Lästa böcker 2016!

Vet inte hur många gånger jag har tjatat om det – men för mig handlar författarskapet lika mycket om att läsa som att skriva. En författare som inte läser är för mig en gåta …

Jag läser för att min passion är böcker. Både att skriva och att läsa dem. För att läsandet är smörjmedlet för att kunna skriva. För inspirationen. För historierna. För att lära mig, både av det som är bra och det som är mindre bra. Hur gör andra? Hur bygger de upp sina stories, hur skapar de spänning, hur får de till intressanta karaktärer, hur börjar de, hur slutar de?

2016 hade jag som mål att läsa en bok i veckan. Det målet har jag haft länge, men aldrig lyckats uppnå. Så inte heller detta år. Men 50 böcker blev det ändå. Nästan en i veckan!

Jag är allätare. Läser allt. Alla sorters genrer, författare, tjocka böcker, tunna böcker, nya, klassiker, manliga, kvinnliga, svenska, utländska författare, underhållningsböcker och finare, svårare litteratur. Skönlitteratur och facklitteratur. Romaner och noveller. Gillar det mesta, och tänker att jag lär mig av bredden. Detta år var det en övervikt av deckare, men det berodde mest på att jag skulle moderera och hålla i samtal på Crimetime Gotland – och då ville jag förstås läsa böcker av alla författare jag hade med mig upp på scen. Många jag läste var skrivna av vänner. Det är alltid roligt att läsa vänners böcker!

Här är böckerna jag läste under 2016:

  1. Du av Caroline Kepnes – betyg: 4/5
  2. Raskrigaren av Mattias Gardell – betyg: 4/5
  3. Stöld av babian av Anna Karolina – betyg: 4/5
  4. Skuggorna vänder tillbaka av Olivier Truc – betyg: 3/5
  5. Irakisk Kristus av Hassan Blasim – betyg: 4/5
  6. Mitt hjärta går på av Christoffer Holst – betyg: 4/5
  7. Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink – betyg: 4/5
  8. Främlingsbarn av Rachel Abbott – betyg: 4/5
  9. Sjuka själar av Kristina Ohlsson – betyg 3/5
  10. Generation loss av Elizabeth Hand – betyg: 4/5
  11. Personligt av Lee Child – betyg: 3/5
  12. Lycke av Mikaela Bley – betyg: 4/5
  13. Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström – betyg: 5/5
  14. Den röda adressboken av Sofia Lundberg – betyg: 4/5
  15. Efter tio år på kvinnotidning vet man … av Fred Forsell – betyg 4/5
  16. Tiggaren av Sofie Sarenbrant – betyg: 4/5
  17. Sekten på Dimön av Mariette Lindstein – betyg: 4/5
  18. STHLM Confidential av Hanna E Lindberg – betyg: 4/5
  19. Min fantastiska väninna av Elena Ferrante – betyg: 5/5
  20. Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson – betyg: 5/5
  21. Vinterstängd av Jorn Lier Horst – betyg: 3/5
  22. Rädslans fångar av Anna Jansson – betyg: 3/5
  23. Memorandom av Anders de la Motte – betyg: 4/5
  24. Av skuggor märkt av Marianne Cedervall – betyg: 3/5
  25. Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker – betyg: 3/5
  26. De vackraste av Karin Slaughter – betyg: 4/5
  27. Vita spår av Emelie Schepp – betyg: 3/5
  28. När klockan slår fem av Denise Rudberg – betyg: 4/5
  29. Prio ett av Emelie Schepp – betyg: 4/5
  30. Jurtjyrkogården av Stephen King – betyg: 4/5
  31. Utmarker av Arne Dahl – betyg: 4/5
  32. Störst av allt av Malin Persson Giolito – betyg: 4/5
  33. Det Gud inte såg av Helena von Zweigbergk – betyg: 3/5
  34. En annan gryning av Camilla Sten – betyg: 4/5
  35. Laboon av Henrik Tord – betyg: 3/5
  36. Konsten att döda av Sören Bondeson – betyg: 4/5
  37. I sanningens namn av Viveca Sten – betyg: 3/5
  38. Feberfågel av Maria Nygren – betyg: 3/5
  39. 100 hemskaste av Helena Dahlgren – betyg: 4/5
  40. Flickan och skammen av Katarina Wennstam – betyg: 4/5
  41. Försoning av Ian McEwan – betyg: 5/5
  42. Född på en söndag av Pekå Englund – betyg: 4/5
  43. Välkommen hem av Ninni Schulman – betyg: 4/5
  44. I det här jävla landet av Wisti – betyg: 4/5
  45. Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen – betyg: 4/5
  46. Nazismen i Sverige 2000–2014 av Heléne Lööw – betyg: 3/5
  47. Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen – betyg: 5/5
  48. Tripprapporter av Tone Schunnesson – betyg: 3/5
  49. Eldjägarna av Mons Kallentoft – betyg: 3/5
  50. Rendez-vous med 12 spännande kvinnor av Annika Bergson – betyg: 4/5

Mål!

Är en sådan som inte kan jobba utan mål. Jag har typ mål för allt … Ibland kan jag tycka att det är lite knäppt. Det ÄR knäppt. Samtidigt är det det som funkar för mig.

När det gäller skrivandet är det för mig livsviktigt med mål. Tror att det hänger ihop med att jag har ambitionen att vara författare vid sidan av mitt andra heltidsjobb (eller snarare, jag har inget val, att leva på mitt författande är inte aktuellt i dag). Om man ska göra något utanför sitt vanliga liv, när det vanliga livet är fullt upp som det är, så tror jag att det är bra att sätta upp mål.

Jag befinner mig just nu i slutfasen av redigeringen av mitt andra thriller-manus. Fick tillbaka det från min förläggare i mellandagarna. Började i går med redigeringen. För att komma igång skriver jag alltid upp hur många sidor jag ska klara av per dag. Sedan gör det inget om jag gör lite till. Men jag måste åtminstone klara de mål jag satt upp.

1 februari ska jag lämna in manuset igen och då ska det till redaktören.

Så, om jag ska sammanfatta mina mål med 2017 så är det:

  1. Bli klar med detta manus som ska bli boken Och blomstren dö till sommaren.
  2. Skriva ett utkast till thriller nummer 3.
  3. Läsa 52 böcker (en i veckan…).
  4. Träna 150 träningspass – att träna är en stora passion, och gör jag inte det så orkar jag inte med mitt intensiva liv.

I dag har jag 35 sidor kvar att gå igenom. Men först ska jag lägga mig i badet och läsa klart årets första bok 😉

 

Hur ska manuset se ut?

Det är många skrivande människor som undrar hur ett manus ska se ut när det skickas till förlag. Det enkla svaret är: Snyggt och prydligt. Men okej, om vi borrar lite djupare – här är mina tankar kring det. Och för att vara tydlig – jag sitter inte inne med det ultimata svaret, ta till er det ni vill ta till er och strunta i resten!

  1.  Se till att ditt manus är ordentligt korrat! Några enstaka korrfel är okej, eller snarare, oundvikliga. Men i min värld är det respektlöst att skicka in en slarvig text. Gå igenom den flera gånger och rensa bort de flesta felen.
  2. Kolla noga hur respektive förlag vill ha manuset inskickat till sig – per post, eller per mejl. Följ anvisningarna.
  3. Kolla att din genre stämmer med förlagets utgivning. Ingen idé att skicka en diktsamling till ett förlag som inte ger ut poesi. Eller att skicka en deckare till ett fantasy-förlag. Att skicka till random förlag utan att kolla upp sånt innan ses som väldigt slött och nonchalant.
  4. Gör inga typograferingar. Alltså rubriker och mellanrubriker i annan storlek, annat typsnitt.
  5. Om du vill ha indrag vid nytt stycke, ställ in så att det blir automatiskt. Gör absolut inga tabbar eller tre mellanslag – sånt måste rensas bort manuellt innan sättning och det är bara krångligt.
  6. Var extra noga med början. Se till att den blir så pass intressant att förlaget vill läsa vidare. De flesta manus blir aldrig igenomlästa från början till slut. Du har inte råd att ha en seg och tråkig början. De läser lite i början, om det verkar intressant så bläddrar de lite till, slår upp några sidor på måfå. Om de gillar det de läser hamnar du i den lilla, lilla högen med manus som de faktiskt kommer att läsa. Av cirka 2000 manus under ett år, hamnar kanske 20-30 i den där högen. Av dessa blir 3-4 utgivna. Så slarva inte med början!
  7. Använd 1,5 radavstånd och ett vanligt, enkelt typsnitt. Helst ett med seriffer (det anses vara lättare att läsa än utan – och lättläst ska det vara!).
  8. Gör extra stora marginaler. Om du hör till de lyckliga att förlaget blir så nyfikna att de vill läsa hela manuset så vill de kunna anteckna i marginalen.
  9. Skicka med ett följebrev på max en A4. Vad som ska stå där? Det har jag skrivit om här.

Lycka till!

Manuset tillbaka

Så i går fick jag äntligen manuset tillbaka från min förläggare. Med kommentarer och anteckningar i kanten. Det blir en del jobb till. Inte oöverkomligt, men det kommer nog ta sina söndagar.

Söndagar har blivit min skrivdag. Jag jobbar ju heltid, så vardagarna kan jag glömma. Lördagarna går åt till gymnastikträning med min gymnastikgrupp och därefter vila och läsa. Gör oftast det i badkaret för maximal avslappning 😉

Söndagar sitter jag i min fåtölj i vardagsrummet och jobbar med boken. På söndag, 1 januari, får jag börja nästa vända. 1 februari ska boken till redaktören, så då måste den vara klar. 5 söndagar är det i januari. Manuset är på 312 sidor. Det blir till att planera hur mycket man ska hinna varje gång.

Ser fram emot att ta tag i det igen. Men ser nog ännu mer fram emot att bli klar. Wish me luck!

Ps. Kolla vilken fin julklapp jag fick av min man! Ett fodral till min dator – passande för en författare, eller hur?

När är man klar?

En vanlig föreställning när det gäller författarskap är att man skriver en bok och sedan är den klar. Jag minns när jag första gången gick ut och berättade att jag hade skrivit klart ett manus, från början till slut. Då frågade väldigt många: ”Jaha, har den kommit ut nu?”

För det första är det ju inte alls säkert att det blir en bok som kommer ut bara för att man har skrivit klart en historia.

För det andra så är ju boken inte klar bara för att man har skrivit klart själva historien. Det är ju då det stora jobbet börjar.

Jag tror inte folk inser hur otroligt mycket jobb det är med en bok. Att över huvud taget komma i första målet, att skriva klart till slutet, det i sig är en bedrift och inte många klarar det. Därefter måste man ha tålamodet att jobba igenom sin text ett stort antal gånger. Jag tror att jag har skrivit igenom min första bok säkert 20 gånger. Och slängt minst två tredjedelar och skrivit till en massa text. Och det var bara INNAN jag fick kontrakt.

Om man nu hör till de lyckliga få som får ett bokkontrakt (några promille av de som skickar in) så börjar nästa stora vända med boken. Jag skrev om stora delar av min bok efter att jag hade fått kontrakt. Jag och min förläggare gick igenom den flera gånger. Och nej, det är inte hen som ändrar, utan jag. Och ja, det är jag som bestämmer om jag vill ändra eller inte. Ingen tvingar dig. Men om man är debutant kan det vara värt att lyssna på en erfaren förläggare, annars är man (tycker jag) lite korkad, minst sagt.

När förläggaren tycker att boken känns tillräckligt färdig går den till redaktör. Redaktören kan också ha både små och stora synpunkter. I mitt fall gick jag över boken en gång till. Därefter gick redaktören igenom den, och slog ner på alla småsaker. Rena felstavningar, upprepningar, klyschor, felaktigheter, tog bort småord och så vidare. Eller snarare, hon föreslog vad jag skulle ändra, sedan var det jag som fick ändra om jag ville. Och till 99% gjorde jag som hen föreslog.

Men det är inte slut efter det. För då är det korrekturet, och jag läste igenom det en gång till.

Så, när är boken klar? Ja, den är klar först när den går till tryck. Då kan man inte påverka mer. Och då, kan jag lova, är man ganska trött på sin text.

Min uppföljare befinner sig i förläggarskedet. Jag har alltså redaktör och korrekturet kvar. Till tryck går den någon gång i vår. Då är den klar!

I väntans tider

pregnant-woman

När man har lämnat sitt manus till sin förläggare är det som att vara gravid i nionde månaden. Man kan inte göra något, mer än vänta. Det är för kort om tid för att påbörja nästa projekt, men det tar ändå några veckor. Till helgen var det två veckor sedan jag skickade det till honom.

Vi får se om han tycker att vi ska ta en vända till med det, eller om det är dags för redaktören.

En annan kul grej är att vi har börjat titta på omslagsförslag. Jag har fått fem stycken, och sagt vilken jag gillar bäst. Vi får se nu hur det blir. Kan inte visa något ännu. Men snart!

Följebrev – hur ska det se ut?

I en av författargrupperna på Facebook jag är med i pågick nyligen en diskussion om hur ett följebrev bör se ut. Det är en fråga som dyker upp med jämna mellanrum i de olika författarforum jag är med i. Vad ska man egentligen skriva i det där följebrevet när man skickar in sitt manus till förlag? Det finns ju inget enkelt svar, mycket handlar ju om tycke och smak. Jag tror inte att jag sitter inne på den optimala formeln, men mitt manus blev ändå antaget (så något rätt gjorde jag nog). Så för er som är intresserade så var det så här jag resonerade när jag skrev det:

  1. Det ska vara kort, max en A4:a.
  2. Det ska framför allt handla om boken och presentera mig som aspirerande författare och framtida samarbetspartner.
  3. Alla kontaktuppgifter ska tydligt finnas med.
    Utifrån dessa kriterier skrev jag mitt följebrev till Den åttonde dödssynden som jag skickade in till några förlag första gången hösten 2012. Manuset blev sedan refuserat av samtliga förlag, men till tröst fick jag några väldigt fina och konstruktiva lektörsutlåtanden som också innehöll uppmuntrande ord om att de gärna läste igen). Efter det jobbade jag om manuset och skickade i augusti 2013 in det igen. Till jul samma år fick jag det efterlängtade svaret från Norstedts – manuset var antaget! Sommaren 2015 kom boken ut. Nästa sommar, alltså 2017, kommer min uppföljare ut.Är det något man ska ha i överflöd som författare så är det tålamod! Och en stor portion envishet som gör att man inte ger upp.
    a-professional-writer-is-an-amateur-who-didnt-quit

    Brevet var i tre delar:
    1. Alla kontaktuppgifter
    Överst skrev jag förstås datum och därefter mitt namn och alla kontaktuppgifter (både adress, telefon, mejl) – det ska vara lätt att nå mig!

    2. Om handlingen:
    Jag tänkte att det var viktigt att inte skriva några värdeord som spännande, välskriven och så vidare, det är ju inte min sak att ge sådana omdömen om mitt eget manus. Jag berättade inte hela handlingen, utan skrev mer en teaser, ungefär som jag tänkte mig att säljtexten skulle kunna se ut. Kort, kärnfullt, en hisspitch, man måste förstå grejen/historien på några korta meningar. Annars blir det för luddigt, för ogenomtänkt, för svårt att sälja in. Viktigt också för mig att på denna korta text visa/berätta vilken genre jag skrivit i (man kan tycka vad man vill om det, men det är lättare att sälja in en bok om man kan förklara vilken genre den hör till).

    3. Om mig:
    Jag struntade i att berätta att jag alltid har drömt om att bli författare och att jag älskar att skriva (det är en klyscha och gäller säkert 97% av alla som skickar in). Istället försökte jag visa konkret att jag jobbat länge med text, på olika sätt, både i mitt yrkesliv, och som aspirerande författare. Jag lyfte inte fram några oväsentligheter som att jag älskar katter, gillar långa skogspromenader eller är usel på att baka. Utan jag höll mig till ämnet. Varför är jag ett författarämne? Varför ska de våga satsa på mig. Ville mellan raderna förklara att jag är en som vill satsa på detta, som är beredd att jobba om, lära om, kan ta kritik, kan ta motgångar och så vidare. Jag ville att de skulle känna att jag är en professionell person, som de gärna skulle vilja jobba med.

    Jag ser brevet som både en pitch för manuset, men också en pitch för mig som författare. Är jag en trovärdig person som de vill jobba med långsiktigt? Är jag en besvärlig typ, slarvig, lat, en snarstucken primadonna som inte kan ta kritik? Eller är jag en hårt arbetande, konstruktiv person som är väl insatt i vad det innebär att bli författare? Att anta ett manus i dag innebär att förlaget antar ett författarskap, och det ska ju vara ett samarbete över (förhoppningsvis) många år. Och då måste man ju kunna samarbeta. Är man inte hundra på att man har skrivit det vassaste manuset av alla 2000-3000 som de fått senaste året, som bombsäkert blir en internationell bestseller, så kan det ju vara värt att istället försöka visa att man är en person som är lätt att samarbeta med… Det underlättar nog i alla fall. Jag vet faktiskt flera fall där manuset varit tillräckligt bra, men där författaren uppfattats som alltför jobbig att ha att göra med att förlaget ändå sagt nej.

    Det var många i den här tråden på Facebook som ville se mitt följebrev så här, varsågod, så här såg det ut, följebrevet till manuset till Den åttonde dödssynden som jag skickade in till ungefär sex förlag hösten 2012:

    November 2012

    Rebecka Edgren Aldén
    (fullständig adress, telefonnummer, mejladress och så vidare, som jag här har tagit bort)

    Den åttonde dödssynden

    En psykologisk thriller av Rebecka Edgren Aldén

    Om handlingen:

    Nora, 38 år, bor i kvarterets största hus, den så kallade domarvillan, med sin man Frank och de två barnen Albin och Saga. Nora är en framgångsrik föreläsare, författare och livscoach, med en egen spalt i ett av de största kvinnomagasinen. Hennes man Frank är hennes litterära agent som har lyckats sälja hennes böcker utomlands.

    De är gatans självklara kung och drottning.

    Men det har inte alltid varit så. Både Frank och Nora har varsitt mörkt förflutet. Tio år tidigare, ordentligt berusad, föll Nora sju våningar ner och bröt ett 20-tal ben i kroppen. Hon överlevde mot alla odds, men hamnade i koma. Långsamt tog hon sig tillbaka till livet, lärde sig att gå och tala på nytt. Med Frank vid sin sida lyckades hon bygga upp ett bättre liv än det hon haft innan. Och det är den revanschen och den erfarenheten som ligger till grund för hennes karriär som livscoach. Hon använder sig själv som inspirerande exempel på hur man kan ta makten över sitt eget liv.

    En dag flyttar en ny granne, Klara, in i huset mittemot. Hon förstår inte den interna hierarkin på gatan och Noras liv skakas i grunden. Det förflutna hinner ikapp henne och långsamt kryper insikten på henne – det som hände för tio år sedan kanske inte var en olycka…

    Om mig:

    Jag heter Rebecka Edgren Aldén och är till vardags journalist, just nu chefredaktör för tidningarna mama och Family Living. Jag har alltid skrivit vid sidan av. Har flera färdiga och ofärdiga manus i mina byrålådor. I våras gick jag en skrivarkurs på Skrivarakademin och jag lyckades då färdigställa den här psykologiska thrillern som jag nu hoppas att ni vill ge en chans. Jag har tidigare gett ut boken Skriet från kärnfamiljen, en debattbok med Tinni Ernsjöö Rappe (Albert Bonnier förlag) och varit med i några antologier (bland annat Uppdrag: Familj).

    Vad tycker ni? Påminner det om era följebrev? Borde jag ha skrivit mer eller mindre? Något jag har glömt? Och kanske viktigast av allt – lyckades jag förmedla det jag ville förmedla? Låter manuset spännande och framstår jag som ett möjligt författarämne?

Vad ska uppföljaren heta?

blomsterframjandet_jatteverbena_och_fjaril_2_0

Tyvärr har jag inte hunnit blogga så mycket på sistone. Jag jobbar väldigt mycket, på mitt vanliga heltidsjobb, och har ju tre barn, en man och en hund 😉 Samt är gymnastiktränare för tävlingsgymnaster 2–3 gånger i veckan. Varje söndag dessutom denna höst har jag jobbat med att slutföra min UPPFÖLJARE.

Och för drygt en vecka sedan lämnade jag in mitt redigerade manus till min förläggare igen. Han ska nu läsa andra versionen. Sedan kan det bli så att jag jobbar lite till med det, innan det går till redaktören. Det är en lång process innan det blir en bok.

Men nu är vi inne i en rolig fas där vi har satt titel och har börjat titta på omslag och texter till kataloger och så vidare. Det är mycket som hör till författandet som man kanske inte tänker på.

Vad ska nu uppföljaren till Den åttonde dödssynden heta? Ja, vi har gått igenom jag vet inte hur många förslag. Många bra, många mindre bra, flera riktigt usla… Men nu har vi enats om en titel, som både sätter miljön och genren:

Och blomstren dö

Historien utspelar sig i skärgården på sommaren och det är, precis som den första, en psykologisk thriller med mörka hemligheter och ond bråd död – så jag tycker titeln säger väldigt mycket. ”Och blomstren dö” är från en psalm, ni känner säkert igen den, En vänlig grönska… Det är en vacker och fin psalm, som börjar gott, men som faktiskt har ett mörkt slut om man läser den noga.

Vad tycker ni om titeln?

Intervju med mig på Kulturkollo

lågupplösta_bilder_rebecka_63den-attonde-dodssynden-1

”Att skriva skönlitterärt var något helt annat. Och här kände jag mig som en total nybörjare. Jag pendlade mellan att tycka att jag faktiskt kanske hade en historia att berätta till att det var totalt värdelöst. Det ÄR otroligt svårt att skriva en roman, att variera språket, att hålla ihop alla trådarna, att skriva det drivet och intressant, att ge lagom med information/ledtrådar utan att avslöja för mycket, men heller inte vara för hemlig. Det var en rejäl utmaning. Jag gick verkligen utanför min komfortzon när jag skrev den här boken. Man utsätter sig för risken att bli totalt sågad. Det är mer personligt på något sätt. Det var ofta jätteläskigt! Men jag är så glad att jag lyckades ta mig förbi alla mentala hinder och faktiskt slutföra boken, och förstås helt överväldigad av att ett stort förlag ville ge ut den och att den har fått bra kritik!”

I en intervju som Kulturkollo gjorde med mig berättar jag om hur det var att skriva en roman, jämfört med att skriva journalistiskt som jag är van vid. Det var ett tag sedan den här intervjun gjordes, ja, över ett halvår sedan. Det var någon gång i höstas, tror jag.

Det är rätt talande – hur mycket som har hänt bara på ett knappt år! För nej, jag skriver ju inte samtidigt som jag jobbar heltid. Jag har haft möjligheten att få skriva på heltid hela våren. I dag är det tre veckor kvar… Och jag jobbar inte längre kvar på Damernas Värld. Jag sa upp mig när jag tog tjänstledigt. I slutet av juli går jag tillbaka till ett helt nytt jobb.

Men ändå. Det är en fin intervju – läs gärna den här!

En svensk Kvinnan på tåget?

svekgone-girl
kvinnan-pa-tagetden-attonde-dodssynden-1

När jag började skriva Den åttonde dödssynden var jag otroligt inspirerad av Karin Alvtegens S-serie från 90-talet. Hon skrev då ett antal fristående spänningsromaner som alla började på S: Svek, Skuld, Skam och så vidare. Genren kallades psykologisk thriller och jag blev som förhäxad. När jag började skriva boken var det 2010, och det fanns inte så många nya liknande böcker. Jag drömde om att få vara med och väcka liv i genren. Självklart fanns det förstås psykologiska thrillers, det har alltid funnits, men det var inte dem folk pratade om, inte de som nådde topplistorna.

Förstå då min glädje när jag 2012 första gången hörde några på scen prata om att de trodde att det här skulle bli nästa stora hype – den psykologiska thrillern! Jag tror att det var två år efter, 2014, som jag hörde några agenter och förläggare prata på Bokmässan som igen hyllade den här genren. De sa att marknaden var mättad på klassiska deckare, alkoholiserade poliser och livspusslande deckarhjältinnor, de var trötta på övervåldet, på allt blod och alla psykopater. Läsarna och förlagen längtade efter det psykologiska spelet mellan människor, på att få komma hem till karaktärerna och se hur de har det hemma, se bakom fasaden. Då hade jag fått kontrakt på min bok, även om det skulle dröja ett år tills den kom ut. Gone girl hade nyligen farit fram som en virvelvind och sopat banan med alla konkurrenter världen över. Och agenterna sa att världens förlag höll ögonen efter nästa Gone girl. Året efter kom Kvinnan på tåget och blev en gigantisk succé. Samma genre. Psykologisk thriller, eller, om man vill smalna av det ännu mer: Domestic noir. Jag satt på läktaren och lyssnade andäktigt. Det var ju exakt den genre jag hade skrivit i! Exakt den genre Karin Alvtegen hade skrivit i på 90-talet. Genren var tillbaka! Precis som jag hade önskat! I svallvågorna efter Gone girl och Kvinnan på tåget kom en mängd thrillers i samma ande, De försvunna, Kvinna inför rätta, Du och många fler.

Förstår ni då glädjen när jag ser att min bok har jämförts med Kvinnan på tåget? Och inte av vem som helst, utan Litteratursiden.dk – de danska bibliotekens sida om litteratur!

”Du skal læse bogen, hvis du kunne lide ’Kvinden i toget’ af Paula Hawkins. De to psykologiske thrillere har meget til fælles. Hvem kan man stole på, hvis overhovedet nogen?”

Översättning:

”Du måste läsa boken om du gillade Kvinnan på tåget av Paula Hawkins. De två psykologiska thrillerromanerna har mycket gemensamt. Vem kan man lita på, om någon?”