det fungerar säkert till viss del. Men jag har aldrig gjort det och skulle nog inte göra det. Går återigen till mig själv – jag skulle aldrig köpa en bok som annonserades på Facebook. Men som långsiktig strategi, att öka synligheten för boken kan det nog fungera! Det gäller ju att synas, om och om igen. Till slut kanske någon ändå blir nyfiken och testar! Har man då tur lyckas man få en till person som gillar ens bok och blir en ”ambassadör”.
  9. Var generös! Mot andra författare, mot journalister som hör av sig, mot fantastiska bokbloggare som skriver fint om din bok, mot vänner och bekanta som läst din bok … Jag skriver mycket om andra böcker. Jag rekommenderar de böcker och författare jag gillar. Ofta. Jag tror på ett givande och tagande. På kommunikation. Att jag blivit intervjuad så många gånger tror jag också beror på att många vet att jag är lätt att ha och göra med. Jag krånglar inte, jag är trevlig, jag ställer inte en massa krav. Jag förstår att artikeln är till för läsaren och inte för mig. Om jag vill göra reklam får jag köpa mig reklamplats. Får jag möjlighet att vara med på redaktionell plats ska det vara på tidningens villkor.

Nu har ju jag ett förlag också. Ett väldigt bra sådant: Norstedts! Och de gör en hel del också. Till exempel är det de som skickar ut rec-ex, jag har inte behövt göra det alls. De kontaktar också tidningar, men många intervjuer har jag fixat själv (rätt naturligt, eftersom jag är i branschen). Sedan gör ju de det stora jobbet med att få ut min bok i bokhandeln! Alla böcker når inte ens bokhandeln! De ser till att boken finns att köpa när någon väl är intresserad. Och det är ju a och o! Sedan berättar de i sina kanaler om det händer något nytt med min bok.

Jag utgår mycket från mig själv när jag tänker marknadsföring. Eller snarare, jag tänker inte så mycket marknadsföring (egentligen aldrig). Jag tänker istället i termer av att dela med mig, kommunicera, synas. Jag skriver hellre ett sådant här inlägg som du nu just läser, än lägger upp en annons på Facebook. Du som läser behöver absolut inte köpa min bok! Men kanske någonstans blir du ändå mer intresserad av mig som författare än om du bara såg en annons på Facebook? Jag är själv väldigt känslig för reklam. Allt handlar om kommunikation. Om att ge och ta. Att vara ärlig och autentisk. De flesta människor i dag är så pass medvetna och vana att de ser igenom falsk marknadsföring. Jag tror att de flesta är som jag.

Till syvende och sist handlar det egentligen bara om en sak: skriv en tillräckligt bra bok! Och det är inte du som avgör om den är tillräckligt bra. Det är läsarna! Det är ett mantra jag bär med mig varje dag. Jag måste förtjäna varje läsare.