Motstånd = utveckling?

Jag har skrivit på. Rätt ordentligt, faktiskt. Nu börjar jag närma mig upplösningen i mitt nya manus. Det är nog en fjärdedel kvar, men det är nu saker ska hända slag i slag. Och jag märker att jag blir lite förlamad. I dag och i går har det gått trögt med skrivandet. Visserligen fick jag ur mig 8 000 tecken i går, men de satt långt inne.

Det verkar som att jag har lättare för att etablera en historia, dra igång den, presentera karaktärerna, plantera ut alla mystiska saker. Men nu, då ingen ny karaktär ska presenteras, utan tvärtom säcken knytas ihop, ja, då blir det svårt.

Min skrivlärare Annica sa vid något tillfälle att skrivblockeringar ofta kommer när man ska skriva nyckelscenerna, när det faktiskt ska hända något. Så känner man ett motstånd så kan det vara just det. En viktig vändpunkt i historien. Jag försöker tänka så: motstånd är utveckling. Eller i alla fall om man jobbar sig igenom motståndet. Det är som i träning. När mjölksyran sätter in, när musklerna darrar och vägrar göra en till övning, ja, det är då du blir starkare.

Sedan kan det vara att jag har ett motstånd mot att skriva actionscener. Jag gillar mer spänningen mellan människor i lugnare miljöer. Där nyanser i samtalet kan anas, där det finns en undertext. Där människor beter sig och säger saker men egentligen menar något annat.

Nu ska jag skriva ren action. Nu kommer upplösningen. Svårt, svårt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *