När är man klar?

En vanlig föreställning när det gäller författarskap är att man skriver en bok och sedan är den klar. Jag minns när jag första gången gick ut och berättade att jag hade skrivit klart ett manus, från början till slut. Då frågade väldigt många: ”Jaha, har den kommit ut nu?”

För det första är det ju inte alls säkert att det blir en bok som kommer ut bara för att man har skrivit klart en historia.

För det andra så är ju boken inte klar bara för att man har skrivit klart själva historien. Det är ju då det stora jobbet börjar.

Jag tror inte folk inser hur otroligt mycket jobb det är med en bok. Att över huvud taget komma i första målet, att skriva klart till slutet, det i sig är en bedrift och inte många klarar det. Därefter måste man ha tålamodet att jobba igenom sin text ett stort antal gånger. Jag tror att jag har skrivit igenom min första bok säkert 20 gånger. Och slängt minst två tredjedelar och skrivit till en massa text. Och det var bara INNAN jag fick kontrakt.

Om man nu hör till de lyckliga få som får ett bokkontrakt (några promille av de som skickar in) så börjar nästa stora vända med boken. Jag skrev om stora delar av min bok efter att jag hade fått kontrakt. Jag och min förläggare gick igenom den flera gånger. Och nej, det är inte hen som ändrar, utan jag. Och ja, det är jag som bestämmer om jag vill ändra eller inte. Ingen tvingar dig. Men om man är debutant kan det vara värt att lyssna på en erfaren förläggare, annars är man (tycker jag) lite korkad, minst sagt.

När förläggaren tycker att boken känns tillräckligt färdig går den till redaktör. Redaktören kan också ha både små och stora synpunkter. I mitt fall gick jag över boken en gång till. Därefter gick redaktören igenom den, och slog ner på alla småsaker. Rena felstavningar, upprepningar, klyschor, felaktigheter, tog bort småord och så vidare. Eller snarare, hon föreslog vad jag skulle ändra, sedan var det jag som fick ändra om jag ville. Och till 99% gjorde jag som hen föreslog.

Men det är inte slut efter det. För då är det korrekturet, och jag läste igenom det en gång till.

Så, när är boken klar? Ja, den är klar först när den går till tryck. Då kan man inte påverka mer. Och då, kan jag lova, är man ganska trött på sin text.

Min uppföljare befinner sig i förläggarskedet. Jag har alltså redaktör och korrekturet kvar. Till tryck går den någon gång i vår. Då är den klar!

I väntans tider

pregnant-woman

När man har lämnat sitt manus till sin förläggare är det som att vara gravid i nionde månaden. Man kan inte göra något, mer än vänta. Det är för kort om tid för att påbörja nästa projekt, men det tar ändå några veckor. Till helgen var det två veckor sedan jag skickade det till honom.

Vi får se om han tycker att vi ska ta en vända till med det, eller om det är dags för redaktören.

En annan kul grej är att vi har börjat titta på omslagsförslag. Jag har fått fem stycken, och sagt vilken jag gillar bäst. Vi får se nu hur det blir. Kan inte visa något ännu. Men snart!

Följebrev – hur ska det se ut?

I en av författargrupperna på Facebook jag är med i pågick nyligen en diskussion om hur ett följebrev bör se ut. Det är en fråga som dyker upp med jämna mellanrum i de olika författarforum jag är med i. Vad ska man egentligen skriva i det där följebrevet när man skickar in sitt manus till förlag? Det finns ju inget enkelt svar, mycket handlar ju om tycke och smak. Jag tror inte att jag sitter inne på den optimala formeln, men mitt manus blev ändå antaget (så något rätt gjorde jag nog). Så för er som är intresserade så var det så här jag resonerade när jag skrev det:

  1. Det ska vara kort, max en A4:a.
  2. Det ska framför allt handla om boken och presentera mig som aspirerande författare och framtida samarbetspartner.
  3. Alla kontaktuppgifter ska tydligt finnas med.
    Utifrån dessa kriterier skrev jag mitt följebrev till Den åttonde dödssynden som jag skickade in till några förlag första gången hösten 2012. Manuset blev sedan refuserat av samtliga förlag, men till tröst fick jag några väldigt fina och konstruktiva lektörsutlåtanden som också innehöll uppmuntrande ord om att de gärna läste igen). Efter det jobbade jag om manuset och skickade i augusti 2013 in det igen. Till jul samma år fick jag det efterlängtade svaret från Norstedts – manuset var antaget! Sommaren 2015 kom boken ut. Nästa sommar, alltså 2017, kommer min uppföljare ut.Är det något man ska ha i överflöd som författare så är det tålamod! Och en stor portion envishet som gör att man inte ger upp.
    a-professional-writer-is-an-amateur-who-didnt-quit

    Brevet var i tre delar:
    1. Alla kontaktuppgifter
    Överst skrev jag förstås datum och därefter mitt namn och alla kontaktuppgifter (både adress, telefon, mejl) – det ska vara lätt att nå mig!

    2. Om handlingen:
    Jag tänkte att det var viktigt att inte skriva några värdeord som spännande, välskriven och så vidare, det är ju inte min sak att ge sådana omdömen om mitt eget manus. Jag berättade inte hela handlingen, utan skrev mer en teaser, ungefär som jag tänkte mig att säljtexten skulle kunna se ut. Kort, kärnfullt, en hisspitch, man måste förstå grejen/historien på några korta meningar. Annars blir det för luddigt, för ogenomtänkt, för svårt att sälja in. Viktigt också för mig att på denna korta text visa/berätta vilken genre jag skrivit i (man kan tycka vad man vill om det, men det är lättare att sälja in en bok om man kan förklara vilken genre den hör till).

    3. Om mig:
    Jag struntade i att berätta att jag alltid har drömt om att bli författare och att jag älskar att skriva (det är en klyscha och gäller säkert 97% av alla som skickar in). Istället försökte jag visa konkret att jag jobbat länge med text, på olika sätt, både i mitt yrkesliv, och som aspirerande författare. Jag lyfte inte fram några oväsentligheter som att jag älskar katter, gillar långa skogspromenader eller är usel på att baka. Utan jag höll mig till ämnet. Varför är jag ett författarämne? Varför ska de våga satsa på mig. Ville mellan raderna förklara att jag är en som vill satsa på detta, som är beredd att jobba om, lära om, kan ta kritik, kan ta motgångar och så vidare. Jag ville att de skulle känna att jag är en professionell person, som de gärna skulle vilja jobba med.

    Jag ser brevet som både en pitch för manuset, men också en pitch för mig som författare. Är jag en trovärdig person som de vill jobba med långsiktigt? Är jag en besvärlig typ, slarvig, lat, en snarstucken primadonna som inte kan ta kritik? Eller är jag en hårt arbetande, konstruktiv person som är väl insatt i vad det innebär att bli författare? Att anta ett manus i dag innebär att förlaget antar ett författarskap, och det ska ju vara ett samarbete över (förhoppningsvis) många år. Och då måste man ju kunna samarbeta. Är man inte hundra på att man har skrivit det vassaste manuset av alla 2000-3000 som de fått senaste året, som bombsäkert blir en internationell bestseller, så kan det ju vara värt att istället försöka visa att man är en person som är lätt att samarbeta med… Det underlättar nog i alla fall. Jag vet faktiskt flera fall där manuset varit tillräckligt bra, men där författaren uppfattats som alltför jobbig att ha att göra med att förlaget ändå sagt nej.

    Det var många i den här tråden på Facebook som ville se mitt följebrev så här, varsågod, så här såg det ut, följebrevet till manuset till Den åttonde dödssynden som jag skickade in till ungefär sex förlag hösten 2012:

    November 2012

    Rebecka Edgren Aldén
    (fullständig adress, telefonnummer, mejladress och så vidare, som jag här har tagit bort)

    Den åttonde dödssynden

    En psykologisk thriller av Rebecka Edgren Aldén

    Om handlingen:

    Nora, 38 år, bor i kvarterets största hus, den så kallade domarvillan, med sin man Frank och de två barnen Albin och Saga. Nora är en framgångsrik föreläsare, författare och livscoach, med en egen spalt i ett av de största kvinnomagasinen. Hennes man Frank är hennes litterära agent som har lyckats sälja hennes böcker utomlands.

    De är gatans självklara kung och drottning.

    Men det har inte alltid varit så. Både Frank och Nora har varsitt mörkt förflutet. Tio år tidigare, ordentligt berusad, föll Nora sju våningar ner och bröt ett 20-tal ben i kroppen. Hon överlevde mot alla odds, men hamnade i koma. Långsamt tog hon sig tillbaka till livet, lärde sig att gå och tala på nytt. Med Frank vid sin sida lyckades hon bygga upp ett bättre liv än det hon haft innan. Och det är den revanschen och den erfarenheten som ligger till grund för hennes karriär som livscoach. Hon använder sig själv som inspirerande exempel på hur man kan ta makten över sitt eget liv.

    En dag flyttar en ny granne, Klara, in i huset mittemot. Hon förstår inte den interna hierarkin på gatan och Noras liv skakas i grunden. Det förflutna hinner ikapp henne och långsamt kryper insikten på henne – det som hände för tio år sedan kanske inte var en olycka…

    Om mig:

    Jag heter Rebecka Edgren Aldén och är till vardags journalist, just nu chefredaktör för tidningarna mama och Family Living. Jag har alltid skrivit vid sidan av. Har flera färdiga och ofärdiga manus i mina byrålådor. I våras gick jag en skrivarkurs på Skrivarakademin och jag lyckades då färdigställa den här psykologiska thrillern som jag nu hoppas att ni vill ge en chans. Jag har tidigare gett ut boken Skriet från kärnfamiljen, en debattbok med Tinni Ernsjöö Rappe (Albert Bonnier förlag) och varit med i några antologier (bland annat Uppdrag: Familj).

    Vad tycker ni? Påminner det om era följebrev? Borde jag ha skrivit mer eller mindre? Något jag har glömt? Och kanske viktigast av allt – lyckades jag förmedla det jag ville förmedla? Låter manuset spännande och framstår jag som ett möjligt författarämne?

Vad ska uppföljaren heta?

blomsterframjandet_jatteverbena_och_fjaril_2_0

Tyvärr har jag inte hunnit blogga så mycket på sistone. Jag jobbar väldigt mycket, på mitt vanliga heltidsjobb, och har ju tre barn, en man och en hund 😉 Samt är gymnastiktränare för tävlingsgymnaster 2–3 gånger i veckan. Varje söndag dessutom denna höst har jag jobbat med att slutföra min UPPFÖLJARE.

Och för drygt en vecka sedan lämnade jag in mitt redigerade manus till min förläggare igen. Han ska nu läsa andra versionen. Sedan kan det bli så att jag jobbar lite till med det, innan det går till redaktören. Det är en lång process innan det blir en bok.

Men nu är vi inne i en rolig fas där vi har satt titel och har börjat titta på omslag och texter till kataloger och så vidare. Det är mycket som hör till författandet som man kanske inte tänker på.

Vad ska nu uppföljaren till Den åttonde dödssynden heta? Ja, vi har gått igenom jag vet inte hur många förslag. Många bra, många mindre bra, flera riktigt usla… Men nu har vi enats om en titel, som både sätter miljön och genren:

Och blomstren dö

Historien utspelar sig i skärgården på sommaren och det är, precis som den första, en psykologisk thriller med mörka hemligheter och ond bråd död – så jag tycker titeln säger väldigt mycket. ”Och blomstren dö” är från en psalm, ni känner säkert igen den, En vänlig grönska… Det är en vacker och fin psalm, som börjar gott, men som faktiskt har ett mörkt slut om man läser den noga.

Vad tycker ni om titeln?

Intervju med mig på Kulturkollo

lågupplösta_bilder_rebecka_63den-attonde-dodssynden-1

”Att skriva skönlitterärt var något helt annat. Och här kände jag mig som en total nybörjare. Jag pendlade mellan att tycka att jag faktiskt kanske hade en historia att berätta till att det var totalt värdelöst. Det ÄR otroligt svårt att skriva en roman, att variera språket, att hålla ihop alla trådarna, att skriva det drivet och intressant, att ge lagom med information/ledtrådar utan att avslöja för mycket, men heller inte vara för hemlig. Det var en rejäl utmaning. Jag gick verkligen utanför min komfortzon när jag skrev den här boken. Man utsätter sig för risken att bli totalt sågad. Det är mer personligt på något sätt. Det var ofta jätteläskigt! Men jag är så glad att jag lyckades ta mig förbi alla mentala hinder och faktiskt slutföra boken, och förstås helt överväldigad av att ett stort förlag ville ge ut den och att den har fått bra kritik!”

I en intervju som Kulturkollo gjorde med mig berättar jag om hur det var att skriva en roman, jämfört med att skriva journalistiskt som jag är van vid. Det var ett tag sedan den här intervjun gjordes, ja, över ett halvår sedan. Det var någon gång i höstas, tror jag.

Det är rätt talande – hur mycket som har hänt bara på ett knappt år! För nej, jag skriver ju inte samtidigt som jag jobbar heltid. Jag har haft möjligheten att få skriva på heltid hela våren. I dag är det tre veckor kvar… Och jag jobbar inte längre kvar på Damernas Värld. Jag sa upp mig när jag tog tjänstledigt. I slutet av juli går jag tillbaka till ett helt nytt jobb.

Men ändå. Det är en fin intervju – läs gärna den här!

En svensk Kvinnan på tåget?

svekgone-girl
kvinnan-pa-tagetden-attonde-dodssynden-1

När jag började skriva Den åttonde dödssynden var jag otroligt inspirerad av Karin Alvtegens S-serie från 90-talet. Hon skrev då ett antal fristående spänningsromaner som alla började på S: Svek, Skuld, Skam och så vidare. Genren kallades psykologisk thriller och jag blev som förhäxad. När jag började skriva boken var det 2010, och det fanns inte så många nya liknande böcker. Jag drömde om att få vara med och väcka liv i genren. Självklart fanns det förstås psykologiska thrillers, det har alltid funnits, men det var inte dem folk pratade om, inte de som nådde topplistorna.

Förstå då min glädje när jag 2012 första gången hörde några på scen prata om att de trodde att det här skulle bli nästa stora hype – den psykologiska thrillern! Jag tror att det var två år efter, 2014, som jag hörde några agenter och förläggare prata på Bokmässan som igen hyllade den här genren. De sa att marknaden var mättad på klassiska deckare, alkoholiserade poliser och livspusslande deckarhjältinnor, de var trötta på övervåldet, på allt blod och alla psykopater. Läsarna och förlagen längtade efter det psykologiska spelet mellan människor, på att få komma hem till karaktärerna och se hur de har det hemma, se bakom fasaden. Då hade jag fått kontrakt på min bok, även om det skulle dröja ett år tills den kom ut. Gone girl hade nyligen farit fram som en virvelvind och sopat banan med alla konkurrenter världen över. Och agenterna sa att världens förlag höll ögonen efter nästa Gone girl. Året efter kom Kvinnan på tåget och blev en gigantisk succé. Samma genre. Psykologisk thriller, eller, om man vill smalna av det ännu mer: Domestic noir. Jag satt på läktaren och lyssnade andäktigt. Det var ju exakt den genre jag hade skrivit i! Exakt den genre Karin Alvtegen hade skrivit i på 90-talet. Genren var tillbaka! Precis som jag hade önskat! I svallvågorna efter Gone girl och Kvinnan på tåget kom en mängd thrillers i samma ande, De försvunna, Kvinna inför rätta, Du och många fler.

Förstår ni då glädjen när jag ser att min bok har jämförts med Kvinnan på tåget? Och inte av vem som helst, utan Litteratursiden.dk – de danska bibliotekens sida om litteratur!

”Du skal læse bogen, hvis du kunne lide ’Kvinden i toget’ af Paula Hawkins. De to psykologiske thrillere har meget til fælles. Hvem kan man stole på, hvis overhovedet nogen?”

Översättning:

”Du måste läsa boken om du gillade Kvinnan på tåget av Paula Hawkins. De två psykologiska thrillerromanerna har mycket gemensamt. Vem kan man lita på, om någon?”

Planeringsmöte med mig själv

saturnus

I dag har jag planeringsdag. Sitter på kafé Saturnus mitt i stan. Älskar det fiket – här hängde jag jättemycket med mina kompisar när jag gick på gymnasiet (de var/är berömda för sina gigantiska kanelbullar!).

Efter att ha haft det rätt lugnt i några veckor, medan manuset legat hos förläggaren, inser jag nu att tempot ökar! Det är till största del positivt för mig. För när jag har lite att göra blir jag inte så effektiv …. Jag har rätt lätt för att bara gå och dra, om jag inte har något som hänger över mig. Medan jag är som bäst när jag har mycket att göra. Då kan jag verkligen jobba på, gå in i ett flow och få hur mycket som helst gjort, samt jobba nästan hur länge som helst (knappt äta, gå på toaletten och så vidare).

Så det var nog tur att jag fick tillbaka manuset nu, för då insåg jag ju också allt annat jag måste göra… Jag har ju hur många samtal som helst att förbereda inför Crimetime, deckarfestivalen på Gotland, till exempel! Jag ska leda deckarskolan under två dagar och sedan moderera fyra andra samtal. Läs hela programmet här!

Och det är bara tre veckor (!!) kvar på min tjänstledighet. Sedan börjar jag mitt nya jobb. (Läs här.)

Så. I dag har jag planeringsmöte med mig själv. Min förläggare hade några funderingar/frågor/invändningar i mitt manus. På tre veckor, hur många sidor i manuset måste jag hinna gå igenom varje dag? När vi diskuterade igenom manuset skrev jag upp 50 punkter som jag på något sätt måste ta ställning till/ändra, bearbeta, fundera på – hur många punkter om dagen måste jag hinna med? Ja, lite sånt. Allt behöver jag inte hinna på de här tre veckorna, men jag ska försöka hinna igenom det mesta, så att jag hinner låta manuset vila ett tag efter det så att jag sedan kan läsa det igen med nya friska ögon. Kanske i september? För 1 oktober har jag deadline!

Och så har jag gjort en planering över allt jag måste fixa och förbereda mig för inför Crimetime – det är en hel del research, en hel del böcker att läsa och en hel del frågor som måste funderas fram och skrivas ner. Samt några mejl att skriva.

Japp, så när ni andra (förhoppningsvis) trappar ner och tar semester så växlar jag upp!

Det blir en till bok!

”Det här vill vi absolut ge ut!” Sa min förläggare i dag när vi åt lunch och han hade läst första utkastet till uppföljaren till Den åttonde dödssynden. Är så glad och lättad nu! Han tyckte till och med att det här manuset var starkare och bättre än det första. Bättre språk, driv, historia, helhet. Han sa att han trodde mycket mer på den här än på nästa. Blev så glad!!

Vi åt som tidigare lunch på Medelhavsmuseet – det verkar som att det är favoritstället för de som jobbar på Norstedts, för jag har varit där med flera därifrån. Efteråt gick jag ner i shopen och hittade ett par bronsörhängen. Inte dyra, bara 198 kr, så jag köpte dem för att fira! Jag brukar säga att jag är en crazy catlady med allergi. Jag älskar katter! Men eftersom jag inte kan ha någon får jag köpa prylar med katter istället.

kattörhängen

Ni kanske undrar varför jag är så lättad och glad. Jag har ju redan ett förlag. Men, det finns inga garantier – inte ens om du redan är utgiven – att förlaget även ger ut din nästa. Det vet jag. Jag känner författare som blivit refuserade på andra, tredje eller till och med fjärde boken. Jag var alltså inte alls säker på vad vårt möte i dag skulle leda till. Jag trodde väl inte att han skulle totalsåga den, för jag hade en bra känsla. Men jag trodde nog att han skulle vara ännu mer kritisk.

Men han gillade verkligen historien! Berömde mig för hur jag berättade den, drivet, språket, helheten. Och efter gick vi igenom den. Visst hade han en del synpunkter, invändningar och frågor, men överlag tyckte han att det mest var småsaker. Jag har ju drygt tre veckor kvar av min tjänstledighet, innan jag börjar mitt nya jobb, den tiden kommer jag att lägga på att gå igenom manuset igen. Ja, och ha lite semester med min familj också, förstås!

Så. Nu blir det en till bok för mig, troligen kommer den ut till nästa vår/sommar! Heja mig!

Spontansignering

signering adlibris

signering adlibris2

I går och i dag har jag slunkit in på bokhandlar som jag råkat passera när jag ändå har gått omkring på stan och bett att få signera några av mina pocketböcker. Alla butiker jag har varit i har tagit emot mig med öppna armar. Jättekul!

Personalen på bokhandlarna är ju superviktiga ambassadörer. Och med den mängd böcker som hela tiden strömmar genom deras system så förstår jag att det inte är lätt att ha koll på alla. Kanske, kanske blir någon av de jag pratade med intresserad av min! Och förhoppningsvis är det några läsare som blir glada över en signerad bok.

Roligast i dag var det på Adlibris Marknad, på Regeringsgatan (i Stockholm). De som jobbade där var så otroligt trevliga. De bjöd på kaffe och jag stod länge och diskuterade olika böcker och författare med en som jobbade där. De är verkligen kunniga och det märks att de brinner för böcker, och läser mycket! En dröm för en boknörd som jag.

Sedan satt jag kvar och jobbade lite där och då kom det två kvinnor och satte sig intill mig. De hade plockat på sig en massa pocketböcker och satt och valde vilka de ville ha. Efter ett tag började vi prata. Jag hade ju läst flera av böckerna de hade plockat med sig. Bland annat rekommenderade jag Jojjo Moyes och Camilla Davidsson. Sedan kunde jag inte låta bli att säga att jag också hade skrivit en bok… De blev så entusiastiska och ville genast ha även den. Signerad förstås! Så en bok har jag sålt i dag 😉

Nu ska jag äta lunch med min förläggare som förhoppningsvis har läst mitt nya manus…

Tipsad om i Aftonbladet!

aftonbladet

Det här gjorde mig väldigt glad! Kritikerna på Aftonbladet kultur fick välja tre böcker som de tyckte man skulle läsa i sommar, och Inga-Lina Lindqvist valde min bland en av sina tre! Det betyder otroligt mycket att bli omnämnd så här på en tidnings kultursida. Jag blev verkligen överraskad och glad! Så här skrev hon om Den åttonde dödssynden:

”DECKARE Den socialt framgångsrika psykopaten är en omhuldad gestalt i populärkulturen, men än mer intressanta är de normalstörda karaktärerna som drabbas av psykopatens kallblodiga och impulsiva angrepp. Rebecka Edgren Aldéns deckardebut Den åttonde dödssynden som nu finns i pocket skildrar en hårt arbetande författare på gränsen till nervsammanbrott och hennes lite väl närgångna granne. Stilen är enkel men mördande effektiv och slutet erbjuder en sällsynt äkta överraskning.”

Läs alla kritikernas tips här!

Inga-Lina tipsade också om Elena Ferrantes Min fantastiska väninna. Den läste jag nyligen ut och kan också rekommendera varmt. En otroligt bra roman om vänskap, socialt arv, fattigdom, uppväxt och könsnormer.

Det är intressant vad Inga-Lina skriver om den boken – precis som hon hatade jag baksidestexten. Tyckte inte alls att den stämde med boken för det första, för det andra gick den händelserna i förväg, alldeles för mycket. Men jag blev inte lika irriterad som på baksidestexten till Donna Tartts Steglitsan. Där kan man prata om dålig baksidestext, som nästan förstörde läsupplevelsen!

Om jag skulle tipsa om böcker att läsa i sommar skulle jag tipsa om:

Deckare/spänning: Mariette Lindsteins Sekten på Dimön eller Karin Alvtegens Svek.

Roman: Elena Ferrantes Min fantastiska väninna eller Cormac McCarthys Vägen.

Feminism: Roxane Gays Bad feminist eller Rebecca Solnits Män förklarar saker för mig.

Klassiker: Hjalmar Söderberg Doktor Glas eller Gun-Britt Sundströms Maken.

Reportage/debatt: Dan Josefssons Mannen som slutade ljuga eller Barbara Ehrenreich Gilla läget: hur allt gick åt helvete med positivt tänkande.

Ungdom: Mats Strandberg/Sara Bergmark Elfgrens Cirkeln eller Suzanne Collins Hungerspelen.