Tvivel

Jag kämpar på med min uppföljare. Det har gått bra. Jag har hunnit skriva långt på historien. Men nu börjar tvivlen smyga sig på. Det är tur att jag känner igen mönstret. För just nu finns det mest en massa negativa tankar i mitt huvud: Det här är helt meningslöst. Ointressant. Banalt. Klyschigt. Och ständigt ställer en inre kritiker mig frågor som: Vem ska någonsin vilja läsa det här? Varför gör du det här? Vem tror du att du är?

Och så domen: Du kommer aldrig kunna skriva en bok igen. 

Jag försöker ta mig igenom de här stunderna genom att påminna mig själv om att det är en del av den kreativa processen.

779ea68ce4b3ad0406d110c1c5c33049

Samtidigt kan jag ju inte låta bli att tänka – kanske har jag rätt? Kanske är det här bara skit? Men ska jag låta det stoppa mig? Nej. Även om det är svindåligt det jag skriver nu, så måste jag slutföra det. Och det som är dåligt kan bara bli bättre. Då får jag väl fixa det sen. Det är ju inte slutversionen jag skriver nu.

Jag VET allt detta. På ett intellektuellt plan så förstår jag exakt var jag befinner mig just nu. Men på ett emotionellt plan så är det bara jävligt jobbigt.

Försöker minnas denna:

imgres-1

Motstånd = utveckling?

Jag har skrivit på. Rätt ordentligt, faktiskt. Nu börjar jag närma mig upplösningen i mitt nya manus. Det är nog en fjärdedel kvar, men det är nu saker ska hända slag i slag. Och jag märker att jag blir lite förlamad. I dag och i går har det gått trögt med skrivandet. Visserligen fick jag ur mig 8 000 tecken i går, men de satt långt inne.

Det verkar som att jag har lättare för att etablera en historia, dra igång den, presentera karaktärerna, plantera ut alla mystiska saker. Men nu, då ingen ny karaktär ska presenteras, utan tvärtom säcken knytas ihop, ja, då blir det svårt.

Min skrivlärare Annica sa vid något tillfälle att skrivblockeringar ofta kommer när man ska skriva nyckelscenerna, när det faktiskt ska hända något. Så känner man ett motstånd så kan det vara just det. En viktig vändpunkt i historien. Jag försöker tänka så: motstånd är utveckling. Eller i alla fall om man jobbar sig igenom motståndet. Det är som i träning. När mjölksyran sätter in, när musklerna darrar och vägrar göra en till övning, ja, det är då du blir starkare.

Sedan kan det vara att jag har ett motstånd mot att skriva actionscener. Jag gillar mer spänningen mellan människor i lugnare miljöer. Där nyanser i samtalet kan anas, där det finns en undertext. Där människor beter sig och säger saker men egentligen menar något annat.

Nu ska jag skriva ren action. Nu kommer upplösningen. Svårt, svårt.

Respons från Holländska förlaget

I går fick jag mejl från min holländska förläggare på mitt holländska förlag Uitgeverij Cargo. Det var ett fantastiskt fint mejl. Hon hade precis läst den holländska översättningen och skrev så här om min bok (jag frågade om jag fick citera henne och det fick jag!):

”It was a nasty, grey February weekend, but you made it shine! I’ve enjoyed every page of your book, empathized with the characters, and loved every minute of it!
Congratulations, what an intense, psychological crime novel this is. Intense, contemporary and very, very creepy. What an astonishing achievement for a first time author.
This certainly makes me looking forward to your next novel, which I’m told you’re writing at the moment?”

I augusti/september kommer min bok De achtste doodzonde ut i Nederländerna.

Så här ser omslaget ut! Som ni ser fick jag ta bort ett namn i efternamnet – för att det inte skulle bli för krångligt för de holländska läsarna 😉

Aldén-De achtste doodzonde

Och så här fint presenterar de mig i sin katalog:

holländska katalogen

Att ha en förläggaren

I går åt jag lunch med min förläggare. Vi träffades i Gamla stan och det kändes extra litterärt när Horace Engdahl satt några bord bort.

Det är väldigt speciellt att skriva på sin andra bok. Och redan ha en förläggare och ett förlag. Första gången skrev jag ju på vinst och förlust. Det fanns inga garantier. Egentligen talade statistiken totalt emot att jag över huvud taget skulle få en förläggare. Det handlar om några promille som får kontrakt. Men nu skriver jag på, och min förläggare säger: ”Skicka till mig när du känner att du är redo att låta mig läsa.” Det finns ju inga garantier nu heller. Jag har ju inget skriftligt. Norstedts skulle ju kunna säga att det här är skit, det här vill vi inte ha med att göra. Men jag tror och hoppas att de inte gör det. Tvärtom är de beredda på att få in ett manus som kan behöva lite bearbetning och i så fall hjälpa mig med det. Och det är ju fördelen med att ha ett förlag.

Jag berättade lite kort om vad jag skriver på, och min förläggare tyckte att det lät lovande. Jag känner själv att det skulle kunna bli något. Som vanligt har man höga ambitioner, många fina idéer, men det är genomförandet som är det svåra. Så vi får väl se hur jag lyckas.

I går hade jag i alla fall en riktigt bra skrivardag. Fick ihop mer än 20 000 tecken! Och löste några små dilemmor jag har haft med historien. Skulle nog vilja påstå att jag har skrivit hälften av historien nu. Hälften av arbetet är förstås inte utfört, men att ha skrivit hälften av historien är riktigt bra!

Har du hela historien i huvudet?

En av de vanligaste frågorna jag får när jag pratar med människor om mitt skrivande är: Har du hela historien klar i huvudet?

Därför tänkte jag berätta lite om hur jag gör när jag skriver. Jag tror inte att jag är särskilt unik, många författare känner säkert igen sig. Men samtidigt finns det minst tusen sätt att skriva en bok. Mitt sätt är bara ett sätt, och inte nödvändigtvis rätt.

96a9a6586bfe8ef8696d4db726703886

Att skriva en roman är ett jätteprojekt. Om du är journalist som jag vet du att en lång artikel är cirka 10 000 tecken. Skriver du 20 000 tecken så är det superlångt, och förmodligen ett uppdrag för en mindre tidskrift och du får breda ut dig på minst 10 sidor. Jättelångt alltså! En relativt kort roman är 400 000 tecken. En normallång roman är minst 600 000 tecken. Det är väldigt många mer tecken. Väldigt mycket mer text som ska hållas samman i en historia som hänger ihop.

När man börjar på ett blankt papper har man förstås inte alla de där 400 000–600 000 tecknen i huvudet. Men man har en story. I alla fall har jag det.

Jag skriver ner min historia i ett rätt enkelt synopsis. Hur börjar historien (vad sätter igång den), vad händer, vilka är vändpunkterna, hur slutar den.

Därefter gör jag en handlingslinje – i vilken ordning kommer scenerna. Det är inte nödvändigtvis samma som ett synopsis. När man som jag skriver spänning så portioneras ledtrådar ut längs vägen. Allt berättas ju inte på en gång. Även om det redan har hänt, så att säga. Det är viktigt att JAG som författare vet exakt vad som har hänt. Men i manuset skrivs inte allt ut. Förstås. Då skulle jag döda en stor del av spänningen.

Jag har alltså en historia, i grova drag. Jag har ett synopsis. Jag har en handlingslinje. Jag skriver ner, väldigt kortfattat, vad varje scen ska handla om.

För mig är det viktigt att inte tappa tempo, att inte tappa läsarnas intresse. Därför får ingen scen vara oviktig. Varje scen måste leda historien framåt, ha ett syfte. Ibland kan det vara att etablera några karaktärer och deras egenskaper. Men oftast är scenerna till för att driva historien framåt, ge ledtrådar, få saker att hända. Varje scen har ett syfte!

Ett syfte har även varje karaktär. Eller en funktion. I verkliga livet kan det ju finnas massor av människor som inte för historien framåt, eller flera personer som är rätt lika och som egentligen fyller samma syfte. Men i ett manus funkar inte riktigt det. Jag försöker göra mina personer olika och så ska de ha konflikter sinsemellan. Och då menar jag inte att de nödvändigtvis måste bråka. Utan att det måste finnas motsatser, krockar mellan dem. Om någon är blyg är den andre gåpåig. Är någon långsam är en annan snabb. Enkelt förklarat. Det ska skava mellan människorna. För det är då saker och ting händer, det är då det blir intressant.

Till varje person har jag skrivit ett personkort, där jag har skissat upp vem den här personen är. I början kan vissa personer inte vara helt ”färdiga”, men de brukar utkristallisera sig allt eftersom. Jag kommer liksom på varför de är där, vilken funktion de ska ha. Och då får de egenskaper som leder till det.

Jag skriver kronologiskt. I stort sett. Jag följer mitt synopsis, skriver scen för scen. När jag har avslutat en scen skriver jag lite kortfattat för mig själv vad nästföljande scener ska handla om. Sedan låter jag berättelsen flöda. Då kan det hända allt möjligt, men det finns fortfarande en riktning, något ska komma ur scenen. Men vägen dit vet jag inte exakt. Och så håller jag på så tills jag kommer till slutet. Om jag fastnar hoppar jag helt enkelt över en scen och skriver nästa. Om en scen är väldigt svår att skriva funderar jag på två alternativ: 1. Är den svår för att den är tråkig? Om jag tycker den är tråkig att skriva, kommer inte då läsarna tycka att den är tråkig att läsa? Behövs den verkligen? 2. Är den svår för att det är en nyckelscen – som är avgörande för själva historien? Ja, då måste jag kämpa mig igenom den. Motstånd betyder utveckling. Både jag och historien utvecklas.

Under resans gång kan jag komma på nya vändningar, nya karaktärer, nya förbindelser (jag gillar att knyta ihop historien), nya symboler (viktigt med symbolik, tycker jag) eller nya teman (jobbar mycket med tematik). Och så kan det bli så att jag får gå tillbaka och skriva om. Skriva in det där i de tidigare scenerna.

När man skriver spänning har man slutit ett kontrakt med läsaren, som har på sig spänningsglasögonen. Läsaren letar instinktivt efter ledtrådar, försöker hitta samband, försöker förstå gåtan. Därför kan inte vad som helst hända. Det låter kanske konstigt, men tänk efter själv? Om du läser en bok och det plötsligt blir en ny historia, och sedan får den ingen förklaring, då blir man som läsare irriterad. Eller om det visar sig att alla ledtrådar som lagts ut inte betydde något, utan det var bara någon av karaktärerna som helt plötsligt visade sig vara psykopat. Då har man inte uppfyllt sin uppgift som spänningsförfattare, tycker jag. I en vanlig roman kan egentligen vad som helst hända. Men inte när man skriver spänning. Även om man som jag inte skriver klassiska deckare, så finns det vissa saker man måste förhålla sig till i sin bok.

Ja, så här gör jag. I grova drag. Sedan blir det förstås en massa dålig text, mycket stryk och misslyckanden under resans gång. Därför väntar jag aldrig på inspiration, utan skriver ändå. Vet att det enda sättet att komma vidare (i alla fall för mig) är genom att fortsätta skriva.

Fortsätt skriva! Fortsätt skriva! Fortsätt skriva!

Besatt av antal tecken

Hela mitt huvud är fyllt av tecken. Jag jagar ständigt nya tecken. Mitt mål är att producera 10 000 tecken om dagen (cirka 7–8 A4:sidor), men det är inte många dagar jag klarar det …

I går fick jag i alla fall ihop 12 000 tecken! I dag har jag hittills fått ihop 8 000. Ska försöka få till 2 000 till innan det är dags att duscha och åka in till stan och träna.

Jag tänker hela tiden på antal tecken. Är besatt av volymer. Det kan tyckas trist och inte särskilt kreativt. Men mycket av skrivandet handlar om volymer. Om att producera stora mängder text. Komma vidare i berättelsen. Även om det man skriver just nu inte egentligen håller måttet.

Sånt kan man fixa sen. Det viktiga är att inte fastna. Att inte fortsätta skriva. Mitt mål är hela tiden att komma vidare i historien, att komma närmare slutet. Medan jag skriver försöker jag tänka bort om det är bra eller dåligt. Det går ju förstås inte. Men jag försöker i alla fall. Jag grubblar hela tiden på om historien håller. Men jag sitter inte och väljer varenda ord. Skulle jag göra det skulle jag aldrig bli klar. Det får komma sen. Under någon av alla redigeringsvändor (som jag vet ofrånkomligt kommer).

Minst 400 000 tecken ska det bli när historien är färdig. Sedan börjar redigeringen, bearbetningen, omskrivningarna, omdisponeringen, strykningarna.

Kämpar på med mina tecken.

All publicitet och så vidare …

I dag fick jag senaste amelia hem i brevlådan. Av en anledning. Jag och min hund Charlie är med i deras hundastro! Ja, jag trodde nästan det var ett skämt när jag fick frågan (var faktiskt ett tag övertygad om att det var ett prank initierat av redaktionschefen på tidningen där jag jobbade, för att jag precis skulle sluta – och gå på min tjänstledighet, men det var det ju inte).

Det var hur som helst kul att vara med! Och jag tänker att jag behöver all publicitet jag kan få. Vill ju att så många som möjligt ska veta om att Den åttonde dödssynden kommer på pocket i maj, så vad gör man? All publicitet är ju bra publicitet. Och det här var ju bara kul! Roligt att få visa min fina hund, Charlie!

Så här ser det ut i senaste amelia:

hundastro

Och Charlie fick till och med en puff på omslaget! Hur många hundar kan skryta om det? Kolla bara här:

amelia

(Voff, hon är vädur!)

Att skriva på heltid

writer's clock

Det här är min tredje vecka på min fem månader långa tjänstledighet. Jag skriver alltså på heltid för första gången i mitt liv. Det är lite speciellt. Och en omställning i mitt liv, minst sagt. En lyxig sådan! Men inte helt problemfri (vilket jag inte hade väntat mig heller). Värst är nog känslan av att slösa bort tiden. Att fastna i annat än skrivandet.

Jag har alltså alltid jobbat heltid innan. Och med tre barn och många aktiviteter så har tiden att skriva varit knapp. Därför har jag bara skrivit på semestrar och långhelger. Men nu ska jag alltså skriva varje dag.

Hur har det gått då? Jo, trots att jag inte alltid är fullständigt effektiv så tycker jag att det går okej. Jag älskar mitt nya liv. Och försöker njuta av det, utan att känna för mycket press. Tillåter mig själv att ibland sväva ut och göra annat. Mitt mål att skriva 10 000 tecken om dagen har jag inte riktigt hållit. Men nästan. Snarare är det så att vissa dagar skriver jag mycket mer. Andra dagar blir det knappt 1000 tecken. Jag har lagt upp veckan så här:

Måndagar:
7.00 Upp och äter frukost, läser tidningen.
7.45–8.30 Jag och hunden följer min minsta (8 år) till skolan, och sedan går jag och hunden en lång promenad.
8.30–10.40 Skriver.
10.40–11.00 Duschar och gör mig i ordning.
12.00 Lunch med någon vän inne i stan.
13.00–13.40 Skriver på kafé.
14.00–15.00 Tränar med min PT.
15.00–17.00 Varannan vecka, åker hem och fortsätter skriva. Varannan vecka stannar i stan och skriver på kafé.
18.00–21.30 Varannan vecka går författarkurs med Sören Bondeson som lärare. De måndagarna har jag också fullt upp att läsa de andras manus, så då blir det inte mycket eget skrivande.

Tisdagar:
7.00 Upp och äter frukost, läser tidningen.
7.45–8.30 Jag och hunden följer min minsta till skolan, och sedan lång promenad.
8.30–12.30 Skriver.
12.30–13.30 Äter lunch och går ut med hunden.
13.30–16.30 Skriver.
17.00–19.00 Tränar min trupp i gymnastik.

Onsdagar:
7.00 Upp och äter frukost, läser tidningen.
7.45–8.30 Jag och hunden går med minsta till skolan, och sedan lång promenad.
8.30–10.40 Skriver.
10.40–11.00 Duschar och gör mig i ordning.
12.00 Lunch med någon vän inne i stan.
13.00–13.40 Skriver på kafé.
14.00–15.00 Tränar med min PT.
15.00–16.30 Åker hem, går ut med hunden skriver lite till.
17.00–20.00 Varannan vecka tränar jag min trupp i gymnastik. Varannan onsdag skriver jag lite till.

Torsdagar:
7.00 Upp och äter frukost, läser tidningen.
7.45–8.30 Jag och hunden följer min minsta till skolan, sedan lång promenad.
8.30–12.30 Skriver.
12.30–13.30 Äter lunch och går ut med hunden.
13.30–17.30 Skriver.

Fredagar:
7.00 Upp och äter frukost, läser tidningen.
7.45–8.30 Jag och hunden går med minsta till skolan, och sedan lång promenad.
8.30–10.40 Skriver.
10.40–11.00 Duschar och gör mig i ordning.
12.00 Lunch med någon vän inne i stan.
13.00–13.40 Skriver på kafé.
14.00–15.00 Tränar med min PT.
15.00–17.30 Åker hem, går ut med hunden, skriver lite till.

Lördagar:
Sovmorgon!
10.30–13.00 Tränar min trupp i gymnastik
14.00–17.00 Badar badkar, läser (försöker läsa en bok i veckan), softar. Möjligen plockar lite hemma (särskilt om vi får gäster på kvällen). Ibland åker och ser sonen spela fotbollsmatch.

Söndagar:
Sovmorgon!
10.00–16.30 Läser, skriver, plockar, softar, går ut med hunden.
17.30–18.30 Är med två av barnen på simhopp, passar på att läsa eller skriva där.

quote-if-you-want-to-be-a-writer-you-must-do-two-things-above-all-others-read-a-lot-and-write-a-lot-stephen-king-345982

Sedan tillkommer ju en del andra sysslor: skjutsa barnen till deras aktiviteter, handla, tvätta, laga mat (även om det mest är min man som gör just det) ja, allt som hör familjelivet till. Och en del annat också, blogga, marknadsföra boken, sköta gymnastikadministration/planering och så vidare.

Just nu fattar jag inte hur jag hann med mitt vanliga förvärvsarbete drygt 40 timmar i veckan också …

Jag är så tacksam över denna möjlighet, denna paus i livet. Att få leva så här – även om det är under en begränsad tid! Att få vara hemma när barnen kommer från skolan. Kunna, utan att stressa, hinna med att skjutsa till aktiviteter, fixa födelsedagspresenter till kalas, tandläkarbesök, åka och handla nya överdragsbyxor, ja, allt det där man tidigare klämde in i vardagen. Om fem månader går jag tillbaka till min arbetsplats. Vet inte exakt vad jag ska göra då, för jag bad om att få börja helt på nytt (mycket för att jag skulle kunna släppa jobbet helt). Och jag tänker så här:

Worst case scenario: Skrivandet går inte alls. Pocketen som kommer i maj funkar inte alls. De utländska förlagen misslyckas helt med att nå ut med min bok där. Jag har inga pengar alls om fem månader. Jaha, då får jag väl gå tillbaka till mitt jobb. Jag har trivts där i tio år, älskat alla olika tjänster jag har haft. Då har ändå Den åttonde dödssynden gett mig fem sköna härliga inspirerande månader.

Best case scenario: Skrivandet går fantastiskt. Jag lämnar in ett nytt manus i sommar, som förlaget gillar och vill ge ut. Jag får ett förskott. Pocketen gör succé och det blir faktiskt några pengar där. Boken fungerar bra i de fem länder där den kommer ut. Kanske, kanske kan livet som författare bära sig?

Förmodligen landar verkligheten någonstans mitt emellan. Och i så fall är det ju otroligt bra! Att ha tänkt igenom hur det kan bli och insett att vad som än händer så är det helt okej så kan jag helt släppa oron för framtiden och bara leva i nuet. Skriva så bra jag kan. Njuta av att ha det här livet, få göra det jag älskar, umgås mer med mina barn. Unna mig denna paus i livet.

Jag känner mig ofattbart lyckligt lottad! Och tacksam. Nej, nu dags att skriva!

Pocket!

pocket sommarkatalogen

I maj kommer Den åttonde dödssynden ut i pocket. När jag förra veckan träffade några andra författare utbrast de: Ja, men det är ju då det börjar! På ett sätt förstår jag precis vad de menar. Den inbundna boken säljer sällan jättemycket. Konkurrensen är stenhård. Snittet för en debutant ligger runt 900 sålda exemplar. Jag har sålt mer än så, men det är ju ändå inga stora volymer.

Men med pocket kan det ta fart! Det blir inte mycket pengar för varje pocketbok, men om man som jag framför allt vill bli läst så är det nog pocket man ska satsa på. Det ska bli intressant att se hur pocketen mottas. Och se om boken får nya läsare. En dröm jag alltid har haft är att min bok ska säljas i kassan på Ica. Jag brukar alltid gå förbi stället med pocketböcker där. Det är inte många. Så jag förstår ju att det är en attraktiv plats, bara för riktiga storsäljare. Det vore fantastiskt att se sin bok där!

Förlaget har bytt omslag till pocketutgåvan. Jag älskade ju det förra, men det här känns också riktigt bra. Det här är nog inte den absolut sista versionen, den har inte gått till tryck än. Men så här ser det ut i Norstedts sommarkatalog.

Översättning

I går fick jag ett mejl från den holländska översättaren. Hon hade lite frågor. Dels några redigeringsfrågor, smådetaljer som faktiskt var fel i den svenska. Så tacksam över att hon upptäckte dem! Men sedan var det lite andra frågor som var intressanta. I en scen i min bok dansar min huvudperson till Imperiets Var är vargen. Men den holländska publiken känner ju inte till Imperiet. Så översättaren frågade om det var okej att byta ut det mot U2:s With or with out you – den går det satt yla till, hon hade själv testat 😉

Ja, det är sådana saker man inte tänker på, som måste vara krångliga för översättare. Men vilket spännande jobb att översätta böcker, inte bara språket, utan också kulturen!

Ett annat exempel är att en av mina karaktärer säger ”vi” om sig själv och sin hund. Tydligen skulle man aldrig säga det i Nederländerna. Tyckte jag också var otroligt intressant!

Hon kunde också berätta att boken kommer ut i Holland i september och heter då De achtste doodszonde!

För ett tag sedan fick jag också ett mejl från min ungerska översättare. Det var ett otroligt gulligt mejl. Inga frågor. Hon ville bara berätta att hon uppskattade boken så mycket! Sånt blir man ju jätteglad för! Kolla här:

ungerska översättaren

(Jag frågade om jag fick visa hennes mejl, och det fick jag så gärna!)

Jag vet tyvärr inte när den kommer på ungerska, eller på de andra språken (tyska och franska). Men jag tror att Danmark är först ut. Där släpps Den åttonde dödssynden i juni med det här otroligt snygga omslaget!

danskt